Gästinlägg av professor Annika Alexius vid Stockholms universitet. Alltsedan forskarna började diskutera hur man ska reglera den ekonomiska politiken har frågan om ett optimalt ramverk handlat om avvägningen mellan trovärdighet och flexibilitet. Väljer man 100% flexibilitet får man ingen trovärdighet och vice versa. Eftersom förutsättningarna för både penningpolitiken och finanspolitiken har förändrats sedan de nuvarande ramverken fastställdes är det hög tid att de anpassas till den nya verkligheten.
Som även långtidsutredningen konstaterar har den reala jämviktsräntan fallit dramatiskt sedan inflationsmålet på två procent infördes, vilket får stora konsekvenser för penningpolitikens möjlighet att stabilisera konjunktursvängningar. När inflationsmålet fastställdes 1993 räknade Riksbanken med en real jämviktsränta på 6%. Givet ett inflationsmål på 2% kan Riksbanken kan sänka räntan med 8% vid en djup lågkonjunktur. I dagsläget ligger Riksbankens uppskattning av realräntan på 0,5% och flera skattningar är till och med negativa. Anta inflationen faller från två till noll procent i en lågkonjunktur. Kvar finns då ett handlingsutrymme för Riksbanken på 0,5% innan den nominella räntan når 0%.
De flesta centralbanker drabbades av detta under finanskrisen 2008: De ville men kunde inte öka efterfrågan i ekonomin genom att sänka räntan. Beräkningar visar att den amerikanska centralbanken hade velat sätta en ränta på minus 4 till minus 8 procent; så stort var behovet av ytterligare penningpolitiska stimulanser. Tre länder inklusive Sverige valde att sänka räntan under noll, vilket kan ge ytterligare någon procent men inte löser grundproblemet. Att höja inflationsmålet tycks vara det enda sättet att undvika att penningpolitiken blir låst vid räntans nedre gräns. Sverige kommer antagligen inte att vara först ut med en höjning av inflationsmålet, men att åtgärden blir nödvändig om den reala jämviktsräntan inte stiger är många experter överens om.
Även ifråga om finanspolitiken har omständigheterna förändrats sedan den senaste översynen av ramverket, vilket återigen förtjänstfullt tas upp i långtidsutredningen. Den låga realräntan innebär att statsskulden som andel av BNP faller även vid en budget i balans. Sveriges statsskuld som andel av BNP hör till de lägsta i OECD. Det nuvarande överskottsmålet gör att den faller ytterligare, samtidigt som stora delar av den offentliga verksamheten går på knäna.
Myndigheter, kommuner och regioner har inte kompenserats för den höga inflationen under 2022–23, utan tvingas dra ner på verksamheten. Detta innebär att den offentliga sektorn avskedar folk under en pågående lågkonjunktur, när arbetslösheten redan stiger. Sveriges största sjukhus tvingas avskeda 10 procent av sin personal. Jag tycker inte att mera resurser till kommuner och regioner är ”valfläsk” som en del ledarskribenter har kallat det, utan värnande om en rimlig nivå på skola och sjukvård. Bristande underhåll av infrastrukturen som järnvägarna innebär sämre förutsättningar för ekonomisk tillväxt. Försvaret behöver ytterligare resurser för att kunna säkra landets försvarsförmåga och stora investeringar krävs för klimatomställningen.
Hur stor statsskuld som är lagom är det egentligen svårt att yttra sig om då det beror på hur de framtida realräntorna förhåller sig till framtida BNP-tillväxt, två variabler som vi vet relativt lite om idag. Både Robert Östling och Stefan Fölster har här pekat på problemet att offentliga investeringar som ju inte styrs av marknadsmekanismer inte blir ekonomiskt lönsamma eller ”förståndiga”, vilket ställer stora krav på kontrollmekanismerna. Det nuvarande skuldankaret på 35% av BNP möjliggör relativt stora och väl motiverade satsningar inom den offentliga sektorn, medan överskottsmålet i och för sig har tjänat Sverige väl men nu har spelat ut sin roll.
Ekonomistas 
Håller med Annika Alexius att den låga globala realräntan har förändrat förutsättningarna för stabiliseringspolitik med finans- och penningpolitik. Men inlägget innehåller några grava missuppfattningar eller otydligheter.
1) “Den låga realräntan innebär att statsskulden som andel av BNP faller även vid en budget i balans” är direkt missvisande. Om BNP växer och budgeten är i balans (totalsaldot, dvs det man vanligen diskuterar i den offentliga debatten) faller skuldkvoten oavsett nivå på ränta. Det som är fördelaktigt med låg ränta är att en större andel av utgifterna kan användas till välfärden, försvaret m.m. i stället för att betala ränta på statsskulden.
2) “Det nuvarande överskottsmålet gör att den [skuldkvoten] faller ytterligare, samtidigt som stora delar av den offentliga verksamheten går på knäna.” Det är visserligen högst troligt att skuldkvoten faller med överskottsmål eller balansmål, men det är inter säkert. Det beror på att överskottsmålet som det är formulerat i Sverige omfattar hela den offentliga sektorn inkl ålderspensionssystemet. ÅP-systemet är, och ska vara, oberoende av statens finanser. ÅP-systemet har haft ett överskott motsvarande 0,4 procent av BNP i genomsnitt 2002-2022. KI:s senaste prognos är att överskottet stiger till 0,7 procent av BNP 2028. Med ett balansmål för hela offentliga sektorn kan alltså stat och kommunsektor uppvisa underskott på upp till 0,7 procent av BNP enligt KI:s prognos. Då ökar bruttoskulden och om BNP-växer långsamt kan skuldkvoten t.o.m. stiga. Detta faktum är ett starkt argument för att bryta ur ÅP-systemet i diskussionerna om överskottsmålet, vilket jag tycker vore utmärkt!
Mycket bra poänger och klargöranden av Jesper. När det gäller ålderspensionen har allt fler börjat prata om att införa en “gas”. Detta skulle manifestera systemets ställning som autonomt från statsbudgeten, och förmodligen också stärka dess legitimitet hos dagens pensionärer.
En riskfri realränta på 0% vore väl det rimliga att utgå ifrån i resonemangen. För vem vill betala mer än 0% om man inte får ta någon risk med lånebeloppet.
Sedan kan man ju fråga sig i vilken mån det är lämpligt att staten försöker manipulera ekonomin. Statens framgångar i att sköta ekonomin i t ex Nordkorea är väl ingen framgångssaga direkt.
Staten USAs agerande som många menar var orsaken till senaste kraftiga inflationspuckel talar inte heller till statens favör. (Det var dock finanspolitik och inte penningpolitik som låg bakom det).
Jag ser att det inte är lagligt för staten i Singapore att låna till statsbudgeten. Dvs alla utgifter och investeringar måste betalas av årets intäkter. (Skattekvoten är ca 13% så det är inga stora utsvävningar). Dock ägnar sig staten även där åt räntestyrning.
Tittar man tillbaka på hur Singapore klarat inflation och ränta under senaste 25 åren ser man att core inflation ofta legat runt 2% med dippar ned mot 0. Och så lite mer skak vid globala kriser. Och räntan har man kunna ha mellan 0 och 3.5%.
Det ter sig som att en fri arbetsmarknad och ringa bidrag göra att ekonomin ackommoderar av sig självt, och den statliga inblandning är mer eller mindre onödig.
Det skulle också få den fördelen att duktiga människor som idag spenderar tid på att optimera statlig manipulation av ekonomin till att bli produktiva i privat sektor i stället. Vilket är till gagn för tillväxten. En så kallad andra ordningens effekt.
MMT (modern money theory) menar att staten inte finansieras av skatter utan av skapandet av nya pengar (staten kan inte låna i egen valuta iom att den själv skapar den), som till mängden bör styras av valuta områdets aktivitetsnivå. Ur den teorin blir väl därmed ett överskottsmål som att köra med handbromsen på (själva sparandet skapar arbetslösheten), och den låga inflationen lätt förklarad, jämför Milton Friedmans tes att inflation alltid är ett penningmängd resultat (“Inflation is always and everywhere a monetary phenomenon”).
MMT var det väl Zimbabwe provade. Eller något åt det hållet i alla fall.
Men det är ju inte riktigt det vi har i Sverige. Som tur är.
Ang Friedman så är inte M1 i nominella termer det som påverkar. Utan omsatt M1.
Och här har vi orsaken till Centralbankernas huvudvärk. Folk runt om i världen väljer att spara mer och mer. Och då går omsatt M1 ned.
När Centralbankerna vill manipulera ekonomin, så att efterfrågan stiger, gör dom det genom att sänka räntan. Då straffar man spararna för att dom sparar. (Lägre realränta). Och avsikten är då att spararna skall dra ned på sparande i och med att dom får (starkt) negativ avkastning på sparandet (efter skatt). Varvid omsatt M1 skall öka. Spararna har dock visat sig vara ganska motsträviga mot överhetens manipulation.
Det starka sparande menar man är demografisk orsakat, och det debatteras hur länge den effekten skall pågå. Mellan 10 till 30 år brukar nämnas. Så bortsett från senaste inflationspuckeln så får vi nog räkna med låga räntor i några decennier till. (Även i Sverige har hushållens tillgångar ökat ganska drastiskt de senaste 20 åren).
Med en mer flexibel prissättning skulle det här lösa sig ändå. Dock är vissa priser synnerligen inflexibla. Framförallt pris på arbete. Och det driver fram arbetslöshet. Och då sjunker den totala produktionen i landet.
Att de som får pengar över och kan spara heller sparar pengarna i säkra placeringar än riskerar dem genom att investera dem i producerande verksamheter blir med tiden ett problem. Fast manipulationen av den svenska ekonomin har under de senaste decennierna förstärkt denna tendens i enlighet med NAIRU-teorin. Ökat konkurrensen om arbetstillfällena genom den så kallade jämviktsarbetslösheten för att pressa ner lönekraven. Diskussionen om Långtidsutredningen visar att denna kan tänkas ge signaler om att staten förbereder en återgång till den politiska ekonomi som skapade framgångarna från mitten av 1930-talet till 1980-talets mitt.