Att sänkta marginalskatter på arbete borde leda till ett ökat arbetsutbud är en teoretisk självklarhet för oss nationalekonomer, åtminstone så länge som det totala skattetrycket inte sänks. Det finns även en uppsjö empirisk evidens för att vi verkligen jobbar mer när marginalskatterna sjunker (Lennart Floods mikrosimuleringar bygger exempelvis på vedertagna skattningar av dessa effekter). Det finns bara ett problem: man använder ofta arbetsinkomster för att mäta förändringar i arbetsutbud, bland annat då det finns dåligt med statistik över faktisk arbetstid.
Som jag diskuterat är detta inte oproblematiskt eftersom sänkta marginalskatter inte bara ökar incitamenten att arbeta mer utan även att se till att man får (bra) betalt för sin arbetsinsats. En utvärdering av ett franskt försök med avskaffade inkomstskatter för övertidsarbete visar att det kan finnas visst fog för dessa spekulationer. Medan den inrapporterade övertiden ökade som svar på skattesänkningen så verkar det totala antalet arbetade timmar inte ha ökat. Särskilt stor verkar övertidseffekten ha varit bland högkvalificerade anställda som troligen har stor frihet att rapportera sin inkomster som de vill.
Det franska experimentet är speciellt eftersom det skiljer mellan olika typer av arbetsinkomster på ett sätt som maximerar incitamenten för denna typ av manipulation men liknande effekter finns i alla system; exempelvis minskar incitamenten att på olika sätt undanhålla inkomster från beskattning när skatterna sjunker. Samtidigt finns svårmätbara konsekvenser som verkar i motsatt riktning, som att folk slutar maska på jobbet. Att empiriskt uppskatta dessa olika effekter är ytterst angeläget för vår förståelse av hur skatterna påverkar samhällsekonomin. Att göra det bra kräver emellertid en hel del kreativitet från forskarnas sida.
Senaste kommentarer