Nyårsfundering

I grundkursen i offentlig ekonomi lär vi våra studenter att marknaden kommer att sätta ett pris som är felaktigt ur samhällets synpunkt om en vara är förknippad med externaliteter, positiva såväl som negativa, och att det därför finns anledning för staten att gå in och subventionera eller beskatta. pei02052

Så långt basic economics, men det är ju inte alltid så lätt att veta ens åt vilket håll statens prisjustering ska gå. Ta exemplet nyårsfyrverkerier. Å ena sidan så kommer fler än köparen att kunna se och glädjas över fyrverkerierna, vilket borde innebära att för lite fyrverkerier köps. Men å andra sidan så tar köparen inte hänsyn till det lidande som fyrverkerierna åsamkar djur och natur, vilket borde innebära att för mycket fyrverkerier köps.

Ja, vad ska man tro. Det är väl bara att blunda, vifta med händerna och låtsas som om de postivia externaliteterna tar ut de negativa och att marknaden för nyårsraketer är perfekt. Själv tänker jag inte köpa några, utan snålskjutsåka på mina mer spendersamma grannar.

Gott Nytt År!

1974

Den debatt som förts i Sverige efter höstens finansmarknadskris har stora likheter med debatten efter oljekrisen hösten 1973. Finansminister Gunnar Sträng ansåg att det ekonomiska läget var så osäkert att det var meningslöst att lämna en ordentlig budgetproposition runt nyåret 1974.

Oppositionen hade under flera år hade anklagat regeringen för att föra en onödigt stram finanspolitik, speciellt i samband med idiotstoppet 1970 och de förlorade åren 1971-72. Nu intensifierades oppositionens protester mot regeringens senfärdighet. Folkpartiet och centerpartiet föreslog att momsen tillfälligt skulle sänkas med 6,5 procentenheter medan moderaterna hellre ville se permanent sänkta inkomstskatter.

Sträng berömde sig själv för att ha stått emot oppositionens expansionskrav under tidigare år, vilket nu gav utrymme för stimulansåtgärder i oljekrisens spår. I slutet av januari återkom han så med ett eget stimulanspaket innehållandes extra utbetalning av barnbidrag och pension, samt borttagen byggmoms.

Efter förhandlingar med (fp) och (c) beslutades i mitten av mars om ett stimulanspaket med extra utbetalning av barnbidrag och förhöjd pension i april, samt en tillfällig momssänkning på ungefär 4 procentenheter mellan 1 april och 15 september.

c1974

Figur 1: Privat konsumtion relativt trend. Källa: OECD Economic Outlook och egna beräkningar.

[Read more…]

Predikan för en godare jul

presentJulen innebär ett enormt slöseri med resurser. Många julklappar förblir oanvända eller slängs bort. Det är dags att byta ut den sedvanliga julklappsutväxlingen mot en mer effektiv — och betydligt roligare! — allokeringsmekanism.

När jag ger bort en tändstickstavla föreställande Bodens fästning som kostar 1000 kronor till någon som bara värderar den till 500 kronor innebär detta ett slöseri på 500 kronor (förutsatt att mottagaren inte kan sälja den vidare). Detta kallas på ekonomspråk dödviktsförlust. I allra bästa fall resulterar julklappsköp i att vi köper något som mottagaren värderar till exakt lika mycket som vi köpte julklappen för — i annat fall skulle ju mottagaren redan ha köpt julklappen själv!

Men handlar inte den perfekta julklappen att få något som vi inte ens själva visste att vi ville ha? Det verkar konstigt att vi kan veta mer om någon annans preferenser än de själva, men däremot kanske vi kan hitta en pryl som mottagaren inte kände till. I så fall är dock den bästa julklappen att upplysa mottagaren om att prylen existerar så att mottagaren själv kan köpa den om han värderar den högre än priset. Köper vi prylen som julklapp är det bästa tänkbara utfall samma som om mottagaren köper den själv, men ofta kommer vi köpa för ett högre pris än mottagarens värdering.

I min familj har vi stället för julklappar infört något vi kallar ”julklappsspelet”. Alla köper ett par julklappar till en låg och på förhand fastställd summa. Därefter samlas vi och kastar tärning. Varje gång någon slår en sexa får personen välja en klapp och spelet fortsätter tills alla julklapparna är utdelade.

Slumpen är förstås inte det bästa sättet att fördela julklappar på, så därför fortsätter spelet på följande vis. Alla öppnar ”sina” klappar. Därefter ställer vi en alarmklocka som ringer efter en liten stund (håll dock hemligt hur mycket tid som är kvar!). Nu fortsätter vi att slå tärning. Varje gång någon slår en sexa får man ta en valfri julklapp från en annan person. När klockan ringer är julklappsspelet över och man får behålla de klappar man har just då.

Detta knyckande av varandras julklappar har tre fördelar. Det är spännande eftersom det innebär ett slumpelement, det involverar sofistikerat strategiskt tänkande (det gäller t.ex. att ta ”lagom” attraktiva julklappar så att man inte riskerar att bli av med dem) och det förbättrar allokeringen av julklapparna avsevärt (både jämfört med slumpen och om folk skulle försöka gissa sig fram till vad mottagaren helst skulle vilja ha).

Nu kanske vän av god nationalekonomisk ordning invänder att julklappar faktiskt också är en fördelningsfråga. I synnerhet när föräldrar ger till barn handlar det ju om att ge barnen saker som de själva inte har råd att köpa. I sådana fall är det effektivare att ge pengar, men vi kanske vill dölja fördelningsaspekten genom att ge prylar. När barnet får en ny hockeyutrustning och föräldrarna får en smörkniv från träslöjden kanske vi mår bra av att det framstår som ett någorlunda jämlikt gåvoutbyte, trots att det i själva verket handlar om en inte obetydlig förmögenhetsöverföring.

Det finns en del andra invändningar mot mitt resonemang, men några riktigt bra skäl att fortsätta med det sedvanliga hejdlösa julklappsutbytandet, åtminstone mellan vuxna människor, ser jag inte.

Lästips inför julen: Den nationalekonomiska klassikern på området, ”The Deadweight Loss of Christmas”, uppskattade julens dödviktsförlust i USA 1992 till mellan 4 och 13 miljarder amerikanska dollar. En senare studie har kritiserat denna uppskattning, men den ursprungliga författaren har gått till försvar. Förra årets ekonomipris belönade teorin för allokeringsmekanismer. Denna teori har mycket att säga om hur konstruerar spel som undviker dödviktsförluster, men betydligt mindre om hur man skapar spänning och underhållning. En grundsten i teorin är den så kallade avslöjandeprincipen som ger en stark teoretisk grund för att begränsa sig till enkla — och väldigt tråkiga — så kallade direkta mekanismer.

Kronspekulation

Riksgälden har beslutat att öka upplåningsandelen i utländsk valuta. Deras bedömning är att kronan tillfälligt är undervärderad och att de utländska lånen därför kommer att kunna betalas tillbaka till en lägre kostnad när kronan har stärkts. Spontant låter det rätt tänkt. Även om det är vanskligt att göra växelkursprognoser verkar det sannolikt att kronan på lång sikt kommer att stärkas åtminstone mot euron.

Men Riksgäldens agerande kan ändå ifrågasättas. Deras transaktioner kan i sig bidra till att kronan stärks, vilket inte är önskvärt ur ett snävt inhemskt stabiliseringspolitiskt perspektiv. Dessutom, och kanske motstridigt med det förra argumentet, verkar kronans svaghet bero på en oro för att den svenska offentliga sektorn har en alltför stor implicit skuldsättning i utländsk valuta (se Jonas tidigare inlägg). Att Riksgälden då ökar skuldsättningen i utländsk valuta kan inte vara rätt.

Maxtaxan subventionerade barnafödandet

Några veckor före valet 1998 annonserade Göran Persson (till samtliga närvarandes förvåning) att Socialdemo­kraternas avsåg att införa en maxtaxa i förskolan om de vann det kommande valet. De officiella motiven till denna reform var att i) förbättra barnfamiljernas ekonomi, ii) öka föräldrars arbetsutbud och iii) ge alla barn tillgång till den pedagogiska verksamheten som bedrivs inom förskolan. Under 2001-2003 infördes reformen ”Maxtaxa och allmän förskola mm”.

Vilka effekter fick då reformen? Ekonomistas har redan tidigare berättat att Perssons vallöfte verkar ha ökat stödet bland småbarnsföräldrar (vilket den cyniske ekonomen misstänker vara det egentliga motivet till reformen), men hur gick det med familjernas ekonomi, arbetsutbud och barnens tillgång till barnomsorg?

Barnfamiljernas ekonomi förbättrades i och med att i stort sett samtliga familjer fick sänkta avgifter. Fördelningsmässigt kan reformen ifrågasättas, då den var regressiv i det avseendet att det framför allt var de mer välbärgade hushållen som fick sänkta avgifter. Arbetsutbudet å andra sidan påverkades inte (se nummer 7 av Ekonomisk Debatt i år), medan antal barn som deltar i barnomsorg trots att deras föräldrar är arbetslösa eller föräldralediga har ökat.

Men maxtaxan hade även en annan effekt, som kanske inte var så väntad: barnafödandet ökade med knappt fem procent som en följd av reformen. Detta framgår av en ny IFAU-rapport skriven av undertecknad tillsammans med Helena Svaleryd och Anna Sjögren. Figuren nedan illustrerar hur baranfödandet har förändrats beroende på hur mycket barnomsorgsavgifterna sänktes för olika hushållstyper.

image0181
 
Vi finner att det vara framförallt hushåll med yngre (än 35 år) och deltidsarbetande kvinnor som reagerade på sänkningen. Bland familjer som redan hade barn är det främst sannolikheten att skaffa ett tredje barn som har påverkats. Eftersom de flesta familjer i Sverige skaffar två barn tyder det ökade antalet tredjebarn på att den totala fruktsamheten ökat och att reformen därmed kommer att ha långsiktiga effekter på barnafödandet. Undrar om Göran Persson anade att hans reform skulle stimulera barnafödandet där den dagen i september?

Upplyst astrologi

Bland småbarnföräldrar diskuteras ibland forskningsresultat som kan hjälpa till att förutspå barnens framtid. Ofta kan detta liknas vid upplyst astrologi, men tron att det spelar roll när på året man är född har verkligen fog för sig. En mängd studier har visat att personer födda under vintermånaderna har sämre hälsa, lägre betyg och lägre inkomster.

Det har spekulerats vilt kring orsakerna bakom detta. Är det månne vintermörkret eller vådan av att födas under influensasäsongen? En ny amerikansk studie visar att svaret är enklare än så. Mammor som får barn under vintern är yngre, har lägre utbildning och är oftare ogifta än andra mammor. Dessa faktorer kan förklara en stor del av den skillnad i exempelvis löner som brukar tillskrivas vintermörkret.

Detta resultat är viktigare än man kan tro. Det finns nämligen en rätt stor forskningslitteratur som helt enkelt antagit att relationen mellan utbildning, löner och vilken årstid man föds i inte beror på skillnader i familjebakgrund. Detta antagande har legat till grund för empiriska skattningar av bland annat avkastningen på utbildning och vilken betydelse skolstartsåldern har. Skattningar vars relevans nu måste ifrågasättas.

Ett sätt att försöka hantera dessa problem är att kontrollera för de familjefaktorer som samvarierar med årstid. Tyvärr hjälper inte detta eftersom det är troligt att även en mängd faktorer som inte kan observeras uppvisar liknande mönster. Alltså måste vi kanske ifrågasätta alla studier som bygger på att det går att jämföra personer födda i olika årstider.

Mammans utbildningsnivå i förhållande till barnets födelsemånad (januari basmånad). 95 procentigt konfidensintervall angivet.

Mammans utbildningsnivå i förhållande till barnets födelsemånad (januari basmånad). 95-procentigt konfidensintervall angivet.

En förklaring till dessa mönster verkar vara att amerikanska kvinnor i lägre socioekonomisk ställning undviker att bli gravida när det är riktigt varmt. Detta är knappast relevant för Sverige så frågan är om det ser likadant ut i här? Ungefär, är svaret baserat på något tveksamma data. I figuren visas vilken utbildningsbakgrund mamman till barn födda olika månader har (januari är baskategori). I Sverige är mammor som får barn under november till januari lägst utbildade, medan mars-, april- och augusti-mammorna har högst utbildning. Kanske beror detta på att de högutbildade läst studierna om hur skadligt det är med vinterfödslar?

Jag överlåter till framtida forskning att bekräfta och förklara dessa mönster. I väntan på det kan vinterbarnsföräldrarna andas ut. Vilket stjärntecken deras barn har kommer nog inte att avgöra deras öde.

Minskar centrala löneförhandlingar klyftorna?

Var Saltsjöbadsavtalet verkningslöst?

Vilken effekt hade Saltsjöbadsavtalet?

Löneglidning mellan arbetsplatser och sektorer påstås ofta driva upp löneskillnader. Underförstått är att ju mer centralt förhandlade löner är desto jämlikare blir utfallet. Men ny forskning ifrågasätter denna bild. I ett internationellt och historiskt perspektiv verkar centrala löneförhandlingar inte ha någon tydlig effekt alls på länders löne- och inkomstskillnader.

Det är de amerikanska statsvetarna Ken Scheve och David Stasavage som i en nyligen publicerad studie kartlagt hur olika politiska och arbetsmarknadsrelaterade institutioner utvecklats under 1900-talet och hur de påverkat löne- och inkomstspridningen i flera västländer. Framför allt är det de långa tidsserierna som är nytt i denna studie och som sätter de undersökta institutionerna och deras effekter i perspektiv. Fallet Sverige uppmärksammas särskilt eftersom vårt Saltsjöbadsavtal och långa period av vänsterledda regeringar ger god möjlighet att undersöka vilka fördelningseffekter dessa inslag haft.

Forskarnas slutsats är att det saknas stöd för att länder med centrala löneförhandlingar har jämnare fördelning. Inte heller förefaller införande eller avskaffande av centrala löneförhandlingar minska respektive öka spridningen.

Resultaten är kontroversiella inom forskarvärlden, där den nordiska arbetsmarknadsmodellen ofta framställts som en viktig förutsättning för en exceptionellt jämn inkomstfördelning. Sista ordet är förstås inte sagt. I en ganska ny studie från Uppsala universitet diskuteras huruvida den ökade lönespridningen sedan 1985 kan hänföras till just löneförhandlingarnas minskade centralisering. Författarna utesluter inte detta även om det inte verkar ha haft någon större betydelse. För dem som vill uppnå minskad inkomstspridning med hjälp av en återgång till centrala löneavtal ger forskningen med andra ord begränsat stöd.

Inkasso i frack

fraq1

Antalet betalningsförelägganden och konkurser ökar i den finansiella krisens spår. I Sverige hamnar inkassoärenden hos Kronofogden och konsekvenserna av att få en betalningsanmärkning kan förstås vara privatekonomiskt allvarliga. Än så länge är dock kostnaderna i huvudsak monetära snarare än sociala.

I Spanien finns dock ett företag med affärsidén att höja kostnaderna för gäldenären genom att lägga på ett socialt pris för att inte betala. Tanken bakom El Cobrador del Frac är helt enkelt att skicka en indrivare klädd i frack för att väcka uppmärksamhet bland alla som kan tänkas bevittna överlämnandet av betalningskravet. De kommer dessutom körandes i bilar som man inte kan ta miste på och försöker också (om jag förstått det rätt) överlämna skuldkrav offentligt.

Hade inte trott att jag skulle få anledning att uttrycka det så här men ”Viva Kronofogden!”

Glöm inte bivillkoren

För ett tag sedan skrev jag här på Ekonomistas om nationalekonomers språkbruk och hur detta tenderar att reta upp folk utanför vårt forskningsområde. Att säga att en individ har ”valt” sin situation utifrån medvetet handlande verkar uppfattas mycket provocerande. Eftersom jag tycker att ekonomer har mycket klokt att säga har jag funderat på hur vi ska kunna förmedla våra budskap utan att reta upp lyssnaren. I helgen fick ett reportage i radioprogrammet Barnaministeriet om Martina, det första privata barnsjukhuset i Sverige, mig att förstå vad det är vi missar att säga.

För att få vård på Martina måste man antingen ha en privat försäkring eller betala den fulla kostnaden för vården. För sina patienter utlovar sjukhuset bland annat snabbare kontakt med specialistläkare. Martina har blivit kritiserat för att bland annat strida mot FNs konvention om att alla barn ska ha rätt till bästa möjliga hälsa(*). På denna kritik svarar Martinas VD Peter Wasmuth: ”Visionen är att korta köerna och att sjuka barn ska bli friska fort. Alla har råd, det handlar bara om hur man prioriterar.”  Här någonstans förstod jag vad det är vi ekonomer missar att säga när vi pratar om det fria valet och som därför blir så provocerande.

Det vi nationalekonomer menar när vi säger att indivder har valt vissa alternativ är att de har optimerat under vissa bivillkor, dvs givet möjligheterna som bl a ges av individers förmågor, samhällets institutioner, den information inviden har m m har individen valt det som han/hon tycker är det bästa alternativet. Detta innebär ju inte att det är samma sak som att säga att individen skulle ha valt detta alternativ om hon kunde ha valt vad som helst.

Vad leder detta till i frågan om privat barnsjukvård? Jo, att Martinas VD förmodligen har missat detta med budgetrestriktioner, och att Martinas kritiker nog bör slipa lite på sina argument: om Martina erbjuder bättre vård än de svenska landstingen, så är det väl snarare det svenska välfärdssamhället som bryter mot FN konventioner och inte ger alla barn den bästa vården.

Eddie Izzard illustrerar med all tydlighet att våra val beror på vår valmängd:

Nationalistisk stimulanspolitik?

Härom veckan uppmanade statsministern oss att gynna den svenska efterfrågan och därför inte handla kinesiska varor till jul. Utspelet indikerar en mycket snäv syn på stabiliseringspolitikens mål: det är den svenska efterfrågan som ska upprätthållas, även om det sker på bekostnad av andra länders välfärd. Det är tankegångar som är svåra att sympatisera med.

Men jag reagerade även negativt på Bengt Assarssons DN-Debattförslag att momsbefria bilköp — det skulle ju i hög utsträckning stimulera utländska biltillverkare. Vid närmare eftertanke undrar jag om mina reaktioner på de två utspelen är förenliga. Är jag i det senare fallet lika snävt nationalistisk som statsministern? Eller är det just de protektionistiska inslagen i statsministerns utspel som rättfärdigar min negativa reaktion?

Nu var det här kanske två extrema exempel, men liknande frågor dyker ofta upp i diskussioner om lämplig stimulanspolitik. I ett litet land med flytande växelkurs kommer finanspolitiska stimulanser att stärka växelkursen och därmed delvis gynna efterfrågan i utlandet snarare än i hemlandet. Är sådana läckage ett stabiliseringspolitiskt problem, eller är det kanske varje lands moraliska skyldighet att hjälpa till att stimulera världsekonomin?

För mig är svaren inte givna. En naturlig utgångspunkt är att varje land fokuserar på sin egen ekonomi men undviker åtgärder som direkt missgynnar grannländerna.

Länkar: Maria Rankka om Reinfeldts utspel på Newsmill. Richard Baldwin och Simon Evenett på VoxEU om risken för ökad protektionism i krisens spår.