Skattefusket i Grekland

Att Grekland har problem med sin skatteuppbörd är välkänt. Däremot ligger det i sakens natur att det svårt att veta hur stora dessa problem egentligen är. Av en slump råkade jag stöta på en uppsats som undersöker frågan genom att jämföra kvoten mellan grekiska hushålls lånekostnader och deras rapporterade inkomst. Resultaten hade fått den svenska Riksbanken och Finansinspektionen att ordna krismöten om amorteringskrav och lånetak. I Grekland vore det emellertid bättre att ge sig på kvotens nämnare och försöka höja den officiellt rapporterade inkomsten. [Read more…]

Vad bör staten göra?

Det finns en bred uppslutning kring tanken att staten bör stödja grundläggande forskning. Osäkerheten kring vad sådan forskning kommer att leda till är definitionsmässigt stor och forskningen har tydliga inslag av att vara en kollektiv nyttighet med stora externa effekter. Detta gör att prissättningen inte fungerar och att verksamheten svårligen låter sig kommersialiseras. En nästan lika stor enighet finns kring tanken att den praktiska tillämpningen av forskningens resultat därefter bäst överlåts på kommersiella aktörer verksamma på en marknad som bättre än staten förmår gallra ut förlorare och satsa resurser på potentiella vinnare. I boken The Entreprenurial State ifrågasätter dock ekonomen Mariana Mazzucato den skepsis mot en mer aktiv statlig innovations- och industripolitik som präglar både den politiska debatten i stort och nationalekonomin som vetenskap.
[Read more…]

Tärande och närande näringsliv

Nationalekonomer brukar ofta betona de positiva sidorna av konkurrens. Konkurrens kan leda till effektiv resursfördelning och skapa ett innovationstryck att utveckla bättre och billigare produkter. Har man läst mer än enstaka blogginlägg om nationalekonomi vet man dock att det krävs en hel del för att detta ska gälla. Utan väldefinierade äganderätter och fungerande rättskipning kan konkurrens i stället vara en ytterligt destruktiv kraft, som till exempel när rivaliserande rövarband konkurrerar om att exploatera varandra. Men även med dessa institutioner på plats kan till exempel informationsproblem och externaliteter begränsa marknaders välgörande kraft. Är koldioxidutsläpp inte rätt prissatta kommer både konsumtion och innovationer bli snedvridna — vi kommer köra och flyga för mycket och företag kommer i alltför stor utsträckning konkurrera om annat än att utveckla de mest bränslesnåla bilarna och flygplanen. [Read more…]

Vet företagarna vad företagarna behöver?

Är detta måltavlan från en tävling i hagelskytte? Eller kanske aktieanalytikers prognoser jämfört med faktiska utfall? Nej, figuren visar förhållandet mellan Svenskt Näringslivs mått på kommunalt företagsklimat år 2002 och förändringen i sysselsättningsgrad bland kommunens invånare under åren 2002-2010. Något samband mellan mellan dessa storheter förefaller inte finnas. [Read more…]

Dags att se över fåmansbolagsreglerna!

I Sverige beskattas arbete progressivt och kapital proportionerligt. Detta skapar ett incitament för framförallt höginkomsttagare att försöka omvandla löneinkomster till kapitalinkomster. De som har möjlighet att göra detta är personer med eget bolag. Av detta skäl har det sedan 1991 funnits särskilda regler, de s.k. 3:12-reglerna, som bland annat reglerar hur mycket fåmansbolagsägare får ta ut som aktieutdelning. Sedan 2006 har dessa regler successivt gjorts alltmer generösa. I senaste numret av Ekonomisk Debatt sammanfattar Annette Alstadsaeter och Martin Jacob sin ESO-rapport om 3:12-reglerna och visar att de förändringar av regelverket som skett sedan 2006 lett till fler fåmansbolag skapats och att utdelningarna från dessa ökat. [Read more…]

Vilket ansvar ska företag ta?

De senaste veckorna har återigen diskussioner förts kring vilket ansvar företag ska ta i frågor som rör miljö, mänskliga rättigheter, jämställdhet, etc. Senast i förra måndagen skrev finansmarknadsminister Peter Norman på DN-debatt, apropå den kritik som framförts i medierna mot TeliaSoneras agerande i odemokratiska länder, att det inte räcker att följa lagen, ”det krävs en egen etisk kompass”.

Frågan är långt ifrån ny inom den ekonomiska forskningen och det är en fråga där det råder mycket delade meningar. En ofta citerad konflikt mellan ämnets två främsta företrädare genom tiderna, Milton Friedman och Paul Samuelson, illustrerar detta väl:

”Few trends could so thoroughly undermine the very foundations of our free society as the acceptance by corporate officials of a social responsibility other than to make as much money for their stockholders as possible” (Milton Friedman)

en uppfattning som kan kontrasteras med:

”A large corporation these days not only may engage in social responsibility, it had damn well better try to do so” (Paul Samuelson)

Citaten är hämtade från en tidig översiktsartikel i The Academy of Management Journal, ”The case for and against Business Assumption of Social Responsibilities” från 1973, en artikel som även idag kan läsas med behållning. Den som idag vill sätta sig in vad nationalekonomer på senare år tänkt om saken kan dock med ännu större behållning läsa ”Economic Perspectives on Corporate Social Responsibility” i senaste Journal of Economic Literature. Artikeln innehåller diskussioner kring många av de olika frågor som behöver redas ut men speciellt användbar, tack vare sin tydlighet, tycker jag att följande enkla bild är:

Den illustrerar det enkla faktum att endast om konsumenter bara bryr sig om pengar och ägare bara bryr sig om pengar (classical preferences) så finns det inget utrymme för CSR. Om det däremot är så att åtminstone vissa konsumenter bryr sig om andra saker, som t ex hur varor produceras, så finns det strategiska skäl för företag att ägna sig åt CSR (den intresserade kan själv läsa sig till villkoren för hur ”pooling” och ”separating equilibria” kan uppstå). Att agera på ett etiskt sätt är helt enkelt något som även helt vinstorienterade företag kan tjäna på (och förstås förlora vinster på att inte inse). Om även ägarna har preferenser som inkluderar annat än bara vinst så finns det förstås skäl att ta detta i beaktande vilket också kan resultera i att företagen ska ägna sig åt CSR. Den som läser t ex Friedmans invändningar mot CSR kan notera att även han tycker att detta är i sin ordning. Hans huvudinvändning mot CSR är att om företagsledare i sitt agerande ska leverera vinst så har de inget eget mandat att ”göra gott med andras pengar”. Men det står förstås ägare fritt att sätta upp målfunktioner som inte bara handlar om vinstmaximering. När både kunder och ägare har sociala preferenser är effekten på (den monetära) vinsten oklar då det beror på vad som dominerar, vinsterna från strategisk CSR eller de lägre vinsterna som associeras med att ägare tar sociala hänsyn.

Naturligtvis finns det informationsproblem i detta. Den som är villig att betala mer för en produkt som tagits fram på ett sätt som man uppfattar som etiskt försvarbart, kan ha svårt att skilja produkten från andra. På motsvarande sätt kan ägare som är villiga att avstå från maximal vinst mot att företagen t ex tar sociala hänsyn ha svårt att försäkra sig om att chefer faktiskt agerar enligt en etisk kompass. Detta betyder dock inte att invändningar av typen ”vi kan inte ta socialt ansvar eftersom vi agerar på en konkurrensutsatt marknad” är hållbara. Tvärtom illustrerar översikten att CSR mycket väl kan vara en del av både vinstmaximerande företagande och att agera i enlighet med aktieägarnas intresse.

Könskvoterade styrelser i Norge – ett dyrt experiment

Könsfördelningen i börsbolagens styrelser är symbolladdad jämställdhetsfråga, och sedan Norge införde lag om könskvoterade börsstyrelser vill vissa även se en sådan lag i Sverige. Vissa hävdar att jämställda styrelser är positivt för företagens lönsamhet, men sambandet har visat sig vara mycket svårt att belägga med fakta (vilket bl a visats här). Men den norska lagstiftningen erbjuder en ny möjlighet att undersöka frågan. Nyligen publicerades den första tunga utvärderingen av den norska könskvoteringslagen, och resultaten visar att lagen haft en stor inverkan på företagen och att värden för miljarder gått upp i rök.

Det är två amerikanska ekonomer, Kenneth Ahern och Amy Ditmar, som studerat lagens effekt på en rad företagsekonomiska utfall och presenterat sina resultat i tidskriften Quarterly Journal of Economics (här gratis WP-version). På förhand är effekten oviss. Tvingande lagar brukar förhindra företag att agera på det sätt som ger bäst långsiktig utveckling, men i den mån styrelser präglas av nepotism och likriktning skulle en lagstiftad jämn könsfördelning kunna få positiva effekter. Utmaningen för forskarna ligger i att visa att det är just lagen som orsakat en viss könsfördelning, och de därpå följande ekonomiska utfallen, och att det inte är företagens egna valda specifika könsfördelning (dessa metodproblem diskuteras utförligt i denna artikel). Författarnas metod är att använda skillnaden mellan företagens könsfördelning före lagens införande för att identifiera lagens effekter, baserat på tanken att företag med en relativt hög andel kvinnor påverkas relativt lite av lagen.

Analysen visar tydligt att kvoteringslagen påverkade företagens värde negativt. Dagen då lagen först utannonserades minskade börsvärdet i företag med få styrelsekvinnor med i genomsnitt tre och en halv procent, medan företag med många styrelsekvinnor inte påverkades alls. I huvudanalysen visas vidare att en påtvingad (dvs orsakad av lagen) ökning av andelen kvinnor i styrelserna med 10 procent ledde till en minskning av företagens värde (mätt som Tobins Q) med 12,4 procent. Kvoteringslagen ledde alltså till att företagens värde minskade kraftigt både som en engångseffekt när den föreslogs och i jämvikt efter att den trätt i kraft.

Vidare finner författarna att även företagens lönsamhet och kostnadseffektivitet minskade till följd av kvoteringslagen. Det gäller t ex omsättning som andel av tillgångar (sales/assets) och höjda fasta och variabla kostnader som andel av omsättningen.

Vilka mekanismer ligger då till grund för de uppmätta negativa effekterna av kvoteringslagen? Författarna använder här ett rikt datamaterial över företagens räkenskaper och enskilda styrelseledamöters bakgrund.

Till att börja med konstateras att styrelsernas storlek inte förändrades av lagen; de nya kvinnliga styrelseledamöterna ersatte männen. Eventuella effekter kom alltså inte av att man blev fler som skulle komma överens, något som forskning tidigare visat har en negativ effekt.

Vad som däremot förändrades var styrelseledamöternas personliga egenskaper. De nya kvinnorna var i genomsnitt åtta år yngre, bättre utbildade men med betydligt mindre chefserfarenhet (30 procent hade varit VD jämfört med männens 70 procent). Kvinnornas bristande erfarenhet kan förklaras av att det finns relativt få kvinnor i företagens ledningar, och att man därför rekryterade kvinnor från andra håll när styrelseplatserna skulle fyllas. Lagen ledde till att företagen i ökad utsträckning köpte upp andra företag, ökade sin skuldsättning och minskade sin kassalikviditet. Eftersom större uppköp typiskt sett kräver styrelsebeslut, anser författarna sig här funnit en länk mellan styrelsens minskade erfarenhet och faktiskt agerande, och i förlängningen minskat värde. 

Ytterligare en effekt av lagen var att företag lämnade börsen. För de företag som helst skulle vilja vara börsnoterade innebär en sådan förflyttning en troligtvis betydande kostnad. Knappt 70 procent av börsbolagen fanns kvar efter att lagen blivit tvingande (dvs att bolag som inte uppfyllde kvoten skulle likvideras), medan de onoterade bolagen, vilka inte omfattades av kvoteringslagen, ökade med över 30 procent.

Sammantaget visar studien att Norges lag om könskvoterade börsstyrelser har varit synnerligen dyrköpt. Särskilt hårt drabbades de företag där erfarna styrelser är särskilt viktiga. Eftersom den norska lagen är ett naturligt experiment som ger en närmast unik möjlighet att studera sambandet mellan styrelsernas könsfördelning och företagens lönsamhet förtjänar den att uppmärksammas mera i den svenska debatten. Lärdomarna från Norge visar att lagstiftning om könskvotering hotar att bli en mycket kostsam väg mot jämställdhet i näringslivet.

Innebär smarta telefoner slutet för mobiltelefonin?

Att allt fler skaffar sig smarta telefoner, till exempel iPhone, innebär en stor utmaning för mobiltelefonoperatörerna. Alla som har iPhone sms:ar till exempelvis redan automatiskt gratis till varandra i och med den senaste verisonen av iOS. Samma sak gäller telefoni — med tjänster som Skype, Freephoo och Viber kan man ringa gratis till andra som använder samma tjänst. (Apple skulle mer eller mindre med en knapptryckning kunna göra så att alla med iPhone ringer gratis till varandra.) Mobiltelefonioperatörerna försöker motverka detta genom att avtalsvägen förbjuda oss att använda sådana tjänster, men gissningsvis kommer detta bara tillfälligt att stämma i bäcken. Enligt en artikel i Svenska Dagbladet kontrollerar operatörerna inte att avtalsvillkoret upplevs. Det är inte ens säkert att det är tekniskt möjligt att helt blockera IP-telefoni. Frågan är också om konsumenterna skulle acceptera att operatörerna övervakar innehållet i datatrafiken. Gissningsvis innebär det här att operatörerna inom en snar framtid bara kommer att kunna ta betalt för datatrafik och inte alls (eller mycket lite) för sms, öppningsavgifter och minutavgifter.

Vad kommer i så fall detta innebära för mobiltelefonoperatörena? Mobiltelefonoperatörerna har hittills lyckats upprätthålla lönsamheten på grund av att det är så få verksamma aktörer och för att efterfrågan ökat så snabbt under lång tid. Ytterligare en faktor är att prissättningen varit väldigt komplicerad och gjort det svårt att jämföra priser, vilket förmodligen hämmat konkurrensen. Men om mobiltelefonianvändandet nu övergår helt till datatrafik och därmed en betydligt mer transparent prissättning borde konkurrensen också skärpas. Detta borde leda till lägre lönsamhet för mobiltelefonoperatörerna, och därmed att de inte kommer vara lika villiga att bygga ut 3G-nätet ytterligare (redan i dagsläget hörs klagomål om att kapaciteten inte räcker till på vissa håll, till exempel i Stockholms kollektivtrafik).

En sak är i alla fall säker. Som konsument skulle jag tänka mig noggrant för innan jag idag tecknar ett 24 månaders mobiltelefoniabonnemang där jag binder mig vid en hög fast kostnad för ”fria sms” och ”gratis telefonsamtal”. Men vore jag mobiltelefonoperatör skulle jag naturligtvis göra allt jag kunde för att sälja just sådana abonnemang.

Lika arbetare jobbar bäst?

Det finns numera ganska många nationalekonomiska studier som fokuserar på effekten av etnisk mångfald på olika ekonomiska utfall. Till exempel finns det studier som visar att etnisk mångfald verkar minska stödet för omfördelning (även om resultaten inte är helt entydiga, se den här genomgången av forskningen). Den stora merparten av alla studier bygger dock på korrelationer och kan inte säkert säga något om orsakssambandet (med vissa undantag). Jonas Hjort, en dansk-norsk doktorand på Berkeley, lyckas dock med konststycket att på ett mycket övertygande sätt visa hur spänningar mellan etniska grupper påverkar produktiviteten vid en blomsterpackningsfabrik i Kenya negativt.

I fabriken jobbar arbetarna med att packa blommor inför vidare transport i arbetslag om tre. Arbetarna får dock inte bestämma själva vem de ska jobba tillsammans med, utan fördelningen till de olika arbetslagen sker slumpmässigt. Det är just denna slumpmässighet som gör att Hjort med stor säkerhet kan uttala sig om effekten av den etniska sammansättningen på arbetslagets produktivitet. Hjort hade också ”turen” att studera en period då det genomfördes ett val med efterföljande våldsamma konflikter mellan de två dominerande etniska grupperna. Därmed kan Hjort även studera effekten av förvärrade etniska konflikter på produktiviteten.

Som synes av bilden nedan så var produktiviteten markant lägre i etniskt blandade arbetslag än i etniskt homogena arbetslag. Produktiviteten i etniskt blandade arbetslag försämrades betydligt efter valet, en nedgång som senare dämpades av att företaget ändrade arbetarnas belöningssystem. Hjort utvecklar en modell baserad på preferens-baserad diskriminering (d.v.s. att människor vill gynna sin egen etniska grupp) och argumenterar för att denna modell kan fånga precis det mönster som syns i bilden nedan.

Hjorts studie är mycket väl genomförd och det är svårt att hitta några uppenbara alternativa förklaringar till hans resultat. Däremot är det förstås — som så ofta — en öppen fråga i vilken utsträckning resultaten går att generalisera till andra sammanhang.

Reglering av skolmarknaden

Igår presenterade SNS en nedladdningsbar bok (se även DN) om privat tillhandahållande av offentligt finansierade välfärdstjänster som minst sagt väckt känslor (se även här, här och Evas kommentar). Som författare till kapitlet om friskolor vill jag naturligtvis ge en sammanfattning här på Ekonomistas.

Det finns styrproblem i alla skolsystem och offentliga monopol kan ha begränsade möjligheter och incitament för att löpande förbättra kvaliteten i verksamheten. Dessutom ligger det i sakens natur att det finns ont om förebilder i sådana system och att de kan ha svårt att hantera individuella behov. Ytterligare problem är att utföraren ofta granskar sig själv och erfarenheten säger att spridningen av kunskap om bra arbetssätt fungerar dåligt i den offentliga skolan.

Det finns alltså en potential för förbättringar via privata alternativ och konkurrensutsättning, men ett par faktorer gör att detta knappast sker av sig självt. För det första finns det stora informations- och kunskapsproblem som gör det svårt för individen att fatta kloka beslut. Detta gör att producenten kan utnyttja sitt informationsövertag till att erbjuda en lågkvalitativ och billig tjänst. Att som kund i efterhand utkräva ansvar för undermålig kvalitet är i princip omöjligt och att byta skola är inget man gör hur som helst.

För det andra är det inte säkert att det ligger i samhällets intresse att låta individens beslut bli vägledande för verksamheten. Betygen är ett uppenbart exempel: det ligger i den enskildes intresse att kräva högre betyg medan det ligger i samhällets intresse att ha ett rättvisande och likvärdigt betygssystem. Motsvarande argument kan gälla för den vildvuxna flora av gymnasiekurser som vuxit fram i avregleringens spår.

Vad säger då data om friskolesektorns kvalitet? Figuren nedan visar hur det går för elever i vinst- respektive icke-vinstdrivande fristående grundskolor relativt elever i kommunala grundskolor, efter att hänsyn tagits till diverse bakgrundsfaktorer.* (Ett positivt värde betyder att friskoleeleverna presterar bättre än elever från kommunala skolor.)

Först ser man att eleverna från friskolor får högre betyg och bättre resultat på de nationella proven i nian. Varken betyg eller provresultat är emellertid helt tillförlitliga kvalitetsindikatorer, varför jag även undersöker hur det går på gymnasiet för elever från olika sorters grundskolor. De positiva effekterna av att ha gått på en friskola finns kvar men för de vinstdrivande friskolorna är skillnaden nu försumbar. Därefter jämförs resultaten från PISA-undersökningen och då finns ingen skillnad alls (tyvärr är datamaterialet för begränsat för att dela upp på olika typer av privata huvudmän). De sista staplarna visar att elever från vinstdrivande grundskolor får lägre gymnasiebetyg än elever med samma grundskolebetyg från kommunala grundskolor.

Inget av dessa mått är perfekt (och PISA är nog bäst) men de sista resultaten tyder på att betygssättningen antingen är för generös på de vinstdrivande friskolorna, eller att de kommunala skolorna systematiskt förmedlar mer av värdefulla kunskaper och förmågor som inte fångas av betygskriterierna.

Detta sagt finns det naturligtvis stora kvalitetsproblem även i den kommunala skolan och det finns i princip ingenting som tyder på att det är konkurrensutsättningen som ligger bakom den svenska skolans negativa resultatutveckling (åtminstone inte i grundskolan). Slutsatsen är att statsmakten bär ett tungt ansvar: att decentralisera och avreglera en så komplex verksamhet som skolan utan att se till att det finns instrument och strukturer för uppföljning och kontroll är minst sagt naivt. Därutöver finns det anledning att kräva bättre kontroll av blivande skolentreprenörer, ett större ekonomiskt ansvar av friskolorna — bland annat med kännbara böter om kvaliteten brister, och en hårdare reglering av utbildningarnas innehåll. Detta är också regeringen inne på i den nya skollagen men tyvärr har regeringen inte tagit itu med bristerna i betygssystemet.

* Kön, födelsemånad, eventuell invandringsålder och ursprungsland samt föräldrarnas utbildning, inkomst, ålder och invandringsbakgrund. Trots dessa justerningar överdrivs sannolikt (men inte säkert) de positiva effekterna av att ha gått på en friskola. Anledningen är att elever som väljer olika skolor även skiljer sig på sätt som inte fångas av kontrollvariablerna.
SVT Forum efterutsänder konferensen idag, torsdag, 9:20-12, och säkert i SVT Play därefter..