I augusti trädde ett nytt skatteavtal i kraft mellan Sverige och Schweiz. Enligt detta kommer Skatteverket få möjlighet att begära in information som i princip gör det möjligt att kontrollera att inkomster som ska beskattas i Sverige verkligen tagits upp till deklaration här. Avtalet är ett i raden av många nya eller ändrade avtal som slutits de senaste åren mellan Sverige och olika skatteparadis och avtalen har redan resulterat i en del så kallade självrättelser där personer plötsligt “insett” att de glömt att deklarera inkomster.

De svenska avtalen är en del av ett större initiativ taget av OECD och G20 där man med början 2009 krävde att skatteparadis skulle underteckna avtal om att lämna ut information. Under hot om diverse ekonomiska sanktioner skrev många skatteparadis på och OECD och G20 har utropat det hela till en stor framgång och som “slutet på bankskretess“.

Även om initiativet är ett steg i rätt riktning finns det anledning att vara skeptisk till att effekten skulle vara så stor och det är definitivt inte slutet på internationell skatteplanering. Ekonomerna Gabriel Zucman och Niels Johannesen har studerat de sammanlagda effekterna av alla bilatterala skatteavtal som slöts i samband med OECD/G20 aktionen. Deras slutsatser är att utflödet av pengar från skatteparadis efter avtalen var relativt litet och att den till del förklaras av en omallokering från skatteparadis med många avtal till skatteparadis som skrivit på färre avtal. De finner också att inflödet av nya pengar till olika skatteparadis är negativt relaterat till hur många avtal de tecknat. 

Figuren visar relationen mellan antalet undertecknade informationsutbytesavtal (x-axeln) och hur mycket insättningsvolymen förändrats mellan 2007-2011. Sambandet är tydligt; ju mindre transparent man är som skatteparadis desto större inflöde av pengar.

Det finns mycket man skulle kunna göra för att öka effektiviteten i informationsutbyte med skatteparadis. Helst borde man förstås försöka få till automatiska uppgiftsutlämningar precis som vi har i Sverige (och mellan de flesta EU länder). Har man pengar eller andra tillgångar i en bank så rapporterar banken dessa direkt till skattemyndigheten vilket gör möjligheterna att undanhålla pengar minimal. Alternativt borde ett lands skattemyndighet ha rätt att få uppgifter på alla i Sverige boende som har bankkonton i det andra landet. I de flesta av dagens avtal får skatteverket bara begära uppgifter om en namngiven person som man har anledning att tro att denne undanhållit skatt (för mig lite oklart hur stark och välgrundad misstanken måste vara). Det finns inga exakta data för Sverige men för att ge en bild av proportionerna så begärde amerikanska skattemyndigheter mellan åren 2006-2010 ut uppgifter för 900 personer under 80 olika informationsavtal med olika länder. Samtidigt vittnade en schweizisk bankanställd att det bara i den bank där han jobbade finns 19000 amerikanska konton. Sannolikheten att få sina schweiziska och andra förehavanden undersökta verkar alltså inte avskräckande. Avtalen är som sagt ett steg i rätt riktning men det är långt ifrån läge att slå sig till ro och utropa “slutet för internationell skatteplanering”.