I det här inlägget svarar Karolina Ekholm, Jonas Eliasson, Lena Unemo och Maria Vredin på den kritik som Mårten Palme framfört här på Ekonomistas mot deras tidigare DN-debattartikel.

I ett tidigare inlägg framför Mårten Palme ett antal invändningar mot vår DN-debattartikel från 4 mars, vilken är baserad på en ESO-antologi om villkoren för forskning och samverkan. Palme ger i sitt inlägg en missvisande bild av vad vi skriver i DN-artikeln. Vi pekar där på möjliga baksidor med den akademiska incitamentsstruktur som särskilt råder inom nationalekonomin bland samhällsvetenskaperna. Våra iakttagelser baserar sig på bidrag i ESO 2024:2 (2024:2 I samhällets tjänst? En ESO-antologi om villkoren för forskning och samverkan – ESO – Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi), som för övrigt rekommenderas för läsning i sin helhet, inte minst då den rör ett ämne som bör intressera följare av Ekonomistas. Fyra punkter där Palme vantolkar innehållet i vår debattartikel:

1. Vi förstår att publiceringar i topptidskrifter innebär en kvalitetsstämpel på forskningen, men ifrågasätter att det ska vara det enda som räknas när det kommer till akademisk meritering i Sverige. Att medverka i det offentliga utredningsväsendet eller på annat sätt samverka med det omgivande samhället i syfte att bidra till en kunskapsbaserad/evidensinformerad samhällsutveckling bör vara en variabel som är relevant för en karriär i en akademisk värld som menar sig vara samhällsrelevant. Som vi ser det är detta för övrigt helt tvärtemot den ”isolationism” som Palme avslutningsvis varnar för i sitt inlägg. Vår poäng är givetvis inte att man ska sänka kvalitetskraven utan att det också måste löna sig akademiskt att medverka till att resultat och insikter från forskning kommer till användning.
   
2. Vi påtalar risker med den rådande incitamentsstrukturen; vi tar bland annat upp risken för att man som forskare fokuserar på frågor mest lämpade för internationella publiceringar och portionerar ut resultaten så att helhetsperspektivet går förlorat. De farhågor vi framför angående den samhällsvetenskapliga forskningens samhällsrelevans är på intet sätt unika eller nya utan har framförts av andra tidigare, se Heckman och Moktan i JEL 2020. Liknande argument framfördes också bara häromdagen i The economic research policymakers actually need (slowboring.com) (Jed Kolko, 16 april 2024). Att det förekommer forskning som har Sverigerelevans i topp fem tidskrifter gör inte våra argument ogiltiga.
   
3. Givet incitamentsstrukturen finns det också risk att forskare lockas till att medvetet eller omedvetet ”dopa” sina resultat genom att välja de som har störst sannolikhet att publiceras (i avsaknad av förregistrerade analysplaner). Dreber Almenberg och Johannesson visar i sitt bidrag till antologin på att det finns problem med tillförlitligheten i forskningsresultat. Den kan brista av olika anledningar, men tidskrifternas krav på tillgång till data och analyskod kan ses som ett medel för att stävja incitamenten till ”forskningsdopning”.
   
4. Vi uttrycker inga ”förtäckta hot” (och har för övrigt vare sig mandat eller medel som ger oss möjlighet att påverka fördelningen av de stora statliga forskningsanslagen). Vår utgångspunkt är att det är självklart att staten vill ha valuta för pengarna när den står för forskningsfiolerna.

“Skolresultaten avgörs i klassrummet, inte i antagningsstatistiken”, lyder ett inte ovanligt uttalande i skoldebatten. Enligt detta synsätt drivs de betydande resultatskillnaderna mellan skolor framförallt av skillnader i ledarskap, organisation och pedagogik, inte av elevunderlaget. Samtidigt finns en parallell diskussion där det framförs att likvärdigheten i skolan är god då (bara) några procent av den totala spridningen i elevernas kunskapsresultat kan hänföras till vilken skola de går på. Dessa tillsynes motstridiga uppfattningar framförs ibland av en och samma debattör och en intressant fråga är hur stor del av elevernas resultat som skolan egentligen kan förklara.

[Read more…]