Jobba mer eller jobba sent

Att sänkta marginalskatter på arbete borde leda till ett ökat arbetsutbud är en teoretisk självklarhet för oss nationalekonomer, åtminstone så länge som det totala skattetrycket inte sänks. Det finns även en uppsjö empirisk evidens för att vi verkligen jobbar mer när marginalskatterna sjunker (Lennart Floods mikrosimuleringar bygger exempelvis på vedertagna skattningar av dessa effekter). Det finns bara ett problem: man använder ofta arbetsinkomster för att mäta förändringar i arbetsutbud, bland annat då det finns dåligt med statistik över faktisk arbetstid.

Som jag diskuterat är detta inte oproblematiskt eftersom sänkta marginalskatter inte bara ökar incitamenten att arbeta mer utan även att se till att man får (bra) betalt för sin arbetsinsats. En utvärdering av ett franskt försök med avskaffade inkomstskatter för övertidsarbete visar att det kan finnas visst fog för dessa spekulationer. Medan den inrapporterade övertiden ökade som svar på skattesänkningen så verkar det totala antalet arbetade timmar inte ha ökat. Särskilt stor verkar övertidseffekten ha varit bland högkvalificerade anställda som troligen har stor frihet att rapportera sin inkomster som de vill.

Det franska experimentet är speciellt eftersom det skiljer mellan olika typer av arbetsinkomster på ett sätt som maximerar incitamenten för denna typ av manipulation men liknande effekter finns i alla system; exempelvis minskar incitamenten att på olika sätt undanhålla inkomster från beskattning när skatterna sjunker. Samtidigt finns svårmätbara konsekvenser som verkar i motsatt riktning, som att folk slutar maska på jobbet. Att empiriskt uppskatta dessa olika effekter är ytterst angeläget för vår förståelse av hur skatterna påverkar samhällsekonomin. Att göra det bra kräver emellertid en hel del kreativitet från forskarnas sida.

Att köpa professurer

I helgen var jag på en intressant konferens i Milano på temat ekonomisk ojämlikhet. Huvudtalare var Yale-professorn John Roemer vars plenarföreläsning behandlade huruvida den amerikanska ojämlikheten har påverkats av mångåriga ideologiska och politiska kampanjer som förts av konservativa tankesmedjor som t ex American Enterprise Institute, Cato Institue, Manhattan Institute och Hoover Foundation.

En för mig överraskande anekdot var att det var dessa institutioner som såg till att den österrikiske ekonomipristagaren Friedrich von Hayek blev professor vid Chicagouniversitetet 1950. Enligt Roemer fick Hayek sin professur på grund av att den finansierades av privata pengar:

The Mont Pelerin Society had its first American Meeting in 1948, and brought Friedrich Hayek to the University of Chicago. (Incidentally, his salary at Chicago was paid for ten years by private right-wing money, and when that grant lapsed, Chicago released him).

Jag frågade Roemer om källan för detta påstående, och han hänvisade till Invisible Hands skriven av NYU-historikern Kim Phillips-Fein som skriver om hur den konservativa William Volker Fund finansierade Hayeks professur: “The Volker Fund paid Hayek’s salary for ten years, as promised, after which Hayek left the University of Chicago.” (s 51).

Naturligtvis behöver det faktum att Hayeks akademiska positioner delvis varit avhängiga privata pengar från högertankesmedjor inte påverka värdet av hans vetenskapliga bidrag. Men det är ett intressant exempel på hur tankesmedjor kan ha en direkt inverkan på inte bara den politiska debatten (vilket är deras syfte) utan även forskningen på universiteten (vilket inte är universitetens syfte).

Finns liknande exempel på särintressefinansierade professurer i Sverige? Jag är inte säker. För några år sedan gick vågorna höga i Ekonomisk Debatt när frågan om adjungerade professorer debatterades av Lars Calmfors (här och här), Marian Radetzki (här) och Lars Bergman (här). Visserligen är dessa professorer (del-)finansierade utifrån men jag har inte hört talats om att det rört sig om pengar från politiska tankesmedjor. Tack och lov.

Maktelitens positioner granskade

Idag (7/2-11) presenterade LO sin senaste rapport om elitens inkomster i Sverige, vilket också uppmärksammades på DN Debatt. Rapporten kartlägger ca 200 maktpositioner i samhället i termer av inkomst, och relaterar dessa till en genomsnittlig industriarbetarlön. Jag bjöds in till LO:s seminarium för att kommentera rapporten och diskutera vilka slutsatser som kan dras.

Man bör hålla in minnet att rapportens syfte inte är vetenskapligt utan att skapa debatt. Detta syns naturligtvis tydligt när man beaktar det faktum att de trender i inkomstskillnader som studeras inte tar hänsyn till att positioner innehas av olika personer med olika bakgrund (kön, ålder, utbildning, förmögenhet etc) vilket skapar problem i jämförbarhet. Å andra sidan har fokuset på positioner en trevlig egenskap i det att man konstanthåller (i princip) för en rad andra faktorer som styr lön, t ex arbetsbeskrivning, ansvar eller meritkrav.

Resultatet är slående robust i förhållande till mer konventionella mått på inkomstojämlikhet. Bilden nedan visar antalet arbetarlöner som maktelitens inkomst motsvarar och topprocentens inkomstandel i hela befolkningen (vilket baseras på data som Jesper Roine och jag tagit fram). Trots LO:s sneda och diskutabla urval lyckas man intressant nog ändå fånga in en trend som gäller för samhället i stort.

image

Men hur är det då med tolkningen av de ökande inkomstskillnaderna? Här tycker jag LO är påtagligt defensivt, men det gäller å andra sidan även nationalekonomiforskningen i stort. Att globaliseringen, dvs att (som Katrine Kielos påpekade) J K Rowlings globala framgångar gör henne mångdubbelt rikare än Charles Dickens, och teknologisk utveckling, t ex att finansiella transaktioner kan utföras var som helst i världen, har stor betydelse är ganska klart. Men hur stor? Inkomstskillnader skapar även morötter för dem som inte befinner sig i toppen. På detta sätt går hela ekonomin framåt när de i ledningen presterar väl, och belönas för det.

Men vet vi att så verkligen sker?  Det kanske lika gärna handlar om företag som inte har koll på vad vd får i lön, eller som är rädda för att just deras vd tjänar mindre än genomsnittet och därför ständigt höjer lönen för att undvika det. Eller handlar det helt enkelt om att samhällets granskning av toppen och dess inkomster försvagats, vilket i sin tur orsakats av förändrade samhällsnormer gentemot ojämlikhet i stort? (För en diskussion kring dessa och andra orsaker, se t ex här)

Även om den senaste finanskrisen synligen minskat inkomstskillnaderna är det svårt att tänka sig att detta kommer att hålla i sig. Forskning som Jonas Vlachos, Jesper Roine och jag själv gjort visar att toppens inkomster är nära kopplad till hela ekonomins utveckling. Därför är det troligt att i takt med ekonomins återhämtning och kanske rentav abnormt stora tillväxttal kommande år kommer även toppinkomsternas andelar att öka. Den som lever får se.

Är det bra att betala av på statsskulden?

Aktier har historiskt gett betydligt högre avkastning än statsobligationer. Avkastningen på aktiemarknaden har dessutom varit högre än vad som enligt ekonomisk teori motiveras av aktiernas högre risk (detta är känt som equity premium puzzle). Därför kan man, som bl a Thomas Östros, mena att staten bör behålla sin högavkastande position i Nordea i stället för att betala av på den “billiga” statsskulden. Och varför inte föra resonemanget ett steg längre och argumentera för att staten ska finansiera ytterligare aktieköp genom en ökad bruttoskuld?

Det är svårt att besvara dessa frågor innan vi har förstått orsakerna bakom equity premium puzzle (vilket visas i den här studien av Henning Bohn). Ekonomisk teori har därför inte mycket att tillföra i diskussionen kring statens optimala placeringsportfölj. Däremot kan vi säga att det skulle vara samhällsekonomiskt ineffektivt att dela ut försäljningsintäkterna till folket, såsom Philip Lerulf föreslår på SvD Brännpunkt. Jag förklarade orsakerna till detta i ett tidigare inlägg.

Finanspolitiska rådets uppgifter

Efter höstens tidvis heta utbyten mellan finansministern och det Finanspolitiska rådet, redogjorde Anders Borg i gårdagens artikel på SvD Brännpunkt hur han vill förändra Finanspolitiska rådet. Huvudpunkterna var ökad självständighet och en tydligare väktarroll.

Finansministern vill att rådet även fortsättningsvis ska “ha till uppgift att bedöma effekterna för tillväxt och sysselsättning av regeringens politik, granska kvaliteten i lämnade prognoser och i de modeller som ligger till grund för prognoserna samt att granska förslagen till åtgärder”. Men det mest intressanta här är vad som inte nämns. I den nuvarande förordningen står att:

6 § Rådet ska, med utgångspunkt i den ekonomiska vårpropositionen och budgetpropositionen,
1. följa upp om de grundläggande målen för finanspolitiken nås, vilka inkluderar långsiktigt hållbara offentliga finanser, överskottsmålet och utgiftstaket för staten, samt hur finanspolitikens inriktning förhåller sig till dessa mål och till konjunkturutvecklingen

Den allra sista delen av denna skrivning, att bedöma hur finanspolitiken förhåller sig till konjunkturutvecklingen, verkar nu ha fallit bort. Jag tror att det skulle vara olyckligt om rådet inte förväntas ge synpunkter på finanspolitikens konjunkturanpassning. Det är svårt att bedöma politikens långsiktiga hållbarhet utan att samtidigt analysera den korta sikten — den bästa vägen från punkt A till punkt B är inte alltid en rät linje. Kankse är det endast ett förbiseende som gör att denna uppgift inte nämns i SvD-artikeln. Men man kan också misstänka att finansministern har ogillat rådets åsikter om konjunkturanpassningen.* Att då eliminera just den uppgiften är knappast det bästa sättet att stärka rådets självständighet.

Trots detta tycker jag att huvuddragen i finansministerns reformförslag är goda. Det är bra att väktarrollen lyfts fram och att rådet ges mer självständighet. Likaså tror jag att det kan vara bra att begränsa längden på ledamöternas mandat.

—————
* Jag har tidvis fått det intrycket men är osäker, bl a eftersom rådets åsikter om finanspolitikens övergripande konjunkturanpassning under och efter finanskrisen i hög grad har sammanfallit med den faktiskt bedrivna politiken.

Rapport om betygsinflation

En rapport om hur konkurrensen påverkat betygssättningen i de svenska skolorna som jag skrivit åt Konkurrensverket släpptes igår. I korthet finner jag att den ökade konkurrensen haft en måttlig påverkan på betygsinflationen i grundskolan. Huvudförklaringen måste dock sökas på annat håll och då är betygens bristande förankring i objektiva kunskapsmätningar en trolig kandidat. Vidare konsterar jag – precis som Skolverket gjort tidigare – att det inte finns några systematiska skillnader i hur fristående och kommunala skolor sätter betyg.

Det måste betonas att jag på grund av bristande datatillgång på gymnasienivå främst undersöker betygssättingen i grundskolan. Troligen är dock problemen betydligt allvarligare på gymnasiet då i) gymnasiebetyg är viktigare än grundskolebetyg för eleven, ii) den faktiska graden av konkurrens är betydligt högre på gymnasiet och iii) på grund av kursbetygssystemet så är gymnasiebetygen sämre förankrade i objektiva kunskapsmätningar än grundskolebetygen.

Kortsiktigt av Borg om konkursregler

Det är alltid svårt att försöka sammanfatta en allmän stämning bland nationalekonomer men ibland kan det behövas. Vid AEA-mötet i Denver såg många med oro på att de systemproblem som ledde fram till finanskrisen om något förvärrats: de finansinstitut som var för stora för att gå omkull är idag ännu större, de tidigare implicita garantier som gjorde det billigt för bankerna att skuldsätta sig är nu snarast explicita och inget tyder på att finanssektorns inflytande på politiker och reglerande myndigheter har minskat.

Flertalet forskare betonade behovet av en mekanism för tidigt statligt övertagande av stora finansiella institutioner på obestånd (exempelvis var Luigi  Zingales mycket aktiv på konferensen). Ett sådant övertagande kan se till att bankernas förluster bärs av aktieägare och kreditgivare, inte av skattebetalarna. Det är vidare önskvärt med en betydande grad av automatik i ett sådant förfarande då det under tider av snabb kreditexpansion är svårt för myndigheterna att dra i bromsen.

Genom att införa en viss grad av automatik i processen — helst baserat på signaler som de reglerande myndigheterna inte själva kan påverka — kan myndigheterna tvingas till handling. Detta var också huvuddragen i de förslag som Helena Svaleryd och jag diskuterade i ett bokkapitel för något år sedan (tyvärr ingen gratisversion).

Aktieägare och företagsledning i banker som håller på att hamna på obestånd har incitament att ta allt större risker och riskerar därmed att spela bort de tillgångar som finns kvar. En sådan värdeförstörende process kan gå snabbt varför möjligheten för ett tidigt ingripande är värdefull. Förutom att minska risken för riktigt stora förluster så kommer ett sådant förfarande att skydda skattebetalarna från bankernas förluster.

Ännu viktigare är emellertid att konkursförfarandet gör att bankernas kreditgivare kan drabbas av förluster vilket i sin tur gör att bankernas risktagande kommer att prissättas på ett rimligare sätt. Detta kommer att förbättra kapitalallokeringen i ekonomin, inte minst genom att minska den konkurrensfördel som systemviktiga finansiella institutioner har på grund av explicita och implicita statliga garantier.

I ljuset av denna diskussion är det svårbegripligt att finansminster Borg inte vill ha ett dylikt konkursförfarande och att han motiverar sitt motstånd med sin omsorg om skattebetalarna. Borg verkar anse att dagens system ger Finansdepartementet och dess myndigheter möjligheten att ingripa på ett ännu tidigare skede än vad ett konkursförfarande skulle medge.

Argumentet har viss bäring men det saknar både ödmjukhet och långsiktighet. Borg må vara övertygad om sin egen kapacitet att ta över banker i rättan tid men om fem år kanske finansministern är en svag kompromisskandidat i en skakig regering. Dessutom befinner vi oss just nu i en tid när misstron mot finanssektorn är stor men historien lär oss att detta kan ändras snabbt. Genom att förlita sig på diskretion är risken stor att marknaderna inte tar hotet om övertagande på allvar vilket i sin tur gör att risktagandet inte kommer att prissättas korrekt.

Ett konkursförfarande är ingen universallösning för alla problem i den finansiella sektorn (Martin diskuterade betydligt radikalare förslag häromveckan) men det skulle hantera några av de marknadsmisslyckanden som ledde fram till krisen. Genom att göra förfarandet delvis automatiskt kan det dessutom hantera några av politikmisslyckandena. Det är därför svårt att förstå Borgs motstånd mot denna idé och det är inte utan att man anar ett visst övermod på Finansdepartementet.

Långtidsutredningen 2011 efterlyser reformer i LAS och ersättningen till arbetslösa

I dag släpps Långtidsutredningen 2011 som denna gång har fokuserat på sysselsättningspolitikens utformning. Trots att utredarna (till vilka jag själv hör) på det stora hela ger den svenska arbetsmarknaden ett gott betyg så identifierar vi tre områden där behovet av reformer är stort.

Det första området där vi tycker att reformer är önskvärda är anställningsskyddet. Sverige kombinerar ett mycket strikt skydd av fast anställd personal med mycket flexibla möjligheter för arbetsgivare att använda sig av tidsbegränsade anställningar. Detta skapar en uppdelning av arbetsmarknaden som knappast är effektiv.  Ett sätt att ta bort dessa stora skillnader mellan fasta och tillfälliga anställningar är att ersätta dagens system med uppsägningsavgifter som varierar med den uppsagdes anställningslängd. Uppsägningsavgifterna kan ersätta arbetsgivaravgifterna i finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen. Det innebär lägre totala arbetsgivaravgifter för arbetsgivare som inte säger upp någon, och högre avgifter för övriga arbetsgivare.

Det andra är ersättningen till de som inte har a-kassa.  Denna grupp är hänvisad till kommunernas försörjningsstöd (socialbidrag), vilket jag tidigare här på Ekonomistas argumenterat för är en dålig lösning. Vi föreslår därför att alla som varit arbetslösa i minst 3 månader ges tillträde till ett garantiprogram som ger rätt till en arbetslöshetsersättning som ger en inkomst som är högre än socialbidragsnormen. I princip innebär förslaget att den nuvarande jobbgarantin för unga istället används för alla sökande utan a-kassa, samtidigt som ersättningsbeloppet höjs så att det ger en skälig levnadsstandard. Detta skulle göra att de arbetssökande fick tillgång till en ersättningsform med betydligt bättre incitamentsstruktur än idag.

Slutligen tycker vi att inslagen med arbetsgivarkontakter måste bli starkare både i den kommunala yrkesutbildningen och i arbetsförmedlingens arbete. Forskningen är tydlig med att sådana kontakter är viktiga, särskilt för personer utan tidigare anknytning till arbetsmarknaden. Vi tror därför att  att ökade arbetsgivarkontakter är en bra väg att gå för att få ner arbetslösheten bland de grupper där den i dag är störst; ungdomar och nyanlända invandrare.

Se också web-sändningen från dagens konferens i Rosenbad

Ekonomistas gratulerar Bertil Holmlund

Kungliga vetenskapsakademin har beslutat att tilldela Uppsala-professorn Bertil Holmlund det Söderbergska priset 2011. Bertil har bland annat forskat om arbetslöshetsförsäkringen och kom nyligen ut med en rapport där han tillsammans med doktorand Susanne Ek argumenterar för att a-kassan till delitdsarbetslösa är felkonstruerad.

Ekonomistas gratulerar till ett välförtjänt pris!



En bokskatt för svenska nationalekonomer

Varför infördes hyresregleringen? Vem ägde bil i Sverige på 1950-talet och varför? När började den svenska kapitalstockens tillväxt ta fart? Hur internationellt integrerad var den svenska finansmarknaden före valutavregleringen 1989?

Svaren på dessa frågor är det numera få som vet. Fast misströsta inte! Sedan en tid kan man läsa om dessa och en rad andra frågor med nationalekonomisk anknytning på Institutet för Näringslivsforsknings hemsida. Där har IFN nyligen publicerat ett stort antal utredningar som skrivits av forskare vid institutet (som före 2006 gick under namnet Industriens Utredningsinstitut, IUI).

På IFN:s hemsida listas över etthundra inscannade böcker på svenska som kan laddas ned gratis för alla. Jag råder alla att gå in och titta på listan och leta själva. Här följer ett axplock: