Återinför adelsväsendet!

I flera tidigare inlägg (1 2 3 4) här på Ekonomistas har vi argumenterat för att människor motiveras av status och relativ position. Vi vill bli rika inte enbart för att kunna konsumera mer, utan även för den status det för med sig. Det finns också en del nationalekonomisk forskning som visar att tävlingsmoment och symboliska priser kan motivera människor att prestera bättre (se till exempel den här studien och ytterligare referenser i introduktionen).

I den akademiska världen är det titlar och utmärkelser snarare än höga löner som används för att motivera och belöna framstående forskare. Att döma av den akademiska världens belöningssystem är monetära incitament och icke-monetära belöningar substitut. Större användande av icke-monetära belöningar skulle därför i princip kunna innebära en jämnare inkomstfördelning. Dessutom har titlar, positioner och priser den fördelen att de kan ges för sådant som kanske inte är lönsamt för den enskilde, men samhälleligt lönsamt. Till exempel kanske det skulle kunna sporra vårt lands ofta ganska snåla överklass till att skänka mer till välgörande ändamål.

Priser av olika slag används inom en mängd olika branscher och förstås mycket inom sportvärlden, men när det gäller bredare samhällsinsatser används priser och titlar ganska sparsamt i dagens Sverige. Den främsta utmärkelsen idag är kanske att få en medalj av kungen. Medaljer har dock den nackdelen att de bara kan visas upp i högtidliga sammanhang. En titel bär man däremot alltid med sig och kan skänka status till innehavaren i betydligt fler sammanhang.

Jag tycker därför att man bör överväga att återigen börja belöna framstående samhällsinsatser med adelstitlar. Eventuellt bör man dock använda helt nya titlar som inte anknyter till forna tiders adelsväsende, men titlarna ska hursomhelst inte vara knutna till några särskilda privilegier. Lämpligtvis bör adlandet inte överlåtas åt kungen, utan ställas under demokratisk kontroll. Adelstitlar bör inte heller vara ärftliga, utan ska bara få bäras av innehavaren under sin livstid. Detta skulle i så fall likna det brittiska systemet där adelstitlar fortfarande ges till framstående medborgare, men som vanligtvis inte är ärftliga.

Möjligtvis bör man dock ändå överväga att belöna utomordentliga prestationer med en titel som går i arv. Det är förstås ett brott mot meritokratiska principer att man skulle kunna ärva en titel, men om incitamentseffekten är tillräckligt stor för den första mottagaren av titeln så kanske det kan vara värt ”rättvisepriset”. Gissningsvis är en prestigefull titel som man vet kommer ärvas av sina efterlevande något som kommer vara ytterst motiverande för en del personer. Till exempel kan det nog utgöra en stark drivkraft även för den som redan har många miljarder på bankkontot.

Borg 2012 vs Borg 2011

Tidigare i veckan presenterade finansminister Anders Borg budgetpropositionen för 2013 inför Nationalekonomiska Föreningen. En fråga han ägnade ovanligt mycket tid och energi åt var den offentliga sektorns strukturella sparande, dvs det finansiella sparandet som andel av BNP men rensat för automatiska konjunktureffekter.

Utgångspunkten var förstås att oppositionen har angripit regeringen för att nu föra en alltför expansiv politik. Borg menade dock att det strukutrella sparandet enligt budgeten ökar från 0,2 till 0,3 procent av BNP nästa år och att ett högre sparande inte kan försvaras när BNP-gapet är kraftigt negativt.

Även om jag förhåller mig skeptisk till om det ”strukturella sparandet” kan mätas på ett meningsfullt sätt, tycker jag att det är lätt att instämma i Borgs argumentation. Oppositionens kritik verkar därför lika missriktad som finansministerns analys tidigare år. Låt oss t ex jämföra med synen på det strukturella sparandet för ett år sedan.

Tabellen nedan visar regeringens bedömning av konjunkturläget och det strukturella sparandet i budgetpropositionerna för 2012 respektive 2013. För ett år sedan var bedömningen att BNP-gapet skulle försämras från -2,2 procent 2011 till -3,6 procent 2012, dvs att lågkonjunkturen skulle fördjupas ganska påtagligt. Ändå planerade man att låta det strukturella sparandet öka från 1,5 procent till 2,0 procent av BNP. Planen var alltså att föra en stram finanspolitik i år, oavsett om man mäter stramheten i förändringstermer (ökat sparande från 1,5 till 2,0) eller i nivå (2,0 är högre än genomsnittsnivån 1,0 som följer av överskottsmålet). Utifrån samma resonemang kan man också ifrågasätta det kloka i att låta det strukturella sparandet öka påtagligt under 2009 när konjunkturläget var som svagast.

Tabell: Strukturellt sparande enligt budget för 2012 och 2013 (% av BNP)

 

2008

2009

2010

2011

2012

2013

BNP-gap

 

 

 

 

 

 

BP2012

0,2

-6,8

-3,9

-2,2

-3,6

 

BP2013

0,2

-6,5

-2,6

-0,9

-1,4

-1,7

 

 

 

 

 

 

 

Strukturellt sparande

 

 

 

 

 

BP2012

1,9

3,0

1,9

1,5

2,0

 

BP2013

1,8

2,8

1,3

0,6

0,2

0,3

I grunden är jag som sagt skeptisk till att lägga en alltför stor vikt vid den här sortens resonemang, dels eftersom det strukturella sparandet är svårt att skatta i data, dels eftersom detaljer i finanspolitikens utformning ofta är viktigare än budgetsaldot. Min bedömning är ändå att oppositionen bör backa ett steg i den här debatten och inrikta sin argumentation mot Borg 2011 snarare än Borg 2012.

Kan inte svenska lärare ge läxor?

Läxor är ett känsligt ämne i den svenska skoldebatten. Denna debatt gäller i hög grad var ska läxorna göras och om läxhjälp ska vara avdragsgill, men bakom dessa frågor finns en undran om läxor är en fungerande pedagogisk metod. Å ena sidan förefaller det rimligt att det — åtminstone i vissa ämnen — är värdefullt med stilla arbete på egen hand. Å andra sidan kan hemarbete utan vägledning leda eleven i fel riktning och dessutom förstärka sociala skillnader (se tidigare inlägg). På den nyligen anordnade EALE-konferensen i Bonn presenterade Torberg Falch en rapport som undersöker frågan med hjälp av TIMSS-data för årskurserna 3 och 4. Hans resultat väcker vissa frågor om hur svenska lärare egentligen använder sig av läxor i sin undervisning.

Utmaningen när man undersöker hur läxor påverkar elevernas studieresultat är att det inte är slumpen som avgör hur mycket läxor som ges. Om duktiga lärare är mer benägna att ge läxor än andra så kommer de positiva effekterna av läxor att överdrivas. Om däremot svaga lärare är mer benägna att ge läxor kommer de negativa effekterna att överdrivas. Falch hanterar problemet genom att undersöka den relativa benägenheten för en och samma lärare att ge läxor i matematik och naturkunskap. Han undersöker alltså om eleverna presterar relativt bra eller dåligt i det ämne där de får relativt mycket läxor. I genomsnitt finner Falch små men statistiskt signifikanta positiva effekter av läxor, men det är resultaten uppdelade på land som är riktigt intressanta. Som syns i figuren är läxeffekten kraftigt negativ i just Sverige. Faktum är att Sverige är det enda land med en statistiskt signifikant negativ inverkan av läxor på eleverna studieresultat.

Studien ger ingen förklaring till detta fascinerande resultat och själv kan jag bara spekulera. Det kan vara så att svenska lärare är särskilt benägna att ge läxor i det ämne där de känner sig relativt svaga som lärare och kanske inte hinner med. Det kan också vara så att läxorna följs upp dåligt och därför cementerar dåliga vanor hos eleverna. Andra kan säkert spekulera minst lika bra som jag kring detta och är välkomna att göra så i kommentarstråden.

Att läxor — åtminstone i låga åldrar — ger negativa effekter i Sverige kan förklara varför det finns en relativt starkt läxmotstånd här. Man kan dock även tänka sig det motsatta orsakssambandet: en stark skepsis mot läxor kan ha gjort att lärarstudenter inte getts vägledning i hur läxor kan och bör användas för att leda till positiva resultat. En sådan förklaring skulle ge ytterligare ammunition till dem som anser att den svenska lärarutbildningen missat att undervisa studenterna i hur man rent praktiskt bedriver undervisning.

Miljöekonomisk panel på nationella konferensen

Den nationella konferensen i nationalekonomi som äger rum i Stockholm den 27-28 september i år avslutas med en paneldiskussion om miljö och långsiktig hållbarhet.

I panelen sitter fyra experter på detta ämne. Två är forskare i nationalekonomi. Professor John Hassler, IIES, forskar om klimatförändringens inverkan på ekonomiska modeller, energibeskattning och mycket annat. professor Thomas Sterner, Göteborgs universitet, vars forskning berör energipolitik, klimatskatter och andra miljöekonomiska frågor.

Två av paneldeltagarna är inte akademiska nationalekonomer. Miljöpariets Åsa Romson är inte bara riksdagsledamot och språkrör utan även nydisputerad jurist på en avhandling om miljöpolitik. Centerpartiets Roger Tiefensee är partiets miljöpolitiska talesman (och tidigare ekonomisk talesman) samt i grunden ekologisk ekonom.

Panelen leds dessutom av en av Sveriges kommande stjärnor inom miljöekonomiforskningen: Anne-Sophie Crépin från Bejerinstitutet.

Den som är intresserad är välkommen att komma och lyssna på diskussionen i Aula Magna Höger den 28/9 kl 11:00-12:30.

Läsvärt

Raghuram Rajan om fördelen med pengar som transaktionsmedel (men ska barn köpslå om klädhängare?.

Jim Heckman om värdet av tidiga interventioner för barns utveckling: pre-distribution är bättre än redistribution.

Den som längtar efter Ben Bernankes memoarer kan läsa detta mastodontporträtt i The Atlantic.

Den som inte fått nog av Bernanke-läsning efter detta kan komplettera med detta New Yorker-reportage från 2008.

Är nationalekonomer selektiva moralister?

Just nu läser jag Robert Franks bok The Darwin Economy som driver tesen att Charles Darwins syn på konkurrens är mer relevant än Adam Smiths. Den avgörande skillnaden är att Darwin — enligt Frank — ser tydligare motsättningar mellan individuellt och kollektivt intresse. Mer specifikt ligger det ofta i individens intresse att vara relativt bättre än andra vilket kan skapa kollektiv irrationalitet.

När individer bryr sig om sin relativa position gentemot andra skapar förbättringar för individen en negativ externalitet för andra. Om jag studerar hårdare och får högre betyg så tränger jag undan någon annan från en attraktiv utbildning. Andra inser detta och pluggar i sin tur hårdare vilket gör min ökade ansträngning meningslös (se inlägg på detta tema om antipluggnormer). Enligt Frank är relativa hänsyn som dessa regel snarare än undantag.

Det finns mycket att säga om Franks bok men vad som väckt mitt intresse är diskussionen om varför nationalekonomer varit skeptiska till att ta denna typ av positionella överväganden på tillräckligt stort allvar. En av hans förklaringar är att det ansetts vara moraliskt fel att ta hänsyn till preferenser baserade på den sortens avundsjuka som relativa hänsyn faktiskt innebär. I grund och botten tror jag Frank har rätt vilket är ett underbetyg åt nationalekonomin som vetenskap (eller åtminstone åt nationalekonomerna som vetenskapsmän).

När man vetenskapligt betraktar samhället är det självklart förkastligt att bortse från vissa drivkrafter bakom mänskligt beteende bara för att dessa råkar krocka med ens moraliska sinnelag. Den analys som levereras riskerar att bli felaktig både i positiv och normativ bemärkelse. Än värre blir det när man betänker att nationalekonomer i många andra sammanhang anser sig vara neutrala betraktare av individers preferenser; att stöld i ekonomisk mening enbart är en transferering är till exempel något vi ibland gillar att provocera andra med.

Som tur är verkar nationalekonomin och nationalekonomerna utvecklas (vi har skrivit om forskning kring relativa hänsyn tidigare: 1, 2, 3) men Franks tes väcker onekligen en viss oro. Hur många andra av våra vetenskapliga överväganden drivs av implicita antaganden om hur saker och ting borde fungera snarare än hur det faktiskt fungerar? Kanske våra läsare kan peka på några bjälkar i våra ögon?

Ska banker detaljregleras?

I spåren av finanskrisen byggs nu ett sofistikerat system upp för övervakning och reglering av det finansiella systemet. Detaljerade planer utarbetas för hur enskilda institut ska avvecklas eller rekonstrueras vid en framtida kris. Svårgenomträngliga och bankspecifika modeller skapas för att riskjustera tillgångar på bankernas balansräkning. Övervakarna drunknar i allt större arbetsbördor och komplexiteten gör systemet svårbegripligt för såväl övervakare som marknadsaktörer.

Allt fler börjar ifrågasätta det kloka i denna utveckling. Läs gärna Andrew Haldanes uppmärksammade anförande vid Jackson Hole-konferensen, där han beskriver hur regel- och övervakningssystemets komplexitet har utvecklats och ger förslag på hur det bör förenklas. Kenneth Rogoff spinner vidare på samma tema. Att låta bankerna ta stora, men detaljreglerade, risker med explicita eller implicita statliga garantier är ingen framkomlig väg. Några utdrag från Rogoffs kolumn:

It is high time to restore sanity to financial-market regulation.

The financial industry complains that efforts to force greater equity funding would curtail lending, but this is just nonsense.

Relaterat på Ekominstas: 1, 2

Slutet för internationell skatteplanering?

I augusti trädde ett nytt skatteavtal i kraft mellan Sverige och Schweiz. Enligt detta kommer Skatteverket få möjlighet att begära in information som i princip gör det möjligt att kontrollera att inkomster som ska beskattas i Sverige verkligen tagits upp till deklaration här. Avtalet är ett i raden av många nya eller ändrade avtal som slutits de senaste åren mellan Sverige och olika skatteparadis och avtalen har redan resulterat i en del så kallade självrättelser där personer plötsligt ”insett” att de glömt att deklarera inkomster.

De svenska avtalen är en del av ett större initiativ taget av OECD och G20 där man med början 2009 krävde att skatteparadis skulle underteckna avtal om att lämna ut information. Under hot om diverse ekonomiska sanktioner skrev många skatteparadis på och OECD och G20 har utropat det hela till en stor framgång och som ”slutet på bankskretess”.

Även om initiativet är ett steg i rätt riktning finns det anledning att vara skeptisk till att effekten skulle vara så stor och det är definitivt inte slutet på internationell skatteplanering. Ekonomerna Gabriel Zucman och Niels Johannesen har studerat de sammanlagda effekterna av alla bilatterala skatteavtal som slöts i samband med OECD/G20 aktionen. Deras slutsatser är att utflödet av pengar från skatteparadis efter avtalen var relativt litet och att den till del förklaras av en omallokering från skatteparadis med många avtal till skatteparadis som skrivit på färre avtal. De finner också att inflödet av nya pengar till olika skatteparadis är negativt relaterat till hur många avtal de tecknat. 

Figuren visar relationen mellan antalet undertecknade informationsutbytesavtal (x-axeln) och hur mycket insättningsvolymen förändrats mellan 2007-2011. Sambandet är tydligt; ju mindre transparent man är som skatteparadis desto större inflöde av pengar.

Det finns mycket man skulle kunna göra för att öka effektiviteten i informationsutbyte med skatteparadis. Helst borde man förstås försöka få till automatiska uppgiftsutlämningar precis som vi har i Sverige (och mellan de flesta EU länder). Har man pengar eller andra tillgångar i en bank så rapporterar banken dessa direkt till skattemyndigheten vilket gör möjligheterna att undanhålla pengar minimal. Alternativt borde ett lands skattemyndighet ha rätt att få uppgifter på alla i Sverige boende som har bankkonton i det andra landet. I de flesta av dagens avtal får skatteverket bara begära uppgifter om en namngiven person som man har anledning att tro att denne undanhållit skatt (för mig lite oklart hur stark och välgrundad misstanken måste vara). Det finns inga exakta data för Sverige men för att ge en bild av proportionerna så begärde amerikanska skattemyndigheter mellan åren 2006-2010 ut uppgifter för 900 personer under 80 olika informationsavtal med olika länder. Samtidigt vittnade en schweizisk bankanställd att det bara i den bank där han jobbade finns 19000 amerikanska konton. Sannolikheten att få sina schweiziska och andra förehavanden undersökta verkar alltså inte avskräckande. Avtalen är som sagt ett steg i rätt riktning men det är långt ifrån läge att slå sig till ro och utropa ”slutet för internationell skatteplanering”.

Föränderliga priser

Det har väl knappast undgått någon att det ofta är stora skillnader i pris på till exempel flyg- och tågresor beroende på när man bokar. Det är ofta ytterst svårt att på förhand veta vad en resa kommer att kosta. När det gäller andra varor tycks snarare det motsatta gälla, det vill säga att det finns en ovilja att ändra priser. Till exempel har jag tidigare skrivit om priset på smör som livsmedelsbutikerna tycks ovilliga att justera när det uppstår ”brist” (samma sak tycks för övrigt just nu gälla keso). En del ekonomer hävdar att detta kan förklaras med att konsumenter tycker att vissa prisförändringar är ”orättvisa”, till exempel om paraplyförsäljare höjer priset när det regnar.

Det finns dock tecken på att den obskyra och föränderliga prissättningen på tåg- och flygresor även har spritt sig till andra varor. Nedanstående bild (från Wall Street Journal) visar prisutvecklingen på en mikrovågsugn under en enda dag (!) hos tre amerikanska näthandlare.

Förmodligen är ovanstående figur inte representativ och man kan tänka sig flera bakomliggande förklaringar. Men en tänkbar förklaring är att priserna automatiskt justeras beroende på att kunder som handlar vid olika tider på dagen är olika priskänsliga, samt att priserna automatiskt justeras beroende på förändringar hos konkurrenter.

Hur det ser ut här i Sverige kan man bilda sig en uppfattning om med hjälp av den svenska prisjämförelsesajten Prisjakt som redovisar historisk prisstatistik (välj en vara och klicka på ”Statistik” ). Det verkar höra till ovanligheterna att priser justeras flera gånger dagligen, men däremot sker prisförändringar påfallande ofta (mest extremt verkar dagspris.se vara som ändrar pris så gott som varje dag).

Amerikanska konsumenter kan numera få hjälp att hantera den här utvecklingen med hjälp av prisjämförelsesajten Decide.com som gör förutsägelser av framtida prisförändringar och ger rekommendationer när det är läge att köpa en produkt. Däremot är det svårare att föreställa sig vilken hjälp som kommer att stå att finna om även fysiska butiker börjar justera priserna oftare. Många livsmedelsbutiker har numera elektroniska prisskyltar och skulle därmed i princip kunna ändra priserna hur ofta som helst (även om det lär uppstå juridiska komplikationer om priset ändras under tiden man är på väg från hyllan till kassan).

Calmfors om riksbanksdirektionen

Kvaliteten på den argumentation som majoriteten i riksbanksdirektionen har baserat sina räntebeslut på har varit för låg skriver Lars Calmfors i en krönika. Jag instämmer helt. Minoriteten — Lars E O Svensson och Karolina Ekholm — menar att en lägre ränta skulle ge inflationsutfall närmare inflationsmålet och en mer balanserad konjunkturutveckling. Deras argument bygger i grunden på enkla resonemang, och dessa har presenterats tydligt och pedagogiskt. Ändå har Ingves menat att ”Svenssons argumentation förs på en för hög abstraktionsnivå”. Det är i själva verket Ingves argumentation som måste preciseras och förtydligas.

Den som vill bilda sig en egen uppfattning i frågan rekommenderas att läsa protokollen från direktionens sammanträden. Protokoll från det senaste mötet presenteras på måndag.

Relaterat material på Ekonomistas: 1, 2