Detta är en kommentar till en artikel på DN-debatt med rubriken ”Smarta forskare ratar samhällsnyttiga ämnen” av Mårten Palme, professor i nationalekonomi vid Nationalekonomiska institutionen, Stockholms universitet.
Karolina Ekholm m fl målar en mycket dyster bild av utvecklingen inom svensk samhällsvetenskap i allmänhet och situationen inom nationalekonomiämnet i synnerhet. I sin tävlan att få fasta akademiska tjänster tvingas forskare att publicera i högt rankade internationella tidskrifter. De ämnen som forskningen inriktas på styrs av redaktörernas val snarare än nationella intressen – ”…samhällsrelevanta frågor får stå tillbaka för mer perifera eller konstruerade problem.” Publiceringspressen gör att forskarna ”…hittar samband och resultat även där de inte finns…”
Resonemanget avslutas med ett förtäckt hot om indragna anslag om vi forskare inte skärper oss och skapar ”samhällsnyttig forskning”. ”Om den (dvs den samhällsvetenskapliga forskningen) inte skapar samhällsnytta kan man fundera på hur länge det finns intresse av att finansiera den med skattemedel.” För att forskning ska vara samhällsnyttig krävs att forskarna kan föra ut sina resultat ”… genom t ex expertuppdrag för utredningar och myndigheter, eller genom kommunikation med beslutsfattare och allmänhet.”
Jag håller inte alls med om den bild av svensk samhällsvetenskaplig forskning som författarna förmedlar. Det kanske mest häpnadsväckande är deras definition av forskningskvalitet och samhällsrelevans. Jag tror alla förstår att de mest prestigefulla amerikanska och internationella vetenskapliga tidskrifterna inom nationalekonomi har nått sin ställning genom att ställa mycket höga krav på vetenskaplig relevans av den forskning de publicerar. Antydan om att dessa tidskrifter skulle vara särskilt benägna att publicera forskning baserad på fusk eller oredlighet är nonsens – de ställer markant högre krav på tillgänglighet till data, replikerbarhet och potentiella intressekonflikter än lägre rankade tidskrifter.
Jag håller heller inte med om att de resultat som publiceras i de topp-rankade forskningstidskrifterna skulle sakna relevans för svensk ekonomi. En snabb titt på de artiklar som använt svenska data och som publicerats i de ekonomiska tidskrifter som Ekholm m fl hänför till – ”topp fem” – visar istället förvånansvärt hög ”sverigerelevans”. Exempel på frågeställningar som undersökt med hjälp av svenska data är: Varför har SD haft så starka framgångar i de senaste riksdagsvalen? Vad hade grundskolereformen för långsiktiga effekter? Vad var effekterna av sänkta arbetsgivaravgifter för unga för effekter på arbetslösheten? Vad får omvandlingen av hyresrätter till bostadsrättslägenheter för ekonomiska effekter? Vilka var implikationerna av införandet av allmän och lika rösträtt? Vilka är skillnaderna mellan privata och kommunalt ägda bolag för ambulansverksamhet?
Det är en styrka för ett land att kunna bedriva samhällsvetenskaplig forskning av högsta kvalitet och att kunna kommunicera resultaten med forskare runt om i hela världen. Det ger en möjlighet att kunna reflektera och utvärdera samhällsutvecklingen bortom den kortsiktiga dagspolitiken. Forskningsanknytning är också helt essentiellt för att den högre utbildningen inom samhällsvetenskap av hög kvalitet. Det tror jag alla inom akademin är ense om.
Regeringens kommande forskningsproposition har rubriken ”Excellens – fri forskning och utbildning för bredd och spets”. Det låter som en god ambition och jag tycker nationalekonomiämnet i Sverige under de senaste decennierna uppnått resultat i den riktningen. Forskare rekryteras nu internationellt och god forskning och undervisning bedrivs på många fler lärosäten än tidigare. Att ovanifrån försöka lägga sig i och göra departementspromemorior och ESO-rapporter akademiskt meriterande tror jag inte bara vore principiellt olyckligt – det vore att ta ett stort steg tillbaka till en isolationism som med få undantag rådde på 70- och 80-talen i svensk nationalekonomi.
Ekonomistas 
Leave a comment