Hur lagstiftad anställningstrygghet påverkar arbetslöshet, lönebildning och incitamenten för investeringar är humankapital är en mycket viktig policyfråga. Samtidigt är det en fråga där ideologiska föreställningar ofta får dominera i debatten. Det kan därför vara informativt att läsa John van Reenens utmärkta och kärnfulla sammanfattning av både det empiriska och teoretiska forskningsläget kring dessa frågor. Van Reenen visar tydligt att konsekvenserna inte sällan är kontraintuitiva och att en analys enbart baserad på sunt förnuft riskerar att missa viktiga aspekter. Intresserade kan även med fördel läsa Per Skedingers nedladdningsbara bok om effekterna av anställningsskydd.
Samma reform och fråga, men olika resultat
2012-05-31 by 11 Comments
Att välutbildade personer har bättre hälsa och lever längre är välkänt. Däremot är det empiriskt besvärligt att visa att det är själva utbildningen som ger upphov till positiva hälsoeffekter eftersom välutbildade personer besitter en rad andra egenskaper och beteendemönster som också har positiv effekt på hälsan. Det är därför intressant att inte bara en, utan två nya svenska studier nyligen anser sig lyckats med just detta. Problemet är bara att studierna når olika resultat.
Den ena studien fick stor medial uppmärksamhet när socialmedicinarna Anton Lager och Jenny Torssander nyligen presenterade sina resultat i tidskriften PNAS. För att identifiera effekten av utbildning använder de sig av enhetsskolereformen på 1960-talet som innebar att den nioåriga grundskolan rullades ut stegvis i landet. (Detta var en medveten implementeringsstrategi av dåtidens politiker för att göra reformen utvärderingsbar). Resultaten tyder på att mer utbildning minskade dödligheten bland personer äldre än 40.
Den andra, ännu opublicerade, studien är författad av bland andra nationalekonomen Mårten Palme. Även denna studie använder sig av enhetsskolereformen för att identifiera effekterna men resultaten skiljer sig från Lager och Torssanders. Palme m fl finner i och för sig att dödligheten i 40-50-årsåldern sjunker, men samtidigt ökar dödligheten senare och totalt sett förefaller inte dödlighetsrisk och förväntad livslängd påverkas nämnvärt av ökad utbildning.
Att forskare når olika resultat är inte ovanligt; två studier är sällan utformade på exakt samma sätt och det kan därför finnas en mängd skäl till att resultaten skiljer sig. Att forskare som studerar samma fråga med i princip samma datamaterial och snarlik metod når olika svar är dock betydligt ovanligare och extra intressant är det när forskarna är verksamma i samma stad. Exakt vari skillnaderna mellan studierna består är inte klart och kanske borde forskarna i Stockholm inte bara inspireras av varandras idéer, utan även diskutera sina forskningsresultat med varandra?
Läsvärt temanummer om konkurrensens konsekvenser
2012-05-30 by 36 Comments
Det senaste numret av Ekonomisk Debatt som utkommer idag är ett läsvärt temanummer om konkurrens och privata vinstintressen i produktionen av offentligt finansierade välfärdstjänster. Redaktörerna Andreas Bergh och Niclas Berggren pekar i sin introduktion till numret på att någon samsyn i frågan inte står att finna, vilket med all tydlighet illustreras av de efterföljande artiklarna.
Svenskt Näringslivs VD Urban Bäckström slår i numrets första artikel fast att privata aktörer inom välfärdssektorn kommit för att stanna och det därför är “närmast irrelevant” att utreda effekterna av att man öppnat för privat produktion av offentligt finansierade välfärdstjänster. Jonas Vlachos argumenterar å andra sidan utifrån just en sådan (irrelevant?) genomgång av forskning kring effekterna av friskolereformen att det inte förefaller särskilt lämpligt att tillåta vinstdrivande skolor. Björn Hasselgren framför i sin artikel i stället bland annat kritik mot SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser.
I den sista artikeln om konkurrens i välfärdsektorn ställer Bo Rothstein bland annat frågan varför marknaden för välfärdstjänster kommit att dominerats så av vinstdrivande företag. Han argumenterar för att många välfärdstjänster lämpligen skulle kunna produceras av löntagarkooperativa företag. Han poängterar att den politiska vänstern här tycks ha missat en “historisk möjlighet” att införa ekonomisk demokrati för stora grupper av löntagare inom offentlig sektor. För att illustrera detta återger han ett telefonsamtal som en assistent till Rothstein gjort där hon utger sig för att vara en LO-medlem som vill starta ett kooperativ — en fråga som möts av totalt oförstånd från ombudsmannen på LO.
Efter en genomläsning av artiklarna i numret står det klart att om frågan om privat kontra offentligt på välfärdsområdet rymmer många aspekter. Däremot tror jag att det i alla fall bland akademiskt verksamma nationalekonomer råder en större samsyn än det här numret låter påskina. Jag tror till exempel att så gott som alla forskare i nationalekonomi skulle hävda att det är relevant att utreda konsekvenserna av konkurrensutsättning — både i Sverige och annorstädes. Jag tror också att man skulle kunna enas om de flesta principiella avvägningarna när det gäller vilka tjänster som är mer eller mindre lämpade för privat respektive offentlig produktion. I slutändan skulle förstås olika forskare komma till olika slutsatser, men det skulle inte vara samma spretighet som i det här numret av Ekonomisk Debatt. SNS-rapporten Konkurrensens konskvenser där en bred uppställning av nationalekonomer medverkade illustrerade ju på sätt och vis också detta — mig veterligen har kritiken mot rapporten huvudsakligen kommit från särintressen och ideologer snarare än det egna skrået (undantag finns dock: Björn Hasselgrens artikel ovan och en recension av Henrik Jordahl).
Vilket ansvar ska företag ta?
2012-05-29 by 8 Comments
De senaste veckorna har återigen diskussioner förts kring vilket ansvar företag ska ta i frågor som rör miljö, mänskliga rättigheter, jämställdhet, etc. Senast i förra måndagen skrev finansmarknadsminister Peter Norman på DN-debatt, apropå den kritik som framförts i medierna mot TeliaSoneras agerande i odemokratiska länder, att det inte räcker att följa lagen, ”det krävs en egen etisk kompass”.
Frågan är långt ifrån ny inom den ekonomiska forskningen och det är en fråga där det råder mycket delade meningar. En ofta citerad konflikt mellan ämnets två främsta företrädare genom tiderna, Milton Friedman och Paul Samuelson, illustrerar detta väl:
”Few trends could so thoroughly undermine the very foundations of our free society as the acceptance by corporate officials of a social responsibility other than to make as much money for their stockholders as possible” (Milton Friedman)
en uppfattning som kan kontrasteras med:
”A large corporation these days not only may engage in social responsibility, it had damn well better try to do so” (Paul Samuelson)
Citaten är hämtade från en tidig översiktsartikel i The Academy of Management Journal, ”The case for and against Business Assumption of Social Responsibilities” från 1973, en artikel som även idag kan läsas med behållning. Den som idag vill sätta sig in vad nationalekonomer på senare år tänkt om saken kan dock med ännu större behållning läsa “Economic Perspectives on Corporate Social Responsibility” i senaste Journal of Economic Literature. Artikeln innehåller diskussioner kring många av de olika frågor som behöver redas ut men speciellt användbar, tack vare sin tydlighet, tycker jag att följande enkla bild är:
Den illustrerar det enkla faktum att endast om konsumenter bara bryr sig om pengar och ägare bara bryr sig om pengar (classical preferences) så finns det inget utrymme för CSR. Om det däremot är så att åtminstone vissa konsumenter bryr sig om andra saker, som t ex hur varor produceras, så finns det strategiska skäl för företag att ägna sig åt CSR (den intresserade kan själv läsa sig till villkoren för hur “pooling” och “separating equilibria” kan uppstå). Att agera på ett etiskt sätt är helt enkelt något som även helt vinstorienterade företag kan tjäna på (och förstås förlora vinster på att inte inse). Om även ägarna har preferenser som inkluderar annat än bara vinst så finns det förstås skäl att ta detta i beaktande vilket också kan resultera i att företagen ska ägna sig åt CSR. Den som läser t ex Friedmans invändningar mot CSR kan notera att även han tycker att detta är i sin ordning. Hans huvudinvändning mot CSR är att om företagsledare i sitt agerande ska leverera vinst så har de inget eget mandat att “göra gott med andras pengar”. Men det står förstås ägare fritt att sätta upp målfunktioner som inte bara handlar om vinstmaximering. När både kunder och ägare har sociala preferenser är effekten på (den monetära) vinsten oklar då det beror på vad som dominerar, vinsterna från strategisk CSR eller de lägre vinsterna som associeras med att ägare tar sociala hänsyn.
Naturligtvis finns det informationsproblem i detta. Den som är villig att betala mer för en produkt som tagits fram på ett sätt som man uppfattar som etiskt försvarbart, kan ha svårt att skilja produkten från andra. På motsvarande sätt kan ägare som är villiga att avstå från maximal vinst mot att företagen t ex tar sociala hänsyn ha svårt att försäkra sig om att chefer faktiskt agerar enligt en etisk kompass. Detta betyder dock inte att invändningar av typen “vi kan inte ta socialt ansvar eftersom vi agerar på en konkurrensutsatt marknad” är hållbara. Tvärtom illustrerar översikten att CSR mycket väl kan vara en del av både vinstmaximerande företagande och att agera i enlighet med aktieägarnas intresse.
Rapportering om de rikaste försvinner
2012-05-28 by 4 Comments
Att skriva sakligt och intresseväckande om samhällets förmögnaste är inte helt enkelt. Men journalisten Robert Frank på Wall Street Journal har lyckats göra just det under flera år, men nu lämnar han tidningen och därmed rikemansbevakningen.
Franks kanske mest kända bidrag till denna litteratur är den storsäljande boken Richistan. Den boken beskriver hur USA:s rikaste skapat ett eget land i landet, och på vilket sätt de lever sina liv vid sidan av övriga samhället. Fakta varvas med intervjuer och inblickar i de rikas värld, vilken bland annat klargör att det finns tydliga nivåskillnader även inom gruppen superrika. Hans senaste bok, The High-Beta Rich (som jag inte läst) förefaller vara en ännu mer kritisk uppgörelse med de superrikas position och livsstil.
Frank har även tillhandahållit uppdaterad läsning i den populära WSJ-bloggen The Wealth Report. I denna blogg har han presenterat allehanda nyheter från forskning, trivia och tidvis rent skvaller som på något sätt berört de rikaste. Bland bloggens drygt tolvhundra poster återfinns rapporter om studier av de rikas motvilja mot att kalla sig rika, svårigheten att parkera en lustjakt eller var man själv hamnar på “rikedomsmätaren”. I sitt sista inlägg listar Frank bloggens tio populäraste inlägg.
Var studera nationalekonomi? HSV ger föga vägledning
2012-05-24 by 19 Comments
Konkurrensen mellan högskolor om studenter, personal och resurser kräver att offentlig sektor tar ansvar för kvalitetskontroll. Men Högskoleverkets senaste utvärdering av svensk nationalekonomi är tyvärr ett exempel på motsatsen. Och felet ligger i den missriktade utvärderingsmodell som HSV använder.
Vad anser universitetskansler Lars Haikola om HSV:s utvärderingssystem?
När HSV:s kvalitetsutvärdering av nationalekonomiämnet vid svenska universitet och högskolor kom för en månad höjdes på många ögonbryn. Hela tio av 18 lärosäten ansågs ha program med “bristande kvalitet”, medan endast två program höll “mycket hög kvalitet”. Bakom domen stod ett drygt dussin nordiska forskare, utredare och studenter som hade rest land och rike runt för att skapa sig en bild av utbildningarnas innehåll. Granskningen innehåller såväl intervjuer med folk på alla nivåer som genomgång av kursmaterial, utbytesprogram, räkenskaper och uppsatser.
Men när betygen slutligen skulle sättas på respektive utbildning var det i princip endast en av dessa faktorer som spelade roll: uppsatsernas kvalitet. Detta är ingen tillfällighet, utan bygger på HSV:s nya bedömningsmodell som helt utgår från att högskolornas kvalitet är lika med hur bra uppsatser deras studenter skriver. Att så också skett framgår också tydligt i rapportens “Bilaga 1: Samlat omdöme” (även om bedömarnas utlåtanden längre bak i rapporten innehåller mer nyanserad diskussion och information).
Bedömningsmodellen är uppenbart problematisk. I en debattartikel i senaste numret av SULF:s tidning Universitetsläraren kritiserar förre universitetskanslern Anders Flodström just HSV:s uppsatsbaserade bedömningsmodell och även regeringen som varit dess största tillskyndare.
Detta är inte ett utvärderingssystem som kan säga något om utbildningarnas kvalitet. Det är ett system som med välkänt icke-reliabla metoder bedömer kvalitet på utbildningarnas studenter. Ett system som med största sannolikhet skulle generera annorlunda resultat om bedömningarna upprepades med hjälp av en ny uppsättning bedömare. Ett system vars drivkraft blir att rekrytera “bättre” studenter istället för att fortsätta den utveckling mot moderna, studentcentrerade och kompetensbaserade utbildningar som Bolognaprocessen initierat och drivit under tio års tid.
Det faktum att nationalekonomiutbildningen på Handelshögskolan i Stockholm fick högsta betyg av HSV, medan framför allt nyare lärosäten fick dåliga betyg ger vid handen att denna kritik kan vara riktig. Understrykas bör att det alltså inte handlar om att bedömargruppen gjort ett dåligt jobb; uppsatsernas bedömning förefaller grundlig och har dessutom granskats av externa bedömare.
Istället för att kunna ge rekommendationer åt Ekonomistas läsare gällande val av nationalekonomiutbildning i Sverige blev detta inlägg beklagligt nog en kritik av hur HSV betygsätter utbildningar. Förhoppningsvis kan universitetskansler Lars Haikola se till ändring sker.
Vad ska vi med vargar till?
2012-05-22 by 52 Comments
Som tidigare rapporterats här på Ekonomistas skiljer sig storstadsbors och glesbygdsbors uppfattning om vargar markant åt. Vad som inte är helt glasklart är varför storstadsbor som jag vill ha en relativt stor och livaktig vargstam i Sverige.
De allra flesta tror jag efter en stunds eftertanke skulle hålla med om att anledningen till att vi ska visa miljöhänsyn är för att säkerställa människans överlevnad och välfärd. Vi är ju i alla högsta grad beroende av naturen när det gäller allt från rent vatten och mat på bordet till skog att tillverka papper av. Att försöka bevara naturen för dess egen skull förefaller lönlöst. Naturen är stadd i ständig förändring och växter och djur (i någon form) kommer att leva vidare vad människan än hittar på.
Det faktum att vargarna för närvarande är så få tycks dock innebära att de inte kan ha någon nämnvärd effekt på de ekosystem vi är beroende av. Detsamma tycks för övrigt gälla alla utrotningshotade djur — på sätt och vis är ju det faktum att de är utrotningshotade snarast är ett argument för att vi lika gärna kan utrota dem!
Det här resonemanget bortser dock från värdet av biologisk mångfald. Det tar lång tid för arter att utvecklas, medan de relativt snabbt kan utraderas för alltid. Att bevara arter är en slags försäkring mot framtida utmaningar, till exempel för att ta fram mediciner. Därför talas det ofta om den så kallade försiktighetsprincipen när det gäller biologisk mångfald: Eftersom det är så svårt att bedöma det eventuella framtida värdet av en viss art, är det bättre att ta det säkra före det osäkra och försöka bevara så många arter som möjligt.
När det gäller just vargar kommer dessa dock förmodligen att leva kvar i djurparker under lång tid. Jag kanske har dålig fantasti, men jag har väldigt svårt att se vilken nytta vi skulle kunna ha av vargar i framtiden. Måhända är det starkaste skälet för att öka vargstammen snarare av estetisk natur — en del av oss gillar helt enkelt tanken på att det finns vargar i Sverige. Vargen är ju en viktig del i många myter och sagor som vi är uppväxta med och det skulle onekligen kännas lite konstigt om vargarna försvann.
Varken mångfaldsargumentet eller det estetiska argumentet är helt tydligt och det är inte klart vilket argument som främst åberopas, så det förefaller åligga vargvännerna att tydliggöra argumenten för sin ståndpunkt. Om det till exempel framförallt är estetiska skäl som ligger bakom storstadsbornas vilja att bevara vargarna förefaller de ytterst rimligt att som Daniel tidigare argumenterat låta de som konsumerar tanken på vargens existens kompensera de som drabbas av deras fysiska existens.
Varför ska vi studera fördelningsfrågor?
2012-05-21 by 11 Comments
Med jämna mellanrum får jag frågan varför jag studerar fördelningsfrågor. Ibland formuleras det inte som en fråga utan som ett mer eller mindre aggressivt påstående: “Ekonomer ska inte hålla på med fördelningsfrågor. Fördelning är ett politiskt beslut. Ekonomer ska hålla på med effektivitet, de ska bekymra sig om att maximera totalen, sedan är det upp till andra att bestämma om fördelning…”, och så vidare.
För mig är detta konstiga för att inte säga helt obegripliga påståenden. Låt oss för tillfället bortse ifrån hela diskussionen om i vilken mån ekonomer alls ska pyssla med normativa frågor (vilket jag tycker att de mycket väl kan göra) och fokusera helt på varför fördelningsfrågor är viktiga även om man är av uppfattningen att ekonomer ”bara” ska agna sig åt att förstå och beskriva hur samhällsekonomin fungerar. Man kan skilja på två kanaler via vilka fördelningsaspekter påverkar hur ekonomin fungerar:
1) Ekonomisk/resurs kanal: En individs ekonomiska beslut vid varje givet tillfälle formas naturligtvis bland annat av individens tillgångar. Dessa individuella beslut (Hur mycket pengar ska jag spara? Ska jag utbilda mig, och i så fall till vad? Ska jag starta ett företag? etc.) bestäms både av signaler och förväntningar om den relativa avkastningen på respektive aktivitet (incitamenten) och av resurserna som man har tillgång till.
2) Politisk/opinionsskapande kanal: Fördelningen (eller uppfattningen om fördelningen och dess orsaker) påverkar politiska attityder i befolkningen och kommer därigenom att påverka ”reglerna i samhället” i framtiden.
Effekterna kan illustreras i en figur (som den mycket uppmärksamme kan identifiera som en mix av en bild ur Torsten Persson och Guido Tabellinis bok ”The economic effects of constitutions” och en annan ur Daron Acemoglu och Jim Robinsons bok ”Economic origins of dictatorship and democracy” med lite tillägg).
Till vänster i bilden finns en schematisk bild av marknaden och dess dynamik med fokus på fördelningsaspekterna. I början av varje period har en person tillgång till vissa resurser (och har förväntningar om framtida konsekvenser av sitt beteende). Baserat på detta fattas beslut som resulterar i vissa ”marknadsutfall”. Via policy ändras dessa utfall genom skatter och transfereringar, vilket slutligen resulterar i en ny fördelning av resurser (för konsumtion och sparande). Policy är förstås relevant i alla delar av detta eftersom den både påverkar direkt genom skatter och transfereringar och mera indirekt genom att tillhandahålla eller subventionera sådant som individer annars skulle behöva tillhandahålla själv (t ex utbildning, sjukvård, pensionssparande).
Resten av bilden illustrerar den politiska delen av det hela. Baserat på hur individer uppfattar att samhället funkar så formar de preferenser som kanaliseras genom en politisk process styrd både av fördelningen av resurser och de politiska spelreglerna. I slutändan resulterar detta i ny policy som påverkar marknadsutfall och interaktion.
Det finns naturligtvis många frågor där man kan göra förenklande antaganden som gör att man inte behöver ta explicit hänsyn till fördelningsaspekter men det finns knappast någon fråga där fördelningsaspekter är irrelevanta. Detta gäller även om man inte har några ambitioner att säga något normativt.
(Ps. Den som är intresserad kan läsa en längre text om detta skriven som underlagsrapport för Finanspolitiska rådet här. Där finns också en rapport som Daniel skrivit om regeringens fördelningspolitiska redogörelser 1992-2011).
Låt inte snålheten bedra visheten!
2012-05-18 by 1 Comment
Sockenindelning. Församling. Det hör man ju redan på orden att detta är en anakronismer som inte hör hemma i ett modernt samhälle. Det tycker uppenbarligen även regeringen och det finns nu planer på att ändra folkbokföringen och enbart basera denna på kommun och fastighet, istället för som idag på socken eller församling. Som en samling akademiker idag argumenterar på SvD Brännpunkt vore emellertid detta ett stort misstag.
Väldigt mycket forskning bygger på att det går att följa individer över tid. Genom att tämligen exakt veta var dessa växte upp kan man långt senare, ibland generationer senare, analysera hur olika faktorer påverkat dem på olika sätt. Dessa faktorer kan vara sociala, ekonomiska, miljömässiga eller av hälsokaraktär — det hör till sakens natur att vi inte idag vet exakt vilka faktorer som är relevanta. För att kunna undersöka saken måste det dock gå att koppla den exponeringen för olika faktorer till enskilda individer och då är socken- och församlingsindelningen till stor hjälp.
När det gäller att analysera hur diverse samhällsförändringar påverkar den ekonomiska och sociala geografin är det vidare av stor vikt att ha geografiska indelningar som är stabila över tid; mycket av vad som sker är omallokeringar inom exempelvis kommuner och utan en finare indelning kan dessa förändringar inte studeras. Visst finns det teknik som gör det möjligt för forskare att “återskapa” socknar och församlingar, men som professorerna på Brännpunkt skriver är det både dyrt och komplicerat.
De marginella besparingar som kan göras av att man gör sig av med socken- och församlingsindelningen måste vägas mot de samhällskostnader som en försämrad och fördyrad forskning för med sig. Regeringens förslag förefaller vara illa genomtänkt och det är bara att hoppas att man inte låter snålheten bedra visheten i detta fall.
Mobilitet bland forskare
2012-05-16 by 1 Comment
Forskare är ett förhållandevis mobilt släkte. Många spenderar något eller några år utomlands och för en hel del är utsikten av en internationell karriär en del av lockelsen med forskaryrket. I flertalet länder oroar sig också politiker, näringslivfolk, byråkrater och inte minst forskarna själva över landets akademiska attraktionskraft. Att få pålitlig statistik över hur det förhåller sig är inte heller lätt, framförallt inte när man vill jämföra länder med mycket olika tradition vad gäller att registrera olika förehavanden.
En ny artikel gör emellertid ett försök att med hjälp av enkätdata jämföra varifrån forskarna i 16 olika länder kommer. Föga förvånande visar sig USA vara det land dit forskare och från nästan alla länder helst söker sig (och amerikanska forskare är minst benägna att söka sig utomlands). Överlägset högst andel utländska forskare har emellertid Schweiz där 57 procent är födda utomlands. Sverige visar sig ha fjärde högst andel utländska forskare och 38 procent av de här verksamma forskarna är invandrade. Dessutom visar sig mångfalden vara näst störst i Sverige: endast Tyskland har en mer diversifierad forskarpopulation än Sverige.
Svenska forskare är däremot inte särskilt benägna att söka sig utomlands och en större andel svenska forskare i utlandet än i något annat land säger att de kan tänka sig att att återvända hem. Intressant nog är en väldigt hög andel svenska forskare i utlandet även säkra på att de inte kommer att flytta hem igen. Hemlandet verkar alltså väcka motstridiga känslor i forskarkollektivet.
Enkäten är även tydlig på en punkt: vill ett land locka till sig utländska forskartalanger är kvaliteten på landets forskning avgörande. Möjligheten att arbeta med framstående kollegor för att på så sätt gynna sin forskarkarriär är det forskarna påstår vara avgörande för var de vill arbeta. Att försöka locka med generös föräldraledighet, utdragen semester och — faktiskt — hög lön verkar dock svårt: i förhållande till en stimulerande forskningsmiljö hamnar sådana faktorer långt ner på forskarnas uppgivna preferensordning.
Samtidigt ska man vara på det klara med att detta är de faktorer som forskarna påstår sig bry sig om och det kan ju se annorlunda ut i praktiken. En mer utförlig analys av vilka faktorer som faktiskt påverkar forskarnas mobilitet vore därför önskvärd.
Ekonomistas 
Senaste kommentarer