Labbexperiment tenderar att finna att kvinnor är mer generösa än män. En ny studie av mina kollegor Anne Boschini, Astri Muren och Mats Persson finner att detta resultat är känsligt för hur experimentet är upplagt. Några av försöksdeltagarna fick ange sitt kön innan själva experimentet, andra först därefter. En del av deltagarna genomförde experimentet tillsammans med båda könen, andra i en enkönad miljö. Det visar sig att män blir mindre generösa när båda könen deltar i experimentet och när deltagarna anger sitt kön i förväg. Alltså i situationer där deltagarnas könsidentitet framhävs. Onekligen intressant även om det utanför labbet är svårt att föreställa sig situationer där vi inte görs medvetna om vårt kön.
Leamer om metod och modeller
2009-09-28 by 3 Comments
Edward Leamer
UCLA-professorn Ed Leamer besökte nyligen Handelshögskolan för att ge de årliga Ohlinföreläsningarna. Leamers forskning har främst rört globalisering och ekonometri. Bland hans många bidrag inom dessa områden märks den utförliga och kritiska recensionen av Thomas Friedmans The World is Flat samt uppsatsen Let’s Take the Con Out of Econometrics (American Economic Review, 1983, nyligen diskuterad i The Economist) där han kritiserade den då rådande ekonometriska metodiken.
Ett genomgående tema under Leamers Ohlinföreläsningar var just metodik, ofta med referenser till Ohlins arbete, men också med en direkt koppling till den nu pågående diskussionen om hur och i vilken utsträckning ekonomisk teori och ekonomiska modeller ska användas.
Leamer sammanfattade sina huvudsakliga åsikter i några kärnfulla punkter. Först ett citat från den franske 1800-talsekonomen Frederic Bastiat:
There is only one difference between a bad economist and a good one: The bad economist confines himself to the visible effect; the good economist takes into account both the effect that can be seen and those effects that must be foreseen.
Sedan hans egna förslag på fortsättning:
- A good economist knows the difference between the mathematical properties of a model and its messages; a mathematician doesn’t know that a model has messages.
- A great economist knows the circumstances in which an economic model is useful and the circumstances in which it is not; a mediocre economist thinks a model applies in all circumstances.
- The best economists are multilingual. They can speak graphs, words, algebra and numbers, and they use the language best suited to the task.
Nationella prov hjälper
2009-09-26 by 12 Comments
En figur från Skolverket (fig 3.2, sid 48) pekar med all önskvärd tydlighet på behovet av återhållande krafter i betygssystemet. Det har skett en dramatisk ökning av betygen i praktiskt-estetiska ämnen, en mindre ökning i teoretiska ämnen utan nationella prov och en förhållandevis liten ökning i ämnen med nationella prov.
Eftersom svenska elevers kunskapsnivå sjunkit under tiden (sid 68-73 i rapporten) innebär detta inte att inflationen i de teoretiska ämnena är obefintlig, men en viss förankring åt betygssystemet verkar proven ge.
Detta stämmer väl överens med tolkningen att frånvaron av ett återhållande system med nationella prov ligger bakom explosionen av toppbetyg på gymnasiet. Ytterligare fråga är hur konkurrensen om eleverna påverkar betygsinflationen i olika ämnen. Rapporten säger inte mycket om detta men det är utan tvekan forskningsbart. Någon som känner sig manad?
Lärarnas intresse
2009-09-25 by 5 Comments
Lärarens dröm?
Fråga en nationalekonom och det finns ingen utredning, ingen myndighet och inget verk som har tillräcklig nationalekonomisk kompetens. Fråga en präst och det finns inga sammanhang där dennes förmodade kunskaper om etik och mänskliga villkor inte förtjänar större utrymme. För de flesta intressen är det naturligt att lyfta fram värdet av sin unika kompetens; inte minst kan det ju öka efterfrågan på de tjänster man har att erbjuda. Intressant är därför att Lärarnas Riksförbund (LR) verkar ha en annorlunda syn på saken.
Det är kommentarerna till regeringens förslag om en ny gymnasieskola som visar att ämnesläraras fackförbund välkomnar en tydligare yrkesinriktning på yrkesprogrammen. Detta trots att förslaget rimligen innebär minskad efterfrågan på ämneslärare. Hur kan man förstå detta beteende?
En studie av bland andra den norske ekonomen Hans Bonnesrönning ger en möjlig förklaring. Den visar nämligen föga förvånande att det är svårt för skolor i ekonomiskt och socialt utsatta områden att attrahera lärare. Eric Hanushek mfl visar vidare att det är svårt att med hjälp av lönen locka lärare från välbärgade medelklassområden till områden där eleverna kan förväntas vara mindre studiemotiverade. Det verkar helt enkelt som att studiemotiverade elever är en väldigt attraktiv löneförmån för lärare.
Med ens framstår LRs agerande i tydligare ljus. De har helt enkelt gjort en klassisk facklig avvägning mellan mängden arbetstillfällen och dessa arbetstillfällens attraktivitet. Visst, det blir förre tjänster till ämneslärarna men vi slipper åtminstone undervisa de där omotiverade eleverna på yrkesprogrammen, verkar LR ha resonerat. Helt i linje med det fackliga uppdraget, men det pekar på faran med att grunda politik på åsikter framförda av särintressen.
Som tur är finns det annan forskning som tyder på att regeringens förslag faktiskt är vettigt. Kanske något för LR att använda sig av i sin framtida argumentation?
Blir LAS en valfråga?
2009-09-24 by 22 Comments
Arbetsrättens är en av de stora ideologiska vattendelarna i svensk politik. Högern anser att Lagen om anställningsskydd (LAS) bl a försvårar nyanställningar, särskilt av unga, fördyrar effektiviseringar, vilket särskilt drabbar små företag, och ökar sjuksrivningstalen. Vänstern försvarar dock arbetsrätten som ett skydd mot exploatering med få bieffekter. Två nya svenska nationalekonomiska forskningsrapporter ger båda sidor rätt.
Doktoranden Martin Olsson har (i en Ekonomisk Debatt-artikel från 2007) undersökt hur ett undantag från 2001 i turodningsreglerna (“sist in, först ut”) för företag med färre än tio anställda påverkade de anställdas korttidssjukskrivningar. Genom att jämföra sjukskrivningstal i de företag som påverkades av reformen med något större företag (med 12-50 anställda) som inte gjorde, finner Olsson att sjukskrivningarna minskade med 15 procent. Effekten visas i Bild 1 nedan. (Snarlika resultat på längre sjukskrivningsperioder av reformen har även Assar Lindbeck, Mårten Palme och Mats Persson funnit).
Bild 1: Turordningsreglerna ökar sjukfrånvaron
En annan studie av samma undantag i turordningsreglerna presenterades i senaste numret av IFAU-forskaren Peter Skogman Thoursie. Fokus ligger dock på vilken effekt reformen haft på småföretagens vilja att nyanställa (och avskeda). Bild 2 nedan visar nyanställningsgraden för olika företagsstorlekar (mätta längsmed x-axeln utifrån antalet anställda). Linjerna före och efter reformen är i stort sett parallella, vilket antyder att reformen inte hade någon effekt. Särskilt kan detta avläsas i (den undre) post-reformlinjen där det inte finns något brott i serien mellan företag med 10 och 11 anställda, dvs just den brytpunkt där undantaget upphörde att gälla.
Bild 2: Turordningsreglerna har ingen effekt på nyanställningar
Man kan givetis diskutera huruvida dessa effekter av en partiell förändring i LAS (undantaget i turordningsregler för mycket små företag) säger någonting om hur LAS påverkar medelstora eller stora företag. Dessutom utgör turordningsreglerna, och även LAS, endast en del i ett större arbetsrättsligt sammanhang vars inverkan på arbetsmarknadens funktionssätt kan göra LAS mer eller mindre bindande (vilket Ratios Nils Karlson och Henrik Lindberg nyligen skrivit om på DN Debatt).
Kommer LAS bli en fråga i nästa års valrörelse? Ingen vet med säkerhet. Men om svenska politiker läser Ekonomisk Debatt kanske vi får se LAS-debatter där högerpolitiker pekar på hur turordningsregler leder till höga sjukskrivningstal medan vänsterpolitiker hänvisar till forskning som visar att turordningsregler inte påverkar småföretagens vilja att nyanställa. Den debatten ser jag fram emot.
Tankar kring budgeten
2009-09-22 by 15 Comments
Ingen av Ekonomistas läsare har förmodligen missat att budgegten för 2010 presenterades igår. Själv var jag inbjuden till SNS för att diskutera densamma. Låt mig därför sammanfatta mina tankar kring budgeten.
Som jag ser det har regeringen tre stora utmaningar att förhålla sig till i
budgeten, nämligen:
- Hindra att varseln och uppsägningarna sprider sig till den offentliga sektorn
- Se till att de som förlorar jobbet idag, och de som är ny på arbetsmarkanden och inte får sina första jobb, stannar kvar i arbetskraften och är redo att ta ett jobb när konjunkturen vänder
- I möjligste mån stimulera efterfrågan
I vilken utsträckning lyckas Anders Borg och hans mannar tackla dessa utmaningar?
Under den första punkte är utan tvekan den viktigaste delen de ökade statsbidragen till kommunerna på hela 10 miljarder, varav 7 till primärkommunerna. Detta är ett rejält tillskott; de totala statsbidragen för 2008 låg på 47 miljarder. Vi är flera här på Ekonomistas som tidigare efterfrågat ökade bidrag till kommunerna så här är det bara att visa tummen upp. Att bidragen är generella och inte öronmärkta är även det positivt.
En svårare nöt att knäcka är förmodligen hur man på bästa sätt ska få de arbetslösa att stanna kvar i arbetskraften och förbli konkurrenskraftiga den dagen konjunkturen vänder. Här satsar regerigen framför allt på LYFT, dvs sysselsättning inom offentlig och ideell sektor där den arbetslöse utför sysslor som inte annars skulle ha gjorts. Tanken är förmodligen god, men man undrar var Arbetsförmedlingen ska hitta de 40000 platserna och vilka jobb som kan tänklas vara både meningsfulla och inte ha undanträngningseffekter. Här skulle jag kanske veltat se en än större satsning på utbildning, då framförallt kvalificerad yrkesutbildning.
Den tredje punkten är förmodligen den mest tacksamma för en regering som har ett år kvar till valet. Med argumentet att öka köpkraften för att därmed få fart på hjulen kan vilket valfläsk som helst döljas, och vi som väljare kommer att ha mycket svårt att skilja på de två motiven. Fjärde fasen i jobbskatteavdraget får räknas som den kanske viktigaste komponenten i denna del (för jag har mkt svårt att tro att ökade jobbavdrag idag skulle påverka arbetslösheten), men även pensionärer och studenter får en slant. Frågan är om det räcker för att övertyga de missnöjda pensionärerna.
Makroekonomi — en disciplin i kris?
2009-09-21 by 82 Comments
Ett drygt år efter finanskrisens mest akuta skede har många börjar blicka bakåt och reflektera över de mer långsiktiga utvecklingar som bidragit till krisen. En sådan aspekt är de akademiska ekonomernas roll. Intressanta översikter har skrivits bl a av Luigi Spaventa (Economists, economics and the crisis), Barry Eichengreen (The last temptation of risk), The Economist (The other-worldly philosophers), och Lars Calmfors (Är det fel på nationalekonomerna?).
Makroekonomernas roll har fått särskild uppmärksamhet. Paul Krugman (och andra) har sedan i vintras i ett antal blogginlägg gått till hårt angrepp mot de senaste decenniernas makroekonomiska forskning och speciellt mot vissa inriktningar och personer.1 Tonläget i debatten har blivit mycket uppskruvat och diskussionen har varit föga konstruktiv. Nyligen presenterade Krugman en mer balanserad kritik av hela disciplinen i en uppmärksammad essä i New York Times Magazine (How did economists get it so wrong?). Krugman menar att den makroekonomiska forskningen de senaste 30 åren har varit bortkastad, en kritik som naturligtvis har gett upphov till ett antal kritiska svar.2 Trots – eller kanske just därför – att debatten kring detta tenderar att bli känsloladdad kan jag inte låta bli att ha egna reflektioner kring det som sägs.
Konsten att reformera välfärdsstater
2009-09-18 by Leave a Comment
Jag är lite avundsjuk på bloggaren Niclas Berggren som regelbundet får nya juicesorter skickade till sig för att han ska skriva om dem på sin blogg. Jag fick nyligen i stället något betydligt mindre lättsmält, nämligen antologin Reform som har Peter Santesson-Wilson (som driver inslag.se) och Gissur Erlingsson som redaktörer. Det är en mycket ambitiös bok med en storslagen frågeställning: Hur kan man förklara godartad institutionell förändring?
Det är svårt att hitta någon viktigare samhällsvetenskaplig fråga, men det är också en hopplöst bred frågeställning. Boken begränsar sig till formella institutioner, men institutioner definieras såpass brett att de innefattar nästan all slags politik. De flesta kapitlen fokuserar dock på nedskärningar och liberaliseringar av välfärdsstaten (som antas vara effektivitetshöjande).
Jag fann bokens två första delar mest intressanta och välskrivna (förmodligen för att de flesta kapitlen är skrivna av redaktörerna). Dessa två delar presenterar ett teoretiskt ramverk utifrån både statsvetenskaplig och nationalekonomisk forskning. Allt från paradigm och vetoaktörer till Douglass North, public choice och modernare nationalekonomisk forskning á la Daron Acemoglu avhandlas. Även om jag kan tycka att behandlingen av modern politisk ekonomi är lite knapphändig — jag tror till exempel inte ens att Torsten Persson och Guido Tabellinis lärobok Political Economics nämns — så ger boken en matnyttig och lättillgänglig sammanställning av en bred skara teorier som det annars kan vara svårt att få överblick över.
Bokens tredje del behandlar välfärdsreformer i Sverige under perioden 1980-2000 och den fjärde delen ger utblickar i några andra länder (Nya Zeeland, Frankrike, Danmark och Nederländerna). En del av dessa kapitel är välskrivna och intressanta, men tyvärr är flera av dem ganska löst kopplade till det teoretiska ramverket. Till exempel drar Andreas Bergh och Gissur Erlingsson slutsatsen att de svenska välfärdsreformerna kunde genomgöras mycket på grund av att “svensk poltitik präglas av rationalitet, pragmatism och konsensus” (s. 121). Det ligger säkerligen mycket i detta, men det är en slutsats som är ganska fristående från de presenterade teorierna och som lämnar många frågor obesvarande (kanske framförallt frågan om varför svensk politik har dessa egenskaper).
Redaktörernas avslutande kapitel är kanske bokens mest intressanta. Där konstateras att de flesta teorier är bättre på att förklara varför institutioner är svårföränderliga snarare än att förklara hur och när de förändras. Men som författarna mycket riktigt påpekar kan hållfasthetslära hjälpa oss att bygga broar, men också att förstå varför broar rasar. Däremot är det inte lätt att komma på en teori som kan förutsäga var och när ett fartyg kommer gira i fel ögonblick och rasera en bro. Att förutsäga institutionella förändringar är helt enkelt inte särskilt lätt.
Avknoppningar och avknoppningar
2009-09-17 by 19 Comments
Det är utmärkt att (Stockholms)politikernas ovana att helt enkelt ge bort värdefulla skolor, äldreboenden och daghem nu ifrågasätts och granskas. Att dessa avknoppningar eventuellt kommer att ogiltigförklaras och gå tillbaka låter minst sagt rimligt. Eftersom frågan är på tapeten vill jag peka på en annan märklig avknoppning som inte heller skedde med skattebetalarnas bästa för ögonen: jag talar naturligtvis om när Svenska kyrkan privatiserades på ett skandalartat sätt. Vore det inte läge att låta medborgarna få tillbaka sin egendom och sedan avknoppa kyrkan på marknadsmässiga villkor?
Hur gick det för utvandrarna?
2009-09-17 by 10 Comments
Hur gick det för utvandrarna? I helgen bevistade jag en amerikansk ekonomisk-historisk konferens i ökenstaden Tucson, Arizona. Jag var ende svensk där, vilket är förbryllade med tanke på att det förmodligen finns fler akademiskt aktiva rena ekonomhistoriker i Sverige än i USA. Fast å andra sidan är ekonomhistoriker i USA nästan uteslutande nationalekonomer medan de i Sverige är huvudsakligen historiker (läs vidare om denna fråga här och här).
Ironiskt nog hade konferensens intressantaste studie nordiskt fokus. I en analys av utvandringen från Norge till USA i slutet av 1800-talet frågar sig Leah Platt Boustan och ett par andra forskare: var det de mest begåvade eller de mest desperata som sökte lyckan i USA? Och tjänade emigranterna på att flytta? Dessa frågor har ställts av forskare sedan decennier utan att de besvarats övertygande. Anledningen är att enbart observera hur det gick för emigranterna inte är tillräcklig evidens eftersom vi inte vet hur det hade gått för dem om de inte flyttat.
Det är här Boustan och co. presenterar ett förslag på lösning. Deras metod är att manuellt samla in data från norska och amerikanska 1800-talsfolkräkningar över norskfödda brödrapar där den ena brodern emigrerade till USA och den andra stannade hemma. Därefter jämförs utfallen mellan båda bröderna, vilka mäts i termer av inkomster baserat på observerad yrkesstatus. Ansatsen erbjuder en trovärdig uppskattning av hur det hade gått för den utvandrade brodern om han inte flyttat.
Resultatet är slående. Avkastningen på att emigrera (dock utan hänsyn till de direkta flyttkostnaderna) är mellan 50 procent (för stadsbor) och 120 procent (för landsbygdsbor). Huvuddelen av emigranterna kom från norska låginkomsthushåll, vilket antyder att en del ekonomisk desperation låg bakom beslutet.
Bröder är dock inte identiska, om än väldigt lika. Kanske drivs den höga migrationsavkastningen av att det helt enkelt var de mest driftiga bröderna som utvandrade? Här uppmärksammar forskarna att den norska arvstraditionen gav den förstfödde sonen förtur till att ta över gården, och att yngre bröder därmed ändå var tvungna att flytta. Genom att använda födelseordning som en instrumentalvariabel för beslutet att flytta visar forskarna att det i huvudsak var yngre bröder som emigrerade och att avkastningsresultatet därmed står sig.
Även om det finns ytterligare frågetecken är Boustans och hennes medförfattares studie ett utmärkt exempel på modern ekonomisk-historisk forskning. Här används en unik historisk tidsperiod för att besvara frågor om migration som har betydelse för vår förståelse av såväl det amerikanska välståndets framväxt som effekterna av dagens befolkningsförflyttningar.
Detta gjorde också att jag stod ut med de 17 timmarnas flygning (två byten) och nio timmarnas tidsskillnad.
Ekonomistas 
Senaste kommentarer