Var ojämlikheten i antikens Rom störrre än i dagens Italien? Och var härskarna i de spanska kolonierna mer utsugande än de i 1800-talets Kina? Kort sagt, vad är det håller tillbaka makteliten från att suga ut sin befolkning till sista blodsdroppen?

I en ny uppsats av ekonomerna Branko Milanovic, Peter Lindert och Jeff Williamson studeras dessa frågor med hjälp av nya fantasiska data över inkomstojämlikheten i flera förindustriella och industrialiserade samhällen som t ex antikens Rom 14 eKr, Bysans ca 1000, Holland 1561, England 1688, Mexico 1734, Neapel 1811 och Indien 1947. Utifrån tabeller över olika socialgruppers storlek och inkomster och antaganden om inkomsternas lägstanivå beräknar författarna dels den faktiska inkomstspridningen (Gini) och dels den maximala inkomstspridningen ifall dåtidens elit hade sugit ut allas inkomster över lägstanivån. Därefter jämförs dessa två och en ojämlikhetsmöjlighetskurva (IPF – Inequality Possibility Frontier) beräknas. Med andra ord studerar författarna inte bara hur stor inkomstojämlikheten var i dessa historiska samhällen utan även hur stor den var i förhållande till hur stor den kunde varit.

Bilden nedan visar just detta. Bland annat slås man av hur låg inkomstspridningen var i 1880-talets Kina, med en Gini på ungefär 0.22. Men givet hur mycket de kinesiska härskarna kunde sugit ur sin befolkning låg man på sin maximala ojämlikhetsnivå. Ojämlikheten i modernare samhällena, som England på och Hollande under 1700- och 1800-talen (och än mer så dagens västerländska) ligger dessutom betydligt under den maximala nivån. Är detta bevis på instituionernas betydelse för ojämlikhet? Studien ger inte slutliga svar men den är en bit på väg.

Det skrivs ofta om den ökade inkomstspridningen i dessa dagar. Speciellt skrivs det om hur enormt mycket vissa tjänar. Däremot är det ofta tunt med analys av varför det är så. För att råda bot på detta börjar härmed en mini-serie på ett obestämt antal delar på temat ”The Economics of Superstars”.

I veckan kom en världsstjärna till Sverige. På fredag och lördag spelar han tillsammans med Karin Hammar på Glenn Miller Café i Stockholm. Sergio Krakowski är kanske Brasiliens och därmed världens främste pandeirista. Det en duktig jazztrummis kan göra med två händer och två fötter kan Sergio göra med en hand. Han har dessutom utvecklat en teknik med vilken han genom sitt spel kan styra en laptop att kompa hans pandeiro. Tekniskt är Sergio är en musikalisk Roger Federer.

Jag vet inte vad Sergio tjänar men någonting säger mig att det inte är lika mycket som Roger Federer. Uppträdanden på Grislehamns gitarrfestival och på Glenn Miller må ha hög status bland musiker men drar förmodligen inte in några stora summor. Det faktum att han under sin vistelse här bor hos en god vän bidrar också till intrycket av att vara en världsstjärna på pandeiro förmodligen inte är enormt inkomstbringande.

I sin klassiska artikel ”The Economics of Superstars” pekar Sherwin Rosen på två faktorer som resulterar i att de främsta inom sitt område tjänar mycket mer än de som bara är marginellt mycket sämre på att utföra samma uppgift. Den första är att sämre kvalitet inom många områden är ett dåligt substitut för bra kvalitet. Två mediokra konserter summerar inte till en bra. Betalningsviljan för en läkare som är tio procent bättre än sina kollegor ökar typiskt sett med mer än tio procent. Ett företag som stämts på miljonbelopp är ofta villigt att betala mycket mer för den bästa juridiska hjälp de kan få trots att denna kanske bara är marginellt bättre än sin närmaste konkurrent. Denna typ av effekter resulterar i att inkomstfördelning kommer vara skevare än sin underliggande fördelning av talang med en brant stegring av ersättningar för dem i toppen av fördelningen. Ju större de underliggande värdena är desto skevare blir skillnaden mellan de med högst ersättning och de som är nästan lika bra på sin uppgift.

Det faktum att man i många sammanhang är villig att betala mer än den proportionella förbättringen för att få det som är bäst kan förklara oproportionellt höga ersättningar i toppen men inte varför efterfrågan inom vissa områden koncentreras till en liten grupp producenter. Anledningen till detta är enligt Rosen teknologisk. Inom vissa branscher är insatsen för att producera något ungefär densamma oavsett hur mycket man säljer. Att spela in en skiva eller att skriva en bok kräver ungefär samma insats oavsett hur mycket man säljer samtidigt som kostnaden för att distribuera fler exemplar av respektive produkt absolut inte stiger proportionellt med antalet. Detta betyder att de med den bästa produkten kommer tjäna mest på tillgången till en större marknad och ju lättare det är att distribuera något desto större blir marknaden och därmed vinsten av att vara den som skriver den populäraste boken etc. Kombinerar man dessa två effekter så blir utfallet att de med störst talang (i detta fall de som producerar de mest efterfrågade produkterna) både kommer att tjäna mycket mer än de som bara är marginellt sämre på vad de gör och att de dessutom kommer att tillgodose en stor del av den totala efterfrågan.

Så varför tjänar inte Sergio mer? Han är ju verksam i en bransch där ”vinnaren” borde ta största delen av marknaden och definitivt inom ett område där teknisk utveckling underlättat spridningen av hans ”produkt”. Förklaringen är nog helt enkelt att inte ens under dessa gynnsamma förutsättningar finns en tillräckligt stor marknad för hans talang. Pärlor åt svin säger jag bara…