Borta bra, men hemma bäst – eller?

Jag har tidigare på Ekonomistas (t.ex. här  och här) efterlyst fler studier som undersöker effekterna av kommunal barnomsorg på barns välfärd och framtida utveckling. Bristen på trovärdiga studier beror förmodligen på en metodologisk knivighet; det är inte slumpen som avgör vilka barn som går i förskolan utan det är sannolikt så att dessa barn skiljer sig från barn som i stället vistas hemma hos sina föräldrar. Dessa skillnader kommer dessutom förmodligen också att ha en direkt effekt på barnens välfärd. Det är helt enkelt klurigt att skilja på korrelation och orsakssamband.

I en ny studie som kom ut på IFAU förra veckan angriper Qian Liu och Oskar Nordström Skans detta metodologiska problem ur en annan vinkel.  I slutet av 1980-talet förlängdes föräldrars betalda ledighet från 360 till 450 dagar. Detta innebar att tidpunkten för när barnet skrevs in i den kommunala barnomsorgen försköts för barn födda efter ett visst datum då reformen började gälla. Génom att utnyttja denna variation kan forskarna fastställa effekten på barnens framtida skolresultat av den förlängda tiden hemma med föräldern och alltså i förlängningen effekten av tidig barnomsorg. Med tanke på att många forskare, däribland Jim Heckman, pekar på betydelsen av tidig utbildning kan denna senareläggning av förskoleinträdet tänkas ha stor betydelse, framför allt för barn från sämre miljöer.barn

Liu och Skans finner i sin studie att den förlängda föräldraledigheten inte verkar ha påverkat hur barnen i genomsnitt klarar skolan i årskurs nio. Däremot finner de en ** viss föbättring för barn till högutbildade mödrar av den förlängda föräldraledigheten och en tendens till en försämring till barn till lågutbildade mödrar** . Det verkar alltså som om den kommunala barnomsorgen tenderar att jämna ut skillnader mellan barn med olika förutsättningar.

Vad ska man då dra för lärdom av detta? Min tolkning av resultaten är att det är viktigt att se till att förskolepersonalen är välutbildad och att barn från utsatta miljöer (med detta inte sagt att ett barn till en lågutbildad moder per automatik är utsatt) får ta del av den allmänna förskolan. Naturligtvis ska man aldrig bygga policy på en enstaka studie, men riktningen på studiens resultat påminner t.ex. om de resultat som de två forskarna Nabanita Datta Gupta och Marianne Simonsen finner i en studie av effekter av barnomsorg på danska barn, som även de inte finner några effekter på genomsnittet, men negativa effekter på pojkar till lågutbildade mödrar av att vara på familjedaghem (där personalen i stor utsträckning saknar pedagogisk utbildning) än i den kommunala förskolan.

** reviderat 12.40

Behöver vi oroa oss för framtiden?

Liknelserna duggade tätt idag när Per Borg vid ett seminarium presenterade den första rapporten till den återuppståndna ESO. Bo Könberg, som var en av tre inbjudna kommentatorer, anklagade Per Borg för att ha bevisat att humlan inte kan flyga, medan Per Borg svarade med att likna Könberg vid en man som halvvägs i fallet ner från en skyskrapa konstaterar att hittills har allt gått bra.

Vad ligger då bakom dessa liknelser? I rapporten Den långsiktiga finansieringen – välfärdspolitikens klimatfråga, liksom idag på DN Debatt argumenterar Per Borg för att att den stora utmaningen för den framtida offentliga sektorna inte alls är den förändrade ålderssammansättningen med en allt mindre andel i förvärvsaktiv ålder. Det som ställer till de största problemen är i stället att vi i och med en stigande levnadsnivå också kommer att höja våra krav på de välfärdstjänster som det offentliga tillhandahåller. Samtidigt är välfärdstjänster personalintensiva, vilket innebär att kostnaderna för dessa per automatik stiger med BNP-tillväxten om lönerna inom den offentliga sektorn inte ska halka efter realt. Detta problem är känt som Baumols sjuka. Lösningen på detta problem, hävdar Borg, måste vara att vi i större utsträckning kommer att behöva förlita oss på utökat privat finansierande av välfärdstjänster. 

Bo Könberg å sin sida hävdar att den finns gott om utrymme för effektivitetstillväxt inom offentlig sektor, vilket han exemplifierar med att dagens sjukvård är avsevärt mycket bättre än den på 80-talet, trots att kostnaderna inte stigit i motsvarande grad. Alltså, ingen anledning till oro.

De övriga två kommentatorerna, Irene Wennemo från LO och Maria Rankka från TIMBRO har, föga förvånande, diamentralt olika uppfattningar; medan Wennemo absolut inte vill se att viktig vård och omsorg finansieras privat välkomnar Rankka Borgs utredning och utläser till och med i Borgs budskap att det är dags att skrota välfärdsstaten.

Vem har då rätt? Ja, det får naturligtvis framtiden utvisa. Men med tanke på de potentiella svårigheterna som välfärdsstatens framtida finansiering står inför så skulle åtminstone jag vilja ha ett tyngre argument än att ”det har gått bra tidigare”  innan jag slappnar av och låter frågan bero.

Kan incitament bli för starka?

Finanskrisen brio har inneburit att incitamentslöner har kritiserats hårt. Huvudproblemet med incitamentslöner är att det beteende man vill uppmuntra ofta kan vara svårt att mäta och kvantifiera (mer om detta och mycket annat i rapporten Daniel skrev om igår). Ett mer grundläggande problem med incitamentslöner är dock att incitament inte nödvändigtvis leder till bättre prestation ens i den dimension man faktiskt belönar.

För det första är det inte säkert att högre materiella incitament leder till starkare motivation eftersom inre motivation kan trängas undan. Om jag brukar hjälpa en granne att handla kan jag bli mindre benägen att hjälpa honom om han börjar betala mig en liten slant för besväret. En svensk studie som publicerades förra året visade till exempel att färre donerade blod när de fick 50 kronor än ingenting alls.

För det andra är det inte säkert att starkare motivation leder till högre prestation. Det kan finnas flera orsaker till detta, men en är att högre anspänning kan få oss att prestera sämre. I en studie som publicerades i förra numret av Review of Economic Studies visades just detta. Forskarna gjorde experiment i Indien där incitamenten kan göras rejält höga utan att ruinera forskningsbudgeten. De visade sig att de allra högsta incitamenten ledde till sämre prestation i ett antal minnes-, motorik- och koncentrationsövningar (bland annat i det välbekanta labyrintspelet på bilden ovan).

incitamentDet är förstås svårt att dra några allmänna slutsatser baserat på den här studien och det är knappast spiken i kistan för incitamentslöner. Däremot visar studien att det i vissa sammanhang kan finnas en risk att alltför höga ersättningar leder till sämre prestation.

Arbetslöshetsförsäkringen bör reformeras

DN Debatt ger jag idag förslag på reformer av arbetslöshetsförsäkringen tillsammans med Lars Calmfors och Erik Höglin. Vi har tre huvudsakliga förslag: (i) gör ersättningen konjunkturberoende så att den blir mer generös i en lågkonjunktur och mindre generös i goda tider; (ii) gör finansieringen konjunkturberoende så att statens andel av finansieringen blir större när arbetslösheten stiger (då kan den genomsnittliga a-kasseavgiften hållas konstant över konjunkturcykeln); och (iii) gör försäkringen obligatorisk och statligt administrerad.

Det mesta av detta har jag och andra redan skrivit om här på Ekonomistas. Se mitt tidigare inlägg om Finanspolitiska rådets rapport, Torbjörn Beckers inlägg om konjunkturberoende a-kassa, och Jonas Vlachos  inlägg om obligatorisk och statligt administrerad a-kassa.

Hur bör en vd ersättas?

imageI finanskrisens kölvatten har debattens vågor om rörliga ersättningar i näringslivet gått höga. Kulmen nåddes i våras när näringsdepartementet stoppade alla möjligheter till rörlig ersättning och bonus för ledningarna i statliga företag, vilket i en debattartikel i DN motiverades med att ”bonuskulturen” bidragit till finanskrisen.

Men vad vet vi egentligen om incitamentslönernas betydelse för näringslivets utveckling? Inte särskilt mycket, om man ska utgå från hur lite forskning som informerat den svenska debatten i ämnet.

Av den anledningen släpper Institutet för Näringslivsforskning (IFN) idag en ny policyrapport: Rörlig ersättning till vd – vad säger forskningen?, skriven av Joakim Bång, doktorand i finansiell ekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm, och yours truly. I rapporten sammanfattar vi teorier om incitamentsprogram till vd, deras funktion och syfte samt vad vi empiriskt vet om deras effekter. Vi dristar oss därefter till att  presentera sex rekommendationer till hur vd bör ersättas:

  1. Den fasta lönen är en central motivationskälla
  2. Olika incitamentsprogram passar olika företag
  3. Långsiktigheten bör stärkas i incitamentsprogrammen
  4. Yttre faktorers inverkan bör rensas ut
  5. Bokföringsmått är relativt lättmanipulerade (och bör undvikas som grund för bonus)
  6. Transparensen i incitamentsprogrammen bör vara hög

IMF om Sverige och USA

Den internationella valutafonden (IMF) har i dagarna gett synpunkter på Sveriges och USAs ekonomiska politik. Trots att båda länderna får beröm för sin förda politik är IMFs synpunkter för de respektive länderna anmärkningsvärt olika. Den svenska regeringen varnas för att föra en mer expansiv politik (även om IMF verkar mena att utgiftstaket ska förses med en undantagsklausul). Om USA skriver de:

Macroeconomic policies are providing welcome support to demand. The fiscal stimulus—well targeted, timely, diversified, and sizeable—is projected to boost annual GDP growth by 1 percent in 2009 and ¼ percent in 2010. […] If necessary, additional fiscal stimulus could also be considered, focused on fast-acting measures, although this would need to be complemented by a concomitantly stronger medium-term adjustment.

Då ska man betänka att IMF i sina senaste prognoser är mer pessimistiska om konjunkturutvecklingen i Sverige än i USA och att de väntar ett budgetunderskott på 3 procent av BNP för den offentliga sektorn i Sverige i år jämfört med 13,6 procent i USA. Rensat för konjunktureffekter väntas Sverige få ett budgetöverskott på 0,2 procent av BNP jämfört med ett underskott på 6 procent i USA.

Min uppfattning, liksom IMFs och regeringens, är att de automatiska stabilisatorerna måste få verka fritt i den svenska ekonomin. För att möjliggöra den automatiken hade förmodligen kommunernas ekonomi behövt förstärkas av större statsbidrag i år (se mitt tidigare inlägg om detta). Men skillnaden mot den nu förda finanspolitiken är relativt liten. Däremot tycker jag att man bör oroas över de stora underskotten i de amerikanska offentliga finanserna. Jag har svårt att förstå hur IMF kan se ett utrymme för ytterligare finanspolitiska insatser där.

DN, SvD, Metro

Utträdet från arbetsmarknaden

I ett tidigare inlägg skrev jag om Finanspolitiska rådets synpunkter på inträdet på arbetsmarknaden. Turen har nu kommit till utträdet från arbetsmarknaden.

Vi menar att det är naturligt att vi går i pension senare i takt med att vi lever längre. Denna ståndpunkt möter ofta motstånd. Varför kan vi inte utnyttja en del av vårt stigande välstånd till att arbeta mindre? Visst kan vi det, men det måste då bli till priset av en mindre generös välfärdsstat. Vi kan inte upprätthålla nivån på pensioner och offentlig service relativt den allmänna lönenivån om en allt mindre andel av befolkningen arbetar.

Genomsnittlig ålder för utträde från arbetsmarknaden

Genomsnittlig ålder för utträde från arbetsmarknaden

Med det nya pensionssystemet ges möjlighet att ta ut pension från 61 års ålder. Systemet är aktuariskt rättvist såtillvida att den förväntade totala pensionsutbetalningen är oberoende av vilken ålder vi väljer att gå i pension vid. Den som tar ut tidig pension får alltså en lägre pension per månad än den som tar ut pension senare. De ekonomiska incitamenten att arbeta efter 61 års ålder är nu ganska starka, och det finns vissa tendenser till att den faktiska pensionsåldern har börjat stiga efter att det nya pensionssystemet började fasas in (se figur).

Men det finns begränsningar på vad det nya pensionssystemet kan åstadkomma. Särskilt problematiskt är att systemet bygger på tre fasta åldersgränser: 61 år är den tidigaste tillåtna pensionsåldern, vid 65 års ålder försvinner rätten till socialförsäkringar så att den som blir arbetslös eller sjuk förväntas gå i pension, och vid 67 års ålder försvinner anställningsskyddet. Vi menar att dessa tre åldersgränser bör indexeras till den förväntade livslängden. I takt med att vi väntas leva längre bör alltså dessa åldrar höjas.

Notera dock att vårt förslag inte är särskilt dramatiskt, och att det behåller den flexibilitet i valet av pensionsålder som ges av vårt nya pensionssystem. I Danmark har man valt en mycket striktare modell genom att pensionsåldern indexeras så att den förväntade återstående livslängden i framtiden ska vara 19,5 år när man går i pension.

För den som vill läsa mer om arbetsmarknaden för de äldre finns en massa data och information om regler och institutioner i Gabriella Sjögren Lindquist och Eskil Wadensjös underlagsrapport till Finanspolitiska rådet (rapport, oh-bilder). De har också ett antal förslag på regelförändringar utöver vad vi föreslagit i Finanspolitiska rådets rapport.

Betygshetsen fortsätter

För tio månader sedan presenterade jag siffror över andelen studenter som gått ut gymnasiet med betyget 20.0 i snitt. Nu har jag uppdaterat dessa beräkningar och kan meddela att ökningen fortsätter. Sedan 1997 har andelen elever som går ut med absoluta toppbetyg nu tjugoåttafaldigats. Och notera, detta är avgångsbetyg som inte inkluderar de eventuella betygskompletteringar som Jan Björklund nu vill begränsa.

toppbetyg2007

Förutom avskaffandet av kompletteringsmöjligheterna finns det tyvärr inte mycket i det nya skollagsförslaget som kan råda bot på betygsinflationen i gymnasieskolan. Eftersom man ska hålla fast vid kursvisa betyg frånhänder man sig möjligheten att ha ett fungerande system av nationella prov. De nationella prov som trots allt ges ska även fortsättningsvis rättas lokalt och resultaten ska inte heller i framtiden samlas in på ett systematiskt sätt.

I grunden beror problemet på att betygen är viktiga vid antagningen till högre studier. Detta ger elever och föräldrar incitament att söka upp skolor som är generösa i betygssättningen. Samtidigt är gymnasieskolan konkurrensutsatt och då brukar kunderna få vad de efterfrågar. För att kunna motverka betygsinflationen krävs en gedigen kontroll av skolornas betygsättning, vilket är omöjligt inom dagens system.

Bättre än ökad kontroll vore dock att ändra kundernas incitament. Det kan göras genom att införa en gammeldags studentexamen som får ligga till grund för högskoleantagningen. Alternativt kan man låta högskolorna ta in studenter efter eget huvud. Då vet inte längre gymnasisterna exakt vad som kommer att gälla och den säkra vägen blir då att efterfråga en gedigen utbildning. Frågan är varför regeringen förefaller blind för gymnasieskolans problem?

Strategisk delegering – en nyhet inom filosofin?

250px-Slavoj_Zizek_in_Liverpool_croppedDNs kultursida hade i förra veckan en liten notis om hur ”superfilosofen”  Slavoj Žižek sågade Barak Obamas tal i Kairo förra veckan.

”Har ni lagt märke till, frågar Žižek, hur 1900-talet inrymde politiska handlingar som borde ha utförts av progressiva politiker, men som krävde andra agenter för att vara politiskt möjliga? […] Enligt Žižeks prognos kommer Obama att kunna spela en liknande roll, fast i motsatt riktning. I kraft av sin nyvunna vänsterauktoritet ligger fältet öppet för honom åt andra hållet. Enbart en folkkär vänsterdemokrat kan, som nu sker, genomföra monumentala skattesänkningar för företag, och komma undan med det. Den stora publiken lyssnar spänt på Žižek, håller nästan andan. Vi ska inte göra oss några illusioner, säger han: ”Obama har förutsättningar att bli Amerikas genom tiderna bästa konservativa president.”

”Håller andan”? Den gode Žižek har säkert kvaliteter men de här uttalandena känns inte särskilt banbrytande. I gränslandet mellan statsvetenskap och nationalekonomi har många studerat olika aspekter av relationen mellan väljare och politiker, till exempel i vilken utsträckning politiker är (eller kan vara) mer eller mindre extrema än vad de utger sig för att vara, men också i vilken mån väljare rationellt kan vinna på att tillsätta någon som företräder en mjukare eller hårdare linje än de själva skulle önska. (Om man till exempel skickar någon som är mer hårdför än en själv till en förhandling kanske den kompromis de kan leverera ligger närmare det utfall man själv skulle vilja ha än det utfall man själv skulle kunna förhandla fram). Så kallad strategisk delegering innehåller många intrikata möjligheter varav den Žižek tycks prata om är en. Den som är intresserad av detta kan till exempel läsa introt till Bård Harstads artikel ”Strategic Delegation and Voting Rules” för att få en överblick av literaturen (och resten av artikeln för att få en djupare inblick i en ny aspekt av strategisk delegering och dess relation till omröstningsregler).

Är det verkligen bäst att bo i Danderyd?

Nyhetsmagasinet Fokus kom i veckan med sin årliga kommunranking. Återigen toppar Danderyd, följd av Vellinge, Täby och Lidingö. Sämst ut faller Munkfors, Filipstad och Ljusnarsberg. Det verkar alltså som att en högerstyrd lågskattekommun är att föredra framför värmländsk glesbygd. 

Hur har det då gått till när denna ranking tagits fram?  Jo, Sveriges kommuner har rangordnats utifrån 30 olika faktorer, rörande privatekonomi, skola och dagis, fritid, social trygghet, jobb och tillväxt och kommunal ekonomi. Sen har rangordningarna normerats i en skala 1-100 och slutligen har medelvärdet av dessa normerade rankingar tagits fram.

Det finns flera svagheter med denna ranking. Det gäller dels de olika faktorerna som har valts ut, dels sättet som dessa aggregeras.  Är det t.ex. bättre att bo i en kommun med hög nettoförmögenhet eller låga skilsmässotal? Förmodligen om det skulle vara så att man per automatik blev rikare och lyckligare i sitt förhållande om man flyttade till denna kommun, men knappast annars. Är det bra att bo i en kommun med höga utgifter på skola? Ja, förmodligen om man har barn i skolåldern och höga utgifter innebär högkvalitativ utbildning, men knappast om de höga utgifterna beror på stora sociala problem i kommunen. Är det bra att bo i en kommun med få anmälda brott? Ja förmodligen, men knappast om det beror på att en lokal maffia gör att folk inte vågar anmäla brotten.

Kommunrankingen utgår också från att det är lika mycket värt att vara bäst när det gäller låg kommunalskatt, hög lärartäthet, många serveringstillstånd och hög soliditet. Förmodligen värderar olika individer dessa saker väldigt olika. Nu ska vi i rättvisans namn säga att dessa problem inte är något unikt för Fokus ranking, utan detta problem uppstår alltid när man försöker skapa sammanhängande mått som väger ihop olika faktorer och det finns en stor litteratur om detta. Sveriges mest citerade samhällsvetare (och en av de personer som Jim Heckman ville träffa när han var i Uppsala i samband med sin Nobelföreläsning) Karl Gustav Jöreskog har t.ex. utvecklat ett program speciellt för detta (LISREL).

Fokus kommunranking får därför ses som ett lovvärt försök att jämföra kommunerna, som inte når ända fram. Kanske kan de olika delrankingarna vara till hjälp för individer som står i begrepp att flytta och som vet att de har höga preferenser för t.ex. många restauranger eller gott om idrottsföreningar, men de säger knappast något om var det är bäst att bo.