Svenskt nittonhundratal från ett Socialdemokratiskt perspektiv

Högst upp på min lista över böcker att läsa denna sommar stod Henrik Berggrens hyllade biografi över Olof Palme: ”Underbara dagar framför oss”. I förmiddags vände jag sista sidan och vill nu uppmuntra de av Ekonomistas läsare som likt mig själv är födda på 70-talet eller senare och därför har en tämligen vag bild över den svenska nittonhundratalshistorien.

I boken får vi följa Olof Palme från tiden som ung skribent på SvD och internationellt engagerad student, genom löntagarfondstrassel och kärnkraftsomröstningar fram till hans sista valrörelse 1985. Inspirerad av den amerikanske historikern Arthur Schlesinger som hävdade att historien gick i pendelrörelser mellan radikala och konservativa perioder förutsåg Palme att 1988-års valrörelse skulle bli förändringens tid och att det då var dags för förnya den offentliga sektorn. Nu fick vi aldrig veta vad detta hade inneburit. Hade till exempel århundradets skattereform ingått i denna förnyelse?

Grönsaker och kausalitet

Vi har skrivit det förut och kommer att skriva det igen: korrelation och kausalitet är inte samma sak. Detta kan vara värt att påminna om när medierna rapporterar om att mer grönsaker leder till högre betyg. Eftersom kostvanor samvarierar med en mängd sociala faktorer som i sig är relaterade till skolresultat säger studien faktiskt ingenting.

Man undrar hur en så pass ansedd tidskrift som Pediatrics kan få för sig att publicera en studie som helt saknar informationsvärde? Dessutom är det fascinerande att läkare — som rimligen är vana vid dubbelblinda kliniska studier — utan att rodna kan presentera dylika resultat som om de beskriver orsakssamband.

Läs förresten gärna vad Aid Watchers skriver om den tveksamma kvaliteten på mycket av den samhällsforskning som publiceras i medicinska tidsskrifter och den okritiska hållningen media oftast intar inför de presenterade resultaten.

Några länkar om skuldkrisen

Planen som ska rädda den grekiska statens långivare annonserades som bekant för ett litet tag sedan. Mycket har skrivits om denna och på Vox ställer Harald Hau den högst relevanta frågan hur euro-länderna kunnat enas om en plan som i praktiken innebär en massiv överföring av skattemedel till bankernas aktieägare?

Inte nog med att planens fördelningskonsekvenser är djupt problematiska — skuldnedskrivningen är dessutom med största sannolikhet för liten vilket innebär att ännu mer av skulderna kommer att tas över av skattebetalarna inom något år. En alternativ plan skissas av Giavazzi och Kashyap som tydligt pekar på vilka problem som måste hanteras. Även om vissa delar av deras plan förfaller politiskt omöjliga och ekonomiskt tveksamma, så lyfter de fram att det kostar mindre för skattebetalarna att ta över de banker som går omkull när skulderna skrivs ner än att ta över lånen i sig.

Läs gärna tidigare inlägg om behovet av ett ordnat konkursförfarande för finansiella institutioner.

IZA Prize in Labor Economics till George J Borjas och Barry R Chiswick

Varje år delar forskningsorganisationen IZA ut ett prestigefullt pris inom arbetsmarknadsekonomi för att stimulera forskning som söker svar på vår tids viktiga arbetsmarknadsfrågor. Årets pris tilldelas George Borjas vid Harvard och Barry Chiswick vid George Washington för deras forskning kring migration och integration.

Priset kommer att delas ut under EEA-ESEMSs årliga kongress i Oslo. Bland de tidigare pristagarna finns bland annat Jacob Mincer, Dale Mortensen, David Card och Alan Krueger.

Ekonomer på ted.com

I en krönika i gårdagens DN tipsade Jennie Dielemans om förträffliga ted.com. Ted (som står för Technology, Entertainment, Design) ordnar konferenser där forskare, politiker, företagare, aktivister och alla möjliga intressanta personer talar i max 18 minuter, det hela filmas och läggs sedan ut på nätet under rubriken ”Ideas worth spreading”.

Krönikan fick mig att gå tillbaka till sidan och det är bara att hålla med Hans Rosling (som själv talat på ted 8 gånger)

”Ted är som ”Sommar” men utan det sentimentala och utan musik”.

Så den som, likt mig, hör de flesta sommarprat i efterhand i någon podversion och kan tänka sig att hoppa över t.ex. Ulf Brunnberg så kan jag varmt rekommendera till exempel Dan Arielys föreläsning om begränsningar i vår förmåga i att fatta korrekta beslut.

eller varför inte Steven Levitts fantastiska föreläsning om varför mångar crack-dealers fortfarande bor hemma hos mamma.

Samhällsekonomiska dubbelfel

En gång i tiden var det vanligt att handelsmonopol gavs till enskilda aktörer i utbyte mot att de tillhandahöll samhällelig infrastruktur som staterna inte själva klarade av att erbjuda. Världens äldsta bolag, The Hudson’s Bay Company, fick exempelvis monopol på pälshandel i norra Canada medan välkända East India Company hade exklusiva rättigheter för handel i bland annat Indien. Monopolen gav företagen både incitamenten och rättigheten att sköta försvar och administration av handelsvägarna.

Man påminns om dessa exempel när nu diskussionen om Arlanda Express vaknat till liv igen. Konsortiet bakom Arlandabanan fick monopol på trafiken fram till 2040 (!), trots att spåren formellt ägs av staten. Frågan är vad då vad staten fick i utbyte mot denna förläning? I princip verkar det ha varit fråga om en finansiell tjänst: staten behövde bara delfinansiera banbygget medan konsortiet stod för resten av finansieringen och fick monopolrätten som betalning.

Att stater (med låga upplåningskostnader) köper finansiering av privata aktörer (med högre lånekostnader) genom att förläna monopolrätter kan bara beskrivas som ett samhällsekonomiskt dubbelfel. Monopolet gör att priserna hålls höga samtidigt som tågen är tomma vilket är ett ineffektivt sätt att utnyttja spåren. Samtidigt försvåras integrationen av Arlandabanan i den övriga spårtrafiken och dessa nackdelar är alltså något man betalar för i form av högre finansieringskostnader.

En bättre parallell till Arlandabanan än East Asia Company och Hudson’s Bay är därför The South Sea Company och The Mississippi Company. I dessa fall förlänades handelsmonopol i utbyte mot att bolagen tog över statliga skulder. Även om bolagen låg bakom några av historiens mest välkända finansiella bubblor kan sådana arrangemang vara vettiga om de privata bolagens långsiktiga förmåga att generera intäkter är säkrare än statens. Detta var dock knappast fallet ens i den statsfinansiella situation som Sverige befann sig i 1995. Snarast är denna typ public/private-partnerships, som syftar till att finansiera allmänna och långsiktiga infrastrukturprojekt, något som hör hemma i svaga stater som inte kan hantera sin skatteuppbörd.

En troligare förklaring till dessa arrangemang är att de offentliga aktörerna använder dem för att kringgå de regler kring utgiftstak och budgetbalans som det offentliga satt upp för sig själv. Inte minst handlar det om budgetarna för offentlig konsumtion ska separeras från de som hanterar offentliga investeringar. Eftersom gränsen mellan konsumtion och investering är otydlig är detta ingen enkel fråga, men det faktum att gränsen är svår att dra innebär inte att allt det offentliga gör kan betraktas som konsumtion.

När de budgettekniska reglerna leder till att det offentliga gör dubbelfel på dubbelfel är det hög tid att se över regelverket som styr stat, kommun och landsting. Vi behöver helt enkelt inte fler Arlandabanor. Eller snarast, just på grund av ineffektiva lösning som valts, så är det — tyvärr — just vad vi behöver.

En betraktelse om statistik

Eftersom flera av våra läsare verkar ha problem att hitta intressant sommarläsning passar jag på att rekommendera denna förtjusande betraktelse om statistik av Tim Harford. Den väcker frågan vad vi egentligen menar när vi lite slappt använder oss av statistiska begrepp. Slappheten skapar konventioner som skiljer sig mellan olika grupper (yrken/discipliner). Dessa konventioner underlättar kommunikationen inom gruppen men försvårar den grupper emellan. Något som nog även gäller frågor som berör annat än statistik.