ABCDE

Idag inleddes en ovanligt stjärnspäckad utvecklingsekonomitillställning i Stockholm. Anledningen är att Sverige är värd för Världsbankens så kallade ABCDE-konferens. Den fantasifulla förkortningen står för Annual Bank Conference on Development Economics och i år har man lyckats samla gräddan av akademiker på området, däribland inte mindre än fem Nobelpristagare (Elinor Ostrom, Joseph Stiglitz, Eric Maskin, James Mirrlees och Robert Solow) som tillsammans med beslutsfattare under tre dagar ska diskutera ”Development Challenges in a Post-Crisis World.

Konferensen första talare var den senaste ekonomipristagaren Elinor Ostrom som fokuserade på problemen i biståndsgivarorganisationer. Hon talade om de organisatoriska problemen kring utvärdering och uppföljning: anställda är oftast involverade för kort tid för att lära sig tillräckligt om varje specifikt projekt och om lokala förhållanden; utvärdering sker, i bästa fall, efter att projektet är avslutat, istället för i mitten av det (då saker fortfarande kan förändras); etc. Hon underströk också vikten av incitamenten för dem som arbetar med projekten och det faktum att individuella karriärpoäng alltför sällan är kopplade till lyckade projekt eller lärdomar.

Sessionerna därefter handlade om hållbar utveckling eller ”Green Growth” samt om utvecklingsstrategier. Thomas Sterner från Göteborgs universitet illustrerade på ett tydligt sätt utmaningarna med att sänka koldioxidutsläppen samtidigt som världsekonomin växer (han delade också Mats Perssons syn på hur detta bör lösas som presenterades här på Ekonomistas härom veckan). Han pratade också mycket om problemen kring hur dessa ska fördelas mellan länder. Abhijit Banerjee från MIT gav en överblick av hur synen på utvecklingsekonomi förändrats de senaste 20 åren. (Anförandena kan ses i sin helhet här. Man kan också följa tisdagens och onsdagens konferens live här).

Som så ofta är förväntningarna på fantastiska nya insikter, både mina egna och andras skulle jag tro, högt uppskruvade inför tillställningar som denna. Kanske var dagens viktigaste poäng just därför den som Abhijit Banerjee avslutade sitt anförande med: ”We know much more today than we knew in 1990, however, we know much less than we thought we knew in 1990. Both might be good things”.

Att betala elever för att plugga

I flera år har forskarvärlden med spänning emotsett resultaten från Roland Fryers storskaliga experiment där elever fått betalt för att plugga. Nu har Fryer äntligen släppt resultaten (gratisversion) och de är onekligen intressanta. Hur oaptitlig idén än verkar så förefaller det som om vissa elever kan förbättra sina resultat genom att få betalt. Men det gäller att betala på rätt sätt.

Enligt grundläggande ekonomisk teori borde det vara mer kostnadseffektivt att betala elever för deras slutliga prestationer än att ge dem pengar för att de läst en bok eller gjort läxan. Anledningen är att alla elever är olika och den enskilde eleven borde vara bättre på att finna en optimal inlärningsstrategi än ett fyrkantigt bonusprogram. Slutsatsen bygger dock på den något tveksamma premissen att eleverna faktiskt vet hur de ska göra för att lära sig något.

För att undersöka vad som fungerar i praktiken lät Fryer därför fjärde till sjundeklassare i New York få betalt baserat på sina resultat på ett antal löpande prov medan niondeklassare i Chicago fick betalt för slutbetygen i olika kärnämnen. I Dallas fick barnen i årskurs två betalt för varje bok de läst och i Washington DC fick sexor, sjuor och åttor betalt för att närvara, bete sig ordentligt i klassrummet, följa skolans klädkoder och lämna in läxan i tid. Experimenten skedde i offentliga skolor och i alla städerna delades skolorna slumpmässigt in i behandlings- och kontrollgrupper. Studieprestationerna mättes med standardiserade prov.

Resultaten är slående: att betala eleverna för att prestera bättre på prov (New York) påverkade inte resultaten alls. Att betala elever för högre betyg (Chicago) gav samma nedslående icke-effekt på kunskapsproven men eleverna fick lite högre betyg och blev godkända i fler ämnen. Att betala andraklassare för att läsa böcker ledde däremot till förbättringar i läsförståelse och ordkunskap — särskilt bland pojkar — vilken också förbättrade resultaten i andra ämnen. Även i Washington DC ledde experimentet till vissa resultatförbättringar och då framförallt hos elever som tidigare haft ordningsproblem.

Intressant nog verkar inte de yttre incitamenten ha påverkat elevernas inre motivation eller glädje inför lärandet negativt. De positiva effekterna av det mest framgångsrika programmet — att betala eleverna för att läsa böcker — fanns kvar även ett år efter att försöket avslutats; även om de var mindre än när experimentet pågick.

Det verkar med andra ord som om elever svarar positivt på finansiella incitament som de vet hur de ska hantera. Att däremot ge elever betalt för att förbättra sina betyg eller provresultat är inte mycket värt om inte eleverna själva vet hur de ska nå dessa mål. Inte heller verkar elever med särskilt duktiga lärare vara bättre på att översätta målen till praktisk handling. Att hoppas på att utsikten om ett framtida välbetalt arbete ska få den genomsnittliga eleven att lära sig mer i skolan förefaller därför fåfängt.

Det finns nu flera studier (här, här och här) som visar att ekonomiska styrmedel med viss framgång kan användas för att förbättra elevernas prestationer. Frågan är om någon i ansvarig ställning anser tiden vara mogen för fundera på denna typ av åtgärder även i Sverige? En annan intressant fråga är om studier som dessa kan rucka pedagogernas syn att det finns en motsättning mellan inre och yttre motivation. Eller är kanske övertygelsen om denna motsättning inte något som låter sig rubbas av empirisk evidens?

Tidigare inlägg om Fryer och hans forskning finns här och här

Stockholms skolval – revisited

Att det nya antagningssystemet för Stockholms grundskolor skulle leda till stora problem var lätt att förutse (se inlägg här och här). I dagens SvD beskrivs hur situationen ser ut just nu. De som inte fått sina förstaval har nu börjat överklaga placeringarna. Då varje överklagan riskerar att utlösa en kedjereaktion bland de placerade i hela kommunen lär rapporteringen fortsätta under hela sommaren — i varje fall om man planerar att följa reglerna.

Skolborgarrådet Lotta Edholms kommentar är att intagningen måste göras tidigare. Nej, Lotta, det är inte det som är problemet. Det är systemet i sig det är fel på.

Den svenska modellen — till vilket pris?

Två utspel under veckan har retat upp fackföreningsrörelsen. I måndags presenterades en ESO-rapport av Åsa-Pia Järliden Bergström, Mårten Palme och Mats Persson som bl a förslår att beskattningen av tjänstepension ska höjas till samma nivå som för annat sparande. Som ESO-författarna skriver är det svårt att se några egentliga argument för att tjänstepensionen ska gynnas i skattesystemet, men TCOs ordförande Sture Nordh anser ändå att förslaget omedelbart bör gå till pappersåtervinning. Man kan misstänka att fackföreningarnas motstånd beror på att tjänstepensionerna anses viktiga för att upprätthålla kollektivavtalen, och kanske även mer direkt för fackens finanser.

Senare i veckan föreslog folkpartiledaren Jan Björklund att arbetslöshetsförsäkringen ska bli obligatorisk och statligt administrerad. I Studio Ett avfärdade LO-chefen Wanja Lundby-Wedin förslaget med argumentet att det skulle vara en attack mot kollektivavtalen och organisationsgraden att ta ifrån facken a-kassorna.

I bägge fallen verkar alltså fackföreningarna vilja att vi ska ignorera sunda ekonomiska argument för att med hjälp av förtäckta och ineffektiva lösningar subventionera kollektivavtalen och ”den svenska modellen”. Om de inte tror att den svenska modellen är god nog att stå på egna ben kunde man åtminstone önska att de istället argumenterade för att den fackliga organisationsgraden ska upprätthållas genom direkta och transparenta subventioner av medlemsavgifterna.

—————
På Ekonomistas har vi tidigare argumenterat för obligatorisk och statligt administrerad arbetslöshetsförsäkring här, här, och här.

Vilken skuld har SADEV i Sidas kris?

Att mångmiljardmyndigheten Sida har problem är uppenbart. Trots ny ledning, och en av regeringen genomdriven fokusering i biståndsverksamheten förefaller bristerna i projektledning och uppföljning vara stora. Även om kritiken denna gång till stor del handlar om bristande ekonomistyrning i den interna förvaltningen uttryckte biståndsminister Gunilla Carlsson igår på Newsmill även skarp kritik mot Sidas biståndsarbete. Idag (27/5-10) sparkades också Sidas GD Anders Nordström.

Vem granskar SADEV:s GD Gunilla Törnqvist?

Här på Ekonomistas har vi ett flertal gånger försökt lyfta fram åtgärder och förslag som skulle kunna förbättra Sidas biståndsverksamhet. Exempelvis har vi diskuterat för- och nackdelar med randomiserade experiment för att bättre kunna förstå vilket bistånd som fungerar och vilket som inte gör det (se t ex här, här, här, och här).

Men Sida är inte ensamt om att ha en del i problemen. Sedan 2006 finns en särskilt myndighet vars enda uppgift är att utvärdera Sida och det svenska biståndets struktur och effektivitet. Denna myndighet heter Institutet för utvärdering av internationellt utvecklingssamarbete, men dess anställda använder hellre den anglicistiska akronymen SADEV. Förra året lade regeringen över 20 miljoner av skattebetalarnas pengar på SADEV:s budget.

Har då SADEV varnat för de biståndsrelaterade problemen på Sida? Har SADEV föreslagit förbättringar? Jag vet faktiskt inte. Biståndsministerns uttalanden igår och idag nämner inget om detta. Och inte heller en stunds letande på SADEVs hemsida gör mig klokare.

SADEVs startsida ägnar istället störst utrymme åt sin egen utvärdering av Sidas demokratistödsprojekt, vilka utgör ”hela” 0,3% av de totala biståndsutgifterna (75 mkr av 24,7 mdr kr). SADEV verkar även ägna mycket tid åt ideologisk eller doktrinär utvärdering. I rapporten Mainstreaming the Environment: Does Sida Conceptualize the Poverty-Environment Linkages in Accordance with the Global Norm? granskas den interna och externa koherensen i konceptualiseringen (ja, de skriver faktiskt så) av sambandet mellan miljö och fattigdom (och Sida får godkänt). Inte heller verkar det finns någon pågående utvärdering av Sida utifrån de problem som biståndsministern lyft fram. De projekt som listas under ”pågående utvärderingar” berör istället jämställdhet och kvinnors roll i utveckling och Parisdeklarationens principer.

Vem granskar granskaren? Sköter SADEV sina uppgifter som granskare av Sida? Jag har ingen aning, men jag tycker att UD borde fundera över om den nuvarande strukturen för utvärdering av svenskt biståndsarbete är adekvat.

Länkar: SvD1234, DN123

Skapas nya jobb i Sverige?

Urban Bäckström och Svenskt näringsliv hävdade nyligen att det inte har skapats några nya privata jobb (netto) i Sverige de senaste 60 åren. Detta kan knappast vara korrekt.

Enligt SCBs Arbetskraftsundersökning (AKU) var 4,5 miljoner personer sysselsatta 2009, och av dessa var drygt 1,3 miljoner sysselsatta i offentlig sektor. De sysselsatta i privat sektor uppgick alltså till knappt 3,2 miljoner.

Enligt Statistisk årsbok 1955 var 3,1 miljoner personer förvärvsarbetande 1950. Det framgår inte tydligt hur många som arbetade i offentlig sektor, men 340 000 personer arbetade inom ”offentlig förvaltning m. m.”. Det verkar alltså finnas minst 400 000 fler sysselsatta i privat sektor idag än för 60 år sedan.

Sedan kan man förstås undra varför denna sifferexercis är intressant. Det är väl dokumenterat i arbetsmarknadslitteraturen (t ex här) att det skapas och förstörs väldigt många jobb brutto även om nettotalen är små. Nettotalen säger alltså knappast något om svenska företags förmåga att skapa nya jobb.

Euroländernas skuldsättning

Som de flesta kommer ihåg (läs annars här) lyckades många av världens banker kringgå sina kapitaltäckningskrav genom att värdepapperisera och sälja vidare sin utlåning. Detta gjordes via särskilda bolag, exemplevis SPVs och SIVs, till vilka bankerna ställde ut en garanti. Garantin gick ut på att bankerna skulle ta över lånen om de inte gick att återfinansiera på marknaden och fördelen för bankerna var att verksamheten låg utanför balansräkningen. Som senare blev uppenbart kan man emellertid bli skyldig att leva upp till sina åtaganden och inte minst den bristande insynen i SPV-bolagen var en kraftigt bidragande orsak till finanskrisen.

När euroländerna nu enats kring ett räddningspaket för stater och banker är det därför en smula ironiskt detta paket är konstruerat precis som ett SPV. Den kritik som ländernas ledare i andra sammanhang för fram mot en modell som bygger på att finansiera långsiktig utlåning med kortsiktig upplåning utanför balansräkningen och med den bristande insyn detta innebär gäller uppenbarligen inte dem själva.

Den föreslagna lösningen gör att de garantier som euroländerna ställer ut till varandra och till sina banker ligger utanför balansräkningen varför de officiella siffrorna över ländernas skuldsättning är underdrivna. Hur underdrivna, kan man undra. Lika väl som att det för ett par år sedan var svårt att bedöma bankernas egentliga skuldsättningsgrad är det idag att avgöra staternas.

Som FT-krönikören Wolfgang Münchau poängterar är det dock potentiellt frågan om mycket stora belopp, inte minst då europeiska banker inte skrivit ned värdet på sina tillgångar i samma takt som de amerikanska har gjort. Att marknaderna anser sannolikheten för en grekisk skuldnedskrivning vara 75 procent understryker bara allvaret i frågan.

Münchau undrar om euroländerna verkligen har råd med alla dessa garantier eller om de håller på att göra hela eurozonen insolvent. Det ögonblick andra aktörer på marknaden börjar ställa samma fråga kommer det inte längre att vara möjligt att återfinansiera garantiupplåningen på marknaden. I stället måste det ske via ländernas statsbudgetar — eller genom att ECB börjar trycka pengar.

Vad orsakar skuldkriser?

För några dagar sedan skrev Bo Rothstein på SvD Brännpunkt att Greklands kris har orsakats av social misstro vilket i sin tur har medfört skattefusk och därmed för låga skatteinkomster. Detta kan nog stämma, men jag kan inte undvika att göra några påpekanden.

För det första skriver Rothstein att ledande nationalekonomer drivit tesen att Greklands grundproblem är att de offentliga utgifterna varit för höga och att stora nedskärningar nu måste vidtas. Jag vet inte vilka ekonomer Rothstein avser, men påståendet låter konstigt. Nationalekonomer brukar fokusera på ländernas budgetsaldo och skuldsättning. Om utgifterna är större än inkomsterna måste de förra ner eller de senare upp.

Det finns visserligen en del forskning som tyder på att en skuldsanering har större chans att lyckas om den i högre grad bygger på utgiftssänkningar än på skattehöjningar, men denna forskning är skakig (pga brist på data) och personligen tror jag definitivt att länder med relativt låga skattekvoter (t ex USA) kan sanera de offentliga finanserna med hjälp av skattehöjningar. Men om Rothstein har rätt om Greklands oförmåga att beskatta befolkningen är väl trots allt den enda framkomliga vägen att sänka de offentliga utgifterna.

Det är också intressant att Rothstein lyfter fram Danmark, Sverige, Finland, Norge, Sydkorea och Tjeckien som de goda exempel som inte verkar lida av social misstro. Åtminstone Danmark, Sverige och Finland har ju för inte allt för länge sedan drabbats av kriser med offentlig-finansiella problem.

En bristande förmåga att beskatta befolkningen har säkert bidragit till Greklands problem, men det finns alltså knappast någon grund för påståendet att skuldkriser mer generellt beror på social misstro.

Sysselsättningen i lågkonjunkturen

Flera observatörer har noterat att den svenska arbetsmarknadsutvecklingen har varit förvånansvärt god i förhållande till det stora BNP-fallet under 2009.1 Olika förklaringar till denna utveckling har förts fram, t ex att konjunkturfallet främst har drabbat den kapitalintensiva industrin medan de mer arbetsintensiva tjänstesektorerna har klarat sig bättre tack vare en stark inhemsk efterfrågan.

Regeringen betonar dessutom gärna att strukturreformer på arbetsmarknaden kan ha medfört att sysselsättningen hållits uppe under konjunkturnedgången.2 Denna tanke kan vara korrekt, men det är värt att notera att en studie av IMF tyder på motsatsen. IMF visar att arbetsmarknaden tenderar att reagera kraftigt på förändringar i BNP när arbetsmarknaden fungerar väl. Den relativt blygsamma sysselsättningsnedgång som vi har sett i Sverige skulle alltså i princip kunna förklaras av att arbetsmarknaden är ovanligt inflexibel.

Om man funderar lite längre inser man att det inte finns ett självklart samband mellan arbetsmarknadens funktionssätt och sysselsättningens samband med BNP-utvecklingen. En välfungerande arbetsmarknad kan innebära att lönerna är flexibla och således att sysselsättningen kan hållas uppe i en konjunkturnedgång, eller att arbetskraften är rörlig mellan företag och sektorer och således att sysselsättningen kan samvariera kraftigt med BNP-utvecklingen. Vilken av dessa mekansimer som får störst genomslag bör bero på anledningen till att BNP faller, t ex om konjunkturnedgång väntas bero på ett temporärt efterfrågefall eller om en strukturanpassning väntas efter nedgången.

Det är för övrigt intressant att notera att det senaste årets utveckling på arbetsmarknaden endast är ovanligt god i förhållande till det historiska svenska sambandet mellan BNP och sysselsättningen. Men den svenska sysselsättningen har följt det historiska mönstret ganska nära sedan början av 2008 om vi istället skattar ett gemensamt samband för OECD-länderna.3 Kanske är det inte den nuvarande utan den historiska svenska utvecklingen som har varit onormal, särskilt då det kraftiga sysselsättningsfallet under nittiotalskrisen.

Sysselsättningsförändring i Sverige

Figuren visar den ackumulerade svenska sysselsättningsförändringen sedan andra kvartalet 2008 samt den förändring som förutspås av historiska samband. OECD-sambandet skattar ett gemensamt mönster för OECD-länderna medan det svenska sambandet skattar ett separat mönster för Sverige.

—————
1) Se t ex tal av vice riksbankschef Wickman-Parak, Regeringens vårproposition, IMFs World Economic Outlook och avsnitt 1 i Finanspolitiska rådets rapport.
2) Se s 38 i Vårpropositionen 2010.
3) De historiska sambanden har skattats på kvartalsdata 1980:I-2007:IV (OECD Economic Outlook 86) utifrån DL(t) = a + b*DY(t-3,…,t) + c*DL(t-2,t-1) + eps(t), dels enbart på svenska data, dels med en paneldataregression för de 23 OECD-länder som har data för minst 60 kvartal under perioden. DL och DY är de procentuella (säsongsrensade) sysselsättnings- och BNP-förändringarna sedan föregående kvartal. Framskrivningen till 2009:IV bygger på utfallsdata (utom 2009:IV som är OECDs prognoser) för DY men ”modellernas” skattningar av DL för 2008:III och framåt.

Mats Persson: Oljeskatter och budgetunderskott

Mats Persson

Mats Persson

Gästinlägg av Mats Persson, professor i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi på Stockholms universitet.

De två mest angelägna problemen för världens regeringar idag är dels de stora budgetunderskotten, dels miljöfrågan (mer specifikt: det faktum att FN:s miljömöte i Köpenhamn i december 2009 misslyckades med att hitta en metod att begränsa utsläppen av koldioxid). Just i dessa dagar finns det en möjlighet att i ett sammanhang lätta på båda dessa problem.

Låt oss börja med budgetunderskotten. Idag söker de flesta av västvärldens regeringar metoder att förbättra sina dåliga stasfinanser. Men skattehöjningar, liksom utgiftsnedskärningar, är impopulära. En svag regering (och tyvärr är alltför många av världens regeringar svaga idag) vågar knappast höja skatten på till exempel bensin, helt enkelt därför att man är rädd för att bensinpriserna då ska gå upp med motsvarande belopp. ”Det skulle bara vara bra”, säger miljövännerna. Men icke desto mindre skulle det vara en impopulär åtgärd – här finns starka konsumentintressen – och därför knappast en enkel utväg för en svag regering. [Read more…]