Skönt att det är måndag?

Såhär på måndagsförmiddagen kan det vara läge att uppmärksamma en ny studie av Peter Martinsson och Alpaslan Akay. De finner att söndagar är den veckodag då folk i genomsnitt är som mest olyckliga. Två resultat tyder på att detta inte beror på att helgen snart är slut och att det är dags att återvända till jobbet. Dels uppvisar arbetslösa samma mönster, dels är lördagar inte en höjdardag heller. I stället verkar det vara ett trist familjeliv som driver resultaten; singlar uppvisar inte samma mönster utan i stället är det gifta personer som har problem med helgerna.

Eftersom gifta personer i genomsnitt är lyckligare än ogifta är kan detta tyckas lite märkligt. Samtidigt kan det nog vara möjligt att uppskatta den status och trygghet en familj ger utan att för den sakens skull gilla en massa kvalitetstid med sin äkta hälft. Eller så är det barnen som är boven i dramat; det är ju ett välkänt faktum i lyckoforskningen att barn sänker snarare än höjer ens upplevda välbefinnande (se här och här).

(Om någon undrar så hade jag själv en alldeles utmärkt helg men tycker trots det att det är helt ok att vara tillbaks på jobbet).

Dags att återupptäcka välfärdsekonomi

2007 ordnade LSE och tidskriften Economica en konferens för att uppmärksamma 75-års jubileet av publikationen av Lionel Robbins bok ”Essay on the Nature and Significance of Economic Science”. Boken har varit mycket inflytelserik på många sätt men är säkert mest känd för definitionen av ”Economics” som:

”the science which studies human behaviour as a relationship between ends and scarce means which have alternative uses” (Robbins 1932, s. 16).

Nyligen publicerades artiklarna från konferensen i ett temanummer av Economica. Det finns mycket intressant läsning där men speciellt fastnade jag för Anthony B. Atkinsons artikel ”Economics as a Moral Science”. Artikeln utgår från en annan känd passage i Robbins essä där han drar en skarp gräns mellan ”economics” och ”ethics” och menar att economics ska hålla på med just economics. Robbins skriver:

”Economics deals with ascertainable facts; ethics with valuation and obligation. The two fields are not on the same plane of discourse” (Robbins 1932, s 132).

Atkinson har inga problem med denna uppdelning i sig, men håller inte med om att det normativa inte skulle vara en viktig del av vad ekonomer ska ägna sig åt. Hans inställning är, som han skriver, den som uttrycks av Paul Samuelson i Foundations of Economic Analysis:

”Robbins is undoubtly correct…ethical conclusions cannot be derived in the same way that scientific hypothesis are inferred or verified. But it is not valid to conclude from this that there is no room [for] ”welfare economics”. It is a legitimate excercise of economic analysis to examine the consequences of various value judgements. (Samuelson 1947, s. 220)

Problemet som Atkinson ser (och som han på ett övertygande sätt illustrerar i artikeln) är att medvetandet och diskussionen om välfärdsaspekter hamnat i nationalekonomins utkant. Inte i bemärkelsen att ekonomer skulle ha slutat att uttala sig om vad som är ”optimalt” eller ”effektivt” eller till och med ”socialt optimalt”; dessa termer används fortfarande flitigt. Problemet är snarare att man verkar utgå ifrån att det finns en konsensus om vad dessa begrepp betyder.

I dessa dagar, när det blivit så fashionabelt att prata om vikten av att studera andra ämnen för att bredda ekonomers förståelse för samhället, kanske man (som jag i ett annat sammanhang skrivit om här tidigare) borde börja med att återupptäcka vad det egna ämnet faktiskt har att erbjuda. För att parafrasera titeln på en annan artikel av Professor Atkinson; det är dags att ta in välfärdsekonomin från kylan.

(Den som är intresserad kan läsa en utmärkt kort introduktion till välfärdsekonomi och public choice skriven av Tim Besley finns här).

Vad beror segregation på?

För drygt 30 år sedan formulerade ekonomipristagaren Thomas C. Schelling en mycket tankeväckande teoretisk modell som visar hur segregation kan uppstå utifrån relativt harmlösa antaganden om individers beteende. Jag kan mycket väl ha fel, men jag misstänker att denna modell inte ingår i alla nationalekonomiutbildningar och att den därför kan intressera en del av Ekonomistas läsare.

Bilderna nedan visar två ”samhällen” befolkade av två grupper, röda och gröna. Grupperna är lika stora (ca 1250 hushåll) och bor på ett rutnät. På bilden till vänster är hushållen slumpmässigt utplacerade, medan bilden till höger visar ett starkt segregerat samhälle som påminner om situationen i många storstäder. Frågan är hur sådan segregation kan uppstå?

(Klicka på bilderna för att se dem i något större och tydligare format!)

Det är lockande att utifrån bilden till höger dra slutsatsen att folk gillar att bo segregerat eller att man har bedrivit en politik som främjar segregation. Vad Schelling visar är att sådana slutsatser kan vara felaktiga. Betydligt svagare antaganden om människors beteende behövs för att segregation skall uppstå och det behövs definitivt ingen central koordinering (det är i själva verket tvärt om, det är integration som kräver centralstyrning). Vi kan alltså lätt hamna i segregation trots att ingen egentligen vill det.

Hur går detta då till? Varje hushåll har åtta grannar runt sig och de antas ha en preferens för att inte vara en liten minoritet i sitt eget grannskap. I varje period flyttar ett hushåll som inte är nöjt med sina nuvarande grannar till närmaste lediga ruta där de inte är i liten minoritet. Denna enkla process tenderar att spontant generera segregation. Mönstret till höger har exempelvis uppstått från utgångspositionen till vänster genom att anta att hushåll flyttar om mer än två tredjedelar av de omkringliggande rutorna befolkas av hushåll som är annorlunda än dem själva. Trots att alla hushåll kan tänka sig att bo i helt integrerade områden med hälften från varje grupp uppstår spontant segregation. Vill man åtminstone ha 30 procent från sin egen grupp bland grannarna kommer det att leda till att hushållen i genomsnitt får 70 procent från sin egen grupp som grannar (testa själv att simulera med olika värden här).

Schelling presenterade den här segregationsmodellen i boken Micromotives and Macrobehavior. Modellen kan ses som en föregångare både för agentbaserad modellering och evolutionär spelteori. Den har också intresserat många metodologer eftersom den så tydligt visar hur strukturer på makronivå kan uppstå som en följd av individers beteende. Själv brukar jag använda den för att illustrera förtjänsterna med metodologisk individualism.

Utbudet av inre organ

Negativ extern effekt

Det råder brist på organ för transplantationer i nästan alla länder. Somliga anser att en lösning på detta problem är att låta folk sälja sina organ, andra tycker att man ska öppna upp för längre donationsbyteskedjor (Niclas Berggren har skrivit mycket om detta). En ny artikel av bland andra Todd Elder pekar på att mindre konventionella metoder kan öka utbudet av organ. Vi kan helt enkelt låta folk köra motorcykel utan hjälm.

I artikeln visar de att införandet av obligatoriska hjälmlagar i amerikanska delstater minskade antalet tillgängliga organ. Detta beror både på att olyckor bland hjälmlösa motorcykelförare oftare resulterar i användbara organ och på att folk verkar köra mer motorcykel om de inte tvingas bära hjälm.

Nu är det inga särskilt stora effekter som forskarna finner men för framtida cost-benefitanalyser kan det vara viktigt att veta att varje dödsfall i en MC-olycka verkar kunna rädda 0.33 liv bland dem som väntar i organköerna. Den stora frågan är om Vägverket kommer att börja ta hänsyn till denna typ av effekter när de värdesätter framtida trafiksatsningar?

Var du röstar påverkar hur du röstar (och så lite Lucas-kritik)

Härom dagen läste jag en intressant artikel i PNAS (Proceedings of the National Academy of Sciences). Jonah Berger, Marc Meridith och Christian Wheeler har studerat hur platsen där man röstar påverkar hur man röstar. På ett övertygande sätt visar de att personer som röstade i skollokaler (till skillnad från t.ex. kyrkolokaler) i det amerikanska allmänna valet 2000 i Arizona med större sannolikhet stödde ett förslag (ett s.k. ballot initiative) som skulle ge mer pengar till skolan (naturligtvis kontrollerat för allt man kan tänka sig). De gör också en uppföljningsstudie där de manipulerar röstningsmiljön på ett slumpmässigt sätt så att vissa röstningsmiljöer leder tankarna till skolors behov genom att ha bilder på skollokaler, medan andra miljöer i övrigt är lika men istället har bilder på kontorslokaler. Resultaten från denna studie stödjer hypotesen att röstningsmiljön (kausalt) påverkar röstningsutfallet. Slutsatsen är att kontexten i vilken individer agerar påverkar även sådant som hur man röstar.

Efter att till en början imponerats av studien och hur elegant de visar något som inte känns orimligt men som däremot känns svårt att testa på ett övertygande sätt, inställde sig dock en i någon mening djupare fråga nämligen: Hur stabila är den här typen av resultat om individer blir varse om möjligheterna att (om än på marginalen) låta sig manipuleras? Om alla som röstar skulle känna till denna studie, skulle de inte också vara mer observanta på att påverkas av miljön i vilken de röstar. Skulle det inte till och med kunna vara så att de blir så medvetna om möjligheten att de finns en ”miljöinverkan” på deras beslut att de överkompenserar och istället blir överdrivet kritiska till förslag som ger mera pengar till skolan just om de röstar i en skolmiljö?

Frågan kan ses som en variant av den så kallade Lucas-kritiken. Det Lucas poängterade var att man inte kunde dra slutsatser om hur ekonomin skulle svara på en policyförändring genom att parametrisera modeller under en viss policy, då parametrarnas värden var beroende av policyn själv. Det var till exempel inget fel på sambandet mellan inflation och arbetslöshet som Phillips fann (den så kallade Phillips-kurvan) så länge man inte explicit försökte exploatera sambandet. Då ändrades underliggande beteenden och sambandet försvann till följd av rationella förväntningar om vad politikerna försökte uppnå.

På motsvarande sätt kan jag tänka mig att miljön i vilken man röstar kanske påverkar vårt beteende. Men den dag vi inser detta, och än mer den dag någon försöker slå mynt av det, så kommer effekten försvinna eller kanske till och med bli den motsatta. Så vad är kontentan? Ja, kanske att som Lucas föreslog försöka modellera och studera ”djupare parametrar”. Samtidigt kommer vi alltid stå inför att vi i praktiken måste använda oss av observationer som kanske inte alla gånger fångar våra grundläggande drivkrafter utan snarast är kontextspecifika uttryck för vad vi egentligen försöker maximera. Om inte annat kan vi kanske vara medvetna om olika studiers rätta djup.

Marknadsföring för bobubblor?

image Många menar att aggressiv marknadsföring från bolåneinstitut och liknande företag bidrog till den amerikanska bobubblan och den efterföljande krisen. Marknadsföringen försökte ofta förmedla bostaden som en säker investering vars värde endast kunde öka — se intressant artikel med många exempel i New York Times för ett drygt år sedan.

I Sverige har vi under senare tid sett mindre av oseriös marknadsföring riktad till bostadsköpare och låntagare. Kanske beror detta på avskräckande erfarenheter från nittiotalskrisen. Lyssna t ex på denna gamla reklam för Götabanken.

Med tanke på de senaste årens amerikanska utveckling trodde jag nog inte att reklam som förmedlar budskapet om evigt snabbstigande bostadspriser skulle börja spridas här hemma. Södermäklarna låter sig dock inte avskräckas. I helsidesannonser i Dagens Nyheter utlovar de djärvt att priserna kommer att fortsätta uppåt:

Stockholm växer med 30 000 personer om året och många vill bo söder om Slussen. Därför kommer du som vill ha ”lite is i magen” eller ”vänta till priserna sjunker” klandra dig själv, för att du inte köpte den där villan i Tallkrogen eller lägenheten i Sofo i oktober 2009. Titta fem eller tio år bakåt och se vad som skett sedan dess.

Relaterade ekonomistasinlägg:
Åtgärder mot bobubblor
Vart är huspriserna på väg?

Anders Vredin ny vd på SNS

area_1576
Anders Vredin, ny vd på SNS

En en tids spekulationer (bl a på Ekonomistas) blev det idag klart att Anders Vredin blir ny vd på SNS. Ett utmärkt val, tycker jag!

Anders är idag chef på Riksbankens avdelning för penningpolitik (APP). Han är sedan tidigare disputerad i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm där han också undervisat (och handlett doktorander, bl a min doktorandkollega Malin Adolfsson).

Han rekryterades till Riksbanken för att bygga upp dess forskningsavdelning, vilket gick väldigt bra (den är idag en av världens ledande institutioner för penningpolitisk forskning).

Fast vete sjutton om det var det egentliga skälet till varför han började på Riksbanken. Faktum är att det nog snarare var för att tysta honom som kritiker av banken! Åtminstone lanserade dåvarande riksbankschefen Urban Bäckström den versionen på Nationalekonomiska Föreningens (NF:s) förhandlingar 1998. Bäckström uppgav att han vid en tidigare NF-presentation fått så hård kritik för Riksbankens räntepolitik av en proferssor (Assar Lindbeck) och en docent (Anders Vredin) att han kände sig tvungen att agera:

En kritiserades oss så kraftigt så att vi tyckte att honom måste vi anställa på Riksbanken, Anders Vredin. En annan var Assar Lindbeck, så vi köpte en tavla av honom. (Ekonomisk Debatt, 1998:6, s 485).

Det ska bli intressant att se vilken inriktning SNS nu kommer att få. Fortsätter fokuseringen på konferensverksamhet eller förstärks forskningsinriktningen? Förhoppningsvis det senare;  Sverige har större behov av en bred arena för samhällsvetenskaplig debatt än ytterligare en konferensorganisatör. 

Nya fakta om krisens fördelningseffekter

Hur påverkar en finanskris ett lands inkomstfördelning? Drabbas framför allt de fattigas inkomster av arbetslöshet och lönepress eller är det istället de rika, vars kapitaltillångar bli mindre värda?

Fram tills nu har debatten präglats mer av tro än vetande. Jesper Roine och jag spekulerade i Fokus-krönika förra året att det är troligt att finanskrisen främst drabbar de kapitalstarka inkomsttagarna i toppen då deras tillgångar minskar kraftigt i värde medan resten av befolkningen skyddas av olika socialförsäkringssystem. Mitt inlägg om förmögenhetstoppen och krisen antydde att så också varit fallet (även om de superrika återhämtat sig raskt). Andra har dock hävdat motsatsen, nämligen att ”krisen ökar skillnaderna mellan fattig och rik”.

image Nu har nya fakta kommit. Jag rekvirerade SCB:s senaste (ännu opublicerade) inkomststatistik för inkomståret 2008, krisens hittills djupaste år. Om något borde vi alltså kunna se vilka de kortsiktiga kriseffekterna är på inkomsterna i olika delar av fördelningen. Figuren till höger visar de reala disponibla inkomsternas utveckling i olika percentiler, från den 25:e i botten till den 99.99:e i den yttersta toppen (för individer 20-64 år, ingen helårsekvivalensjustering).

Flera intressanta saker framträder. En är att krisen 2008 drabbat toppen mer än botten (detta visar även olika inkomstandelsmått). Men kanske ännu mer intressant är att effekterna överlag är små. Trots otaliga krigsrubriker om krisens djup befinner sig (eller befann sig för knappt året sedan)samtliga grupper i fördelningen över 2005 års inkomstnivåer.

Med andra ord verkar samhällets inkomstskydd fungera relativt väl för låginkomsttagare medan toppen har det är svårare att skydda sig mot aktiernas värdeminskning.

Ärvdabalken vi ärvde

Idag skriver jag i Expressen om brister i den svenska arvsrätten och särskilt laglottsbestämmelserna som förhindrar oss att testamentera all kvarlåtenskap till välgörenhet. Ekonomistas läsare känner igen artikeln från mitt inlägg om detta och min tidigare uppmaning till riktigt rika. Något som jag inte nämner i artikeln är att den svenska adeln har haft möjlighet att komma runt laglottsbestämmelserna (och även den nu avskaffade arvsskatten?) genom fideikomiss, vilket Björn af Kleen skriver om i den nyutkomna boken Jorden de ärvde (se recensionerna i Expressen, DN, SvD, Sydsvenskan). Detta belyser också en tänkbar invändning till mitt förslag om en friare arvsrätt — friheten skulle kunna användas till att exempelvis endast låta förstfödde sonen ärva. Detta framstår förstås som både omodernt och ytterst orättvist, men man får inte glömma bort att det är samma orättvisa slump som avgör huruvida man är förstfödd son och som avgör huruvida man föds som Svensson eller Gyllenkrok.

Uppdatering 10/11: Studio Ett i P1 spann idag vidare på artikeln i Expressen och den som är intresserad kan lyssna på en debatt mellan mig och moderate riksdagsledamoten Anti Avsan (som skriver om samma sak på sin blogg).

Åtgärder mot bobubblor

På senare tid har varningarna för att Riksbankens lågräntepolitik bidrar till en bostadsbubbla duggat allt tätare. Många som framför denna oro menar att Riksbanken för att motverka bubblor måste börja höja reporäntan redan nu, eller åtminstone tidigare än de nu planerar.1

Andra, bl a Riksbanken, menar att reporäntan är ett trubbigt instrument för att påverka bopriserna, och att olika regleringar eller finanspolitiska åtgärder är mer lämpliga. Bland förslagen nämns då ändrade kapitaltäckningskrav för bankerna, höjd fastighetsskatt, höjd stämpelskatt, och minskade möjligheter till ränteavdrag, kanske i kombination med ändrad skatt på kapitalinkomster.2

Jag är skeptisk till samtliga dessa förslag. Den låga räntenivån är önskvärd för att bidra till en konjunkturåterhämtning, och det skulle vara olyckligt om utvecklingen på bostadsmarknaden förhindrar denna konjunkturpolitik. Alltså är det rimligt att liksom Riksbanken försöka se alternativa åtgärder för att motverka bobubblor. Men de förslag som nämnts är knappast lämpliga.

Bankerna verkar redan ha blivit försiktiga vid sin kreditgivning. De verkar t ex kräva att hushållen klarar av betydligt högre räntenivåer än dagens korta räntor. Nyutlåningen ger därför knappast upphov till något orimligt risktagande från bankernas sida, och högre kapitaltäckningskrav verkar därför omotiverat.

Höjd fastighets- och stämpelskatt skulle främst påverka småhuspriser, men missa bostadsrätterna. Dessutom är stämpelskatten i sig en mycket ineffektiv skatt som definitivt inte bör höjas ens tillfälligt. Även kapitalinkomstskatten verkar vara ett trubbigt instrument för att komma åt bostadspriserna. De husköpare som förvirras av de nuvarande låga räntenivåerna kanske inte heller inser effekterna av ändrad kapitalinkomstskatt. Skatten kan dessutom nog bara ändras under ett helt kalenderår, och det är förmodligen redan för sent att ändra den under 2010.

Så, finns det inga bra lösningar? Låt oss till att börja med fundera på vilket grundläggande problem vi vill lösa. Det eventuella problemet verkar vara att vissa hushåll (och kankse även bostadsrättsföreningar) inte inser att de framtida räntorna kommer att vara betydligt högre än dagens korta räntor. Förmodligen kommer de flesta hushållen att kunna betala högre räntor, men det finns en risk för att de som inte planerat för räntehöjningar kommer att tvingas strama åt sin konsumtion kraftigt och kanske även för att fallande bostadspriser ytterligare ska bromsa upp den ekonomiska återhämtningen.

Om detta är källan till vår oro för bopriserna bör vi försöka angripa problemen just där. Och då tror jag att ett tillfälligt förbud mot nyutlåning med korta räntebindningstider kan vara en lämplig lösning.3 Ett sådant förbud skulle tvinga hushållen att fokusera mer långsiktigt. Dessutom är åtgärden robust för felbedömningar av tillgångsprisernas ”korrekta” nivå. Om hushållen gör riktiga bedömningar av den framtida räntebanan (dvs om vi nu inte har en bobubbla) bör denna åtgärd inte ha någon större effekt, förutom att den innebär en inskränkning av hushållens valfrihet och dessutom kanske tvingar fram något högre genomsnittliga lånekostnader.4 I princip borde även en sådan lagstiftning kunna införas snabbt, även om jag misstänker att det i praktiken kan vara svårt att lagstifta om en fråga som denna.

Länkar: DN
—————
1) Se t ex tidigare diskussioner på Ekonomistas här, här och här. Frågan om centralbanker bör reagera på tillgångspriser diskuterades även före den nuvarande krisen, men i krisens spår har denna diskussion blivit allt livligare (Kapitel 3 i IMFs senaste World Economic Outlook ger en bra överblick).
2) Se t ex fördjupningsruta i Riksbankens Penningpolitiska rapport (oktober 2009), anförande av vice riksbankschef Lars E.O. Svensson (september 2009), samt utfrågning av Stefan Ingves i finansutskottet. Robert Boije och Hovick Shahnazarian beskrev i Penning och Valutapolitik för några år sedan hur variationer i kapitalinkomstskattesatsen kan användas i stabiliseringspolitiskt syfte, i linje med det Dagens Industris ledare 24 oktober argumenterade för.
3) Ett sådant förbud behöver nog kompletteras med en ändring av konsumentkreditlagen så att räntekompensationen vid förtida inlösen av lån blir symmetrisk (se här).
4) Det kan vara värt att påpeka att jag själv enbart har rörliga (tremånaders-) räntor och att jag i tidigare inlägg har argumenterat för att det är dyrt att binda räntan. Men förhoppningsvis skulle marknaden för långa bindningstider börja fungera lite bättre om den blev mer omfattande.