Liknelserna duggade tätt idag när Per Borg vid ett seminarium presenterade den första rapporten till den återuppståndna ESO. Bo Könberg, som var en av tre inbjudna kommentatorer, anklagade Per Borg för att ha bevisat att humlan inte kan flyga, medan Per Borg svarade med att likna Könberg vid en man som halvvägs i fallet ner från en skyskrapa konstaterar att hittills har allt gått bra.

Vad ligger då bakom dessa liknelser? I rapporten Den långsiktiga finansieringen – välfärdspolitikens klimatfråga, liksom idag på DN Debatt argumenterar Per Borg för att att den stora utmaningen för den framtida offentliga sektorna inte alls är den förändrade ålderssammansättningen med en allt mindre andel i förvärvsaktiv ålder. Det som ställer till de största problemen är i stället att vi i och med en stigande levnadsnivå också kommer att höja våra krav på de välfärdstjänster som det offentliga tillhandahåller. Samtidigt är välfärdstjänster personalintensiva, vilket innebär att kostnaderna för dessa per automatik stiger med BNP-tillväxten om lönerna inom den offentliga sektorn inte ska halka efter realt. Detta problem är känt som Baumols sjuka. Lösningen på detta problem, hävdar Borg, måste vara att vi i större utsträckning kommer att behöva förlita oss på utökat privat finansierande av välfärdstjänster. 

Bo Könberg å sin sida hävdar att den finns gott om utrymme för effektivitetstillväxt inom offentlig sektor, vilket han exemplifierar med att dagens sjukvård är avsevärt mycket bättre än den på 80-talet, trots att kostnaderna inte stigit i motsvarande grad. Alltså, ingen anledning till oro.

De övriga två kommentatorerna, Irene Wennemo från LO och Maria Rankka från TIMBRO har, föga förvånande, diamentralt olika uppfattningar; medan Wennemo absolut inte vill se att viktig vård och omsorg finansieras privat välkomnar Rankka Borgs utredning och utläser till och med i Borgs budskap att det är dags att skrota välfärdsstaten.

Vem har då rätt? Ja, det får naturligtvis framtiden utvisa. Men med tanke på de potentiella svårigheterna som välfärdsstatens framtida finansiering står inför så skulle åtminstone jag vilja ha ett tyngre argument än att “det har gått bra tidigare”  innan jag slappnar av och låter frågan bero.

Nyhetsmagasinet Fokus kom i veckan med sin årliga kommunranking. Återigen toppar Danderyd, följd av Vellinge, Täby och Lidingö. Sämst ut faller Munkfors, Filipstad och Ljusnarsberg. Det verkar alltså som att en högerstyrd lågskattekommun är att föredra framför värmländsk glesbygd. 

Hur har det då gått till när denna ranking tagits fram?  Jo, Sveriges kommuner har rangordnats utifrån 30 olika faktorer, rörande privatekonomi, skola och dagis, fritid, social trygghet, jobb och tillväxt och kommunal ekonomi. Sen har rangordningarna normerats i en skala 1-100 och slutligen har medelvärdet av dessa normerade rankingar tagits fram.

Det finns flera svagheter med denna ranking. Det gäller dels de olika faktorerna som har valts ut, dels sättet som dessa aggregeras.  Är det t.ex. bättre att bo i en kommun med hög nettoförmögenhet eller låga skilsmässotal? Förmodligen om det skulle vara så att man per automatik blev rikare och lyckligare i sitt förhållande om man flyttade till denna kommun, men knappast annars. Är det bra att bo i en kommun med höga utgifter på skola? Ja, förmodligen om man har barn i skolåldern och höga utgifter innebär högkvalitativ utbildning, men knappast om de höga utgifterna beror på stora sociala problem i kommunen. Är det bra att bo i en kommun med få anmälda brott? Ja förmodligen, men knappast om det beror på att en lokal maffia gör att folk inte vågar anmäla brotten.

Kommunrankingen utgår också från att det är lika mycket värt att vara bäst när det gäller låg kommunalskatt, hög lärartäthet, många serveringstillstånd och hög soliditet. Förmodligen värderar olika individer dessa saker väldigt olika. Nu ska vi i rättvisans namn säga att dessa problem inte är något unikt för Fokus ranking, utan detta problem uppstår alltid när man försöker skapa sammanhängande mått som väger ihop olika faktorer och det finns en stor litteratur om detta. Sveriges mest citerade samhällsvetare (och en av de personer som Jim Heckman ville träffa när han var i Uppsala i samband med sin Nobelföreläsning) Karl Gustav Jöreskog har t.ex. utvecklat ett program speciellt för detta (LISREL).

Fokus kommunranking får därför ses som ett lovvärt försök att jämföra kommunerna, som inte når ända fram. Kanske kan de olika delrankingarna vara till hjälp för individer som står i begrepp att flytta och som vet att de har höga preferenser för t.ex. många restauranger eller gott om idrottsföreningar, men de säger knappast något om var det är bäst att bo.