Tveksamt pris för ekonomijournalistik

Igår tilldelades DNs Maria Crofts Sjunde AP-fondens Journalistpris för 2009. Hon får priset för ”sina många privatekonomiskt inriktade artiklar med speciell inriktning på frågor som berör de väldigt mångas sparande”.

Att skapa intresse för till exempel pensionssparande är förstås viktigt men just på detta område tycker jag också att det finns en del problem i sådant som Maria Crofts skrivit. För några veckor sedan publicerade hon en artikel där vi alla uppmanades att vara mer aktiva i våra pensionsval. I ljuset av den forskning som finns på området så var argumenten minst sagt tveksamma. Bland annat påstods att ”möjligheten att få ett rejält tillskott i kassan är mycket större för den som engagerar sig” och att det för att få högre avkastning än i ickevalsalternativet ”krävs ett visst mått av intresse”.

Vad jag vet så finns inga studier som visar att de som ”engagerat sig” får en högre avkastning. Det finns däremot flera exempel på motsatsen (till exempel figurerar just det svenska PPM valet som problematiskt exempel i boken Nudge som Robert skrivit om här). Vad gäller frågan om vad som krävs för att få en bättre avkastning än ett väl konstruerat ickevalsalternativ så är det nog ingen överdrift att påstå att forskningen skulle svara ”mycket mer än ‘ett visst mått av engagemang'” (och väldigt många skulle svara ”det går inte överhuvudtaget”). Några referenser till denna forskning finns i ett inlägg jag skrev för några veckor sedan som du hittar här.

Jag kan bara hoppas att mer av denna forskning kommer figurera i Maria Crofts fortsatta skrivande och jag kan inte tänka mig annat än att detta också är vad Sjunde AP-fonden skulle vilja präglade ekonomijournalistiken.

En allt självgodare disciplin?

Narcissus

Blir nationalekonomer alltmer narcissistiska?

Två av höstens Ekonomistas-teman har varit att statsvetaren Elinor Ostrom fick årets ekonomipris och att utbildningen av nationalekonomer kritiserats i finanskrisens spår. Priset till Ostrom signalerade en vetenskaplig vidsyn, men den verkar inte vara allenarådande.

I ett utskick från Geoff Hodgson, ekonomiprofessor vid Hertfordshire-universitetet, återges kommentarer till årets ekonomipris som skrivits av forskarstuderande i olika länder på den välkända ekonomiryktessidan Economics Job Market Rumors. När man läser några av dessa anonymt skrivna kommentarer slås man av deras aggresiva tonläge, antiintellektualism och högdragenhet. Några exempel:

  • Nobel BULLSHIT!!!! Who the fuck are these idiots? Never heard of them … ever. What kind of bullshit is this? This year is the worst.
  • A stupid Nobel pick to accompany a stupid job market this year. Our field is falling apart
  • This girl seems to be a political scientist. I dont think she has published original research in any major economics journal.
  • Multidisciplinary?? Other disciplines are all rubblish. Why let them conteminate our purity?
  • Economics is superior. Don’t let political science conteminate us!
  • The fact that most of us have not heard about her says enough about her contributions.
  • This is the problem with Affirmative Action: last time a woman tried to go to the moon, the Challenger exploded 73 seconds after the launch. now, this is the end of Economics.

Men det finns undantag:

  • Seriously, this is a sensible and insightful award to an original and careful researcher whose work is widely cited precisely because it is original. To those of you who have never heard of her: you might start by asking why your lazy micro teachers inflict a narrow range of material on you that typically consists of selected papers from their own back catalog, the work of their buddies and one or two classics they themselves were forced to swallow in grad school. To those of who complaining that’s she’s never published in your favorite ‘top journal’: yes, despite that shameful handicap she is one of the most cited social scientists around, by economists and non-economists alike.
  • These postings really do show the narrow training of many economists. In fact, economics departments in most universities are highly isolated places in the larger world of social science. To trash a scholar as serious and insightful as Ostrom is a shame.

Nu ska man förstås inte dra förhastade slutsatser utifrån dessa fåtalet åsikter (även om vi tenderar göra precis det, vilket beteendeekonomer visat). Citaten är dock träffande i den självgodhet som finns hos vissa nationalekonomer. Visst är nationalekonomi en fantastisk samhällsvetenskap, men den är långt ifrån färdigbakad. En forskare som slutar ifrågasätta sina egna utgångspunkter och slutar vara nyfiken på andras bidrag blir i längden en dålig forskare.

SuperFreakonomics

superfreakonomicsI förra veckan publicerades SuperFreakonomics, uppföljaren till Freakonomics, av ekonomen Steven Levitt och journalisten Stephen Dubner. I likhet med sin hyllade föregångare kännetecknas boken av att applicera ekonomisk teori på sätt och i sammanhang som provocerar på många plan. Kan man verkligen förstå aspekter av prostitution genom att resonera i termer av utbud och efterfrågan? Är det farligare att gå än att köra bil när man druckit för mycket? Kan lite strategiskt tänkande förklara varför självmordsbombare borde skaffa sig en livförsäkring?

Att blanda detaljer kring sexhandel med ”out-of-the-box” användande av statistik, gärna med slutsatser som är helt motsatta till vad läsaren trodde var fallet, kan onekligen vara både underhållande och lärorikt, och om det är något som går igen i många recensioner av boken så är det just att den (liksom sin föregångare) är en underhållande ögonöppnare.

Även om jag håller med om att boken är klart läsvärd och innehåller mycket intressant forskning kan jag dock inte riktigt stämma in i hyllningskören. Det känns som att balansen mellan att ha en bra story och en solid grund (och/eller ett oväntat resultat) tippat över för mycket till att ha en bra story. Resultatet att det skulle vara säkrare att köra rattfull än att gå full (med en faktor åtta per förflyttad mil) är ett talande exempel. Som t ex Ezra Klein på The Washington Post poängterar finns en rad anledningar till att man inte riktigt kan jämföra kilometrar som gåtts på fyllan med kilometrar som körts på fyllan. De är sannolikt olika i termer av hur många av dem som sker i stan (fler till fots i stan där trafiksituationen är farligare än på landet) de är olika i termer av hur full man är (sannolikt är personer mindre berusade när de ändå väljer att ta bilen) etc. Till skillnad från t ex Levitts studie av hur förändringar i abortlagstiftning på 1970-talet resulterade i minskad brottslighet 20 år senare som presenteras i Freakonomics, och där Levitt ägnar mycket tid åt att vrida och vända på fakta och förkasta alternativa förklaringar, tycks det som att Levitt och Dubner denna gång nöjer sig med att vrida på fakta så att slutsatsen blir överraskande.

Även resultaten kring hur utbud och efterfrågan på sex påverkat priserna på prostituerades tjänster lider av att vara mer än bra story än överraskande forskning. Resultatet att priset för sex (och då speciellt oralsex) sjunkit dramatiskt till följd av att utbudet av gratis sex (och då speciellt oralsex) ökat är, som David Runciman konstaterar i sin kritiska recension i The Guardian, knappast överraskande ur strikt ekonomisk synvinkel. Däremot är det förstås bara antydan att man kan läsa om detta i boken ett säkert kort för att sälja den. Som sagt, man kan förstå mycket genom att tänka på incitament.

Bra läsning? Ja! En källa för middagskonversation som överträffar det mesta som har ”economics” i titeln? Absolut! Så bra som man kunde ha hoppats? Nej, tyvärr…och då har jag inte ens nämnt klimatkapitlet som verkar vara det som retat de flesta. Följande korrespondens mellan Steve Levitt och Yoram Bauman ger en bra balanserad bild av respektive sidas argument.

Dessa rubriker

Finanspolitiska rådet (där jag är ledamot) presenterade i går en kort kommentar till regeringens budgetproposition. Vanligen presenterar vi en årlig rapport i maj, men pga lågkonjunkturen fann vi anledning att ge vissa synpunkter redan nu. Eftersom det finns ett stort tryck på att höra vad vi (särskilt rådets ordförande, Lars Calmfors) anser om den ekonomiska politiken verkar det värdefullt att klargöra vad som är rådets gemensamma uppfattning. Våra synpunkter sammanfattas bra i två artiklar i Dagens Nyheter, men jag kan inte låta bli att förundras över hur vår rapport kan ge upphov till rubrikerna Godkänd krispolitik (ledarsidan) och Budgeten sågas av Borgs expertråd (förstasidan i DN ekonomi) i en och samma tidning.

De rikas återkomst

Hur har de rika påverkats av finanskrisen? Drabbades de och deras finansiella förmögenheter hårdare än andra eller lyckades de ställa om sina positioner i tid? Denna fråga har diskuteras runtom i världen (se referenser i slutet) men fortfarande har inga övertygande svar getts. En indikation på situationen i Sverige kom igår när Veckans Affärer presenterade årets listning av Sveriges miljardärer. Listan visar att finanskrisens negativa effekt på de rika varit överraskande kortvarig.

Jag har sammanställt förmögenhetslistningar i Affärsvärlden, Månadens Affärer och Veckans Affärer sedan de började publiceras på 1980-talet. Följande diagram visar hur de rikas förmögenheter utvecklats sedan 1990-talets början. Närmare bestämt visas den procentuella förändringen i de rikaste ca 100 svenskarnas förmögenhetssummor (i 2009 års priser) och hur de påverkats av finanskriserna och IT-kraschen.

image

Som bilden visar drabbade förra årets börsnedgång de rika ytterst kraftigt; de 100 rikastes förmögenhetssumma krympte med nästan en tredjedel år 2008, vilket mer än under den förra finanskrisen 1990-92. Återhämtningstakten verkar dock högre denna gång. Redan i år har deras tillgångar ökat med en fjärdedel. Exakt hur mycket av detta som drivs av börsuppgången eller andra faktorer, som t ex en förändrad sammansättning i toppen där t ex IT-folk ersatts av riskkapitalister är dock inte helt klart. Mätproblemen är dessutom stora, särskilt av de rikas skulder. Ingvar Kamprad är utelämnad i analysen, främst pga att VA:s skattningar av hans förmögenhet varit omdiskuterad (bl a av Forbes) men även för att den är så enormt mycket större än alla andras

Att de rika påverkas kraftigt av finanskriser inte särskilt överraskande. Historiskt sett innebar både 1920- och 30-talens finanskriser tapp för topparna i både inkomst- och förmögenhetfördelningarna (vilket bl a visas i denna studie). Orsaken ligger till stor del i att de rikas förmögenheter ligger i finansiella tillgångar (i Sverige ägde år 2007 den rikaste procenten mer än tre fjärdedelar av alla privatägda börsaktier). Och på samma sätt som en börskrasch minskar klyftorna kan årets börsuppgång alltså förklara en stor del av återhämtningen. Men att vi bara drygt ett år efter ”den värsta finanskrisen sedan 30-talet” upplever en närmast total återhämtning i förmögenhetstoppen är dock klart överraskande — och mycket intressant.

Mer läsning: Se bl a artiklar i The New Republic, Wall Street Journal, New York Times, Washington Post och the Economist. Och VA,SvD,DI,Exp,AB12.

Dagis, ett jobbavdrag

Min kollega Ann-Sofi Kolm poängterade häromdagen att dagis egentligen fungerar precis som ett rejält jobbskatteavdrag. Den som inte arbetar eller studerar får ta hand om sina barn själv. Den som däremot arbetar får en subvention i form av dagisplats värd ungefär 100000 kronor per barn och år vilket borde ge starka incitament att gå från bidragsförsörjning till arbete.

Eller, det var så det fungerade från början. Rätten till förskola har gradvis utökats till att gälla även dem utan arbete. Inom kort ska exempelvis alla 3-åringar garanteras en kostnadsfri förskoleplats. Regeringens proposition gör klart att det handlar om att lyfta barnen ur vad som riskerar att vara en intellektuellt och språkligt torftig hemmiljö. Att förskolan kan ge värdefull stimulans till barn från just sådana miljöer har Eva skrivit om här, här och här.

Enda frågan är hur det går med arbetslinjen? Samtidigt som finansdepartementet kämpar för att höja nettoavkastningen på arbete med ett par tusenlappar per år så driver utbildningsdepartementet igenom reformer som med stor kraft verkar i motsatt riktning. När utbildningsdepartementet vill mildra effekterna av ”utanförskapet” bidrar man alltså samtidigt till att upprätthålla det.

Eller? Nja, totaleffekten beror ytterst på hur värdefull de arbetslösa föräldrarna anser förskoleplatsen vara. Även om det kan det vara skönt att ha några timmar för sig själv och även om det är bra att barnen får någon att leka med så är nog den privata betalningsviljan betydligt lägre än den offentliga subventionen. Är betalningsviljan bara tillräckligt låg så kommer effekterna av jobbavdraget dominera.

Tänk att man för en gångs skull går och hoppas att det offentliga inte ger valuta för pengarna.

Konsumerar folk mer om de får mer pengar i kristider?

När jag tidigare här på Ekonomistas kommenterade höstbudgeten så ifrågasatte jag huruvida ett förstärkt jobbskatteavdrag skulle leda till ökad konsumtion, med tanke på att det är högst troligt att folk i dessa orostider väljer att spara sina extra slantar snarare än att spendera dem direkt. I kommentarstråden nämnde Martin upp evidens från USA som tyder på att den marginella konsumtionsbenägenheten ligger på 0.3, dvs av en dollar ökade inkomster använder individerna bara en tredjedel för konsumtion.

Nu har det också kommit ut en australiensisk studie på samma tema. Forskaren bakom studien, bloggaren Andrew Leigh finner att australiensarna verkar vara lite mer spendersamma än sina amerikanska bröder; resultaten tyder på en marginell konsumtionsbenägenhet på 0.4. Notera dock att den största delen av den ökade inkomsten som konsumenterna får av stimulanspaketen går till annat än direkt konsumtion.

Vilketav dessa värden som ligger närmast det svenska är naturligtvis svårt att uttala sig om. Däremot så är det troligt att den marginella konsumtionsbenägenheten vad avser inhemska varor är betydligt lägre i en liten öppen ekonomi som Sverige. Min huvudpoäng, dvs att förstärkta jobbskatteavdrag förmodligen är ett ganska trubbigt instrument när det gäller att stimulera efterfrågan består därför.

När började lärarkårens utarmning?

Dagens förslag om återförstatligande av skolan motiveras bland annat av att kommunaliseringen sägs ha sänk lärarkårens status. En studie av Erik Grönqvist och mig (som jag bloggat om tidigare) visar att nedgången i olika mått på de nyblivna lärarnas förmågor sammanfaller ganska väl med kommunaliseringen, så det kan ligga något i detta.

hs_larare_bild

Även om bilden är slående kan det naturligtvis även finnas andra faktorer bakom nedgången. Men då Göran Perssons självbiografi tyder på att en proletarisering av lärarkåren var ett motiv till kommunaliseringen så kanske åtminstone någon är nöjd med utvecklingen.

Dagens samhälle, HD 2, AB, SvD, SDS, UNT, GP.

Bo Rothstein: Reflektioner angående ekonomipriset till Elinor Ostrom

I det här gästinlägget skriver Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, om ekonomipristagaren Elinor Ostroms forskning och betydelsen av att hon fått priset för samhällsvetenskaplig forskning och utbildning. Avslutningsvis diskuterar han vilka slutsatser vi inte kan dra av Ostroms forskning.

Bo Rothstein

Vissa vetenskapliga pris har en slags transformativ kapacitet eftersom de förmår ändra stora vetenskapliga agendor. Ett sådant var när Douglass C. North fick ekonomipriset 1993 vilket innebar ett stort uppsving för forskning om institutionernas betydelse. Det skulle inte förvåna mig om årets pris till Elinor Ostrom kommer att få en liknande effekt. Mycket har redan skrivits om hennes remarkabla forskningsresultat från fältstudierna om människors förmåga att hantera ”allmänningar”. Låt mig bara tillägga att hon enligt min mening inte bara visat att Garrett Hardins berömda tes om ”allmänningens tragedi”, dvs att människorna drivna av sitt egenintresse tenderar att föröda de gemensamma resurser de är beroende av, inte har den deterministiska logik som han (och många med honom) ansett. Man kan också se hennes forskning som att hon har vederlagt Thomas Hobbes teori – vilket faktiskt är något ännu större. Hobbes hävdade som bekant att lämnade åt sig själva skulle människornas intressekamp leda till för alla förödande konflikter i form av inbördeskrig och annat socialt kaos. Enbart genom att överlåta makten åt en envåldshärskare (Leviathan) kunde den sociala freden säkras och människor undgå ett liv som var ”ensamt, kort, brutalt och vidrigt”. Vad Ostrom visat är ingenting annat än att demokrati inte bara är möjligt för att undvika det Hobbesianska ”allas-krig-mot-alla”, den ger i de fall hon studerat dessutom en mera ekonomiskt effektivt och långsiktigt uthålligt resursutnyttjande än vad både Hobbes hierarki och Adam Smiths ”den osynliga handens” marknad förmår skapa. Detta innebär en skarp vidräkning med de rationalistiskt (”public choice”) orienterade teoretiker som hävdat att demokrati tenderar att leda till ett förödande fördelssökande (”rent-seeking”) av egenintresserade politiker, väljare, offentliga tjänstemän och allehanda intressegrupper.

Ostroms forskning visar att det i många olika typer av lokalsamhällen på många platser på jorden finns av brukarna lokalt skapade institutioner för skötsel och nyttjande av gemensamma resurser som fungerar. I något fall kunde hon dokumentera att man lyckats vidmakthålla resursen ifråga över flera århundraden genom en och samma typ av lokal reglering. Hennes forskning har försökt besvara hur det kunnat komma sig att något som teoretiskt ansågs omöjligt i själva verket i många sammanhang visade sig vara praktiskt genomförbart? Bland annat har hon funnit att det är betydelsefullt att de som påverkas av reglerna för resursuttag och skötsel av resursen ifråga givits möjlighet att delta i besluten om både reglernas utformning och om hur regeländringar skulle ske. Till detta kom att brukarna också hade inflytande över hur regeltillämpningen sköttes och hur överträdelser skulle hanteras. Detta var en central upptäckt därför att Hardins teori hävdade att bara om resursen ifråga reglerades av en central myndighet över vilken brukarna saknade inflytande skulle den kollektiva resursen ifråga kunna bevaras. Kort sammanfattat kan man säga att Ostrom visade på att lokal demokrati var bättre för att skapa långsiktigt hållbara lösningar på detta problem än central icke-demokratisk reglering och övervakning. Eller med andra ord, Ostrom visade att inte bara Hardin utan också Thomas Hobbes hade fel. [Read more…]

Märkligt om penningpolitiken

DN Debatt kritiserar idag Anders Olshov Riksbankens penningpolitik. Jag utläser tre viktiga påståenden i hans artikel: (i) Riksbankens nuvarande lågräntepolitik riskerar att skapa nya bubblor och lägga grunden för framtida kriser, (ii) Riksbanken för en mycket mer expansiv penningpolitik än den Europeiska Centralbanken (ECB), och (iii) Riksbanken har genom tidigare lågräntepolitik (orsakad av brist på ”vanligt bondförnuft”) bidragit till den nuvarande krisen. Baserat på dessa påståenden menar han att Sverige skulle gynnas av en euroanslutning.

Låt mig lämna frågan om euroanslutning utanför denna diskussion, och i stället fokusera på de tre påståendena. Att Riksbankens nuvarande lågräntepolitik är riskabel kan jag instämma i. Men att föra en mer restriktiv politik skulle också vara riskabelt (risk för fördjupad och utdragen lågkonjunktur). Vi befinner oss onekligen i en situation där det är svårt att bedriva penningpolitik, och där det är viktigt att diskutera vilka strategier som är de rätta.

På de andra två punkterna har jag däremot mycket svårt att se någon som helst substans i Olshovs påståenden. Visst har Riksbanken satt en lägre styrränta (0,25%) än ECB (1%), men mitt intryck är att båda centralbankerna för en så extrem lågräntepolitik som de anser är praktiskt möjlig. I euroområdet verkar ju de korta marknadsräntorna för närvarande bli betydligt lägre än styrräntan (av anledningar som jag inte fullt ut har förstått eller försökt sätta mig in i).1 ECBs styrränta på en procent verkar alltså i praktiken ge ungefär samma marknadseffekt som den lägre svenska reporäntan, vilket också syns i grafen nedan. Grafen nedan visar också att den penningpolitik som Riksbanken har implementerat det senaste decenniet i hög utsträckning har följt den europeiska penningpolitiken, till skillnad från vad Olshov verkar påstå.

image

Korta interbankräntor i Sverige och euroområdet

Olshovs påstående att Riksbanken med vanligt bondförnuft borde ha insett att räntan tidvis var för låg har jag ännu svårare att förstå. Det är inte helt uppenbart vilken tidsperiod Olshov avser, men jag misstänker att han menar ca 2004-2005 då reporäntan var på (vid den tidpunkten) historiskt låga nivåer. Den amerikanska centralbanken kritiseras för att ha fört en allt för expansiv penningpolitik under samma period och på så sätt bidragit till den amerikanska fastighetsbubblan. Kritiken av den amerikanska penningpolitiken är kanske berättigad, men menar Olshov att Riksbanken bidrog till den amerikanska finanskrisen eller att de skapade en svensk finanskris? Och menar han att det var uppenbart att en högre ränta var motiverad? Om Olshov har rätt (vilket jag tvivlar på) måste bristen på vanligt bondförnuft ha varit vida spritt i det svenska samhället. Riksbanken har ju under större delen av 2000-talet kritiserats för att föra en allt för stram penningpolitik.2

—————
1) Några utdrag från ett anförande av ECB-chefen Trichet i april i år belyser kanske detta tydligare: ”Clearly, there are differences in central banks’ approaches to managing the crisis. In my view, these reflect profound differences in the economic structures within which central banks operate. But they do not reflect conflicting views on fundamental principles. Central banks around the world are united in purpose. […] Comparing only the levels of policy rates without consideration of the resulting market rates and other economic variables is looking at just one part of a far broader canvas. Let me give you a concrete example. At 1.25% at the moment, our rate on refinancing operations is higher than the federal funds rate target range of 0-0.25%. But owing in particular to the very low rate on our deposit facility of 0.25%, this difference in policy rates does not translate into equivalent differences in money market rates.”^
2) Se t ex LO-ekonomer på DN Debatt 8/12 2004, Ingemar Hansson, dåvarande chef för Konjunkturinstitutet, på DN Debatt 27/12 2004, och viss kritik i Giavazzi och Mishkins utvärdering av Riksbanken.^