Den hårda vintern har gjorts sig påmind för de flesta storstadsbor. Glashala trottoarer och gator kantade av höga snövallar utmanar såväl fotgängare som bilister. Samtidigt lyser hustaken skinande svarta, helt fria från snö. Hur kommer det sig? Svaret har att göra med vem som har ansvaret för om olyckan är framme.
Sedan en 14-åring dödades av en fallande istapp för några år sedan har alla fastighetsägare gjorts ansvariga för snöröjning av tak och konsekvenserna för bristande sådan. Tydligheten i ansvarsfrågan har gett tydlig effekt. Efter särdeles kraftiga snöfall i vintras rapporterade media: “Akut brist på snöröjare”. Och trots snökaoset på gator och trottoarer gällde bristen snöskottare på taken.
Varför har då inte de ansvariga för halkbekämpning av trottoarer eller skottning av gatornas parkeringsplatser rekryterat lika aktivt? Lägre samhällskostnader kan inte vara svaret. Varje år skadas ungefär 25 000 personer i halkolyckor, i vars jämförelse den risk-justerade kostnaden för fallande snö eller is blir pytteliten. Istället handlar det förmodligen om vem som i slutändan bär denna kostnad. Och här blir det rörigt. Gatornas skottning sköts i många fall av kommunerna, ibland av Trafikverket. Trottoarer och vägbanor tidvis av kommuner och tidvis privata fastighetsägare. I den mån olyckan är framme till följd av en halkig trottoar betalas kostnaderna för sjukvård av de skadade själva (privatpersoner) och förstås landstingen. Alltså varken kommunen eller fastighetsägaren eller Trafikverket. Möjligen kan dessa få betala notan längre fram, men oklarheten i ansvarsfrågan gör det svårt att i slutändan få ersättning. Samma situation gäller för bilister med krockskador eller parkeringsböter till följd av dålig snöröjning. De ansvariga slipper undan sitt ansvar.
En slutsats är att tydligare ansvar ökar viljan att förebygga risker – och framtida skadeståndskrav. Snöskottningen på taken i Stockholm är ett tydligt exempel på det. Skulle ansvaret för snöröjning på gator och torg förtydligas talar alltså mycket för att vi nästa vinter kan fram emot en både snabbare och mer förebyggande snöröjning. Vem tar på sig ansvaret för en sådan informationskampanj?
Ekonomistas 
Intressant fråga som jag funderade på i vintras, men ur ett annat perspektiv. Ansvarsfrågan är tydlig, men vad är egentligen de ekonomiska konsekvenserna för fastighetsägaren vid olyckor? Mellan tummen och pekfingret känns det inte som om de ekonomiska incitamenten för fastighetsägare är tillräckligt stora (skadeståndskrav är inte gigantiska). Ändå skottas tak som bara den. Har jag missat något eller är fastighetsägare så riskaverta att de betalar mer än nödvändigt?
Tråkigt att sitta i finkan för vållande till annans död?
Vad gäller snöskottningen av vägar, så gäller för biltrafiken att du ska iaktta den försiktighet som krävs vid tillfället.
Och väghållaren ska ju vara försumlig, och det brukar vara svårt att påvisa.
Då gator o vägar skottas och skottas dåligt, så i Jämtland får utföraren gratis stål och dom ‘sätter ner’ stålet och kör mot asfalten.
Mens i dom län där dom får hålla stålet själva, lyfter en tum, med mycket snö o spår, kvar i botten.
Sen en ‘glidning’ av när det blivit typ 10cm och det ska skottas.
Om det fortfarande snöar så ‘glider’ entreprenören ofta tills det slutat snöa och kanske väntar tills det snöat 20cm.
‘Det är inte dubbelt så dyrt att skotta 20 som 10cm, ofta ungefär samma kostnad, om du inte måste bära bort all snö.
@Osunt,
Glöm inte att många fastighetsägare i Stockholms innerstad är små bostadsrättsföreningar, med små ekonomier. Jag gissar att de kostnader och den tidsåtgång som en rättegång skulle kräva, och skadestånd ovanpå det, överstiger kostnaderna för takskottningen. För den föreningen där jag sitter i styrelsen gick snöskottningen på cirka 75.000 2010. I år hamnar vi på cirka 60.000, om det inte kommer ett häftigt snöfall och påföljande köldknäpp nu.
Dessutom kan jag säga att vår styrelse känner ett visst personligt ansvar för att inte istappar från våra tak dödar någon förbipasserande eller medlem. Eller oss själva …
Man måste ju ha ekonomiska incitament för att visa lite jävla folkhyfs och sunt förnuft…
Om inte föreningen har råd att hålla taken snöfria så får man väl höja avgiften. Om de boende inte har råd med detta så bör de inta vara fatighetsförvaltare och får flytta.
Att BRF biter ihop och pungar ut med vad det kostar för takskottning har jag full förståelse. Det hade också skett i vår BRF om behovet hade funnits. Men hur resonerar man på stora fastighetsbolag?
Vållande till annans död känns inte som ett troligt scenario..
Vad är det som gör att vinstdrivande företag lägger mer pengar än vad det smakar på riskförebyggande arbete? Det gäller inte bara istappar utan även många andra områden. Jag förespråkar inte att företag ska lägga av med det, men det jag är nyfiken på är var gränsen går mellan vinstmaximering och moraliskt handlande.
Istappar och arbetsolyckor är ju mycket direkta, nära och därmed mer svårhanterade konsekvenser, men medan mer långsiktiga eller geografiskt avlägsna negativa konsekvenser väger betydligt lättare.
Finns det något annat sätt att komma åt detta än genom ekonomiska incitament?
Tusentals km av det svenska vägarna sköts av ideélla föreningar med hjälp av njugga statliga bidrag och egna insatser- ett ökat ansvar måste förenas med ökade statliga bidrag eller ännu bättre: det allmännas övertagande av skötsel o ansvar.
Eller så inser vi att det oxå finns ett personligt ansvar.
Grymt bra inlägg! Precis i min smak: analytiskt, informativt och vardagssmart.