Nya idéer för lärarutbildningen

gymnasieutredningen idag la fram sitt betänkande är det läge att rent allämnt fundera på vilka åtgärder som skulle kunna förbättra den svenska skolan. En intressant idé som testats i New York och utvärderats av Jonah Rockoff är erbjuda nya lärare mentorer. Rockoff hittar flera saker, viktigast kanske att studenter till lärare som spenderat många timmar med sin mentor presterar markant bättre i matte och läsförståelse.

En fråga som återstår att undersöka är då om även mentorernas studenterna påverkas. Vem vet, de kanske blir lidande av att deras lärare får en gröngöling som sitt ansvar.

Skatter vi inte skulle sakna I: Stämpelskatten

Nyligen började Jonas Vlachos lista skatter han saknar (jag väntar med spänning på en utökad lista – arvsskatten var en god start men jag kommer nog inte att hålla med om hela fortsättningen). Låt mig som motvikt fundera på skatter som är mindre effektiva och som lämpligen bör avskaffas.

Att flytta är ett tidskrävande och dyrt projekt, speciellt om man köper ett hus. Utöver mäklararvode på några procent får man då betala 1,5 procent (3 procent om köparen är juridisk person) av köpeskillingen i lagfartsavgift. Som en följd av de stigande fastighetspriserna under senare år är skatteinkomsterna från stämpelskatterna betydande, ca 9 miljarder kronor förra året (lagfartsvgifterna står för ungefär hälften av dessa inkomster och pantavgifter för andra halvan).

Lagfartsavgiften är en flyttskatt som kan medföra att den som till exempel får ändrade familjeförhållanden eller börjar arbeta i andra delen av staden bor kvar i en för stor bostad eller med långa pendlingsavstånd. Liksom många andra skatter medför lagfartsavgiften alltså tydliga snedvridningar och ineffektiviteter. Men stämpelskatten är dessutom ovanligt godtycklig. Den tas inte ut på inkomst, förmögenhet eller konsumtion, utan är direkt kopplad till ett beteende – att man flyttar. Hur kan vi motivera att den som flyttar ofta bör betala mer skatt än den som flyttar sällan?

Ett avslutande förtydligande kan vara på sin plats. Jag pläderar inte för högre eller lägre skattetryck. Utgångspunkten är att en viss mängd offentliga utgifter behöver finansieras med skatteintäkter. Frågan är vilka skatter som bäst genererar skatteintäkter med små effektivitets- och rättviseförluster. Lagfartsavgiften skulle förslagsvis kunna ersättas av en höjd fastighetsskatt (eller ”fastighetsavgift” som det nu kallas). Om fastighetsskatten höjs med ett belopp motsvarande lagfartsavgifterna vid ett genomsnittligt flyttbeteende kommer fastighetsägarnas skattebörda att vara oförändrad samtidigt som beskattningen blir mindre snedvridande och mindre godtycklig.

Jaså, finns det skillnader mellan kommunerna

I dagens DN Debatt konstaterar Socialstyrelsens överdirektör Håkan Ceder att det finns stora skillnader mellan äldreomsorgen i olika kommuner. Är jag förvånad? Nej, knappast. Jag hade varit mer förvånad om alla kommuner hade haft samma servicenivå

I och med ÄDEL-reformen 1992 decentraliserades ansvaret för äldreomsorg från landstingen till kommunerna. Ett av motiven till att decentralisera verksamheter är en önskan om att bättra anpassa verksamheten till lokala preferenser, prioriteringar och förutsättningar. Om vi tror att dessa skiljer sig åt, vilket vi väl gör när vi decentraliserar, kommer därmed med nödvändigthet skillnader att uppstå.

Är dessa skillnader bra eller dåliga? Enligt den klassiska Tiebout-modellen så sorterar individer in sig efter sina preferenser i olika kommuner som tillhandahåller en lämplig mix av service och kommunalskatt. Skillnader mellan kommuner skulle enligt denna modell hjälpa till med att få invånarna att avslöja sina sanna preferenser för varor som är gemensamt finansierade och därmed höja effektiviteten.

Ett problem med Tiebout-modellen är naturligtvis att den bygger på att invånarna faktistk känner till de olika serviceutbuden när de gör sina val. Detta är något som man starkt kan ifrågasätta. Därför är den Äldreguide som nu skapats ett välkommet inslag i den decentraliserade äldreomsorgen. Är det däremot så att man vill undvika skillnader till varje pris, så är lösningen på problemet givet: Centralisera!

Varför bryr vi oss om grannens lön?

Européer jobbar mycket mindre än amerikaner. Detta brukar en del debattörer använda som argument för att vi för tillväxtens och välfärdens skull borde jobba mer. Andra debattörer hävdar med bestämdhet att vi redan jobbar för mycket och borde jobba mindre. Ett argument som diskuterades här på Ekonomistas igår (och i kommentarer till mitt tidigare inlägg), är att människor har en tendens att bry sig om status eller relativa positioner och att detta gör att vi skulle må bättre av att alla jobbade lite mindre.

Jespers inlägg visade tydligt varför relativa jämförelser leder till att vi jobbar för mycket (åtminstone i frånvaro av skatter). Men varför bryr vi oss om vad grannen tjänar? Man kan tänka sig två principiellt skiljda skäl:

1. Jämförelser med andra ingår direkt i vår nyttofunktion, vilket skulle kunna ges en evolutionär förklaring (se t.ex. Rayo och Beckers artikel i Journal of Political Economy), men kan också bero på kulturella faktorer. För att detta ska leda till att vi jobbar för mycket krävs dock att vi jämför oss med andra i hur mycket vi konsumerar i större utsträckning än hur mycket fritid vi tar ut, vilket det finns visst empiriskt stöd för.

2. Vi bryr oss om relativa positioner eftersom vi vill åtnjuta vissa fördelar som finns i begränsad tillgång. Det kan handla om ledande positioner i samhället, bostäder i attraktiva lägen och tjänstekonsumtion (någon klok person lär ha påpekat att ”vi aldrig kommer att bli så rika att alla kan ha en betjänt”).

Oavsett orsaken till att relativpositioner spelar roll har bland andra Robert H Frank och Richard Layard argumenterat för att det borde innebära höga marginalskatter och progressiv beskattning. Liknande idéer förs fram i en artikel av Thomas Aronsson och Olof Johansson-Stenman i ett kommande nummer Journal of Public Economics som teoretiskt studerar optimal beskattning när folk bryr sig om relativa positioner.

Såsom Ed Hopkins påpekat i en ny uppsats hänger dock ganska mycket på mer exakt hur vi jämför oss med andra. Något som tycks vara kritiskt är hur vi jämför oss med de som är fattigare än oss själva. Är vi generösa nog att bli glada över att de som har mindre än oss själva får mer (utan att springa om oss) eller blir vi olyckliga för att vår egen relativposition försämras? Detta har naturligtvis betydelse för hur progressiv beskattningen ska vara, men än så länge finns alldeles för lite empirisk forskning om relativa jämförelser för att dra några definitiva slutsatser.

(Det är för övrigt en intressant fråga i sig varför nationalekonomers kunskap om detta så bristfällig trots att arbetsutbud och arbetsbeskattning är väldigt centrala frågor inom nationalekonomin…)

Öppning för fastighetsskatten

Kristdemokraterna öppnar idag för att riva upp fastighetsskattereformen. Många ekonomer beklagar att fastighetsskatten avskaffades och bör här se sin chans att få den tillbaka (även om det förstås inte är vad kd är ute efter…).

Attefalls artikel innehåller flera missriktade påståenden om neoklassisk ekonomi, påståenden som dessutom är irrelevanta för diskussionen om fastighetsskatten. Han skriver också att:

Skatterna är ett av politikens stora stridsområden. Men ofta saknas den moraliska dimensionen i den debatten. I stället för att handla om varför och hur skatter ska tas ut, så handlar debatten ensidigt om hur mycket skatt som ska tas ut.

Om citatet avser ekonomernas diskussion är han verkligen ute och cyklar. Ekonomernas argument gäller just hur skatten ska tas ut när den politiska processen har angett hur mycket skatteintäkter som behövs.

(Även om jag anser att det var ett stort – ekonomiskt men kanske inte politiskt – misstag att avskaffa fastighetsskatten instämmer jag inte till fullo i hyllningen av skattens förträfflighet. Jag har utvecklat och motiverat skälen till det i en ledare i Ekonomisk Debatt som publiceras någon gång närmare sommaren – tacka vet jag snabba web-medier.)

Om att konsumera sig (o)lycklig

 Vad betyder det att konsumera för mycket? Man kan förstås se på saken på många sätt men som ekonom kan man tänka sig åtminstone tre sätt. Det första uppenbara är att konsumera över sina tillgångar, att låna och sen inte kunna betala tillbaka. En andra möjlighet är att konsumera utan att betala för sig, i alla fall inte fullt ut. Det tydligaste exemplet på detta är att inte inkludera så kallade externa effekter i priset, att till exempel inte tvingas betala för miljöutsläpp eller annan negativ påverkan på andra. Ett tredje, mer subtilt och kanske lite tragikomiskt sätt på vilket man kan konsumera för mycket är i försöken att uppnå social status. Hur skulle det kunna gå till?

Tänk så här: Du och din granne (som du inte tycker om och inte pratar med) jämför gärna era bilar (eller något annat som betyder mycket för dig och grannen). Att ha en nyare, bättre bil än grannen ger dig en kick, medan situationen att grannen skulle ha en bättre bil än dig är det värsta du kan tänka dig. För att kunna köpa en ny bil måste du jobba mer. Om det inte vore för att du fick en snyggare bil än grannen så skulle du dock inte tycka att det var värt det. Om din situation idag betecknas som ett noll läge (ingen förändring, status quo), så är alltså utfallet att jobba mer men inte ha en bättre bil än grannen ett steg i negativ riktning medan att jobba mer och ha en ballare bil än grannen ett steg i positiv riktning. Sämst är att ha en sämre bil än grannen. Grannen tänker precis som du.

Ditt val står alltså mellan att jobba mer eller inte och utfallet beror på detta men också på vad din granne gör. (Ditt utfall står först i respektive ruta i tabellen nedan). Om din granne väljer att jobba mer så föredrar du att också göra det samma då du annars hamnar i den sämsta av världar, det vill säga att ha en sämre bil än grannen (negativt (-) jämfört med mycket negativt (–)). Om du tror att grannen inte kommer jobba mer så väljer du också att jobba mer då detta ger dig möjligheten uppnå den bästa av världar, det vill säga att ha en bättre bil än grannen (positivt (+) jämfört med noll läget (0)). Du gör alltså bäst i att jobba mer oavsett vad du tror att grannen kommer göra. Grannen tänker precis som du.

Din grannes val

 

Dina val

 

Jobba mer

Inte jobba mer

Jobba mer

(-) ; (-)

(+) ; (–)

Inte jobba mer

(–) ; (+)

(0) ; (0)

Vad händer? Jo, där står ni nu med bättre bilar som ni egentligen inte vill ha och jobbar för mycket. Intressant? Kolla då in forskning av till exempel Robert H Frank, Richard Layard eller Bruno S Frey.

Har vi för mycket tillfälliga anställningar?

På DN-debatt argumenterar Mona Sahlin och Ylva Thörn idag för att andelen tillfälliganställningar måste reduceras, speciellt inom välfärdssektorn. Det är lite oklart om de menar att detta ska ske genom regleringar eller genom direkta direktiv till dessa inrättningar.

Hur som helst har Sahlin och Thörn identifierat ett område där den svenska arbetsmarknadsregleringen är liberal jämfört med många andra europeiska länder. OECD brukar klassificera regleringarna uppdelat på tre områden: regleringar av tillsvidareanställningar, av tillfälliga anställningar, samt av kollektiva uppsägningar. Grafen nedan visar deras klassificering (EPL = Employment Protection Legislation; höga värden innebär omfattande reglering):

Det finns anledning att vara skeptisk till en liberal reglering av tillfälliga anställningar i kombination med hård reglering av tillsvidareanställningar. OECD (s. 96) sammanfattar:

There is also evidence that a partial reform strategy, which relaxes limitations on the use of temporary employment while maintaining strict EPL on regular contracts, may have adverse long-term effects (Blanchard and Landier, 2002; Dolado et al., 2002; OECD, 2004a, […]). When regulations on regular contracts remain overly strict, employers tend to recruit mainly through temporary contracts and are reluctant to convert these contracts into permanent ones. The result is an increased concentration of labour turnover on work-force groups who are over-represented in temporary jobs, potentially trapping some of them into a future of “precarious” jobs that implies high levels of employment insecurity […], as well as under-investment in human capital which wastes part of their productivity potential.

Om det finns en obalans i regleringarna av olika anställningsformer kan man förstås fundera på om man bör skärpa den liberala regleringen eller lätta på den strikta regleringen. OECD fortsätter:

A number of the studies […] find that strict EPL tends to compromise the employment prospects for those groups which are most subject to entry problems, such as young workers, women and the long-term unemployed, by reducing labour turnover and hiring (Bertola et al., 2002b; Jimeno and Rodriguez-Palanzuela, 2002; OECD, 2004a).

Hyresregleringen – en segregationsmekanism

För den som sett andra storstäder än Stockholm har argumentet att hyresregleringen är till för att minska segregationen alltid verkat suspekt. De decennielånga köerna till trots är ju innerstan väldigt – hur ska man uttrycka det – socialt och etniskt homogen.

Detta är egentligen inget att förvånas över. I varje fall inte för den som fantiserat om Studio 54 eller varit på stan en lördagskväll. När en lång kö människor vill in på samma ställe heter entrebiljetten rätt skor, rätt frisyr, rätt kön, rätt ålder, rätt kontakter, rätt sällskap, rätt bakgrund. För några extra hundralappar kanske någon oseriös vakt tillfälligt kan tänja på begreppen, men för den utan många rätt krävs en våldsam tur för att ta sig genom pärleporten.

För så fungerar bristekonomin som skapas när utbud och efterfrågan inte får bestämma priserna. När man inte får betala för att komma in, då är det dörrvaktens – eller hyresvärdens – godtycke och fördomar som bestämmer; att bara satsa på säkra kort kostar ju inget.

Nu var detta teori, men hur ser det ut i praktiken? I en artikel i Ekonomisk Debatt undersöks vem som bor i hyres- och bostadsrätt i olika delar av Stockholm. Föga förvånande tjänar de i hyresrätt i snitt mindre än de i bostadsrätt. Mer besvärande för regleringsivrarna är att kopplingen mellan inkomst och hur attraktvt område man bor i faktiskt är starkare för hyresrätter än för bostadsrätter. Ju högre inkomst, desto attraktivare område bor hyresgästerna i – trots att hyrorna inte är högre där.

Nu är det inte bara plånboken som styr vilka som får de mest attraktiva förstahandskontrakten. Att vara infödd stockholmare är en annan stor fördel. För att inte tala om att vara helsvensk: att ha utländskt påbrå innebär ett mycket stort avbräck för möjligheten att få ett schyst kontrakt på det öppna och toleranta Södermalm.

Något liknande mönster syns inte bland bostadsrätterna. Där är det bara pengarna som styr: ett höjt bud tar man emot oavsett vem som lägger det.

Så hyresregleringen är helt enkelt ett sätt att hålla lantisarna och blattarna borta från innerstan. Nu när även moderaterna officiellt tycker att detta är en bra politik, kanske man kan hoppas att vänsterpartiet ska triangulera sig till ståndpunkten att hyresregleringen är förkastlig.

För när utredningen om allmännyttans framtid snart ska lägga fram sina förslag måste väl någon tycka att segregation på andra grunder är inkomst är värd att diskutera?

Uppdaterat 2008-03-26, 09.16
Även Nonicoclolasos skriver om hyresregleringen. Han refererar till Edward Glaesers kritik av hyresregleringen på samma grunder som jag tar upp här.

Uppdaterat 2008-03-29, 08.56
Idag skriver DN om allmännyttans framtid på ledarplats. Jag ställer mig tveksam till de ”mjuka övergångregler” DN progagerar för. Som sagt ovan, en möjlighet är att göra hyressättningen fri vid överlåtelser. Detta kan kombineras med en möjlighet för den nuvarande hyresvärden att köpa ut hyresgästen ur det reglerade systemet.

Uppdaterat 2008-08-18,

Även SvD har nu hittat fram till artikeln i Ekonomisk Debatt. Givet hur viktig frågan är känns det lite jobbigt att via alla förlitar oss på en magisteruppsats när vi diskuterar frågan. Finns det inte mer forskning kring detta? Och i så fall, varför inte?

Bankkrismyndighet feltänkt och dyrt

Regeringen, med finansmarknadsminister Mats Odell i spetsen, har nyligen flaggat för att de vill inrätta en ny myndighet med befogenhet att bestämma att staten ska kunna ta över en bank i kris. DN:s ledarredaktion applåderar initiativet i dagens ledare.

Men är det verkligen befogat att spendera skattemedel på en permanent bankkrismyndighet? Knappast. För det första kan man förvänta sig ett förhöjt risktagande i banksektorn (moral hazard) eftersom staten skulle stå för huvuddelen av de kostnader detta medför, något som i slutändan ökar risken för att bankkriser uppstår. För det andra skulle en ny bankkrismyndighet förminska vikten av det förebyggande arbete för finansiell stabilitet och bankernas solvens som två andra myndigheter – Riksbanken och Finansinspektionen – redan bedriver, vilket också skulle kunna öka risken för nya kriser. För det tredje visar ekonomisk forskning att statliga likviditetsinterventioner under bankkriser inte alltid varit positiva. Visserligen har ibland s k rusningar mot i grunden sunda banker stoppats, men ofta till mycket höga kostnader för skattebetalarna.

Sverige vill idag exportera modellen som löste den svenska bankkrisen. Ironiskt nog är den ytterligare ett exempel på varför en permanent bankkrismyndighet inte behövs. Då, mitt under brinnande bankkris, inrättades en tillfällig statlig organisation, Bankstödsnämnden, för att hantera de allra värsta krediterna och aktörerna. Resultatet blev lyckat (även om inte alla håller med), och om Mats Odell håller med kanske vi slipper se den nya myndigheten trots allt.

Varför blir LKABs olyckor riksnyheter?

Med tanke på att det 2006 (ett högst normalt år i detta sammanhang) inträffade 67 dödsolyckor på svenska arbetsplatser har det tragiska dödsfallet i LKABs Kirunagruva fått ett enormt medialt utrymme. Nu när händelsen inte länge är dagsaktuell är det värt att fråga sig varför?

En möjlighet är att arbetet i LKABs gruvor är extremt farligt. Så verkar emellertid inte vara fallet: under åren 1997-2006 omkom totalt sju personer i gruvbranschen. Detta kan jämföras med de 135 dödsfall som under samma period drabbade jord- och skogsbruket. Om man tar hänsyn till antalet anställda hamnar faktiskt gruvindustrin inte ens bland de sex mest riskfyllda branscherna under 2006. Vad gäller arbetsplatsolyckor utan dödlig utgång ser statistiken värre ut, men inte heller där ligger gruvbranschen i topp.

Nej, förklaringen till uppmärksamheten ligger snarare i den monopolsituation som både facket och LKAB står inför. LKAB är dominerande arbetsgivare i två små samhällen i Norrlands inland och de förhandlar med ett starkt fack. Företagets varumärke som arbetsgivare är därför både sårbart och viktigt. Facket vill gärna få gruvjobbet att framstå som farligt, skitigt och hårt; det skrämmer bort hugade arbetssökanden och hjälper till att hålla lönerna uppe. Företaget har å sin sida starka incitament att framstå inte bara som bästa arbetgivaren i stan – där vinner man på walk over – utan som den bästa norr om Dalälven.

När en allvarlig olycka inträffar gör naturligtvis facket allt för att sprida den bild av LKAB som gynnar deras syften, och företaget svarar med den stora dementimaskinen. Det hela görs offentligt eftersom det för båda parter handlar just om bilden av gruvan som arbetsplats.

Att media dras in i denna kamp om verklighetsbeskrivningen är kanske inte så konstigt. Däremot kunde man ju begära att någon journalist läste den officiella statistiken.