Pojkarna halkar inte efter

Det är många som i likhet med Jan Björklund oroar sig över att pojkarna halkar efter i skolan. Idag var det Expressens tur att upprepa detta påstående. Ekonomistas läsare vet emellertid att inget dramatiskt hänt på denna punkt (se detta inlägg). Visst, pojkar presterar sämre än flickor i skolan, men så har det alltid varit och inget tyder på att skillnaden mellan könen ökat i varje fall under de senaste 15 åren.

Även om Expressen beskriver saken med vett och sans (många män tycks klara sig ekonomiskt bra utan höga betyg och lång utbildning) är det värt att fråga sig varför myten omhuldas så ömt–det är ju trots allt rätt enkelt att kolla upp saken. Är det månne lättare att ta reformera skolan om pojkarna utmålas som de stora förlorarna i dagens system? Förutom den ohederlighet en sådan strategi innebär är problemet att en massa energi kan komma att läggas på att hantera fel fråga med fel åtgärder. Vilket knappast är vad den svenska skolan behöver.

Grattis Vitryssland

I dag den 27 juli firar Vitrysslands opposition nationaldag. Detta datum 1990 utropade sig Vitryssland som självständigt från Sovjetunionen. Den officiella nationaldagen är den 3 juli, dagen då tyska trupper 1944 drog sig tillbaka från Vitryssland. Förra året sammanföll firandet av 27 juli med arresteringar av oppositionella. I år har inga sådana nyheter förekommit (vilket förstås inte betyder någonting då rapporteringen från och om Vitryssland nästan alltid är undermålig i svensk media). I veckan har istället den stora nyheten varit att Venezuelas president Hugo Chavez varit på besök i Minsk och bland annat firat att länderna ingått avtal om att tillsammans exploatera oljefyndigheter i Venezuela. Detta kan tyckas som en lite märklig idé givet att Vitrysslands närmaste granne i öster Ryssland, som också är deras överlägset viktigaste handelspartner, har en del av den varan.

Hugo Chavez får medalj av Alexandr Lukasjenka som ett tecken på folkens vänskap
Hugo Chavez får medalj av Aljaksandr Lukasjenka som ett tecken på ”folkens vänskap”

Anledningen till denna och andra till synes märkliga allianser är att relationerna med Ryssland blivit något frostigare under de senaste åren. Eller snarare, Ryssland har bestämt sig för att gradvis börja ta betalt även av ”sina vänner” snarare än att subventionera deras konsumtion av gas och generöst dela vinsterna av oljehandeln. (Vitryssland har en stor rafineringskapacitet men ingen olja, Ryssland i princip det omvända). Denna nya inställning från ryskt håll kommer sätta press på den hittills starkt växande vitryska ekonomin och uppenbarligen kräver den nya situationen också nya allianser för Vitryssland. (En utförlig analys finnns i denna rapport från SITE).

Man skulle förstås hoppas att denna utveckling resulterade i att Vitryssland istället valde att öppna upp och närma sig EU, men så här långt tycks valet falla på mer långsökta alternativ.

En vädjan till hämndbegäret

En huvudskada efter en trafikolycka är vad Anders Eklund anför som försvar i den pågående Engla/Pernilla-rättegången. Hypotesen att huvudskador kan utlösa kriminella impulser är inte orimlig men vilka konsekvenser bör detta få för påföljden, givet att förklaringen är sann?image

Instinktivt känns det rimligt att ett beteende orsakat av en skallskada ska resultera i en viss straffrabatt. Denna intuition bygger dock på en syn på straffet som hämnd (en diskussion om straffet som hämnd pågick under försommaren). Det finns ju ingen rimlighet i att hämnas på en person vars brott egentligen är orsakat av en trafikolycka.

En mer, låt oss kalla det, rationalistisk syn på straffet leder till en annan slutsats. Målet med straffet är då att minska brottsligheten genom att avskräcka, låsa in (inkapacitera) och behandla. Om skadan inte går att behandla lär risken att den åtalade personen återfaller i brott vara väldigt hög. Alltså bör denna person låsas in betydligt längre än någon som inte lider av samma störning.

Alltså vädjar Eklund till rättssystemets hämndbegär när han framför sitt försvar. Då hämnd inte utgör någon grund för påföljden i det svenska rättssystemet förefaller detta lönlöst. Men just i fall som dessa verkar hämndmotivet smugit sig in. Någon mer juridikkunnig får gärna korrigera om detta är fel, men praxis verkar vara att denna typ av personlighetsstörningar renderar lägre straff.

Det kanske vore läge att sätta ner foten angående vilken roll hämnden ska spela i juridiken. Min syn på saken är i varje fall klar.

Institutioner och ojämlikhet

Var ojämlikheten i antikens Rom störrre än i dagens Italien? Och var härskarna i de spanska kolonierna mer utsugande än de i 1800-talets Kina? Kort sagt, vad är det håller tillbaka makteliten från att suga ut sin befolkning till sista blodsdroppen?

I en ny uppsats av ekonomerna Branko Milanovic, Peter Lindert och Jeff Williamson studeras dessa frågor med hjälp av nya fantasiska data över inkomstojämlikheten i flera förindustriella och industrialiserade samhällen som t ex antikens Rom 14 eKr, Bysans ca 1000, Holland 1561, England 1688, Mexico 1734, Neapel 1811 och Indien 1947. Utifrån tabeller över olika socialgruppers storlek och inkomster och antaganden om inkomsternas lägstanivå beräknar författarna dels den faktiska inkomstspridningen (Gini) och dels den maximala inkomstspridningen ifall dåtidens elit hade sugit ut allas inkomster över lägstanivån. Därefter jämförs dessa två och en ojämlikhetsmöjlighetskurva (IPF – Inequality Possibility Frontier) beräknas. Med andra ord studerar författarna inte bara hur stor inkomstojämlikheten var i dessa historiska samhällen utan även hur stor den var i förhållande till hur stor den kunde varit.

Bilden nedan visar just detta. Bland annat slås man av hur låg inkomstspridningen var i 1880-talets Kina, med en Gini på ungefär 0.22. Men givet hur mycket de kinesiska härskarna kunde sugit ur sin befolkning låg man på sin maximala ojämlikhetsnivå. Ojämlikheten i modernare samhällena, som England på och Hollande under 1700- och 1800-talen (och än mer så dagens västerländska) ligger dessutom betydligt under den maximala nivån. Är detta bevis på instituionernas betydelse för ojämlikhet? Studien ger inte slutliga svar men den är en bit på väg.

image

Försäkring på liv och död

Vid Society for Economic Dynamics årliga konferens i Boston förra veckan talade MIT-professorn och nyblivne NBER-chefen James Poterba om amerikanernas höga innehav av livförsäkringar — som försäkrar mot tidig död — och låga innehav av annuiteter — som försäkrar mot långt liv. Om jag minns rätt sa han att runt 80 procent av amerikanerna har livförsäkringar och att knappt 10 procent har privata annuiteter. Är det inte bättre att se till att ha pengar medan vi lever (annuiteter) än efter döden (livförsäkring till anhöriga)?

Nu kanske amerikanerna ändå har upptäckt att de har köpt för mycket livförsäkringar. Enligt nyhetsrapporter försöker de sälja vidare livförsäkringarna, t ex till Helsingborgs kommun. Men kommunpolitikerna stoppar denna handel. Det är kanske rimligt att kommuner inte ska handla i udda finansiella instrument, speciellt med det senaste årets erfarenheter i åtanke. Men nu verkar anledningen vara att handeln i just dessa instrument är oetisk. Det är svårt att se att handeln är mer oetisk än försäkringsbolagens utställande av livförsäkringar och annuiteter, eller en kommuns pensionsåtaganden. Allt detta ger avkastning som varierar med individernas livslängd.

Stockholm, Stockholm, stan i världen…

I en värld där människor i allt högre utsträckning kan tänka sig att bo på andra platser än där de är födda framstår frågan om vad som gör en plats attraktiv som allt viktigare. Vad är det då som gör en plats är bättre än en annan? Vilka städer i världen är bäst? I senaste numret av tidskriften Monocle ges svaret (eller åtminstone en subjektiv men sannolikt inflytelserik ranking)…Och vinnare är…New York? Paris? Tokyo? Nej, Köpenhamn (!) med Helsingfors på femte och Stockholm på en inte oäven sjunde plats.
Vad är det då som enligt Monocles panel som värdesätts högst? Stora köpcentra? Låga skatter kanske? Nej, saker som fungerande kollektivtrafik, möjligheter att gå och cykla, bra miljö, bra sjukvård, bra arkitektur, miljömedveten och tolerant befolkning, etc. är sånt som höjer betyget. Och vad av detta är relativt dåligt i Stockholm? Jo, cykelmöjligheterna och diskriminering av invandrare på arbetsmarknaden.
De politiska implikationerna är solklara. Glöm det här med nya shoppinggallerior. Att det är mer än två tunnelbanestopp till närmaste HM går att leva med. Fram för mer spännande arkitektur (typ INTE som det nya området vid Vasaparken), lägg inte ner barnsjukhus, gör det möjligt att cykla utan att riskera livet, osv. Se där, sådant som värderas av moderna världsmedborgare.

Obegripliga problem med filmstödet

Få saker verkar svårare än att finna en lämplig modell för det svenska filmstödet. Därför ska det utredas igen. Vad som upplevs vara ett problem är emellertid inte att dagens modell skapar ett filmutbud som är mer kommersiellt än vad marknaden själv kunnat åstadkomma (mer om detta här och här), utan att video- och DVD-distributörerna inte är med på dagens filmavtal.

filmklappaDetta förefaller vara ett nonsensproblem. Rimligen har video- och DVD-branschen avtal med filmbolagen och betalar för de filmer som hyrs ut och säljs. Om distributörerna bidragit till filmavtalet hade deras marginaler varit lägre och ersättningen till filmbolagen skulle justerats ner. Skillnaden mellan de båda modellerna ligger alltså inte i hur mycket pengar som distributörerna bidrar med, utan i vilken form pengarna kommer och vem har har makt att fördela dem.

I dagsläget påminner distributörernas bidrag om det efterhandsstöd som Filminstitutet betalar ut: mest pengar till de filmer som säljer bäst. Naturligtvis kan man vilja ha en filmpolitik som fördelar pengar efter andra kriterier, exempelvis filmisk kvalitet, men i så fall vore det rimligaste att kritisera dagens modell för efterhandsstöd. Vilket inte görs.

Kanske lider kulturpolitiken av bristande kompetens när det gäller att bena ut de incitament som olika system skapar? I så fall finns säkert en massa nationalekonomer som gärna skulle bistå med att reda ut begreppen.

Det gick lika snabbt förut

Alltsom oftast hör man att allt går så snabbt nuförtiden. Det är onekligen sant att informationsinhämtning, mjölkning av kossor och tågresor går snabbare än förut. Ofta menas emellertid att arbetslivet blivit allt rörligare: knappt har bläcket på anställningskontraktet hunnit torka förrän det är dags att byta både jobb och bransch — igen. reallocation_of_jobs

Men stämmer verkligen denna bild? Figuren här intill visar omsättningen av jobb och anställda i den svenska ekonomin under en 16-årsperiod (för detaljer, se originalstudien). Medan omsättningen är hög finns det inget som tyder på en trendmässig ökning. I USA finns det till och med belägg för en trendmässig nedgång i omsättningstakten på arbetsmarknaden, vilket även verkar gälla för OECD i stort (se Box 2 här).

Vad detta beror på är en svårare fråga att besvara. Mycket beror säkert på att den makroekonomiska utvecklingen blivit allt stabilare, men det är ju ingen egentlig förklaring. Faktum är att något riktigt tillfredsställande svar ännu inte presenterats.

Hursom, figuren kan vara värd att hålla i minnet nästa gång någon hävdar att dagens arbetsliv är fundamentalt olikt gårdagens. En lämplig följdfråga är: på vilket sätt då?

Uppdatering: Kaj Thomsson, svensk doktorand i förskingringen (dvs på Yale), har nyligen publicerat en artikel som visar att rörligheten mellan yrken gått ner sedan 1995 (se figur 2 här). Detta är ytterligare ett tecken på att det faktiskt inte gick långsammare förr — det gick snabbare.

Bör betygen devalveras?

Hur ska kvalitet uppnås inom högskolan? Delvis handlar detta idag om att bekämpa betygsinflationen som idag förekommer över hela landet. Ett sätt att göra detta är att devalera gymnasiebetygen i samband med högskoleantagningen, vilket är tillåtet sedan regeringens högskolereform gav högskolorna frihet att själva sätta urvalskriterier till sina antagningar.

Mer specifikt menar jag att man kan minska andelen antagna på betyg till förmån för antagna på högskoleprov. Att detta kan fungera berättade för mig professorn i nationalekonomi vid Hebrew University, Nathan Sussman. Han beskrev om en vikande studentkvalitet som för bild1några år sedan blev så akut att hans institution besöt sig för att ändra intagningskvoterna från 50% gymnasiebetyg–50% högskoleprov till 30%–70%. Resultatet blev att andelen underkända på grundkursen minskade med en fjärdedel. Nivån har hållit i sig och alla är idag nöjda, även om de överväger en ytterligare minskning av andelen betygsintagna som en följd av en fortsatt betygsinfltion.

Naturligtvis är en devalvering av gymnasiebetygen inget alexanderhugg som kan lösa alla konsekvenser av den bristande den svenska grundskoleutbildningen. Men kanske kan den vara ett steg på vägen mot mer kvalitet i högskolan.

Varför tjänar några få så mycket mer än vi andra?

Det skrivs ofta om den ökade inkomstspridningen i dessa dagar. Speciellt skrivs det om hur enormt mycket vissa tjänar. Däremot är det ofta tunt med analys av varför det är så. För att råda bot på detta börjar härmed en mini-serie på ett obestämt antal delar på temat ”The Economics of Superstars”.

I veckan kom en världsstjärna till Sverige. På fredag och lördag spelar han tillsammans med Karin Hammar på Glenn Miller Café i Stockholm. Sergio Krakowski är kanske Brasiliens och därmed världens främste pandeirista. Det en duktig jazztrummis kan göra med två händer och två fötter kan Sergio göra med en hand. Han har dessutom utvecklat en teknik med vilken han genom sitt spel kan styra en laptop att kompa hans pandeiro. Tekniskt är Sergio är en musikalisk Roger Federer.

Jag vet inte vad Sergio tjänar men någonting säger mig att det inte är lika mycket som Roger Federer. Uppträdanden på Grislehamns gitarrfestival och på Glenn Miller må ha hög status bland musiker men drar förmodligen inte in några stora summor. Det faktum att han under sin vistelse här bor hos en god vän bidrar också till intrycket av att vara en världsstjärna på pandeiro förmodligen inte är enormt inkomstbringande.

I sin klassiska artikel ”The Economics of Superstars” pekar Sherwin Rosen på två faktorer som resulterar i att de främsta inom sitt område tjänar mycket mer än de som bara är marginellt mycket sämre på att utföra samma uppgift. Den första är att sämre kvalitet inom många områden är ett dåligt substitut för bra kvalitet. Två mediokra konserter summerar inte till en bra. Betalningsviljan för en läkare som är tio procent bättre än sina kollegor ökar typiskt sett med mer än tio procent. Ett företag som stämts på miljonbelopp är ofta villigt att betala mycket mer för den bästa juridiska hjälp de kan få trots att denna kanske bara är marginellt bättre än sin närmaste konkurrent. Denna typ av effekter resulterar i att inkomstfördelning kommer vara skevare än sin underliggande fördelning av talang med en brant stegring av ersättningar för dem i toppen av fördelningen. Ju större de underliggande värdena är desto skevare blir skillnaden mellan de med högst ersättning och de som är nästan lika bra på sin uppgift.

Det faktum att man i många sammanhang är villig att betala mer än den proportionella förbättringen för att få det som är bäst kan förklara oproportionellt höga ersättningar i toppen men inte varför efterfrågan inom vissa områden koncentreras till en liten grupp producenter. Anledningen till detta är enligt Rosen teknologisk. Inom vissa branscher är insatsen för att producera något ungefär densamma oavsett hur mycket man säljer. Att spela in en skiva eller att skriva en bok kräver ungefär samma insats oavsett hur mycket man säljer samtidigt som kostnaden för att distribuera fler exemplar av respektive produkt absolut inte stiger proportionellt med antalet. Detta betyder att de med den bästa produkten kommer tjäna mest på tillgången till en större marknad och ju lättare det är att distribuera något desto större blir marknaden och därmed vinsten av att vara den som skriver den populäraste boken etc. Kombinerar man dessa två effekter så blir utfallet att de med störst talang (i detta fall de som producerar de mest efterfrågade produkterna) både kommer att tjäna mycket mer än de som bara är marginellt sämre på vad de gör och att de dessutom kommer att tillgodose en stor del av den totala efterfrågan.

Så varför tjänar inte Sergio mer? Han är ju verksam i en bransch där ”vinnaren” borde ta största delen av marknaden och definitivt inom ett område där teknisk utveckling underlättat spridningen av hans ”produkt”. Förklaringen är nog helt enkelt att inte ens under dessa gynnsamma förutsättningar finns en tillräckligt stor marknad för hans talang. Pärlor åt svin säger jag bara…