Kritik av ämnet ekonomi, och i synnerhet neoklassisk ekonomi, är inget nytt. En del av den här kritiken är fullständigt befängd, men seriösa upprop som Post Autistic Economics och True Cost Economics har vissa bra poänger och lyfter framförallt fram många viktiga frågor (som miljö, utvecklings och fördelningsfrågor).
I senaste nummret av den snygga tidskriften Adbusters (som står bakom True Cost Economics) finns dock ett resonemang om tillväxt och det ohållbara i hela idén med “evig” tillväxt som i mina ögon är baserat på en fundamental missuppfattning. Under rubriken “The Big Ideas of 2009” (med uppenbar referens till The Economists årliga “The World in 2009”) lyfts Herman Dalys tankar om en “Steady State Economy” fram som den grund på vilken vår inställning till ekonomisk tillväxt måste vila för att vår planeten ska överleva.
Dalys huvudsakliga poäng är att tillväxt som bygger på att använda mer och mer resurser inte är hållbart på ett jordklot där dessa resurser är ändliga. I hans egna ord: “Clearly the economy must conform to the rules of a steady state — seek qualitative development, but stop aggregate quantitative growth”. Han gör åtskilnad mellan tillväxt (som han menar att neoklassiska ekonomer fokuserar på) och utveckling (som vi borde fokusera på) och skriver: “Growth is more of the same stuff; development is the same amount of better stuff”.
Problemet med detta (för dem som jublar åt hur Daly med detta förmodas blottlägga fundamentala problem inom modern ekonomisk vetenskap) är att denna insikt är vad jag skulle säga är kärnan i Solow-modellen och utgångspunkten för så kallad endogen tillväxtteori. Solows insikt är enkel att förklara: Människor producerar saker som är av värde för dem genom att (i bredast tänkbara bemärkelse) kombinera sitt eget arbete (arbetskraft) med material i sin omgivning (kapital). Det enda viktiga antagandet som görs om hur dessa kombineras för att resultera i något är att både arbetskraft och kapital utmärks av avtagande skalavkastning. Detta betyder helt enkelt att för en given mängd kapital (som alltså inte bara betyder pengar i detta sammanhang) så kommer ökningar av arbetskraft generera allt mindre värde per person, och, på motsvarande sätt, att för en given mängd personer som kommer ökningar av kapital generera allt mindre värde per tillförd enhet. Detta är inte något obskyrt, konstigt antagande utan helt rimligt i snart sagt alla sammanhang. Det finns en gräns för hur mycket material en grupp personer kan jobba med och det finns en gräns för hur mycket mer produktion man kan få ut av en viss mängd material även om man tillför fler personer.
Vad är nu kontentan av detta? Jo, Solows stora insikt var just att man inte kan generera evig tillväxt (av produktion per person som är vad ekonomer typiskt sett pratar om) genom att tillföra mer kapital. Det enda sättet på vilket vi kan uppnå evig tillväxt är genom att bli allt bättre på att skapa värden med de (begränsade) resurser vi har. Annorlunda uttryckt “seek qualitative development”. Detta låter ganska likt Herman Dalys syn på saken…
Ekonomistas 
Du har en bra poäng, Jesper, ekonomisk tillväxt utan att använda mer fysiska resurser är en teoretisk möjlighet. Men i praktiken så har alltid tillväxt varit förenat med större användning av naturresurser. Möjligtvis kanske resursförbrukningen per BNP-krona minskat, men den totala resursförbrukningen tenderar alltid att öka med tillväxt (så vitt jag förstått).
Problemet är väl att enligt Solows teori så kommer tillväxt driven av teknikutveckling kontinuerligt kräva en ökad mängd arbete, kapital, och eventuella andra resurser, även om inte tillväxten i sig drivs av ökat resursutnyttjande.
Ni missar vad tillväxt i praktiken egentligen är: någon i tillverkningsindustrin kommer på en process som är effektivare (billigare) än befintliga processer. Billigare kan den bli eftersom den använder mindre råvaror, mindre energi eller mindre personal. Utveckling är alltså nästan per definition ekvivalent med _minskad_ förbrukning av (natur)resurser. Det är på konsumtionssidan “problemet” uppstår – vi använder ofta pengarna vi får över när en produkt blir billigare att köpa fler varor.
om teknisk utveckling allena skapar tillväxt (vilket jag för min del håller för osannolikt) är väl den mest relevanta frågan vad som skapar teknisk utveckling? för den är väl knappast exogen?
Har aldrig förstått varför de flesta skeptiker av obegränsad tillväxt verkar likställa ekonomisk tillväxt med konsumtion av ändliga naturresurser. I så fall kan man väl lika gärna utgå från en av de mest begränsade resurserna av alla, mark, och utifrån det dra den fåniga slutsatsen att vi haft en dramatisk negativ tillväxt sedan stenåldern som ett resultat av befolkningstillväxten.
En rimligare indikation på om oändlig tillväxt är möjlig borde snarare bygga på ifall man tror att det alltid kommer vara möjligt att på något sätt rekombinera dagens resurser på ett sådant sätt att vi kommer värdera dem högre i framtiden än vi gör i dagsläget. Jag kan själv inte se hur det skulle kunna finnas någon fundamental gräns för en sådan rekombination så möjligheten till oändlig tillväxt är för mig nästan självklar.
Personligen är jag ju något skeptiskt till att evigt värdeskapande utifrån befintliga resurser ens är teoretiskt möjligt (har lite termodynamiska invändningar) – i praktiken krävs det nog åtminstone små insatser av ytterligare kapital och arbete för att skapa mer värde.
Men låt oss säga att det vore möjligt – vad är det då för tillväxt vi pratar om? Handlar det inte då om en evig värdeökning i vad som så småningom blir oändligt små steg (en logistisk tillväxtkurva)? Dvs. en tillväxttakt som så småningom konvergerar mot noll?
“Har aldrig förstått varför de flesta skeptiker av obegränsad tillväxt verkar likställa ekonomisk tillväxt med konsumtion av ändliga naturresurser.” – Kan detta möjligen bero av att många anhängare av obegränsad tillväxt struntar i subtiliteter från ekonomer de aldrig ändå hört talas om, och hävdar att det bara är att blåsa på med hämningslös resursförbrukning eftersom det ändå kommer att ordna sig på något sätt?
“Personligen är jag ju något skeptiskt till att evigt värdeskapande utifrån befintliga resurser ens är teoretiskt möjligt (har lite termodynamiska invändningar) – i praktiken krävs det nog åtminstone små insatser av ytterligare kapital och arbete för att skapa mer värde.”
Evighet är en lång tid men jag ser inte de termodynamiska invändningarna. Vilket välstånd vi har avgörs ju inte bara av vilka fysiska resurser utan hur de fördelas och används.
Att denna fördelning kan bli effektivare och effektivare i all oändlighet kan jag inte se något teoretiskt invändning mot.
Jag skulle väl snarare påstå att energi snarare än mark är den största begränsande faktorn. När det gäller energi finns det ju klara begränsningar som vi nu närmar oss.
Visst vid någon punkt dyker kanske nya metoder för att utvinna energi upp men helt otroligt är det nog ändå inte att energin kommer bli dyrare framöver och att det kanske även leder till mindre/minskande tillväxt.
Anomie: Enligt IAEA så finns det tillräckligt med uran för att försörja oss med energi väldigt länge. (Se Uranium 2005: Resources, Production and Demand på http://www.savecrowbutte.org/files/6606031E.PDF.) Självklart kommer efterfrågan att spela roll, men faktum är att uranet räcker för att upprätthålla 2004 års energiproduktion från kärnbränslen i 20 000 år. Sedan kan man använda torium, som är ännu vanligare än uran, och där det redan finns fungerande reaktorer, bland annat i Indien.
Långsiktigt har naturresurspriserna trendat neråt, om hänsyn tas för inflationen. Det indikerar inte att de håller på att ta slut, utan tvärtom att den teknologiska utvecklingen gjort det lättare att ta tillvarata dem, och att hitta alternativ om så behövs.
Det leder oss in på Roberts kommentar att tillväxt alltid sammanfallit med ökad användning av naturresurser. I ärlighetens namns så vore det väl konstigt annars? Helt TFP-driven tillväxt är kanske lite väl mycket att begära? Speciellt eftersom det helt enkelt finns så väldigt mycket outnyttjade naturresurser och arbetskraft.
Philippe Aghion höll årets tre Lionel Robbins Memorial Lectures på temat: “Designing Policies for Growth”
Har inte hunnit se de dem själv men de verkar intressanta.
Aghion är en ledande tillväxtforskare som har modellerat Schumpeters tes om kapitalismen som en process av “skapande förstörelse”.
Han är också rådgivare åt president Sarkozy.
Verkar vara en “festlig prick”.
Först stort TACK för alla kommentarer! Begrännsar mig till att kort säga något där jag har något att säga:
Robert: Jag håller med om att det varit så att tillväxt i praktiken varit förknippad med allt större användning av naturresurser (liksom BNP-måttet i praktiken varit dåligt på att fånga många aspekter av både värdeskapande och kostnader i samhället). Samtidigt tror jag att det inte bara är en teoretisk möjlighet utan en nödvändighet att begrännsa detta framöver (när beror på hur man ställer sig till Marcus kommentar om att det finns mycket kvar att utnyttja). Detta kan förstås ske genom att på olika sätt återvinna resurser. Här håller jag med Johan (Richter) om att det är svårt att se uppenbara begrännsningar för möjligheterna att kombinera och rekombinera tillgångar (och vårt arbete) på ett sätt som fortsatt skapar mervärde.
Det är också viktigt att komma ihåg att det är vår värdering av vad vi gör (eller inte gör) som betyder något. Detta gör att termodynamiken inte har mycket med saken att göra då värderingen i princip kan vara orelaterad till resursåtgången (se mitt inlägg om Tino Sehgal förra våren:
https://ekonomistas.se/2008/04/16/att-skapa-varde-utan-att-anvanda-materiella-resurser/
Om vi till exempel kollektivt “inser” att vi värderar orörd natur mer än vad som verkar vara fallet idag så handlar det “bara” om att hitta formerna för att “skapa orörd natur”.
Martin N: Nej, enligt Solow modellen är mängden kapital per person konstant (i jämvikt för varje given teknologisknivå). Om denna mängd kapital är större eller mindre när teknologin förändras beror på den nya “produktionsfunktionens” form…men kort: Solow modellen bygger inte på att det går åt mer resurser (per person).
LG: Din kommentar får mig att tänka på just värderingssidan av problemet som jag nämde ovan. Jag tror också att det i praktiken är ett stort problem att vi ofta (då vi inte alltid ser de faktiska kostnaderna av “prylkonsumtion”) tenderar att överkonsumera jämfört med vad som vore vår faktiska bedömning om vi hade all information (och tvingades betala alla kostnader). Lägg sedan ovan på detta diverse problem med att värdera nuet jämfört med framtiden och framtida generationer och osäkerhet kring utfall etc.
anders: Nej, det är riktigt. Som jag nämner i inlägget så är Solows insikt grunden för all så kallad “endogen tillväxtteori” som just handlar om att försöka “endogenisera genererandet av teknologin”.
Upset_nerd, Harald mfl.: Återigen det handlar om skapandet av “värde” inte nödvändigtvis “grejer”. Detta gör att (bl.a.) inte finns någon funktionsformsbestämning av hur denna process ser ut för olika “teknologiska nivåer” utan bara (om vi håller oss till Solows produktionsfunktion) en begränsning i marginalbidraget från ökningar i kapital per person vid varje given teknologisk nivå.
Slutligen e.lind: Philippe Aghion är onekligen en mycket duktig, framstående och animerad forskare (bl. a.) på området “endogen tillväxtteori”. Hans föreläsningar rekomenderas varmt (om inte annat för att se honom gå igång på sitt ämne någonstans runt 15-16 minuter in i första föreläsningen 🙂
Ju fler tillbedjare ju större religion!
Tja.
Jobba, stressa och konsumera mera, så att längtan och hetsen sprider sig till flera…
Jag skulle nog vilja påstå att termodynamiken har med allt att göra, eftersom det är främst den man lutar sig emot när man hävdar att universums existens har ett slut.
Om inte annat så säger den ju att energin kommer att vara jämt fördelad över universum. Därmed finns det ju liksom ingen kvar som kan värdera något. Fram till dess kan vi ju naturligtvis växa.
🙂