Kunskap är det nya svarta

Obama geeks (från the Economist)

Obama geeks (från the Economist)

I förra veckan kommenterade jag i all korthet något som många  pratat om under de senaste veckorna nämligen kompetensen hos den nya Obama administrationen. Med detta har man avsett både formell kompetens i bemärkelsen utbildning allmänhet (många disputerade från amerikanska toppuniversitet) men också i form av detaljkunskap (ofta beserad på egen forskning) och en praktisk ansats till att lösa frågor och problem. Detta gäller inte bara ekonomer som David Cutler, Jeff Liebman, Austan Goolsbee, Larry Summers och andra, utan även till exempel Nobelpristagaren i fysik Steven Chu. I en läsvärd artikel i The New Republic noterar Noam Scheiber (som också diskuterar Obamas tycke för beteendeekonomi) att kontrasten är stor till en annan omtalat kompetent administration, nämligen Bill Clintons. Där Clintons akademiker ofta var politiska filosofer och visionärer är ”Obama’s wonks” mer praktiskt lagda. ”Think of it as the difference between science-fiction writers and engineers”, som Scheiber uttrycker det.

Det är dock inte bara Obama som tänker omge sig med akademiska stjärnor. Ett blogginlägg noterar Anne Boschini att Frankrikes president Nicolas Sarkozy tillsatt en kommision som leds av Nobelpristagare Amartya Sen och Joseph Stiglitz för att utveckla nationalräkenskaperna. Ett exempel till och det blir en spaning…

Slutspekulerat om Riksbanken

Karolina Ekholm

Karolina Ekholm

Det är nu klart vem som tar över som vice riksbankschef efter Irma Rosenberg. Det blev som Ekonomistas-Daniel förutspått en kvinna, närmare bestämt Martins och min kollega Karolina Ekholm. Så nu ska jag ut i korridoren, gratulera och fråga om det är läge att binda räntan.

Karolina uppfyller ungefärligen Daniels kompetensprofil. Hon är akademiskt välmeriterad och har praktisk erfarenhet från Ekonomiska Rådet och Finanspolitiska Rådet. Jag har dessutom haft nöjet att arbeta med henne på SNS Välfärdspolitiska råd. Däremot har hon — såvitt jag vet — ingen penningpolitisk erfarenhet. Det kanske i viss mån kompenseras av att hon ofta suttit och kört regressioner på ECB i Frankfurt.

Karolina bjuder ofta på kaffe och choklad och hon kommer att bli saknad här på institutionen. Det är bara att instämma med prefekt Hans Wijkander: ”För institutionen är det naturligtvis en stor förlust men utnämningen är samtidigt ett slags kvitto på kvaliteten i vår verksamhet”.

DN2, SvD12, Afv, E24

Hög tid för statsbidrag!

Läser i Dagens Samhälle att var fjärde kommun har varslat eller kommer att varsla personal under 2009. Förutom att detta innebär att kommunanställda förlorar jobbet så kommer även den kommunala servicen därigenom förmodligen försämras.

Det är alltså hög tid att Anders Borg lättar på plånboken, så som vi och många andra med oss redan har förespråkat

Att hålla politiker i schack

Både kommuner och landsting har rätt att dela ut partistöd ur den lokala budgeten. Efter drygt 30 år av lokala partisöd skiljer de sig våldsamt mellan olika regioner. Medan Arjeplog och Haparanda årligen betalar ut över 100 kronor per invånare, nöjer sig Söderköping och Torsås med en tiondel. landsting

I en uppsats som är på gång att publiceras visar Helena Svaleryd och jag att skillnaderna delvis kan förklaras av konkurrensen mellan de politiska blocken. Ju mer ohotade makthavarna är, desto högre är partistöden och mönstret ser likadant ut i såväl kommuner som landsting. I figuren visas partistöden i de landsting där ett och samma parti varit del av den styrande majoriteten ända sedan mitten på 1970-talet i förhållande till andra.

Möjligen är detta precis vad väljarna vill, men det rimliga är nog snarast att de vill ha höga partistöd när ett maktskifte är realistiskt. Det är ju då alla partier behöver kapacitet att ta över makten och det är då väljarna behöver information om sina alternativ.

Vad som också talar emot att detta är i väljarnas intresse är att kommuner som domineras av ett starkt parti betalar ut en stor andel av stödet per mandat medan kommuner med många småpartier har ett högt grundstöd per parti. Alltså utformas partistöden på ett sätt som gynnar de makthavande partiernas intressen. Dessutom finner vi att konkurrensen mellan de politiska blocken gör partierna särskilt försiktiga att höja partistöden just under valår. Om väljarna verkligen gillade partistöden skulle vi inte se dessa mönster.

Resultaten visar att konkurrens mellan politiska partierna är ett verktyg att minska missbruket med offentliga medel. Information är ett annat. Givet hur generösa reglerna för partistöd är vore det därför rimligt om väljarna fick insyn i hur partierna använder sina pengar. Så är inte fallet idag och det borde nog ändras.

Dagens Samhälle, Norran, NSD, SvD,

Erst kommt das Fressen, dann kommt die Moral

Hur påverkas vi när vår inkomst förändras? Mer pengar i plånboken gör naturligtvis att vi får råd att konsumera mer, men påverkas vi inte också på andra sätt? Studenten som levt på nudlar ett par år under studietiden kanske mångdubblar sin inkomst när examen väl är i hand. Helt plötsligt har man råd att köpa bil, att äta gåslever då och då och kanske blir man lockad att fuska med skatten när man ser hur mycket staten tar ur lönekuvertet?

I en artikel som precis publicerats i The B.E. Journal of Economic Policy and Analysis (Advances) argumenterar jag för att sådana förändringar i konsumtionsmönster också kommer att påverka våra moraluppfattningar. Studenten som förut tyckte det var omoraliskt att köra bil i innerstan eller att tvångsmata gäss kommer att inta en betydligt mer tolerant attityd när hon själv lockats att köpa bil och äta gåslever. När vi gör något vi tycker är felaktigt uppstår dissonans som motiverar oss att rationalisera vårt handlande. Vi intalar oss att just den här bilresan är särskilt viktig eller att gässens lidande kanske ändå inte är så stort.

Mina resultat visar att vi bler mer toleranta mot konsumtion av normala omoraliska varor, det vill säga sådant som är moraliskt tvivelaktigt och som vi konsumerar mer av när inkomsten stiger. Motsatsen gäller för inferiöra omoraliska varor som vi konsumerar mindre av när inkomsten stiger. Rika tycker det är mer okej att skattefuska, medan fattiga tycker det är mer okej att bidragsfuska, för att ta ett exempel. Sambanden är svaga, men jag visar att det finns ett systematiskt mönster i våra moraliska värderingar.

Min artikel innehåller på sätt och vis inte så mycket nytt utan bygger på halvsekelgamla socialpsykologiska idéer. Den framstående socialpsykologen Elliot Aronson ger följande råd till en modern Machiavellisk ledare som vill påverka sina undersåtars värderingar i en viss riktning:

Om du vill att folk ska inta mer toleranta värderingar gentemot en synd, fresta dem så att de begår den syndiga handlingen. Men om du i stället vill att de ska stärka sina värderingar, fresta dem, men se till så att de inte utför handlingen.

När jag började fila på artikeln så byggde jag dock allt på introspektion. Jag är en hycklare av stora mått. För ett år sedan tyckte jag det var lite fånigt att blogga, men nu tycker jag att jag gör en viktig samhällsinsats. För tre veckor sedan irriterade jag mig på hänsynslösa barnvagnsförare som körde på mig på trottoaren, men nu när jag själv börjat köra barnvagn prejar jag utan dåligt samvete ut fotgängare i körbanan. Innan jag skrev det här inlägget tyckte jag inte man bör framhäva sin egen forskning med alltför långa blogginlägg, men nu har jag helt ändrat uppfattning om även den saken…

Akademisk efterskrift: Det har tagit ganska många försök att få den här artikeln publicerad. Vid ett av de första försöken fick jag den här rapporten från en anonym bedömare. Det är en väldigt underhållande och välskriven rapport, men också ett skräckexempel på hur man inte bör bedöma andras forskning.

Ekonomer är inte helt normala i huvudet.

Ekonomer har en tendens att inte riktigt tänka som folk gör mest. Detta gör att de ibland missar aspekter som andra tycker är viktiga eller uttrycker sig på sätt som uppenbarligen kan uppfattas som stötande. Ibland kommer dock ekonomtänkandet väl till pass och bidrar till en bättre analys. En kort diskussion om den pågående gaskonflikten mellan Ryssland och Ukraina med en kollega illustrerade häromdagen två av de tre aspekter som jag ser som typiska för nationalekonomers sätt att tänka.
Befintliga och plannerade gasledningar till Europa

Befintliga och plannerade gasledningar till Europa

Den första kom fram i en diskussion om i vilken utsträckning den planerade Nabucco ledningen, som det pratats om länge, var ett realistiskt alternativ och i så fall hur långt fram i tiden. Svaret var att det nu verkade troligare än någonsin att detta var på gång. När jag undrade vilken typ av information som ledde till denna slutsats var svaret att Ryssland intensifierat och påskyndat arbetet med South Stream. Min kollega hade alltså ingen ny information om vad som hände med Nabucco projektet men kunde, baserat på antagandet att det pågår en strategisk interaktion mellan Ryssland och andra aktörer i fråga om gasleveranser till Europa, dra slutsatser om detta.  

Det andra exemplet på ekonom-typiskt tänkande kom fram i diskussionen om i vilken mån LNG (Liquified Natural Gas) var en lösning på leveransproblemen från Ryssland. Tanken är att om denna teknologi utvecklas så skulle man på sikt inte vara lika beroende av de fasta gasledningsnätet utan skulle istället kunna ha större flexibilitet vad gäller vilka vägar gasen transporteras. Jo, detta är i och för sig riktigt, menade min kollega, men glöm inte den allmänna jämviktseffekten: Om LNG blir så konkurrenskraftigt och lätthanterligt som skulle behövas för att det ska lösa transportproblemen för Europas del så kommer detta också betyda att det bildas en global marknad för gas på ett sätt som inte är fallet idag. Givet prisdifferensen mellan Europa och USA skulle USAs nya möjligheter att efterfråga gas sannolikt driva upp priserna i relation till EU priser idag och totaleffekten skulle vara negativ för EU.

Att tänka i termer av strategisk interaktion och att ta hänsyn till den allmänna jämviktseffekten är tillsammans med besattheten kring identifikation, det vill säga att kunna uttala sig om vad som faktiskt orsakar något (till skillnad från att saker samvarierar) är de tre mest utmärkande särdragen för hur ekonomer tänker. Tänk vad mycket bättre samhällsanalys vi skulle få om alla inblandade kunde inse att incitament är viktiga, att förändringar inom ett område ofta påverkar andra områden, och att korrelation inte är samma sak som kausalitet.

Ps. Att dessa tre goda ting inte alltid uppfylls samtidigt och att även ekonomer när de minns en av dem gärna glömer de andra har tidigare noterats på Ekonomistas t.ex. här och här.

Pps. Undertecknad skrev i mars 2008 en kort notis om den dåvarande gaskonflikten på Ekonomistas. Den skulle i princip kunna publiceras i oförändrad form och illustrerar även den att man ibland måste förstå incitamenten hos de inblandade parterna; Ryssland (och Tyskland) planerar inte Nordstream för att de tror att detta är det billigaste, enklaste eller mest miljövänliga alternativet. De gör det för att det är en direkt förbindelse utan möjlighet till transitbekymmer.

Klart att kommunfullmäktigeledamöter ska ha arvoden

I förra veckan upprördes media över att kommunfullmäktigeledamöter får arvoden för att vara med på fullmäktigemöten och att dessa arvoden skiljer sig åt mellan kommunerna. I Dagens samhälle, Sveriges Kommuner och Landstings tidning uttalar sig statsvetarern och demokratiforskaren Erik Amnå mot dessa arvoden:

Att sitta i fullmäktige är ett medborgaruppdrag som bygger på pliktkänsla. Är inte allt det man får tillbaka – kunskap, nätverk, vänner, mening, glädje  en tillräcklig bonus som kompenserar för uppoffringarna?

Jag har svårt att bli upprörd över fullmäktigeledamöter förutom allt det imagesfina som Erik Amnå räknar upp också skulle få en finansiell belöning. Tvärtom så blir jag snarare upprörd över att man räknar med att fullmäktigeledamöter ska lägga ner en massa arbete utan att få betalt.

Kommunerna ansvarar idag för de allra viktigaste välfärdstjänsterna såsom skola, äldreomsorg och socialvård. De anställer 20 procent av alla anställda i Sverige och förfogar över en stor del av våra skattepengar (dels direkt via kommunalskatten och dels indirekt via statsbidragen).  Givet detta känns det oerhört angeläget att de som bestämmer, dvs kommunfullmäktige, har stora incitament att göra ett bra jobb.

Hur beter man sig då för att rekrytera kompetenta fullmäktigeledamöter och ge dem incitament att göra ett gott arbete? Svaret inom nationalekonomisk teori är enkelt;  man ser till att de får betalt för sin insats. Exakt hur detta system ska utformas diskuteras till exempel av Tim Besley. En empirisk studie från Brasilianska kommuner visar att  högre löner ger mer kompetenta politiker som också fattar fler beslut. Om fullmäktigeledamöterna får rimligt betalt för sina insatser så borde detta dessutom göra dem mindre benägna att ta emot mutor.

Nej, det finns starka argument för att betala kommunfullmäktigeledamöter arvoden, kanske till och med högre än idag. För tillfället är 97 procent av samtliga fullmäktige fritidspolitiker, dvs har andra jobb vid sidan om (se Matz Dahlbergs ledare i Ekonomisk Debatt). Vore det inte idé att istället betala dessa fritidspolitiker så att de kan gå ner i tjänst i sina ordinarie arbeten och därmed få mer tid och energi till att sätta sig in i de frågor som de beslutar om. Annars är risken stor att det i själva verket är de kommunala tjänstemännen som fattar de viktiga besluten  i våra kommuner.

Slutligen kan man notera att även jag får ”kunskap, nätverk, vänner, mening, glädje” av mitt jobb, men skulle för den skull inte vilja avstå min lön.

Går det att lämplighetstesta?

Lärarubildningsutredningen har öppnat för möjligheten att lämplighetstesta framtida lärarstudenter. För den som tror starkt på sådana test är helgens artikel om NHL-draften i Expressen ödmjukande läsning. Misstagen som gjorts av de högavlönade talangscouterna är oräkneliga och — i efterhand — smått löjeväckande. Här talar vi om att bedöma spelare som sysslat med sin sport sedan barnsben, som man kan observera i match efter match och vars prestationer det finns utförlig statistik över. Något som lärarrekryterarna aldrig kommer att ha att gå på. Dessutom torde ishockey i sig vara en mindre komplex verksamhet än undervisning. Så man gör nog rätt i att behandla sådana där lämplighetstest med rätt stor skepsis.

Dyrt att lösa bolån

I somras skrev jag i ett inlägg att det var ovanligt dyrt att binda räntan. Räntemarginalen, dvs skillnaden mellan bankernas utlåningsräntor och räntan på motsvarande statspapper är nu liksom då ungefär två procentenheter. Före finansoron var räntemarginalen ungefär hälften så stor. I det tidigare inlägget påpekade jag att det kan vara en dålig affär att binda räntan till den höga marginalen, åtminstone om man tror att marginalen kommer att minska när finansoron dämpas.

Men för typhushållet finns ytterligare skäl att undvika bunden ränta. I en tidigare kommentar påpekade jag att reglerna om ränteskillnadsersättning i  konsumentkreditlagen 24§  är asymmetriska — vid förtidslösen betalar låntagaren räntekompensation till banken om marknadsräntan har sjunkit efter bindningstiden, men banken betalar ingen kompensation om räntan har stigit. Denna asymmetri bör medföra att räntebindning är ett dåligt alternativ för alla hushåll utom de med mycket stabila boendeförhållanden.

Som en direkt följd av de ökade skillnaderna mellan bank- och statslåneräntorna har dessutom konsumentkreditlagens brister blivit ännu tydligare. Enligt lagen ska räntekompensationen baseras på en jämförelseränta som sätts till statslåneräntan plus en procentenhet. Detta var rimligt när räntemarginalerna låg just kring en procentenhet, men blir i nuläget mycket oförmånligt för hushållen. Den som exempelvis binder räntan på 10 år och omedelbart löser lånet får nu betala runt 9 procent av lånebeloppet i räntekompensation även om räntorna har varit helt oförändrade.

För såväl banker som hushåll kan det vara värdefullt att räntan på bolån binds på längre löptider än vad som är normalt i nuläget, men en sådan utveckling kan knappast ske om inte lagstiftningen ändras.1 Konsumentkreditlagen bör därför skrivas om så att: (i) reglerna om räntekompensation görs symmetriska, dvs banken ska kompensera hushållen om jämförelseräntan är högre än den bundna räntan vid tidpunkten för inlösen; och (ii) jämförelseräntan sätts till statslåneräntan plus den initiala räntemarginalen.2 Med dessa ändringar skulle förtidsinlösen ske till mer marknadsmässiga villkor, och det skulle inte som nu ligga i bankens intresse att långa lån löses in i förtid.

Nu invänder kanske någon att det som är bra för hushållen måste vara dåligt för bankerna, och att bankerna därför skulle höja marginalerna på lån med lång bindningstid. Möjligen stämmer detta. Men jag skulle gissa att många hushåll nu undviker att binda räntan för att undvika stora kostnader om man av någon anledning måste sälja huset tidigare än planerat. Nuvarande regler kan därför dels ha medfört att marknaden för långa lån delvis har försvunnit, dels att huvudsakligen hushåll med mycket stabila boendeförhållanden deltar på denna marknad. Om min gissning stämmer skulle regeländringarna främst påverka hushållens efterfrågan på långa lån, men förmodligen inte bankernas räntesättning. Och hur som helst skulle marknaden för långa lån förmodligen bli mer välfungerande.

—————

1) Bankerna har förmodligen möjlighet att ändra kontraktsvillkoren på detta sätt utan att lagen ändras, men jag misstänker att lagen i praktiken blir normbildande.

2) Med initial räntemarginal menar jag skillnaden mellan den ränta lånet bands till och statslåneräntan på motsvarande löptid vid tidpunkten då räntan bands. För att undvika alltför mycket inlösen och för att kompensera bankerna för deras transaktionskostnader bör jämförelseräntan kanske sättas något under denna nivå. Man skulle även kunna tillåta att bankerna får initiera förtidslösen, men då till en högre jämförelseränta.

Ingen brist på pengar

Enligt DNs huvudledare idag har brist på pengar fått bankerna att strama åt utlåningen till de svenska småföretagen. DN menar att en obligatorisk bankgaranti skulle lösa problemen. Resonemanget haltar. En obligatorisk bankgaranti skulle visserligen göra att bankerna lättare kan låna pengar av varandra. Men Riksbanken har trätt in som en extramarknad och erbjuder solventa affärsbanker i princip obegränsad tillgång på pengar.

Problemet är att affärsbankerna har, eller är oroliga att få, brist på eget kapital. De är därför ovilliga att ta stora risker. En ökad tillgång på likviditet kommer knappast att påverka detta solvensproblem.

Notera 1: En obligatorisk bankgaranti kan förstås vara motiverat av andra skäl.

Notera 2: Tidigare i veckan påpekade John Hassler i Affärsvärlden att vi ännu inte har sett tydliga tecken på en minskad bankutlåning i Sverige. Jag misstänker dock att det döljer sig en del bakom de aggregerade siffrorna och, vilket både han och DN antyder, att utlåningen till småföretagen har stramats åt mer än vad som är motiverat av bankernas normala riskbedömningar. Åtgärder för att underlätta finansieringen av småföretag kan då vara motiverade. Regeringens nyligen aviserade tillfälliga skatteuppskov är ett exempel på sådana åtgärder.