Mitt i allt valsedelsräknande så har några forskare knutna till IFAU släppt en djupt fascinerande studie. Den visar att personer födda under en lågkonjunktur får leva med sviterna av detta under resten av livet. Mer precist finner forskarna att nedsättningen av de kognitiva förmågorna efter en stroke är betydligt större för dem som föddes under en lågkonjunktur än under en högkonjunktur. Mönstret verkar även gälla för andra allvarliga sjukdomar som inträffar sent livet.
Den troliga mekanismen är att påvra förhållanden under fosterstadiet och tidig barndom skapar problem som vi aldrig riktigt hämtar oss från. Det ska här betonas att man undersökt personer födda 1908-1937 och då var konsekvenserna av en lågkonjunktur allvarligare än idag — åtminstone i absolut mening. En fråga som väcks av studien är om det är den stress och oro som lågkonjunkturer för med sig som ligger bakom resultatet eller om det beror på faktorer som näringsbrist. Om det är det senare är troligen lågkonjunkturer mindre skadliga idag men om det är det förra är frågan öppen.
Ekonomistas 
Det känns, som du skriver, inte orimligt att tro att effekten kan vara väldigt annorlunda idag (av att födas i hög/långkonjunktur), jämfört med i början av 1900-talet.
Även om det är en annan forskningsfråga (men delvis relaterad), så finns det studier som visar att direkta hälsoeffekter av lågkonjunkturer är väldigt annorlunda idag jämfört med för 100-200 år sedan. En anledning är rimligtvis att dagens stora hälsoproblem är annorlunda än för 100-200 år sedan (då var infektionssjukdomar en ledande dödsorsak, vilket det inte är idag). Och sådant som infektionssjukdomar har en tydlig koppling till t.ex. näringsbrist.
Se t.ex. studien som pekar på att under 1800-talet ökade dödligheten i Sverige markant i lågkonjunkturer, medan detta samband verkar ha försvunnit under senare delen av 1900-talet fram tills idag.
http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/18249452
Här om hur barns mentala hälsa påverkades av 1990-talskrisen i Finland:
http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/15122967
Nolltillväxtsamhällen är inte att leka med:
Click to access 2009-1_c2a471c1b618cf5c1ee2626b00287efd.pdf
Studien stämmer säkert. För de östeuropeiska länderna finns tydliga skillnader mellan generationer födda under “svåra år” jämfört med år som var lite bättre. Vissa generationer är mer kortväxta än såväl tidigare som senare, eller exempelvis mer benägna att ha vissa sjukdomar. Även ättlingar till människor som genomlevde svälten på 1930-talet i Ryssland och Ukraina har visat sig mer benägna att ha vissa sjukdomar.
Visst är dessa studier relevanta men jag finner det ändå fantastiskt intressant att förlusten av kognitiva förmågor av en viss sjukdom beror på hur man hade det under barndomen. Den typ av studier du lyfter fram är ju att nivån permanent ändras.
Återhämtning har med hjärnans plasticitet att göra, och den relaterar till personens kognitiva förmågor innan stroken. De som har en aktiv hjärna har bättre prognos, eftersom deras hjärnor bättre kompenserar funktionsbortfallet.
Folk med sämre förutsättningar tidigt i livet (dvs stress i livmodern och under första levnadsåren), har sämre kongnitiv förmåga oberoende av näringsintag.
Lyckligtvis kan man göra någonting åt det om man har större visioner för förskolan än förvaring http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/19765003 och dessutom lär vi snart veta mer om det http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2929559/?tool=pubmed
I linje med detta drabbas folk med låg socioekonomisk status oftare och värre av stroke, enligt en svensk studie.
http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/18535278
Men, intressant nog bara av ischemisk stroke, inte av hemorragisk stroke. Ischemisk stroke orsakas oftast av en blodpropp, och de är i många fall resultatet av en inflammatorisk process. Att barn som vuxit upp i social stress har en ökad benägenhet för inflammatoriska sjukdomar är välkänt och har att göra med en tidig förändring i kortisol-funktionen.
Resultaten är helt väntade, skulle jag säga.
Skydda barnfamiljer från konsekvenserna från den ekonomiska stress som en lågkonjunktur innebär. Idag är istället barn till ensamma föräldrar extra utsatta.
Att isolera exakt vilka faktorer som gör att barn till föräldrar med låg SES har, exempelvis, sämre kognitiv förmåga är inte enkelt. Det är en blandning av kostvanor (jag betvivlar att någon studie lyckats fånga skillnader i kostvanor på ett tillfredsställande sätt), stress (bla av ekonomiska faktorer), livsstilsaspekter (rökning, alkohol, motion etc), genetik, socialt sammanhang etc.
Oavsett vilka de exakta mekanismerna är så visar dock en väldigt gedigen norsk studie att dagis förbättrar framtidsutsikterna för barn. Och då framförallt för barn med mindre gynnsamma förutsättningar.
Denna typ studier gör onekligen att man kan ifrågasätta det kloka i att det i Sverige satsas förhållandevis mycket på vuxenutbildning. Vill man förbättra och utjämna barnens livschanser verkar det vara betydligt bättre att lägga resurserna på dagis.
Slutsatsen att det skulle leda till att vi drar ner på vuxenutbildningen är i sig helt absurd. Du menar att de fördelar man ger barnen ska man sedan kompensera bort genom att minska på vuxnutbildnigen för att behålla ett ojämlikt steady-state? Ok.
Den “investeringen” som görs i barnen i förskolan nu gynnar ju helt andra individer än de som går vuxenutbildningar (småbarn går inte på komvux). Däremot kan man tänka sig att en bättre insats i förskolan nu kan minska behovet av komvux om en sisådär 15-20 år. Om inte de socioekonomiska skillnaderna växer ytterligare, dvs och behoven därmed ökar.
(Kvaliteten på den svenska förskolan har försämrats kraftigt det senaste åren, med färre och sämre utbildad personal för de yngsta barnen. Jag kan personligen jämföra tidig svensk förskola, dvs ca 1-årsåldern, med den som man har både i Norge och i Tyskland och konstatera att de gör helt andra bedömningar av små barns behov av vuxennärvaro i dessa länder. I jämförelse var förskolan i Abrahamsberg, med sina 16 1-2-åringar på 3 personal, i huvudsak förvaring. Fundera över vad detta kommer att få för konsekvenser framöver för de som inte har en stimulerande hemmamiljö. Med det åtanke kommer vi vara tvungna att satsa mycket mer på vuxenutbildning om folks livschanser inte ska komma att skilja sig åt ännu mer)
Det handlar inte om att isolera enskilda faktorer, det är inte fruktbart. Det handlar om att ha ett intersektionellt förhållningssätt till problemen. Problem samverkar och förstärker varandra. Av alla dessa problem som är associerade med låg SES torde dieten vara ett av de mindre – om man inte är intresserad av Rural Zimbabwe förstås. Men är du övertygad om att skillnader i nutrition i EU-länderna är vad som är avgörande för den kognitiva utvecklingen här kanske du borde göra forskarvärlden uppmärksam på det – det har den nämligen helt missat!
Oavsett vilka faktorer du tror eller tycker borde vara viktiga så kan man konstatera att fattiga, oroliga, deprimerade och/eller arbetslösa föräldrar är sämre på att stimulera sina barn. Det gör ju inte heller saken bättre att arbetslösas barns rätt till förskola är inskränkt. Det är rent kontraproduktivt.
Vi håller med varandra om mycket och det är därför glädjande att regeringen lagstiftade om rätt till förskola från tre års ålder under förra mandatperioden. Man skulle kunna tycka att denna rätt även skulle finnas ännu tidigare men det är åtminstone en förbättring i förhållande till tidigare.
Vad gäller komvux så är det så att effektiviteten av alla satsningar måste utvärderas och det finns mycket lite som tyder på att komvux är särskilt effektivt. IFAUs stora utbildningsrapport från i somras tyder på att avkastningen på konvux är mycket låg; och detta gällde komvux som vidareutbildningsinstrument.
Ännu lägre är den förmodligen när det gäller sk konkurrenskomplettering av betygen. Den enda studie jag känner till som undersöker effekten av detta fenomen visar att konkurrenskompletteringarna är ren luft. Dvs det höjda meritvärdet motsvaras inte av en motsvarande ökning av de akademiska prestationerna.
Samma studie visar också att 42 procent av studenterna på läkarprogrammet och 21 procent av studenterna på civilingenjörsprogrammet hade betygskompletterat (idag är nog andelen ännu högre). Sammantaget betyder detta att det enda resultatet av betygskomplettering är att studier skjuts upp. Dessutom visar en annan studie att möjligheten till konkurrenskomplettering är kraftigt socialt snedvridande. Det är svårt att se samhällsvärdet av en ordning som får studenterna att dra ut på sin gymnasietid och som ökar de sociala klyftorna.
Självfallet bör det finnas alternativa vägar för den som valt fel en gång men frågan är vilken omfattning dessa ska ha. Resurserna är trots allt begränsade och om alternativet börjar bli norm kan det finnas anledning att ifrågasätta ordningen.
Vad gäller personaltätheten på förskolan så har denna under åren 1999-2009 pendlat mellan 5,1 och 5,4 barn per årsarbetare. Som lägst var den 2006 och den var 2009 uppe på 5,3. Vad gäller barngrupper etc så säger den tyska rekommendationern att det ska vara maximalt 25 fyraåringar per behörig vuxen (se Fig E9). Det ser säkert bättre ut på sina håll men bilden av mycket stora grupper stämmer med anekdotiska bevis från Berlin. Vad gäller Norge så har du kanske aktuella siffror men studien som pekade på stora positiva effekter visar att personaltätheten under den relevanta perioden låg på 8-9 barn per vuxen (se Tabell X).
Vad gäller kostvanor etc så är det naturligtvis möjligt att barnen påverkas av kostens sammansättning även om man inte talar om ren undernäring. En brittisk studie som väckte viss uppmärksamhet för något år sedan tydde tom på att matvanorna kunde påverka barnets kön (jag är dock inte övertygad om denna studies kvalitet).
Jag förstår inte vad som är kontroversiellt med att säga att vi inte vet exakt vilka faktorer som gör att barn till föräldrar med låg SES presterar sämre. Sedan kan man tycka att det är mer eller mindre intressant att söka reda på dessa mekanismer. Jag tycker det är intressant, inte minst då det kan ge oss en vägledning om vilka kompensatoriska åtgärder riktade mot både barn och föräldrar som kan förväntas ha störst positiva effekter.
Nymnchen – vore det inte bättre och mer logiskt att skydda barnen från föräldrar som inte kan ta hand om sina barn?
För att besvara Vlachos fråga i ingressen kan man väl lättast titta på studier hur barns kognitiva förmåga påverkas av a) stress och oro hos modern b) näringsbrist hos densamma. Har det inte gjorts sådana borde de väl inte vara så svåra att göra. Det ger förstås inte svaret på lång sikt men en god indikation kan det ju vara.
Det skulle inte förvåna mig om sådana studier finns men samtidigt är det svårt med kausaliteten. Att randomisera ut stress och oro är inte så lätt gjort varför det krävs någon form av kvasi-experimentell ansats. Att näringsbrist och liknande påverkar småbarn negativt är dock välkänt (se även Martins kommentar ovan).
Ett enkelt svar på frågan är att det i princip inte finns några friska människor som har näringsbrist i Sverige.
Sen kan man ju tala om att skillnader i diet (utan att prata om näringsbrist) påverkar vår intelligens i höginkomstländer – det har man Naturligtvis undersökt. Slutsatsen är att, meeh….
http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2698009/?tool=pubmed tex här
Möglich. kanske.
Det man däremot sedan länge VET är att barns intelligens påverkas av SES, moderns intelligens och av hur stimulerande barns hemmiljö är (refs i länken ovan). (Vlachos; det kontroversiella i att påstå att man inte vet vad som påverkar barns kognitiva förmåga är att man faktiskt vet vad det är som påverkar barns kognitiva förmåga. Det kontroversiella är alltså att du, som vanligt och i din fulla rätt, inte är påläst inom någonting som inte är ditt område. Man hade kunnat tänka sig att det kunde leda till viss försiktighet i slutsatserna, men inte då!)
Låt oss för enkelhetens skull anta att kosthållningen påverkar barns intelligens i den rika världen i modern tid. Då beror det i så fall inte på att nyttig mat inte är tillgänglig utan på ett destruktivt hälsobeteende – en av de välkända konsekvenserna av (ekonomisk) stress. Dålig kost medierar alltså effekten av SES.
Vad är det som är så kontroversiellt i att påpeka att i våra rika samhällen är social och intellektuell stimulans, maternell utbildning/intelligens och trygghet (dvs låga kortisol-nivåer) är de avgörande faktorerna för barns kognitiva förmåga, inte tillgången på mat?
Jag kan rekommendera denna review i en Nature-tidskrift för de som fortfarande är ignoranta om ämnet. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/20725096 Som de påpekar här “In contrast to sociological and epidemiological approaches, neuroscience can identify the underlying cognitive and affective systems that are influenced by SES”
Alternativt är hjärnforskarna också del i den världsomspännande kommunistkonspiration vars enda syfte är att misskreditera de ekonomer som vet hur det egentligen ligger till. Eller hur, Vlachos ;-D
Nej, Nymnchen, vi vet inte exakt (vilket var det jag skrev) vilka faktorer som påverkar barns kognitiva förmågor men du är ju inte intresserad av sådana nyanser. Jag har inte heller någonstans ifrågasatt att det finns samband mellan de faktorer du listar och barns kognitiva förmågor men det låtsas du inte heller om. Vad jag har sagt är att frågan är intressant och viktig. Ditt svar på detta är att man redan vet svaret och belägger det med en artikel som visar att det finns samband mellan SES och kognitiv förmåga. Att artikeln inte på något sätt säger att vi vet allt som vi behöver veta kring detta område låtsas du inte om. Jag drar slutsatsen att du inte diskuterar med mig utan med någon annan. Det är rätt tröttsamt.
Inte heller förefaller du egentligen vara särskilt intresserad av sakfrågan. I stället verkar du vilja använda frågan för att misskreditera någon (mig, nationalekonomerna, alliansen, svensk barnomsorg?). Att du lyfter fram tysk barnomsorg som föredöme är belysande. Tysk barnomsorg som, enligt officiella källor (och egen anekdotisk evidens), accepterar en personaltäthet som är väsentligt lägre än den svenska. Att införandet av tysk barnomsorg i Sverige troligen skulle få ytterst negativa konsekvenser för socialt utsatta grupper struntar du tydligen helt i.
Att du sedan förespråkar åtgärder som kraftigt skulle öka den sociala snedrekryteringen inom utbildningssystemet är även det belysande. Du är tydligen egentligen inte intresserad av att förbättra situationen för socialt utsatta grupper. I stället vill du använda dessa gruppers situation för andra syften.
Utvecklingsekonomer har tittat på detta ett tag. Se till exempel denna artikel (plus referenser):
http://oep.oxfordjournals.org/content/58/3/450.abstract
Nationalekonomer vid Oxford (bl.a. Stephan Dercon) håller på att samla in ett ganska intressant micro-dataset från fyra länder för detta syfte (data är offentligt, och relativt underutnyttjat än så länge):
http://www.younglives.org.uk/
dagensfel
Ja, så kan man ju se det, det görs ju också i och med forsterhemsplacering. Ett effektivt och humant sätt är väl att erbjuda barnen en stimulerande miljö under dagarna samtidigt som man stöttar föräldrar i deras känslomässiga relation till barnet. Det finns många sådana framgångsrika projekt.
Det handlar ju om väldigt stora grupper med barn som är märkbart missgynnade i Sverige, exempelvis den fattigaste 1/10, men också den fattigaste 1/4 – du kan inte på allvar tycka att man ska ta en stor del av dessa barn ifrån föräldrarna? Det tror jag knappast är önskvärt från varken ett liberalt, ekonomiskt eller känslomässigt perspektiv.
Jo, i princip borde inte föräldrar ha någon som helst “rätt” till sina barn. Blir barnen missgynnande av sina föräldrars livsstil så har de omedelbart förverkat sitt föräldraskap.
Naturligtvis borde föräldrarna stå för de kostnader detta innebär, under resten av sina liv om så är nödvändigt. Det vore synnerligen liberalt: det handlar om att upprätthålla barnens fysiska integritet gentemot omgivningen. Typisk kärnverksamhet för en liberal stat.
Förhoppningsvis skulle de höga kostnaderna, som troligen skulle förfölja dem resten av livet och tvingade dem att leva på existensminimum, dessa omhändertaganden renderade för föräldrarna leda till att potentiella föräldrar tänkte både en och två gånger innan de valde att skaffa barn.