Julen innebär ett enormt slöseri med resurser. Många julklappar förblir oanvända eller slängs bort. Det är dags att byta ut den sedvanliga julklappsutväxlingen mot en mer effektiv — och betydligt roligare! — allokeringsmekanism.

När jag ger bort en tändstickstavla föreställande Bodens fästning som kostar 1000 kronor till någon som bara värderar den till 500 kronor innebär detta ett slöseri på 500 kronor (förutsatt att mottagaren inte kan sälja den vidare). Detta kallas på ekonomspråk dödviktsförlust. I allra bästa fall resulterar julklappsköp i att vi köper något som mottagaren värderar till exakt lika mycket som vi köpte julklappen för — i annat fall skulle ju mottagaren redan ha köpt julklappen själv!

Men handlar inte den perfekta julklappen att få något som vi inte ens själva visste att vi ville ha? Det verkar konstigt att vi kan veta mer om någon annans preferenser än de själva, men däremot kanske vi kan hitta en pryl som mottagaren inte kände till. I så fall är dock den bästa julklappen att upplysa mottagaren om att prylen existerar så att mottagaren själv kan köpa den om han värderar den högre än priset. Köper vi prylen som julklapp är det bästa tänkbara utfall samma som om mottagaren köper den själv, men ofta kommer vi köpa för ett högre pris än mottagarens värdering.

I min familj har vi stället för julklappar infört något vi kallar “julklappsspelet”. Alla köper ett par julklappar till en låg och på förhand fastställd summa. Därefter samlas vi och kastar tärning. Varje gång någon slår en sexa får personen välja en klapp och spelet fortsätter tills alla julklapparna är utdelade.

Slumpen är förstås inte det bästa sättet att fördela julklappar på, så därför fortsätter spelet på följande vis. Alla öppnar “sina” klappar. Därefter ställer vi en alarmklocka som ringer efter en liten stund (håll dock hemligt hur mycket tid som är kvar!). Nu fortsätter vi att slå tärning. Varje gång någon slår en sexa får man ta en valfri julklapp från en annan person. När klockan ringer är julklappsspelet över och man får behålla de klappar man har just då.

Detta knyckande av varandras julklappar har tre fördelar. Det är spännande eftersom det innebär ett slumpelement, det involverar sofistikerat strategiskt tänkande (det gäller t.ex. att ta “lagom” attraktiva julklappar så att man inte riskerar att bli av med dem) och det förbättrar allokeringen av julklapparna avsevärt (både jämfört med slumpen och om folk skulle försöka gissa sig fram till vad mottagaren helst skulle vilja ha).

Nu kanske vän av god nationalekonomisk ordning invänder att julklappar faktiskt också är en fördelningsfråga. I synnerhet när föräldrar ger till barn handlar det ju om att ge barnen saker som de själva inte har råd att köpa. I sådana fall är det effektivare att ge pengar, men vi kanske vill dölja fördelningsaspekten genom att ge prylar. När barnet får en ny hockeyutrustning och föräldrarna får en smörkniv från träslöjden kanske vi mår bra av att det framstår som ett någorlunda jämlikt gåvoutbyte, trots att det i själva verket handlar om en inte obetydlig förmögenhetsöverföring.

Det finns en del andra invändningar mot mitt resonemang, men några riktigt bra skäl att fortsätta med det sedvanliga hejdlösa julklappsutbytandet, åtminstone mellan vuxna människor, ser jag inte.

Lästips inför julen: Den nationalekonomiska klassikern på området, “The Deadweight Loss of Christmas”, uppskattade julens dödviktsförlust i USA 1992 till mellan 4 och 13 miljarder amerikanska dollar. En senare studie har kritiserat denna uppskattning, men den ursprungliga författaren har gått till försvar. Förra årets ekonomipris belönade teorin för allokeringsmekanismer. Denna teori har mycket att säga om hur konstruerar spel som undviker dödviktsförluster, men betydligt mindre om hur man skapar spänning och underhållning. En grundsten i teorin är den så kallade avslöjandeprincipen som ger en stark teoretisk grund för att begränsa sig till enkla — och väldigt tråkiga — så kallade direkta mekanismer.