Helgläsning om Grekland och Irland

För oss med personliga kopplingar till Grekland är mycket av vad finansjournalisten Michael Lewis skriver i en mastodontartikel i Vanity Fair om den grekiska krisen väl känt: korruption och skattefusk är utbrett, den statliga sektorn är överbefolkad av överbetalda personer som inte arbetar och så vidare. Lewis fascinerande artikel gör det klart varför min grekiska kusin och jag aldrig riktigt kunnat förstå varandra när vi pratat om statens roll i samhället. Efter avslutad läsning är man effektivt vaccinerad mot påståenden om att Greklands problem är orsakade av finansmarknadens spekulanter eller — för den delen — av euron. Och liksom Mats Persson och Lars Calmfors blir man onekligen skeptisk till idén att skattebetalare i andra länder ska hjälpa länder som Grekland att betala sina skulder.

Lika intressant (och lika lång) är Lewis artikel om Irland i samma tidskrift. Förutom att den ger skrämmande inblickar i hur vanskötta de irländska bankerna var, så fångar artikeln dramatiken kring det ödesdigra beslutet att garantera dessa bankers lån; ett fåtal personer fattade på oklara grunder ett beslut som upp över öronen skuldsatte hela den irländska befolkningen under mycket lång tid framöver. För alla dem (inklusive undertecknad) som tror att många av problemen i den finansiella sektorn beror på att kreditgivare och företagsledningar är skyddade från personliga förluster är det ögonöppnande att läsa om de irländska bankirernas öden. Många av dem skuldsatte sig personligen tungt för att ända till slutet köpa på sig nu värdelösa aktier i sina banker. Ett inte oväsentligt antal har nu tagit livet av sig.

Båda artiklarna visar med all önskvärd tydlighet faran med att betrakta — och behandla — vad som i grunden är solvenskriser som likviditetskriser.

Comments

  1. Kristian Grönqvist says:

    Mao

    Den gamla Solvalladevisen. Spelar man för lånade pengar kna det gå bra ett tag men på sikt drar man med sig oskyldiga i fallet.

  2. Jonas, du missade att svara på frågorna angående ditt förra inlägg.

  3. Fredrik L says:
  4. Per-Olof Persson says:

    Problemet är inte själva EURO-samarbetet eftersom kriser skapades både inom EURO-samarbetet och i länder utanför samarbetet. Problemet är i stället ”Cantillon-effekten”.

    Irländaren Richard Cantillon var den person som först beskrev vilken effekt nyskapade pengar har på den reala ekonomin. Cantillon och skotten John Law var verksamma som bankirer i Frankrike under 1720-talet. Staten gav tillstånd till en omfattande sedelutgivning utan uppbackning av guld/silver.

    Till en början gynnas alltid den del av ekonomin som först träffas av de nya pengarna. I detta fall valde de människor som först fick tag på de nya pengarna att investera dem inom jordbruket. Det är den tidsmässiga analysen som är viktig:

    1) Priserna började att stiga på jordbruksmark (vilket gynnar ägarna av mark). 2) Priserna började att stiga på investeringsvaror (vilket gynnar producenterna av dessa varor). 3) Efter ytterligare en tidsperiod stiger lönerna inom dessa två branscher. 4) Priserna på varor som levereras till dessa två branscher stiger osv.

    De som tjänar på detta är de personer och företag som först får tag på de nya pengarna eftersom dessa kan köpa någonting innan priserna har börjat stiga. De som tjänar näst mest är de som är nummer två i mottagningskedjan osv. De som är sist i mottagningskedjan förlorar köpkraft eftersom priserna redan har stigit när dessa får tag på pengarna.

    Problemet är att det endast finns ett visst antal fysiska produktionsresurser i ekonomin – arbetskraft, fasta kapitalvaror (maskiner, byggnader etc), rörliga kapitalvaror (stål, cement etc). Dessa resurser kommer att överföras till branscher med höga vinster ifrån branscher med låga vinster.

  5. Per-Olof Persson says:

    Fallet Irland: Eftersom Europeiska Centralbanken har medel för att få ner räntan under den naturliga räntan ökar efterfrågan på att ta lån. Helt nya pengar skapas och människor/företag väljer att använda pengarna till att bygga/köpa nya bostäder.

    Priserna stiger på bostäder och därmed ökar byggföretagens vinster. De knappa resurserna överförs därmed till byggsektorn ifrån andra sektorer. 25 % av den manliga arbetskraften arbetade inom byggsektorn. Investeringarna inom byggsektorn ökar medan de blir lägre i andra sektorer av ekonomin.

    För att detta ska vara långsiktigt hållbart måste vinsterna upprätthållas inom byggsektorn. Vinster beror på intäkter och kostnader.

    Intäkterna är beroende av att människor/företag för alltid lånar nya pengar för att köpa/bygga nya bostäder. Räntan får således inte stiga och skuldbördan får inte bli för stor i förhållande till människor inkomster. DETTA ÄR LÅNGSIKTIGT OMÖJLIGT!

    Byggföretagens kostnader får inte börja att stiga i snabbare takt än intäkterna. Men detta kräver egentligen att ökningen av penningmängden stiger i allt snabbare takt för alltid. DETTA ÄR LÅNGSIKTIGT OMÖJLIGT!

  6. Per-Olof Persson says:

    Fallet Grekland: Medlemskapet i EURO-samarbetet gav låga räntor på lån. Långivarna trodde att valutarisken var borta för Greklands del. Grekland kunde inte inte längre devalvera sin valuta för att minska sin skuldbörda.

    Det var staten som tog lån och använde pengarna till offentlig konsumtion. Till en början kunde staten få någonting för ingenting. Dessa pengar hade till en början full köpkraft eftersom det tar tid innan priserna stiger.

    Staten skaffade resurser med nyskapade pengar och dessa resurser överfördes ifrån den privata sektorn. Staten växte medan den privata sektorn krympte. Grekland började att importera alltmer produkter ifrån övriga länder inom EURO-samarbetet.

    Dessa länder exporterade varor men fick sin betalning i nyskapade pengar. Grekland kunde få någonting för ingenting. Grekland exporterade därmed pengar (inflation) till länder i EURO-samarbetet som skötte sina ekonomi.

    Detta skapar för en större exportindustri i andra länder inom samarbetet. Men denna industri kan enbart växa om den tar resurser ifrån företag som tillverkar för den inhemska marknaden. Detta kan skapa investeringar som inte är långsiktigt lönsamma och därmed kriser.

    Till slut började långivarna att förstå att Grekland var en finansiell risk. Grekland kan när som helst gå ur EURO-samarbetet. Därmed steg räntorna på lån till Grekland och lånen blev för dyra för den grekiska staten.

Trackbacks

  1. […] Ekonomistas plockar jag upp en lång artikel hos Vanity Fair: Beware of Greeks Bearing Bonds Artikeln är […]

  2. […] Kommentarer « Helgläsning om Grekland och Irland […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s