Ansvarslös snöröjning

halDen hårda vintern har gjorts sig påmind för de flesta storstadsbor. Glashala trottoarer och gator kantade av höga snövallar utmanar såväl fotgängare som bilister. Samtidigt lyser hustaken skinande svarta, helt fria från snö. Hur kommer det sig? Svaret har att göra med vem som har ansvaret för om olyckan är framme.

Sedan en 14-åring dödades av en fallande istapp för några år sedan har alla fastighetsägare gjorts ansvariga för snöröjning av tak och konsekvenserna för bristande sådan. Tydligheten i ansvarsfrågan har gett tydlig effekt. Efter särdeles kraftiga snöfall i vintras rapporterade media: “Akut brist på snöröjare”. Och trots snökaoset på gator och trottoarer gällde bristen snöskottare på taken.

Varför har då inte de ansvariga för halkbekämpning av trottoarer eller skottning av gatornas parkeringsplatser rekryterat lika aktivt? Lägre samhällskostnader kan inte vara svaret. Varje år skadas ungefär 25 000 personer i halkolyckor, i vars jämförelse den risk-justerade kostnaden för fallande snö eller is blir pytteliten. Istället handlar det förmodligen om vem som i slutändan bär denna kostnad. Och här blir det rörigt. Gatornas skottning sköts i många fall av kommunerna, ibland av Trafikverket. Trottoarer och vägbanor tidvis av kommuner och tidvis privata fastighetsägare. I den mån olyckan är framme till följd av en halkig trottoar betalas kostnaderna för sjukvård av de skadade själva (privatpersoner) och förstås landstingen. Alltså varken kommunen eller fastighetsägaren eller Trafikverket. Möjligen kan dessa få betala notan längre fram, men oklarheten i ansvarsfrågan gör det svårt att i slutändan få ersättning. Samma situation gäller för bilister med krockskador eller parkeringsböter till följd av dålig snöröjning. De ansvariga slipper undan sitt ansvar.

En slutsats är att tydligare ansvar ökar viljan att förebygga risker – och framtida skadeståndskrav. Snöskottningen på taken i Stockholm är ett tydligt exempel på det. Skulle ansvaret för snöröjning på gator och torg förtydligas talar alltså mycket för att vi nästa vinter kan fram emot en både snabbare och mer förebyggande snöröjning. Vem tar på sig ansvaret för en sådan informationskampanj?



Utbildningsfinansieringens nya kläder

Alltsedan bonden kom på att en morot hängandes framför åsnan får den att dra bättre har intresset för incitamentens betydelse varit stort. Men även om incitament ofta är en produktiv sporre kan de ibland förleda människor att göra fel saker, t ex lura till sig moroten utan att behöva dra kärran. Ekonomistas har lyft fram flera exempel på detta från både teori och praktik om bl a försörjningsstödets utformning, underskattningen av prestige, eller bonus för döda gerillamän.

Idag (25/2-11) beskriver statsvetaren Johan Tralau i DN ett annat exempel på missriktade incitament: Skolor och universitet som får pengar för att ge höga betyg till sina elever och studenter. Att konkurrensen om elever i kombination med att måttet på en bra skola är ett högt medelbetyg har gjort att högstadie- och gymnasieskolor successivt höjt sina betyg för att se bättre ut och locka till sig fler elever — och få mer skattepengar. Om detta har bl a Jonas Vlachos skrivit (bl a här och här).

Tralau påpekar emellertid att samma problem finns vid våra universitet och högskolor. Institutionerna får anslag efter antalet examinerade högskolepoäng och därmed ges lärarna direkta incitament att inte bara godkänna alla studenter utan även sätta höga betyg så att ryktet sprider sig om lätta poäng och höga betyg, vilket ger ännu mera pengar när studenter strömmar till . Likt pojken som ropade ”Men han har ju inga kläder på sig!” när han såg den nakne kejsaren framhåller Tralau det som alla redan vet men som ingen talar högt om.

Kontentan är naturligtvis att kunskapen tar stryk och att värdet på befolkningens humankapital gradvis urholkas, såväl absolut som relativt andra länder. Det är dags för en översyn av kvalitetsmätning och finansieringsformer i det svenska utbildningssystemet.

Ekonomisk Debatt på Ekonomistas!

Ekonomistas inleder ett samarbete med Nationalekonomiska föreningen och dess tidskrift Ekonomisk Debatt. Alla artiklar som publiceras i Ekonomisk Debatt kommer fortsättningsvis att presenteras kortfattat här på Ekonomistas (klicka på fliken högst upp på sidan eller i sidomenyn). Syftet med samarbetet är att underlätta för en snabb och livaktig diskussion kring de artiklar som publiceras i tidskriften. Vi välkomnar därför kommentarer på artiklarna utifrån samma policy som på våra övriga sidor.

Var står svenska samhällsvetare politiskt?

I en av artiklarna i senaste numret av Ekonomisk Debatt, presenterar Niclas Berggren, Henrik Jordahl och Charlotta Stern en undersökning av partisympatier hos svenska samhällsvetenskapliga forskare och doktorander från 2006. Deras resultat stämmer i hög grad överens med mina egna fördomar och tidigare amerikanska studier.

Författarna visar att högersympatier dominerar bland företagsekonomer, nationalekonomer och jurister, medan sociologer och genusvetare tenderar att vara vänsterorienterade. Ekonomhistoriker och statsvetare befinner sig i mitten, med viss vänsterinriktning. Största parti bland företagsekonomer, nationalekonomer, jurister och ekonomhistoriker är Folkpartiet; bland statsvetare är det Socialdemokraterna, bland sociologer Vänsterpartiet och bland genusvetare Feministiskt initiativ. Nedanstående tabell visar stödet för Alliansen respektive de rödgröna inom de undersökta disciplinerna.

Skillnaderna i politisk inriktning mellan forskare inom olika samhällsvetenskapliga discipliner är också tydliga när det gäller åsikter i ekonomisk-politiska sakfrågor, till exempel inställning till omfördelning och privat sjukvård. Intressant nog finns det även skillnader i uppfattning om hur samhället fungerar — företagsekonomer och nationalekonomer tenderar i högre utsträckning än andra forskare att tycka att rikedom beror på egen ansträngning snarare än omständigheter bortom ens kontroll.

Huruvida skillnaderna mellan olika discipliner beror på att forskare med olika politisk inriktning söker sig till olika discipliner, eller om ämnet präglar forskaren politiskt, kan tyvärr inte den här studien svara på. Allra mest intressant vore dock att veta om undervisning och forskningsresultat präglas av forskarnas skiljda politiska uppfattningar, men det är som det brukar heta en fråga för framtida forskning.

Bland de övriga artiklarna i senaste numret av Ekonomisk Debatt hittar man Andreas Berghs efterlysning av samtal om nationalekonomi (har han inte hittat till Ekonomistas än?) och Mikael Stenkula och Yves Zenous genomgång av storstäders betydelse för entreprenöriell aktivitet. Magnus Henrekson och Nina Öhrn visar att storföretags tendens att flytta ut huvudkontoren från Sverige har avstannat det senaste decenniet och  Ulf Persson och Knut Ödegaard efterlyser mer drastiska åtgärder för att motverka att svenskarna blir allt tjockare.

Ekonomistas tre år!

Det är nu tre år sedan Ekonomistas startade. Sedan förra årsdagen har vi skrivit ganska precis 200 inlägg. Vi har haft fler läsare och fått fler kommentarer (drygt 4000) än tidigare år.

Listan över de mest lästa inläggen under året toppas av gästskribenter. Mats Perssons ironiska inlägg Geologi är ingen vetenskap lockade flest läsare, följt av Per Krusell och John Hasslers Bättre att bränna sedlar än gitarrer! och vårt inlägg om nobelpriset. Därefter följer Daniels äldre inlägg Nationalekonom — vad blir man? och Jonas nationalekonomiska valmanifest. Flest besökare hade vi den 11 oktober då ekonomipriset tillkännagavs. Enligt vår statistiktjänst hade vi då 3320 sidvisningar, att jämföra med ungefär 1000 en genomsnittlig dag.

En nyhet inför vårt fjärde år är att vi har inlett ett samarbete med Nationalekonomiska föreningens tidskrift Ekonomisk Debatt. Vi återkommer till formerna för samarbetet senare i veckan i samband med utgivningen av nästa nummer av tidskriften.

Vilken roll spelar management?

Ekonomers syn på produktion kan i sin enklaste form uttryckas så här: Människor skapar saker som är av värde för dem (Y) genom att kombinera sitt eget arbete (L) med material i sin omgivning (K). Ekonomisk tillväxt har man när output (Y) växer från en period till nästa. En sådan tillväxt kan förstås tillfälligt uppnås av att man använder sig av mer arbetskraft eller använder mer kapital men som en av grundinsikterna i modern tillväxtteori säger (och som jag också skrivit om tidigare här på Ekonomistas) så kan hållbar tillväxt bara uppnås genom att vi blir bättre på att kombinera K och L.

Sättet på vilket K och L kombineras kallas ofta för ”teknologi” (A). Uttrycket ska dock tolkas i sin bredaste bemärkelse: det är i själva verket allt värdeskapande som inte kan tillskrivas inputs i form av K och L. Mycket träffande har denna residual också kallats just för ”a measure of our ignorance”.

Skillnaderna i detta mått på produktivitet (total faktorproduktivitet, TFP, som det kallas) är enorma både mellan länder och mellan företag. Kort sagt betyder detta att om samma mängd arbetskraft och kapital sätts i produktion i olika länder eller i olika företag så blir resultatet väldigt olika. Detta gäller även om man försöker korrigera för kvalitén på arbetskraften och kapitalet.

Bra management är viktigt

En tänkbar förklaring till åtminstone en del av dessa skillnader handlar om hur arbetet organiseras. ”Management”, helt enkelt. Trots att vikten av ”management-teknologi” diskuterats länge så har ekonomer ofta varit skeptiska till dess möjliga betydelse. Typiska invändningar har varit att om det nu är så viktigt med management så borde det inte vara så svårt för företag att implementera bättre rutiner och dessutom borde dåligt skötta företag konkurreras ut över tid. En ytterligare anledning (kanske den viktigaste) har varit att det helt enkelt är väldigt svårt att mäta vilken betydelse management har och framförallt att få jämförbarhet mellan länder.

De senaste åren har dock Nick Bloom och John van Reenen försökt råda bot på det senare problemet. I ett mycket ambitiöst projekt har de utvecklat en metod för att systematiskt studera skillnader i management-rutiner mellan länder och sektorer. Genom att i intervjuer ställa frågor till managers (på ett sätt där man i möjligaste mån försöker råda bot på klassiska problem med sådan data, se deras artikel här för detaljer) har de poängsatt 18 olika dimensioner av management på en femgradig skala från ”worst practice” till ”best practice” i över 6000 företag i 17 länder.

Genomsnittsutfallet visas i bilden nedan. Inte oväntat är USA i genomsnitt bäst, med Tyskland och Sverige på en delad andra plats, tätt följda av Japan och Kanada. I ljuset av Jonas inlägg häromdagen är det också talande att Grekland är sämst. Mycket av snittet drivs av olika andel riktigt dåligt skötta företag. Det är fördelningens svans av sådana som är markant längre i de sämsta länderna, medan multinationella företag typiskt sett är välskötta överallt. Intressant är också att management profilen länder emellan är i många fall annorlunda. Amerikanska företag är t ex långt bättre än svenska på att använda sig av incitament medan svenska företag är mycket bättre än amerikanska på ”monitoring”.

De finner också en del som bekräftar vad vissa av oss misstänkt. T ex är statligt ägda företag i snitt dåligt skötta medan börsnoterade företag och private-equity företag har bra management. Det visar sig också att ärvda familjeföretag (speciellt om äldste sonen är VD) i snitt är mycket dåligt skötta, vilket ju är intressant i ljuset av vad bl a Jonas skrivit om här på Ekonomistas tidigare.

En sammanfattande artikel av deras forskning finns här.

Helgläsning om Grekland och Irland

För oss med personliga kopplingar till Grekland är mycket av vad finansjournalisten Michael Lewis skriver i en mastodontartikel i Vanity Fair om den grekiska krisen väl känt: korruption och skattefusk är utbrett, den statliga sektorn är överbefolkad av överbetalda personer som inte arbetar och så vidare. Lewis fascinerande artikel gör det klart varför min grekiska kusin och jag aldrig riktigt kunnat förstå varandra när vi pratat om statens roll i samhället. Efter avslutad läsning är man effektivt vaccinerad mot påståenden om att Greklands problem är orsakade av finansmarknadens spekulanter eller — för den delen — av euron. Och liksom Mats Persson och Lars Calmfors blir man onekligen skeptisk till idén att skattebetalare i andra länder ska hjälpa länder som Grekland att betala sina skulder.

Lika intressant (och lika lång) är Lewis artikel om Irland i samma tidskrift. Förutom att den ger skrämmande inblickar i hur vanskötta de irländska bankerna var, så fångar artikeln dramatiken kring det ödesdigra beslutet att garantera dessa bankers lån; ett fåtal personer fattade på oklara grunder ett beslut som upp över öronen skuldsatte hela den irländska befolkningen under mycket lång tid framöver. För alla dem (inklusive undertecknad) som tror att många av problemen i den finansiella sektorn beror på att kreditgivare och företagsledningar är skyddade från personliga förluster är det ögonöppnande att läsa om de irländska bankirernas öden. Många av dem skuldsatte sig personligen tungt för att ända till slutet köpa på sig nu värdelösa aktier i sina banker. Ett inte oväsentligt antal har nu tagit livet av sig.

Båda artiklarna visar med all önskvärd tydlighet faran med att betrakta — och behandla — vad som i grunden är solvenskriser som likviditetskriser.

Ingen hör en fattigs bön?

I Brasilien är det obligatoriskt att rösta, men en stor andel av befolkningen är inte läs- och skrivkunniga. Länge var man dock tvungen att skriva sin kandidats namn på röstsedeln för ens röst skulle räknas, vilket ledde till att en hel del röster från analfabeter ogiltigförklarades. Detta förändrades dock då man införde elektroniska röstningsmaskiner som varken krävde att man kunde läsa eller skriva för att rösta — nu blev det omöjligt att rösta fel och även fattiga analfabeters röster räknades.

Thomas Fujiwara (som var på IIES förra veckan) visar att införandet av de elektroniska röstningsmaskinerna gjorde att andelen räknade röster ökade med ungefär en tiondel och att detta påverkade vilka politiker som valdes. Dessa politiker satsade mer på sjukvård, framförallt inom mödravården, vilket i sin tur ledde till att andelen nyfödda barn med låg födelsevikt (< 2500 gram) minskade.

Men hur kan vi vara säkra på att det var just denna teknikalitet i valsystemet som ökade nyföddas födelsevikt? Fujiwara utnyttjar det faktum att röstningsmaskinerna bara infördes i kommuner med mer än 40.500 invånare i valet 1998 och först i påföljande val i mindre kommuner. Kommuner som ligger nära detta gränsvärde kan man förutsätta är väldigt lika varandra, men däremot skiljer de sig åt i huruvida valet 1998 skedde med hjälp av röstningsmaskiner eller ej.

Denna empiriska strategi kallas regressionsdiskontinuitet och används även i en svensk studie av Björn Tyrefors Hinnerich och Per Pettersson-Lidbom (som för övrigt presenteras på SU imorgon). De utnyttjar övergången från direktdemokrati till representativ demokrati på kommunal nivå i Sverige mellan 1919 och 1950. Det fanns vid denna tid en regel som tvingade kommuner över en viss befolkningsstorlek att överge den tidens kommunalstämmor och införa representativ kommunal demokrati. Hinnerich och Pettersson-Lidbom visar att detta i likhet med Fujiwaras studie också gjorde att det politiska systemet hörsammade de fattigas bön i större utsträckning — införandet av representativ demokrati ökade det politiska deltagandet och ledde till större satsningar på fattigdomsbekämpning, barns välfärd och utbildning.

Fred Åkerström må ha rätt i att kapitalismen inte hörsammar en fattigs bön, men med rätt slags demokratisk system verkar onekligen även de fattiga kunna göra sig hörda.

EU:s fattigdomsbekämpning på villovägar?

I fredags höll finansdepartementet en temadag om inkomstojämlikhet och fattigdom. Några av Europas främsta forskare inom området deltog, bl a Anthony Atkinson vid Oxford och Frank Cowell vid LSE.

Ett av föredragen innehöll skarp kritik mot EU:s nya riktlinjer i målet att minska fattigdomen med 20 miljoner personer till 2020. Den irländske fattigdomsexperten Brian Nolan hävdade att EU:s nya sätt att mäta fattigdom både inkluderar folk som inte är fattiga samt påverkar ambitionen om hur målet ska uppnås. Noterbart är att det verkar vara Sverige och Tyskland som ligger bakom försämringen.

Det största felet, enligt Nolan, är att EU kompletterat sina tidigare två fattigdomskriterier med ett tredje som egentligen inte mäter fattigdom. Tidigare ingick inkomstfattigdom (inkomst under 60% av sitt lands medianinkomst) och materiell fattigdom (saknar tillgång till minst tre av nio basala hushållsföremål). Nu ska även jobblöshet (jobless), eller arbetslöshet, ingå, vilket särskilt drivits fram av Sverige. Regeringen skriver i en faktapromemoria från januari 2011: ”Regeringen betonar vikten av att fattigdomsbekämpning har en tydlig arbetsmarknadsdimension och välkomnar därför att plattformen innehåller insatser som syftar till att främja arbete för personer som står långt från arbetsmarknaden.”

Problemen med det nya sättet att mäta är dock flera. Trots att de fattiga har ökat från 80 miljoner till 120 miljoner är målet fortfarande 20 miljoner färre fattiga. Med andra ord har EU gått från att vilja minska fattigdomen med en fjärdel till en sjättedel. Vidare är jobblöshet ett mångtydigt mått. Det bygger på variabeln arbetsinstensitet i EU-SILC som är en kvot mellan a) de månader som alla mellan 16 och 64 år i hushållet arbetar och b) samtliga månader de kunde ha arbetat. Är kvoten lägre än 0.2 (20%) är hushållet ”jobblöst”. Eftersom EU definierar hushåll som fattiga om de endast uppfyller ett av de tre måtten kan alltså rika som frivilligt väljer att inte jobba tack vare stora kapitalinkomster ändå räknas som fattiga.

Bilden nedan illustrerar problemet. Den visar vilken social klass (baserat på EU-harmoniserade socioekonomiska klasser) som hushållen i respektive fattigdomskriterier tillhör (källa). Som synes finns en tydlig social gradient, dvs koppling mellan fattigdom och social klass, för såväl inkomstfattiga som materiellt fattiga hushåll. De jobblösa däremot tillhör i betydligt högre utsträckning (tre gånger så stor andel) de två översta socialklasserna och klart mindre de lägsta socialklasserna.

image

Vilken är då slutsatsen? Om man ska följa Brian Nolans rekommendation är den att EU bör utesluta de jobblösa ur sin fattigdomsdefinition eftersom denna grupp innehåller en stor mängd personer som inte kan anses fattiga i traditionell bemärkelse. EU bör såldes återgå till ett mått med endast två fattigdomskriterier. Även om arbetslöshet och utanförskap fortfarande är fenomen som bör bekämpas aktivt vore det olyckligt om den kampen satte käppar i hjulen för fattigdomsbekämpningen. Det gynnar varken de fattiga eller de i utanförskap.

Från ord till handling för ökat sparande

För några dagar sedan fick jag en inbjudan till en paneldiskussion anordnad av Länsförsäkringar på temat: Hur går vi från ord till handling för att öka sparandet? I inbjudan kan man läsa att ”Sverige har under de senaste 30 åren gått från en sparekonomi till en låneekonomi. Bristen på eget sparkapital […] ökar otryggheten”.

Hushållens finansiella tillgångar och skulder i förhållande till disponibel inkomst

Figur 1: Hushållens finansiella tillgångar och skulder i förhållande till disponibel inkomst. Källa: SCBs finansmarknadsstatistik och OECD Economic Outlook 87.

Mitt förslag är att paneldiskussionen inleds med att reda ut om denna verklighetsbeskrivning stämmer. Enligt SCBs finansmarknadsstatistik har hushållens finansiella tillgångar ökat betydligt snabbare än den disponibla inkomsten under de senaste 30 åren (se Figur 1). Kvoten mellan finansiella tillgångar och skulder har dessutom ökat något. Notera att vi diskuterar finansiella tillgångar. Värdeökningar på småhus räknas således inte in i dessa tillgångar. Däremot räknas bostadsrätter åtminstone delvis in genom de insatser och ägarandelar som finns i statistiken sedan 1995. Dessa har ökat över tiden (se Figur 2), men jag misstänker att värdeökningar inte till fullo fångas i SCBs data, utan att ökningen till stor del beror på ett större bestånd av bostadsrätter. Dessutom förklaras de ökade tillgångarna endast delvis av ökningen i insatser och andelar. Ökningar i pensions- och livförsäkringar har i högre utsträckning bidragit till hushållens ökade tillgångar.

Hushållens finansiella tillgångar i förhållande till disponibel inkomst. Källa: SCBs finansmarknadsstatistik och OECD Economic Outlook 87.

Figur 2: Hushållens finansiella tillgångar i förhållande till disponibel inkomst. Källa: SCBs finansmarknadsstatistik och OECD Economic Outlook 87.

En mycket spekulativ hypotes är att hushållens ökade upplåning har orsakats av det höga pensions- och försäkringssparandet. Detta sparande är ju ofta mer eller mindre framtvingat av regleringar (särskilt PPM) och skattesubventioner. Det hushåll som vill eller tvingas utnyttja dessa sparformer kan motverka effekten på nettosparandet genom att ta större lån på hus etc.

Det är tänkbart att vi sparar för lite i Sverige. I ett historiskt perspektiv är dock hushållens tillgångar höga. De svenska hushållens sparkvot är dessutom hög, både i en historisk och i en internationell jämförelse (se Figur 3). Att beskriva de senaste 30 åren som en övergång från en sparekonomi till en låneekonomi känns därför märkligt. Jag tycker att en intressantare och mer relevant frågeställning är hur hushållen och samhällsekonomin påverkas av att hushållens balansräkningar har vuxit, dvs av att såväl tillgångar som skulder nu utgör en betydligt större andel av den disponibla inkomsten än för 30 år sedan. Trots att nettosparandet är högt oroas jag av de växande skulderna, dels eftersom hushållens tillgångarna är mer riskabla än skulderna, dels eftersom tillgångarna och skulderna knappast fördelas jämnt mellan hushållen.

Hushållens nettosparkvot

Figur 3: Hushållens nettosparkvot. Källa: OECD Economic Outlook 88.

Länkar: För den som vill läsa mer om hushållens balansräkning rekommenderar jag kapitel 3 i SCBs skrift Tillgångar, skulder och kapitalvinster — Balansräkningarnas roll underskattas i statistik och analys. Vi förde även en diskussion kring liknande frågor i ett tidigare inlägg.