Keynes och Hayek: andra ronden

Förra årets rap-video om hur Keynes och Hayek skulle ha sett på de senaste årens ekonomiska kris har nu fått en uppföljare. Precis som första delen är den både informativ och underhållande.

Skolfolkets bristande förståelse för incitament

Jag har i flera inlägg här på bloggen lyft fram frågan om betygsinflation. Ett relaterat problem är betygens bristade likvärdighet vilket Magnus Henrekson, Örjan Hansson och jag skriver om i senaste numret av Axess. Medan problemet är välkänt så lyfter vi fram Skolverkets och Skolinspektionens lama och naiva hållning: Varför får skolor och lärare tillgång till de nationella proven i god tid innan de skrivs? Hur kan man delegera frågan om likvärdighet i betygssättningen till skolorna (sid 4)? Varför rättas de nationella proven lokalt, trots att de uppenbart bedöms på olika sätt? Varför nämns inte betygssättningen när Skolinspektionen granskar betygsgenerösa Jensen Södra medan den kritiseras på Solna gymnasium som sätter betyg i linje med provresultaten?

Oviljan att på allvar hantera likvärdighetsproblemet finns även på politisk nivå då ingen ansvarig politiker exempelvis velat slå fast hur relationen mellan resultat på de nationella proven och betygen ska se ut, vilket Skolverket närmast ber om i en senfärdig rapport från 2009 (sid 18). Regeringen har även valt att behålla systemet med kursbetyg på gymnasiet trots att detta i praktiken gör det omöjligt att koppla provresultat och betyg till varandra (sid 591-592).

Vårt förslag är att de nationella proven hålls samtidigt på alla skolor, att proven inte tillhandahålls i förväg och att de rättas av personer utan koppling till den betygssättande skolan. (Jag skulle även vilja se en reglering av mängden tid som får läggas på provförberedelser.) Betygen på skolnivå får sedan inte avvika mer än marginellt från provresultaten, vilket även  bör gälla för betyg i ämnen utan prov. Naturligtvis skapar även ett sådant system vissa problem: ett för stort fokus på de nationella proven är det mest uppenbara. Dagens situation är dock ohållbar, i varje fall om man vill ha kvar betygen som urvalsinstrument till högre studier (vilket man nog vill).

Frågan är dock om man kommer att se någon förändring så länge inte de skolvårdande myndigheterna börjar se till skolors och lärares incitament. Utan synbar förståelse för att betygen kan användas som strategiskt marknadsföringsinstrument eller för att lärar/elevrelationen gör att både betyg och bedömning av elevens provresultat lätt blir generösa, så verkar likvärdighetsfrågan betraktas som ett informationsproblem. Regeringens gymnasieutredare (sid 592) anser att en provbank kan hantera problemen medan både utredningen om mål och kunskapskrav i grundskolan (sid 253) utredningen om överprövan av betyg (sid 101) anser att rektorn ska få större befogenheter att ifrågasätta lärarnas betygssättning. Det är som om man missat att dagens skolledare inte är statens utsända representanter utan lokalt tillsatta chefer för en konkurrensutsatt verksamhet.

Slutligen förundras man över hur mycket kraft som läggs på att utreda betyg och nationella prov på grundskolan medan det är förhållandevis tyst om frågan på gymnasienivå. Trots allt är det gymnasiebetygen som ligger till grund för högskoleval med livsavgörande konsekvenser. En lös spekulation är att detta beror på att den kurs- och programbaserade gymnasieskolan är så komplex och oöverskådlig att ingen vet ens hur den ska analyseras. Eller så beror det kanske på att man inte brytt sig om att systematiskt samla in resultaten från de nationella prov som trots allt hålls.

Se även SvD och SDS

Svensk ägarmodell vid vägs ände?

I den traditionella bilden av svenskt storföretagsägande brukar framhävas hur ett litet antal investmentbolag med hjälp av begränsat kapital och röststarka aktier kontrollerat nästan alla stora företag. Men i en artikel i senaste Ekonomisk Debatt uppmärksammar professorerna Magnus Henrekson och Ulf Jakobsson att bilden verkar ha förändrats, och att investmentbolagen tappat mark.

I början av 1990-talet kontrollerade dessa bolag nästan två tredjedelar av börsens samlade marknadsvärde; år 2010 var andelen en dryg tredjedel. Under samma period ökade andelen utlandsägande på börsen från fem procent till fyrtio procent och andelen sysselsatta i riskkapitalägda bolag från en procent till nästan sju procent.

Henrekson och Jakobsson anser att institutionella förutsättningar och globaliseringen ligger bakom utvecklingen. Den anglosachsiska ägarmodellen med spritt, marknadsorienterat ägande har kommit att prägla lagar och regler inom hela EU som t ex förbud mot röstdifferentierade aktier och krav på oberoende styrelseledamöter. Dessa regler har gjort det svårare för svenska storägare att bibehålla sin kontroll.

Vad bör då göras? Författarna anser att utvecklingen är problematisk och även om deras ambition i första hand är att lyfta frågan till diskussion föreslår de åtgärder. Bland annat anser de att de försvårande reglerna bör avskaffas. De tycker även att skatter som hämmar privat förmögenhetsbildning bör sänkas eller avskaffas.

Artikeln är förtjänstfull på många sätt. Att observera och därefter empiriskt belägga samtida utvecklingstrender är svårt. Svensk ägarforskning är dessutom ganska tunn och främst byggd på traditionella beskrivningar, varför författarna inte haft mycket att utgå från i sin analys. Samtidigt kan en kritisk betraktare undra hur robust trenden mot försvagat kontrollägande egentligen är. Andelen börsbolag med röstdifferentierade aktier var t ex högre år 2010 än 1977 enligt artikelns tabell 1. Dessutom är det högst tveksamt om en sänkning av marginalskatten på högre inkomster, som förordas i artikeln, kommer att ha någon effekt på den förmögenhetsbildning som krävs för att påverka ägarstrukturen. Så höga inkomster har i princip ingen i detta land.

Nytt nummer: Ekonomisk Debatt nr 3 2011

Idag kommer Ekonomisk Debatt nr 3 2011 ut. Numret innehåller en ledare om beeteendepolitisk ekonomi samt artiklar om den svenska ägarmodellens framtid, kommunala investeringar, lönsamheten i fjärrvärme, aktiv arbetsmarknadspolitik, penningpolitiken 1995-2010, flygbussarna till Arlanda och ett porträtt av Peter Bohm.

Politiska cykler i Kina

Den klassiska politiska konjunkturcykeln drivs av att en sittande regering inför ett val stimulerar ekonomin (eller gör andra populära saker) för att väljare ska koppla den goda konjunkturen till deras kompetenta ledarskap. Empiriskt tar sig detta uttryck i uppgångar inför val följt av nedgångar efter val (som i exemplet med de Vitryska lönerna som jag skrev om härom veckan).

I ljuset av detta ter sig bilden nedan lite märklig. Den illustrerar tillväxten i kapitalinvesteringar (gross capital formation growth) i Kina i relation centralkommitténs möte (de röda linjerna i figuren) som hålls vart femte år. Dessa möten är det tillfälle då politiker tillsätts och befordras. Bilden visar tydligt att ”tillväxtgenererande investeringar” skjuter i höjden efter dessa kommittémöten.

I ett fascinerande papper av Yinan Li (som är doktorand vid IIES på Stockholms universitet) förklaras detta mönster som resultatet av en intressekonflikt mellan centralmakten och lokala politiker. Kort består problemet i följande: Lokala politiker har delegerats beslutanderätten över ekonomiska frågor i sina respektive provinser. Centralmakten vill se tillväxt i provinserna och de som är framgångsrika belönas vid centralkommitténs möten baserat på deras resultat under den föregående perioden. Detta skapar starka incitament för lokalpolitikerna att omedelbart när de tillträder initiera tillväxtskapande investeringar. Okoordinerad tävlan mellan provinser leder dock till överhettning och inflation som blir ett bekymmer för centralmakten som intervenerar genom att t ex styra kreditgivning och stoppa påbörjade projekt. När så inflationen går ner igen och ekonomin lugnat sig går beslutanderätten tillbaka till provinsnivå och det hela börjar om.

Genom att utnyttja det faktum att det finns åldersregler för om en provinspolitiker kan fortsätta sin karriär visar Yinan att ivern att driva upp den regionala tillväxten drivs av karriärskäl. Politiker som på grund av ålderrestriktionen inte kan fortsätta efter nästa centralkommittémöte driver helt enkelt inte upp tillväxten i sina regioner på det sätt som de med återvalsmöjligheter.

Möjligen kan man i bilden se att cyklerna efter de senaste centralkommittémötena inte varit lika påtagliga så kanske finns det ett element av lärande i processen. 2012 är nästa möte, efter det får vi se.

2011 års John Bates Clarke vinnare är…

Jonathan Levin, 38, och Professor vid Stanford University.

Priset, som delas ut av AEA (American Economic Association) till den mest lovande i USA verksamma ekonomen under 40, kallas ibland för ”Baby Nobel” eftersom tolv tidigare vinnare senare även fått Ekonomipriset till Nobels minne (av de som blivit gamla nog att i praktiken komma på frågan är det nära nog hälften). Att kalla den väletablerade och extremt produktiva Levin för ”lovande” är dock, som vanligt när det kommer till vinnare av Bates Clark medaljen, en grov underdrift.

Levin har publicerat mängder av artiklar i ledande tidskrifter främst inom områdena industriell organisation och mikroekonomisk teori. Hans bidrag är teoretiska, empiriska och applicerade på viktiga praktiska problem (ofta alla tre sakerna på en gång). Han har t ex studerat olika aspekter av hur internet möjliggjort nya marknadsplattformar och hur olika ekonomiska modeller kan användas för att förstå och utveckla dessa, han har studerat hur olika typer av auktionsförfaranden systematiskt ger olika resultat, och mycket annat. (Hans artiklar hittar du här).

AEAs översikt av Levins forskning hittar du här.

Den låga kvalitens kvalitéer

När jag uppgraderade till den senaste versionen av ett visst fotbollsspel räknade jag kallt med att den gamla versionen skulle förlora sin tjusning. Mycket riktigt: den nya versionens bättre grafik, ljud och andra små finesser gjorde den tidigare riktigt roliga versionen ospelbar. Däremot hade jag inte räknat med att även andra spel skulle börja kännas daterade. Men så blev det, och hur kul det nya spelet än är så blir jag alltmer tveksam till om det verkligen var ett nyttoförhöjande inköp.

Denna typ av spillover-effekter finns överallt. Jag läste någonstans att hjärnan bara förmår uppfatta en HDTVs bättre bildkvalitet i 10 minuter (kan dock inte hitta referensen). Däremot upplevs normal TV-upplösning som hopplöst föråldrad för den som är van vid HD. På samma sätt misstänker jag att vi inom kort inte kommer att uppfatta de tre dimensionerna i 3D-filmer på annat sätt än att 2D-filmer kommer att kännas platta.

Tänk, helt enkelt, om det enda kvalitetsförbättringarna gör är att minska vår fördragsamhet med verklighetens kvarvarande imperfektioner.

Om många med mig inte fullt ut tar hänsyn till att bättre kvalitet inom ett område försämrar upplevelsen inom andra, finns möjligheten att många av de kvalitetsförbättringar som sker faktiskt är välfärdssänkande. Än värre blir det när man betänker den mängd av kvalitetsförbättringar vi exponeras för utan att fullt ut valt det själva: jag var tillfreds med den dåliga mottagningen i barndomshemmets köksradio tills jag hörde störningsfri radio hos en kompis.

Medan man kan vänja sig vid låg kvalitet förefaller det svårt att vänja sig av med hög. Ställd inför denna asymmetri förefaller det rationella vara att i det längsta motsätta sig kvalitetshöjningar. Man slipper då den plåga som normal bild-, ljud eller spelkvalitet ständigt måste åsamka konsumenter vid kvalitetsfronten. Med låg kvalitet hemma kan man i stället då och då förundras över att en bild kan vara så skarp och ett ljud så rent.

Kanske finns det här en kognitionsbaserad teori till varför vi kvalitetsuppgraderar våra prylar samtidigt som vi fördömer det som i dagsläget ses som lyxkonsumtion? I grunden kanske det inte handlar om statusjakt och relativ positionering utan om att få sig själv och andra att hantera vad som i praktiken är en fåfäng jakt på högre kvalitet.

Mindre hemlighetsmakeri bäddar för bättre politik

Centralbanker runt om i världen har under senare år försökt överträffa varandra i öppenhet och tydlighet. Finanspolitiken har däremot fortsatt att vara omgärdad av hemlighetsmakeri. Det görs mycket analys inom finansministerierna, men denna analys publiceras sällan. Och om analysen publiceras genomgår den vanligen först en omfattande politisk tvättning. Men kanske håller detta på att förändras, med det svenska finansdepartementet som en föregångare.

I samband med vårpropositionen publicerades en omfattande analys av hur regeringens politik har påverkat såväl arbetsutbud som sysselsättning och arbetslöshet. Det är material från denna rapport som ligger till grund för de (optimistiska?) bedömningarna att jämviktsarbetslösheten kan sjunka till fem procent som en följd av regeringens reformer. Enligt rapporten förklaras nedgången nästan enbart av sänkta ersättningsnivåer i arbetslöshetsförsäkringen — främst av att nominella belopp i försäkringen har hållits oförändrade och att jobbskatteavdragen har sänkt de relativa ersättningsnivåerna efter skatt.

Rapporten är en tjänstemannaprodukt och innehåller en del material som inte nödvändigtvis är vad politikerna vill höra. T ex tyder rapporten på att regeringens aktiva arbetsmarknadspolitik har en begränsad effekt på arbetsmarknadens funktionssätt. Analysen visar också tydligt att jobbskatteavdraget medför att löneökningarna före skatt blir lägre än annars. Denna analys är knappast kontroversiell, men ändå något politikerna ogärna verkar vilja medge.

Man kan ha olika uppfattning om analysen i en rapport som denna. Värdet med rapporten är dock inte det precisa innehållet utan att departementet tvingas att precisera och presentera sin analys. Därmed blir det möjligt att förhålla sig till analysen och dess konsekvenser för den förda ekonomiska politiken. Detta är utmärkt.

Ram(V)erket

Vänsterpartiet presenterar idag ett förslag på ett ekonomisk-politiskt ramverk. Av kommentarerna på DNs webbsidor får man lätt uppfattningen att förslaget är oansvarigt och verklighetsfrämmande. Mitt intryck är däremot att förslaget är genomtänkt och baserat på intryck från en seriös diskussion som förs i ekonomkretsar. Låt oss se på de olika förslagen: [Read more…]

Matchningen på arbetsmarknaden

”Missmatch” på arbetsmarknaden var ett tema under dagens budgetdebatt. Enligt Tommy Waidelich (baserat på uppgifter från Svenskt Näringsliv) avstår många företag från anställningar pga att de inte hittar lämplig personal, och han verkar mena att lösningen på problemen är satsningar på arbetsmarknadsutbildning.

Visserligen håller jag med om att det hade varit önskvärt med något större volymer i arbetsmarknadsutbildningen, åtminstone direkt efter krisen. Men sådana satsningar är knappast en mirakelkur för minskad arbetslöshet eller bättre matchning på arbetsmarknaden. Ett tecken på försämrad matchning är att Beveridgekurvan har skiftat utåt under det senaste året. Figuren nedan visar dock att kurvan skiftade utåt även efter 90-talskrisen. Vi verkar nu befinna oss på ungefär samma Beveridgekurva som i mitten och slutet av 1990-talet. Och då var volymerna i arbetsmarknadsutbildning betydligt högre än idag.

Beveridgekurvan 1980-2010. Arbetslösa och vakanser i procent av arbetskraften. Källa: Finansdepartementet.

Det är för övrigt värt att påpeka att bristtalen på arbetsmarknaden inte ligger på anmärkningsvärt höga nivåer. Enligt Konjunkturinstitutets barometerundersökningar har andelen företag som redovisar brist på arbetskraft visserligen ökat kraftigt under det senaste året, men bristtalen ligger nu på en historiskt normal nivå. Det som indikerar problem på arbetsmarknaden är att arbetslösheten samtidigt är högre än normalt. En välvillig tolkning av dessa uppgifter är att detta är en naturlig utveckling i början av återhämtningen efter en djup svacka.

Arbetslöshet (%, vänster skala) och brist på arbetskraft (%, höger skala) 1996kv1-2010kv4. Källa OECD (arbetslöshet) och KI (brist, totala näringslivet).
Länkar:  DN, DN, SvD, SvD, GP, AFV