Kostsamma incitamentsstrukturer

I mycket av det ekonomer lär ut kring hur man skapar incitamentsriktiga kontrakt antas att det finns en motsättning mellan uppdragsgivare och uppdragstagare. Den som till exempel anställer någon vill få ut så mycket som möjligt för så lite som möjligt, samtidigt som den som jobbar vill göra så lite som möjligt och få ut så mycket som möjligt. Frågan för den som anställer är hur man ska ersätta den som anställs för att få denne att göra ett så bra jobb som möjligt.

Det finns mycket bra insikter att hämta från modeller med dessa antaganden men samtidigt finns det situationer där denna typ av incitament kan förstöra mer än de gör nytta. Tänk till exempel på följande situation: Du kan låta någon välja fritt hur hårt de ska arbeta eller så kan du införa ett minimikrav på vad de måste göra. Utfallet för dig kommer bero positivt på hur hårt den anställde jobbar, medan den anställde får mer ju mindre denne gör. Utöver valet av minimikrav finns det inget du kan göra för att kontrollera utfallet. Standardteorin skulle säga att man självklart ska sätta en minimigräns. Den anställde (förutsätter man) kommer att göra så lite som möjligt och därför blir valet i slutändan mellan att få noll eller att åtminstone få den satta minimigränsen.

I en känd experimentell studie av Armin Falk och Michael Kosfeld visar det sig dock att människor inte beter sig så. Istället tycks de ta sättandet av minimigränsen som ett tecken på att de inte är betrodda eller att de helt enkelt inte förväntas göra mer än ett minimum och därför svarar de med just ett sådant beteende. De som däremot (med vetskapen att ett minimikrav kunde ha satts) inte får något explicit krav svarar med att ”ge mer”. Utfallet är alltså att det ”incitamentsriktiga” kontraktet resulterar i ett sämre utfall för den som väljer kontroll framför förtroende.

Tore Ellingsen och Magnus Johannesson har en teori som förklarar detta beteende. De antar att 1) åtminstone en del personer värdesätter vad andra tycker om dem (bryr sig om ”social esteem”) och 2) hur mycket det betyder för dem beror på vem de interagerar med. Om den andra parten är ”social” så betyder också dennes uppskattning mer. Under dessa mycket rimliga antaganden visar de att situationen i Falks och Kosfelds experiment (och många andra liknande situationer) kan ses som ett ”signaleringsspel”. Valet att inte kontrollera signalerar att man värdesätter ett ”socialt beteende” medan valet av kontroll uppfattas som signal att man inte gör det. Följaktligen väljer personer som bryr sig om den sociala delen att svara med att ge mer om de får signalen att deras motpart kommer att värdera detta, medan de förstås inte gör detta om de får signalen att ”chefen ändå inte bryr sig”.

En återstående fråga är förstås vart vi är på väg om alla, även de som inte egentligen bryr sig alls, inser att det lönar sig att låtsas som om man gör det. Ibland när jag ser på vissa miljöengagemang och CSR-projekt så undrar jag om det inte finns ett visst mått av fejkad medvetenhet, vilket förstås ställer nya krav på hur de som verkligen bryr sig ska signalera detta.

Comments

  1. Jag vill bara påminna om slutorden i Ellingsens och Johannessons artikel: ”When agents seek esteem from others than their principal, the presence of esteem incentives could well strengthen the case for material incentives. For example, getting a CEO to engage in heavy cost cutting is difficult if the CEO cares more about esteem from the firm’s employees than from the firm’s owners. We hypothesize that this is one reason why corporate restructuring is often carried out by a new manager subject to strong material incentives”.

    Medan de sociala interaktioner som kan ge upphov till denna typ av effekter kan renodlas i ett labb så är implikationerna för faktiskt lönesättning betydligt svarare att sia om. Att exempelvis VDs kan söka popularitet bland sina anställda på bekostnad av ägarna anser jag vara visat exempelvis i denna artikel (och flera referenser däri).

    • Jesper Roine says:

      Jag håller helt med Jonas. Dessa insikter ska inte (vilket endel verkar tro) tas som intäkt för att materiella incitament inte ska användas eller att de inte funkar. Poängen som jag ser det (och vilket ditt tillägg understryker) är att incitamentsteori verkligen inte är enkelt utan kräver stor eftertanke kring hur den används.
      Som tillägg till citatet från artikeln kan man väl säga att det förmodligen inte heller är någon slump att endel företagsledare tycks specialisera sig på att leda speciella faser. Endel personer verkar helt enkelt vara bra på att komma in och göra sådant som är impopulärt bland anställda medan andra (som kan vara utmärkta när det går bra) inte passar för dessa uppgifter.

  2. Alexander II says:

    Det enklaste sättet att lösa detta är att betala via ackord, dvs per utfört arbetsmoment. Konflikten försvinner helt mellan aktieägare, ledning och arbetare. Alla får betalt enligt samma modell, ersättningen är en ren funktion av produktiviteten.. Alla har samma mål. Om du får betalt efter vad du producerar får du del av produktivitetsökningen men bär även risken när din och din industris produktivitet minskar.

    Att styra individer med annat en rena monetära styrmedel är i mina ögon dömt att misslyckas. Alla har vi olika motiv för att arbeta hårt men vi har ett universellt medel, pengar. Varför inte då använda det mest effektiva och mest universella?

    När vi talar om rena monetära incitament så brukar jag alltid få höra att pengar inte är viktiga, att människan drivs av inre motivation. Jag brukar då ställa följande motfråga.

    ”- Om din arbetsgivare säger att imorgon får du ingen lön, kommer du du till jobbet?”

    Väldigt, väldigt få av oss skulle komma till jobbet eller jobbar hårdare på grund av inre motivation. Möjligen herrarna och damerna på dessa sidor.

    En av den 1900-talets sämsta uppfinningar var när Henry Ford inte längre ville dela med sig av den extrema produktivitetsökning till bilarbetarna. Han införde fast lön kopplat till levnadskostnads index. Denna modell togs sedan över av fackföreningsrörelsen men även av de företag som hade extrema produktivitetsökningar. Det ledde till den extrema inflation vi såg på 70 och 80 talen samt stagflationen och nu senast till kollapsen av den amerikanska bilindustrin.

    Hade bilarbetarna och arbetare fått betalt samt varit med och delat på de enorma produktivitetsökningarna i synnerhet de senaste 30 åren hade vi inte sett några större inkomstklyftor, vi kunde då talat om att flodvågen lyfter alla båtar. Istället ropade alla på att vi med syntetiska medel ska höja löner bl.a. med omfördelning och generella välfärdssystem samt att vi måste minska inkomst och förmögenhetsklyftorna. Med ett resultatsystem baserat på produktivitet hade inget av detta behövts utom ett basalt skyddsnät.

    • Alexander II says:

      Disclosure:

      Jag har hela mitt yrkesverksamma liv arbetat på ackord Resultatlön plus vinstdelning.

    • markus says:

      Ackordslön ja tack. Men vad ska du sätta mitt ackord på, om jag ska fortsätta arbeta som högstadielärare?

      • På resultaten av de nationella proven naturligtvis. Vissa ändringar av hur de genomförs kan bli nödvändiga.

      • markus says:

        lg: Jag önskar verkligen att du visste vad du talar om.

        Det hade varit en dröm att kunna konstruera kunskapsmätningar av den klass som skulle krävas utan att kostnaden skulle bli orimlig.

      • Du känner till examinsationsmodellen på läkarlinjen? Eller på de flesta juristutbildningar?

        Naturligtvis går det att införa sådana modeller även i grundskolan.

      • markus says:

        lg: Jag tror fortfarande inte du vet vad du talar om.

        De examinationssystem som används i grundskolor runt om i världen är alla behäftade med såpass stora mätproblem att de inte kan motstå den manipulation som naturligtvis skulle bli följden om lärarlöner knöts direkt till examinationsresultaten.

        Det kan ju förstås vara så att du och de svenska läkarutbildningarna känner till något som resten av världen inte gör, men tills du talar om vad det faktiskt är tror jag att grundantagandet får lov att vara att läkarexaminationen säkert för all del kan vara bra för sina förhållanden, sitt syfte och sin kostnad, men att den stora skillnaden mot förhållandena i grundskolan helt enkelt inte gör den överförbar.

        Motbevisa mig gärna, för jag skulle gärna vilja ha fel. Fast å andra sidan, sitter du verkligen på den här hemligheten borde du nog inte lägga fram den här på ekonomistas utan sluta med vad du i övrigt sysslar med, åka till Amerika (världens största marknad för grundskoletestning, och motståndskraft mot manipulation är hett hett hett) och tjäna grova pengar på att kränga examinationsmodellen.

      • Old Whig says:

        I USA är man inne på lg:s linje. Att efterlikna läkarutbildningens fokus på praktiskt arbete samt att innan em lärare får undervisa måste denne visa via examination att den kan förbättra en students resultat. Att sedan koppla denna utveckling till resultat lön torde inte sedan vara speciellt svårt. 

        Vidare kommer expertpanelen fram till det jag skrev att det är alldeles för svaga studenter som ”väljer” att bli lärare. 

        Teacher Training Is Panned – WSJ.com

        http://online.wsj.com/article/SB10001424052748703670004575616870109644584.html

        A panel of education experts has called for an overhaul of U.S. teacher-preparation programs, including a greater emphasis on classroom training as well as tougher admission and graduation standards for those hoping to teach in elementary and secondary classrooms.

        The panel’s sweeping recommendations, released Tuesday, urge teacher-training programs to operate more like medical schools, which rely heavily on clinical experience.

        Teacher candidates should spend more time in classrooms learning to teach—and proving that they can boost student achievement—before they earn a license to teach kindergarten through twelfth grade, the panel said.

        As evidence has mounted that teacher quality is the biggest in-school determinant of student achievement, the programs have come under fire. In addition to a lack of real-life classroom training, critics have said the programs have lax admissions standards.

        Studies have shown that, historically, students who enter teacher-education programs generally have lower grade-point averages or lower scores on college-entrance examinations than students who enter other professions.

        The panel report didn’t recommend specific admissions standards, leaving that to individual states and schools. But it said teacher-preparation programs needed to increase their standards to ”improve the candidate pool.”

      • Med reservation för att jag inte är läkare själv så har jag förstått det som att de har en tenta i slutet på varje termin där alla terminens kurser ingår. Sedan har en avslutande tenta när de är klara med hela programmet efter 5-6 år där samtliga kurser under samtliga terminer ingår.

        Svårt att fuska med ”läsa sista natten inför tentan” när det är upplagt på detta sätt.

        Låt sedan externa, oberoende, examinatorer rätta så kommer man nog få en rimligt rättvisande bild av hur mycket eleverna/studenterna lärt sig.

        Fotnot: har man sedan en standardnivå, 1,0, som eleverna ska ha uppnått multiplicerar man lärarens grundlön med elevernas faktiska resultat (dvs har dina elever nått 1,1 och du har 25 000:- i grundlön får du 27 500:-). I områden/skolor med svaga elever får man helt enkelt erbjuda lärarna mycket högre grundlöner (säg 50 000:- om förväntat resultat är 0,5 och en typisk lärarlön ska ligga på 25 000:-).

      • lg: Så hoppas vi att elevernas prestationer enbart beror på läraren och inte på andra faktorer som social situation och tidigare utbildningserfarenheter. Vidare hoppas vi att lärarna inte påverkar varandra, exempelvis genom att samarbeta, och att det som eleverna lär sig av en lärare i ett ämne inte påverkas av lärarna i andra ämnen.

        Och dessa problem uppstår även om systemet med externa examinatorer går att administrera till en rimlig kostnad. Låt mig påminna om att dagens prov inte rättas centralt då man från politiskt/byråkratiskt håll anser detta vara för dyrt (vilket i och för sig beror på att de inte anser att den tid lärarna lägger på rättningen är en kostnad). Jag tycker att det låter som en bra idé med externa examinatorer i att antal olika ämnen (kanske 6-7 stycken) men det innebär trots allt 600-700000 examinationer årligen. För likvärdigheten skull behövs nog att två-tre examinatorer deltar i varje examination vilket gör att kostnaden blir betydande men inte oöverstiglig.

      • De andra faktorerna får ju hanteras genom att i områden där ”de andra faktorerna” är negativa blir marknadsgrundlönen för lärarna högre och vice versa i gynnade områden. På så sätt blir slutlönen ungefär densamma (om det finns en fungerande marknad för lärare).

        Vad gäller rättningen föreslogs det, tror jag, faktiskt här på bloggen för något år sedan att man helt enkelt bytte rättningen med lärare på en annan skola. På så sätt rättar lärarna totalt sett lika många prov som idag men istället för sina egna prov rättar det någon annans. Lämpligen gör man inte ett rakt byte fram och tillbaka utan A:s prov rättas av B och B:s prov rättas av C och C:s prov rättas av D osv.

      • markus says:

        lg: Det är mycket talande att vad du och old whig tar upp som kvalitetshöjande avseende bedömningen på läkarutbildningen är motsatser.

        De båda alternativen kompletterar varann mycket bra och kan tillsammans ge en ordentligt bra bedömning.

        Däremot bör det stämma till eftertanke att inte ens på läkarutbildningen, där man har vuxna studenter från topp-percentilerna kan man bedöma dem enbart utifrån deras skriftliga produktionsförmåga. Läkarutbildningen har helt enkelt målsättningar som inte går särskilt bra att mäta med enbart skriftliga tentamen.

        Detsamma gäller för grundskolan, i synnerhet eftersom barnens (och tänk på att om det är terminsvisa prov vi ska ha så är det tioåringar såväl som 15-åringar) skriftliga förmåga är så jämförelsevis låg.

        Det är inget större problem för nationella prov, eftersom man ändå får en god jämförbarhet eleverna emellan. Är inget större incitament knutet till höga provresultat kan vi med acceptabel felmarginal anta att provresultaten hyggligt speglar det kunnande vi vill mäta. Knyter vi däremot starka incitament till provresultatet kommer vi att starkt minska kopplingen till vad vi vill mäta, eftersom mätverktyget är så begränsat. (teaching to the test)

        Kan vi då inte ersätta de terminsvisa externa skriftliga proven med en terminsvis extern bredare bedömning? På plats i skolan? Svaret som världens skolsystem enhälligt kommit fram till är nej, det blir för dyrt.

        Ska vi ha omfattande terminsvis high-stakes testning måste vi nog med dagens test-teknik acceptera att vi får smalna in målsättningen med grundskolan till sådant som är enkelt skriftligt testbart. Men då kan vi å andra sidan ha prestationslön för lärare, eller kanske åtminstone för lärarlag.

      • Markus, ditt inlägg var ett av de mest svårlästa (obegripliga?) jag läst på Ekonomistas. Jag förstår inte alls var du vill komma. Utelämnar du massor av premisser för ditt resonemang eller är dina tankar så inkonsistenta som de framstår?

      • markus says:

        lg: Okej, låt mig försöka vara klarare, så får du bedöma om jag har en röra i huvudet eller bara i min argumentation.

        1. Att bedöma kunnande genom att under lång tid personligen följa personen som ska bedömas när personen utövar verksamheten kunnandet behövs till är en bedömningsmässig motpol till att bedöma kunnande genom ett skriftligt test.

        2. Du och old whig ser läkarutbildningens kunskapsbedömning som god, men av två helt olika skäl, se 1.

        3. 2 är skojigt.

        4. De båda motpolerna kompletterar varann mycket väl.

        5. Visst kunnande går mycket bra att bedöma med skriftliga test. Annat kunnande går inte alls speciellt bra att bedöma med skriftliga test. Det senare gäller i synnerhet ju sämre skriftlig kommunikationsförmåga personen som ska bedömas har.

        6. Grundskoleelever har jämförelsevis dålig skriftlig förmåga.

        7. Grundskolans målsättning är mångfacetterad.

        8. 5, 6 och 7 leder till att endast en mindre del av målsättningen med grundskolan går att bedöma med skriftliga prov.

        9. Man kan bedöma en delmängd av den kunskapsmängd man är ute efter att uttala sig om, och hoppas att delmängden är representativ för hela mängden.

        10. Dagens nationella prov accepterar 8 men genom 9 får man ändå goda och användbara resultat.

        11. Knyter man starka incitament till kunnande inom enbart den skriftligt bedömningsbara delmängden slutar (minskar) den vara representativ för hela kunskapsmängden.

        12. 8, 9 och 11 leder till att skriftliga så kallade high stakes-test (prov med starka incitament) inte är förenligt på ett bra sätt med 7.

        13. Ska kunnandet bedömas av någon som inte är elevens lärare (externt) och den bedömningen ska ske terminsvis är det riktigt dyrt att göra det annat än via skriftliga prov. 20-30% av undervisningskostnaden är realistiskt om vi ska dra nytta av 4.

        14. 12 och 13 innebär att vi får välja mellan tre alternativ:

        Behålla grundskolans mångfacetterade målsättning men skippa skriftlig terminsvis high-stakes testning.

        Behålla grundskolans mångfacetterade målsättning och införa mycket dyr bred extern terminsvis high-stakes testning.

        Skippa grundskolans mångfacetterade målsättning och införa skriftlig terminsvis high-stakes testning.

        15. Kombinationer mellan dessa tre alternativ är fullt möjliga, men vi kan inte få mer av den ena utan att få mindre av den andra, givet dagens kunskapsbedömningsteknik.

      • 5 (och 6) Är det ens någon idé att undervisa i andra ämnen än språk och matematik så länge den skriftliga frågan brister?

        Om jag skulle göra en läroplan för 1-9 skulle eleverna bara ha tre teoretiska ämnen (+ ev slöjd, idrott och liknande), svenska, matematik och engelska. Svenskan skulle bestå av mängder av litteratur, fiktion såväl som fakta, där läsningen skulle ske på schemalagd lektionstid så att den verkligen blev av. Böckerna skulle sedan väljas så att eleverna, utöver läsandet, även lär sig historia, samhällskunskap osv (typ Poltava, Swanns värld, Krig och fred osv fast naturligtvis anpassat efter ålder). Engelska skulle fungera likadant fast naturligtvis på en mycket lägre nivå (ev ett tredjespråk from 6-7:an). I matematiken skulle man i läsupgifterna introducera enklare fysik, kemi mm (tex s = v x t).

        I gymnasiet skulle man sedan slippa upprepa samma saker i historia, NO, samhällskunskap osv som man redan gått igenom på tidigare stadium men eleverna inte förstått eller kunnat relatera till i praktiken.

        7-8 Ja och grundskolan är pinsamt dålig i Sverige. Jämför med de som går internationella skolor några år och sedan kommer tillbaka till svensk skola. Jag stötte på några sådana under min skoltid, och trots att jag själv gick på EG, som väl tillsammans med AF ansågs vara den bästa skolan i Stockholmsområdet, låg de år före oss.

        Att man inte kan använda viss testmetodik beror inte på att metodiken är dålig utan på att skolan är dålig.

        11 Varför? Om du inte kan uttrycka viss kunskap skriftligt men däremot tror att du kan göra det muntligt hamnar man i situationer ”det är som XX, fast ändå inte – ja, du vet vad jag menar”. Nej, det gör jag inte alls det. Förklara en gång till och mer större precision.

        12 Jaha. Då är det väl fel på 7 snarare än testmetodiken.

        Jag tror lärares motstånd mot högre krav à la läkarlinjen beror på att de själva i allmänhet inte är de skarpaste knivarna i lådan (se antagningsstatistiken till LÄS mm) och att de inte skulle klara av den sortens examinationer särskilt bra själva och så projicerar de sina egna tillkortakommanden på eleverna.

      • markus says:

        Okej, nu har vi nått pudelns kärna.

        Vi kan inte införa high-stakes test utan att samtidigt antingen acceptera en förändrad målsättning för grundskolan. Det tycks vi kunna vara överens om.

        Vad det gäller om det är skolan eller testmetodiken som har brister så låt oss återvända till punkt 2.

        Den av dig hyllade kunskapsmätningen på läkarutbildningen skulle fullständigt fallera om det inte var för att den stod på två ben. Du kan inte bara ta det ena benet (rigorösa skriftliga prov) och tro att det är det som gör att kroppen inte faller. Det andra spelar lika stor roll (att personligen följa de blivande läkarna i den verksamhet där deras kunnande behövs).

        Flyttar vi tyngdpunkten kan vi stå på ett ben, men då har vi gjort något annat än bara att förändra hur vi mäter kunskapen.

        Jag antar att det är fullständigt uppenbart för dig (när du faktiskt tänker efter och inte låter dig begränsas av dina allra första associationer om vad kunskap är) att på läkarutbildningen lär man sig saker som faktiskt vore tämligen meningslösa att testa genom ett skriftligt prov.

        Du tycks tro att jag menar att motsatsen till skriftliga test är muntliga sådana. Det är en vanföreställning, men en intressant sådan. Nu när jag varnat för att alternativet alltså inte främst handlar om muntlighet tänker jag ändå ta just ett muntligt exempel.

        Du verkar mena att engelska även i din version av grundskolan ska ha en plats. Låt mig då fråga hur du tänker testa dina grundskoleelevers uttal skriftligt.

      • Testar man överhuvudtaget uttalet i engelska i dagsläget? Eller i svenska – finns det någon invandrarelev (skåning, gotlänning etc) som blivit underkänd för att deras uttal av svenska varit dåligt/obegripligt?

      • markus says:

        lg: Ja. Och ja.

    • OW: Detta låter ju vettigt men vad i hela fridens namn har det med incitemantslöner att göra? Det är inte trivialt att använda sig av incitamentssystem för lärare just då alla kända utvärderingsmetoder förefaller vara lätta att manipulera på olika sätt. Jag håller med Markus om att den som kommer på ett bra utvärderingsinstrument som inte har dessa svagheter omdelbart bör byta karriär och satsa helhjärtat på att utveckla denna idé.

      • Jesper Roine says:

        …och även om det vore möjligt att utvärdera lärandet (vilket verkar vara huvudpunkten som diskuteras här) så är det fortfarande inte tydligt vad ackordet skulle grundas på. Det är en sak att på något sätt få del av vinsten i en produktionsprocess (som i fallet med Fords bilar som tas upp ovan) men vad är kopplingen mellan uppnådda lärande mål och den ”vinst” de genererar? På vilken sikt ska dessa ses; första jobbet?; livstidsinkomster? Vilken hänsyn ska tas till andra faktorer som påverkar elevers potential (ska dåliga elever som med en bra lärares hjälp höjer sig mycket resultera i högre ersättning än duktiga elever som – ibland lärarna till trots – presterar mycket bra? etc. etc.
        Nej, ren ackordslön för lärare ser jag inte som en god idé, (jag ser inte ens hur den skulle utformas oavsett om man kan mäta resultat på ett bra sätt).

  3. Det var ju här jag hade tänkt posta länken till artikeln om trafikomläggningen egentligen

    http://www.dn.se/nyheter/en-forradisk-trygghet-1.389128

    Har man skyltar som reglerar strikt hur man kör kör folk tydligen precis som på gränsen. Ger man istället trafikanterna frihet under ansvar tar de också ansvar.

  4. Alexander II says:

    Markus,

    Vad menar du?

    1. Att det inte går att mäta en elevs förbättring av sina resultat?

    2. Att det inte går att skapa mätsystem för att utvärdera lärares prestationer?

    3. Att det är för dyrt och svårt så der är ingen ide att försöka 1 och 2?

    I USA pågår sedan 10 år en revolution inom utbildningsväsendet. George W Bush startade tillsammans med Demokraterna ” No Child Left Behind”. De mötte tyvärr bara absolut måluppfyllese, dvs hur väl en skola nådde de centralt uppfyllda målen via nationella prov. Det var en bra start och har lett till ett fokus på skolledare och lärares ansvar. Tidigare saknade skolledare och lärare någon form av ansvars utkrävande.

    Nu har Obama administrationen satt fokus på varje elevs ibdividuella utveckling, dvs ansvars utkrävandet beror på hur bra varje elev utvecklas utifrån dennes förmåga. Problemet var att skolor ned en stor andel socio-ekonomiskt svaga elever möttes mot skolor med elever med högre förmåga.

    Det största problemet i USA och Sverige jämfört med tex Finland är att i Finland väljer begåvade individer lärar yrket. I USA och Sverige väljer de minst begåvade läraryrket. Lärar utbildningen i USA och Sverige har urartat till att bli någon form av lekstuga, det kan knappast anses vara en högskoleutbildning.

    Jag tror att det med den nuvarande lärarkåren i USA och Sverige kommer det att i närtid bli mycket svårt att nå förbättringar. På längre sikt kommer dock de nya metoder som utprovas i USA och förhoppningsvis via den svenska regeringens utbildnings politik ge pbgsiktigt goda resultat.

    Jag är personligen mycket skeptiskt till om något kommer att hända. Det stora problemet i USA och Sverige är att trots att resurserna i absoluta tal till skolan har ökat, antalet lärare per elev fördubblats har resultaten försämrats.

    Det som just nu håller på att hända både i Sverige och USA är att det inte kommer att ges mer resurser till utbildning i form av högre finansiering. De enda alternativen är då att fortsätta som förut med sannolikt ännu sämre resultat eller att gå vägen USA försöker, dvd effektivisera samt styra med ekonomiska incitament.

    För den som vill läsa vart vi är på väg rekommenderar jag den nyss publicerade rapporten av Obamas ”Deficit Commision”, gruvlig läsning för alla inom den offentliga sektorn. Vidare rekommenderas att studera vad den engelska regeringen just nu gör, en rakt över disk neddragning av den offentliga sektorn med 25%.

    • Jag vill bara påpeka att det finns en mängd utvärderingar som pekar på de problem som uppstått i USA när man kopplar ansvarsutkrävandet till resultat på standardiserade tester. Fusk, strategiska avstängningar av svaga elever och — framförallt — ”teaching to the test” där allt som inte fångas av testen ignoreras har blivit mycket vanligt. Skolorna harvisat sig mycket kreativa när det gäller att utyttja incitamentssystemets svagheter. Det är mycket svårt att föreställa sig ett system som inte har dessa svagheter; ju bättre testen är på att mäta elevernas faktsika kunskap,, desto svårare är de troligen att bedöma på ett obejtivt sätt. Och genom att koppla incitament till testen korrumperas kunskapsmätningen.

      Vad gäller resurstilldelningen i svenska skolor så var lärartätheten högre för 20 år sedan än vad den är idag (9 lärare/100 elever mot 8,3). Och då är antagligen en hel del av de 8,3 egentligen fritidspedagoger och annan stödpersonal som egentligen inte undervisar. Så medan du troligen har rätt i att lärartätheten fördubblats i förhållande till någon historisk tidspunkt så gäller det knappast i modern tid. Detta sagt tror jag inte att bristen på lärare är det stora problemet i dagens svenska skola.

      • Alexander II says:

        Jonas,

        Jag skrev precis just det. Problemen var att de delvis knde ge vissa sneva incitament och det är nu därför Obama och dennes utbildningsminister Arne Duncan samt Bill Gates Foundation nu håller på med stora försök för att istället mäta den individuella utvecklingen.

        Dock måste både de nationella proven användas men sedan bör även utvärdering ske efter den enskilde elevens utveckling, dvs hur har denne utvecklats utifrån sin förmåga.

        Jag talade just med en PhD student inom skolområdet och hon sa att de reformer som tillkom genom en samsyn om skolan mellan Demokrater och Republikaner under George W Bush nu efter ca 10 år börjat få positiv effekt.

        När det gäller lärartätheten studerade jag detta 2002 och de rapporter jag läste var baserad på siffror från 2000.

        Det jag skulle vilja se vore en utveckling sedan 1960 fram till idag där det mättes resurser, inte i form av antalet lärare utan i form av kronor per elev inflationsjusterat. Vad jag menar är samma som du, det är inte antalet lärare per elev utan resurs användandet eller rättare sagt resursslöseriet.

        Det som vi nu ser genomgående i västvärlden är att de kommer att bli ett krig om de alltmer krympande resurserna till den offentliga sektorn. När tillväxten konstant ökar och det finns obegränsade resurser bryr sig väljare inte så mycket om hur dessa pengar används, men när både resurserna blir extremt knappa och resultaten är skrämmande dåliga kommer det en ”backlash”. Vi ser den just nu inom EU och i UK i synnerhet. Den kom även i USA mellanvalet 2010 men resultatet var tvetydigt, 39 % tyckte att det staten hade blivit alldeles för stor men 39 % tyckte samtidigt att staten gjorde för lite.

        Men ett är säkert att inom hela OECD kommer det att bli tal om hårda neddragningar av den offentliga sektorn vad som kallas ”Austerity”. Inom EU kommer det under krisen precis på samma sätt som Sverige under vår kris, 1992-93. I USA är debatten om man ska ta det nu eller om några år men debatten är inte huruvida nedskärningar ska ske. Det ska skäras och kraftigt.
        När det gäller

    • markus says:

      Alexander II: Ska jag välja någon av dina tre alternativa tolkningar av mig så får det bli trean, men den stämmer inte direkt med vad jag egentligen tycker.

      Jag tycker att det är rätt kul med experimenterande kring incitament i skolan, såväl för lärare som för elever. Men jag skulle säga att det hela fortfarande befinner sig på ett forsknings/utvecklingsstadie och att vi definitivt vet för lite för att rulla ut några storskaliga förändringar mot säg ren ackordslön för lärare.

      Det vi vet pekar nog faktiskt mot att rent ackord baserat på nationella prov vore sämre än vad vi har idag, även med lg:s säkerhetsbälte om att ”vissa ändringar i hur de genomförs nog kan bli nödvändiga.” Har du något annat förslag på vad vi skulle kunna basera en ackordslön för lärare på är jag idel öra.

      Jag gillar nationella prov, jag deltar med liv och lust i konstruktionen av grundskolans nationella prov i fysik, men jag tror en viss ödmjukhet inför uppgiften att med rimliga medel mäta säg fysik-kunskaperna hos landets niondeklassare är på sin plats.

      Du verkar bekymra dig över att lärarutbildningarna här i landet är fyllda av personer med bristande begåvning. Jag kan nog tycka att det är bekymmersamt för skolsystemet, men är det bekymmersamt för landet? Begåvade människor kanske för landets bästa ska syssla med verksamheter med betydligt högre avkastning på just begåvning än läreri?

      Finland skulle kanske till exempel vara betydligt mer framgångsrikt om landets begåvningar inte förslösade sin dyrbara tid med att undervisa finsk ungdom utan istället producerade dokusåpor, klatschig reklam och ett och annat storsäljande läkemedel eller vad nu de svenska och amerikanska begåvningarna har för sig om dagarna.

      • Alexander II says:

        Se svar till Per S och till Jonas.

        När det gäller dugligheten på lärarkåren kan jag bara isa på det fakta att antalet filosofie och teknologie doktorer är dubbelt så högt per capita i Finland jämfört med Sverige så det råder nog ingen tvekan om vikten av att ha begåvade lärare.

        Begåvade lärare skapar begåvade elever som sedan i sin tur skapar teknisk och ekonomisk utveckling och vice versa.

      • Nu finns det ju en studie som undersöker om högt begåvade lärare är bättre än mindre begåvade. Svaret är, nja, kanske för vissa elever. Liknande svar ger i en amerikansk studie på samma tema. Alltså kanske det är bättre att begåvningarna gör annat, precis som Markus är inne på.

        De iinitiav som går ut på att mäta den individuall utvecklingen är alla kopplade till sk value-added ansatser där man undersöker hur den enskilda läraren påverkar elevens resultatutveckling. Denna typ av incitamentssystem är känsliga för olika typer av manipulation.

        Sedan verkar det vara regel snarare än undantag att reformister anser att de positiva effekterna står att vänta runt hörnet. Alternativt hävdas det att reformerna var rätt men att de inte gick tillräckligt långt. Jag hörde för övrigt nyligen diverse pedagogikprofessorer uttala sig på detta sätt kring den nu ratade svenska lärarutbildningen. ”Om vi bara fått fortsätta lite till så hade det blivit fantastiskt bra”.

        Jag är säker på att det skulle vara rätt enkelt att ta fram siffror på hur mycket pengar (både i kronor och som andel av BNP) som lagts på skolan över tid. År 2000 var förresten lärartätheten 7,6 lärare per 100 elever, dvs lägre än idag.

      • Alexander II says:

        Jonas,

        Jag är inte reformist när de gäller skolan vare sig i Sverige eller USA. Eftersom jag tar avstånd från de egalitära ideologin i Sverige och USA att all kan nå samma resultat bara resurser ökas i allmänhet och mer resurser allokeras till socio-ekonomiskt svaga skolor, grupper.

        Jag delar Richard Murrays pessimistiska syn på skolan viket han skrivit om i sin senaste bok ”Real Education”.

        Jag anser precis som Murray att grund problemen i den svenska och amerikanska skolmodellen är just den egalitära utopien. Det påvisas mycket tydligt när jämförelse sker med de miäritokratiska och elitisiska skilsystemen i Singapore och Finland.

        Det som händer i USA och Sverige är att både de svaga och de begåvade eleverna misshandlas. De svaga tvingas att försöka uppnå något de inte har förmåga till och de begåvade får inte potential att uppnå sin maximala förmåga.

        I princip är det jag skrev att om man inte är villig att prova incitamentsstrukturer kan man lika bra lägga ner och enbart skära ner.

      • markus says:

        Alexander II: Att skolsystemet i Singapore är betydligt mer elitistiskt än det svenska kan jag köpa, men jag är definitivt intresserad av att veta på vilka grunder du utnämner Finland som mer elitistiskt än Sverige, med avseende på skolsystem.

        Plocka fram några nyckelvariabler, eller för den delen säg en jämförelse mellan läroplanerna eller något annat i styrsystemet som pekar på att det du säger är sant.

        Jag är verkligen intresserad, för när jag kollar på den finska skolan (mest den finlandssvenska, eftersom min finska är rätt begränsad) så ser jag inte direkt elitism. Det kan ju vara att mitt lärarperspektiv helt enkelt gör mig blind för något viktigt, så upplys mig!

  5. Per S says:

    @ Alexander II:
    Du misstänker inte att kontraktsteorin – liksom för övrigt många verkliga uppdragsförhållanden – ganska ingående studerat exemplet rent ackord och funnit att det bara funkar under mycket särskilda villkor…?

    • Alexander II says:

      Per S,

      Beteendepsykologin, BT, har också ingående studerat detta och jag tror knappast att de har kommit fram till att incitament och prestationslön inte fungerar. Jag talade inte om ackord som sådant utan om betalning för prestation, vad man inom beteendepsykologin kallar betalning för ”Key Behaviors”.

      Den delen av beteendepsykologin som sysslar med ekonomiska frågor såsom incitament är en mycket, mycket liten grupp. Tyvärr alldeles för okänd. Jag talar här inte om hybriden beteende ekonomi, som jag själv anser är en skvader, utom om den rena beteende psykologin.

      Att det är svårt att skapa bra incitaments strukturer har att göra med att få organisationer vet vad som driver deras resultat på individ nivå, de mäter på makronivå.

      Men bara för att det är svårt att mäta samt skapa system betyder inte att man inte bör använda det mest effektiva, monetära styrmedel och resultatlön.

      Att betala för att någon sitter på sin stol i ett antal timmar är i mina ögon det minst effektiva.

      Vi ser detta tydlig i diskussionen om att använda incitament inom skolan. Skolan är typexemplet på en extremt dysfunktionell organisation. De mäter ingenting. De betalar för senioritet samt det finns inga tvångsmedel att avskilja inkompetenta lärare.

      De argument som används är just de Markus använder ovan:

      1. Det går inte att mäta prestation

      2. Det går inte att skapa mät system för att utvärdera prestationer

      3 Det är för dyrt och svårt så det är ingen ide att försöka.

      För att travestera Churchill är ren prestationslön den sämsta incitaments formen, bortsett från alla andra.

      Men Per S berätta gärna för mig vilken ersättningsform som kontraktsteorin säger är bättre?

      (Jag är inte psykolog.)

      • markus says:

        Alexander II: Jag tycker att det är en smula ohederligt att lägga ord i min mun på det där viset.

        Jag ser ingen större skillnad på dina argument 1 och 2, men låt mig göra klart att jag inte instämmer i något av dem. Tvärtom, det går att mäta prestationer och det går att skapa mätsystem för att utvärdera prestationer.

        Vad gäller argument nummer 3 så håller jag till viss del med om med den första delen, det kan vara svårt och dyrt, men inte om slutsatsen, vi ska inte försöka.

        Jag är helt för användningen av av mätsystem för prestationer i den omfattning som i dag sker i den svenska skolan, jag är också helt klart för den utökning som kommer med de liggande förslagen från regeringen. Jag kan gott tänka mig ytterligare utökningar, om de är välmotiverade.

        Jag är helt för experiment och metodutveckling inom området. Däremot håller jag för osannolikt att vi med dagens teknik kommer att landa i att betydligt mer omfattande system för prestationsmätning hos lärare och elever vore värt sitt pris.

      • Per S says:

        Svaret är att det beror på risker, riskpreferenser, komplexitet i arbetsuppgifter, mätbarhet och en massa annat.

        Därför kan man inte enkelt säga att ackord löser intressekonflikter och andra problem.

      • Alexander II says:

        Per S

        Du ger svaret till varför ren monetär resultatlön är det mest effektiva och minst snedvridande bland alla andra former av incitament:

        Svaret är att det beror på risker, riskpreferenser, komplexitet i arbetsuppgifter, mätbarhet och en massa annat

        .

        Att det är komplicerat att mäta vad i en arbetsuppgift är för organisationen en ”Key Bahavior”, dvs det eftersökta beteendet innebär inte attt ren resultat lön inte fungerar. Det jag skrev med min travesti på Churchill var just detta. Ren monetär resultat lön är svår men mycket enklare än alla andra former av incitamentsstyrning. Som jag skrev får du gärna visa mig på forskning som visar att andra former av incitaments system fungerar bättre, inte forskning som visar på att det fungerar mindre bra.

        Ditt argument underkänner i princip hela den nationalekonomiska forskningen i allmänhet och beteendeekonomi i synnerhet eftersom det inte går att som du skriver känna allas risker, riskpreferenser, komplexiteten i ekonomin samt möjligheten till att objektivt mäta den. Hayeks tes om centralplanering och problemen med Keynesiansk och neoklassisk nationalekonomi, ”the Knowledge Problem.” Till detta kommer problemen med att en individ inte har samma preferens över sin livslängd, något som nästa aldrig tas hänsyn till i neoklassisk eller beteendeekonomisk forskning.

        Resultatlön är svårt men den har den fördelen att det är på mikro, individ nivå och inte på makronivå.

      • Per S says:

        Jag har disputerat i den nationalekonomiska standardteorin, inte minst med inriktning mot kontraktsteori.

        Det är bara att slå upp ett standardverk i kontraktsteori för att inse att såväl teori som verklighet är något mer komplex än den atomistiska libertarianska utopi där ackordslön löser alla problem.

        I själva verket förefaller det i för de flesta anställningsrelationer i utvecklade samhällen vara en tämligen fast lön som i kombination med senioritet och karriärmöjligheter ligger närmast det optimala lönebildarna kunnat finna. I alla fall i dag.

  6. Jesper Roine says:

    Intressant diskussion om ”ren prestationslön”. Förutom de argument som t ex Per S fört fram ovan så tror jag att A II har en del av svaret till hur vanlig denna ersättningsform kommit att bli i en av sina första kommentarer ovan: Att den som väljer hur ersättningen sätts inte alltid vill ge ren prestationslön, samtidigt som de som vill ha ett jobb kanske skulle föredra något annat men ändå föredrar någon form av kontrakt framför att inte ha något jobb alls. Jag tror samtidigt att det ligger mycket i att fackföreningsrörelsen tidigt drev fast lön för att ta bort en osäkerhet i inkomstflödet hos arbetarna (en osäkerhet som de inte kunde försäkra bort på annat sätt).

  7. Alexander II says:

    Per S,

    Vad är libertariansk atomism? Menar du Murray Rothbards extrema anarko-kapitalism helt utan någon form av stat? Vad menar du med libertarianism? Själv känner jag inte till några svenska libertarianer? F.A. Hayek var inte libertarian, han tog avstånd från det. Han kallade sig klassikt liberal. Finns det något som på motsvarande sätt kallas nationalekonomisk atomism? En förenkling av modeller in absurdum som sedan inte kan implementeras i verkligheten? Det Lars P Syll använder i sin argumentation mot klassisk nationalekonomi.

    När det gäller ren resultatlön så är det att jämföra med en kniv, ett verktyg. Ett verktyg har ingen ideologisk hemvist, den kan användas till både bra och dåliga saker. Vad som sedan anses bra eller dåligt sitter i betraktarens öga. Vi såg senast diskussionen om incitament för att bekämpa terrorism, betalt för varje uppvisad död terrorist. Mycket effektivt incitamentet men i mina ögon moraliskt förkastligt samt som det visade sig fanns det stora incitament att fuska.

    Jag håller helt med dig att idag är nästan alla anställningsrelationer i utvecklade samhällen vara en tämligen fast lön som i kombination med senioritet och karriärmöjligheter men du kan inte ha mer fel när du påstår att det ”ligger närmast det optimala lönebildarna kunnat finna.” Detta är utifrån de restriktioner politiker, myndigheter fackföreningar och storföretag har satt på lönebildningen.

    Ren resultat lön är den mest optimala, effektiva och minst snedvridande av alla incitamentssystem. Den minimerar problemen med intressekonflikter eftersom anställda, ägare, ledning och konsumenten av varan eller tjänsten alla har samma intressen. Den minimerar problemen med det du diskuterade förut: ”risker, riskpreferenser, komplexitet i arbetsuppgifter, mätbarhet och en massa annat.”

    Att utvecklingen inom lönesättning, incitament gått från det från det mest funktionella till en mycket lägre grad av funktionalitet är för mig inte utveckling. Att löne- och incitamentssystemen är idag mer eller mindre dysfunktionella betyder inte att vi ska utgå ifrån dem. Istället bör vi väl utgå från det som är mest optimalt?

    De studier och implementeringar jag sett när det gäller resultatlön, dvs när det gått att övertyga anställda om att byta från fast lön till delvis resultatlön är att gå till 75 % fast lön baserad på tidigare lön samt för den risk den anställde tar på de 25 % erhåller denne en möjlighet att tjäna 150 % av tidigare lön, 3 ggr den minskade fasta lönedelen. Det verkar mycket svårt att få anställda att riskera mer än 25 % av sin lön.

  8. Per S says:

    Du hävdar att ackordslön är mest optimalt. Kontraktsteorin menar att det oftast inte gäller, bland annat beroende på att det är inoptimalt att individer och inte företag bär huvuddelen av produktionsrisken. Jag tror mer på det jag lärt mig på en av världens ledande institutioner i ämnet.

  9. Per S says:

    …än på en person som på ideologiska grunder menar att lönebildningen i i-länderna försämrats under det senaste århundradet, skulle det stå.

    • Alexander II says:

      Per S, 

      Jag säger det igen. Jag talar inte om ackordslön utan om ”Performance Pay”.

      Vidare så har du helt och hållet missat det jag skriver. Problemet med dagens lönebildning är precis som du skriver att företag bär huvuddelen av produktionsrisken, vid fast lön 100 %. Alltså vill de inte dela med sig  av produktivitets ökningen. Arbetstagare har då istället för att bära risken lika och få en större andel valt att istället ta del av denna produktivitets ökning via fackförenigar och via politik, såsom minimilöner, stor omfördelande välfärdsstat. (Detta inte menat i pejorativ mening) 

      Det som har uppstått sedan Henry Ford införde fast inflationsjusterad lön är att istället för att arbetstagare, ägare, företagsledning och konsumenter inte längre har samma intresse. 

      Vi har fått två grupper med motstående intressen:

      A. Politiker-byråkrater-storföretagsledare-fackföreningar/arbetsgivarorganisationer 

      mot

      B arbetstagare-ägare-konsumenter

      Lönebildningsprocessen har säkert blivit bättre och effektivare de senaste 100 åren men det var inte det jag skrev om från början. Den är säkert optimal utifrån de restriktioner som satts av politiker, byråkrater, fackföreningar och storföretag. 

      Det jag ursprungligen skrev om var att skälet till att vi nu ser stora inkomstklyftor och att arbetstagare inte fått ta del av den stora produktivitetsökning som skett de senaste 30 åren är bristen på resultat lön, Performance Pay. 

      Verktyget resultatlön, Performance Pay, har ingen inneboende ideologisk värdering. Om du anser det säger det mer om din egen ideologi. Att du inte kan skilja på fakta (verktyg) och värdering ( huruvida det är ideologisk ”bra” eller ”dåligt” med resultat lön.  En kniv kan användas till att skära äpplen men kan öven skada, döda. Kniven i sig är ett dött objekt. 

      Eftersom du säger att världens ledande institutioner menar att fast lön är bättre än resultatlön, Performace Pay, ber jag dig en en gång länka till en eller flera sådana studier. 

  10. Per S says:

    Det enda jag säger är att empiri och kontraktsteori motsäger de första två meningarna du skrev i denna kommentarstråd. Läs dem igen. Alla andra tolkningar av vad jag menar eller tycker är helt dina egna – och oftast felaktiga.

    Det får räcka där.

  11. Alexander II says:

    Per S,

    Håller helt med dig, en fullständigt meningslös diskussion.

  12. Kristian Grönqvist says:

    Det är ju bara skitsnack det här med incitamentslöner. Höj lönen på alla lärarna och det ordentligt om Ni är rädda om landets framtid
    Högre lön får högre begåvade att bli lärare och rusningen blir nog så stor att gallringen ffa gynnar skolan.

  13. Kristian Grönqvist says:

    För att förklara det bättre. Det kostar att vara på topp. Och man kan gärna även knyta an till frågan jag hade till Daniel.
    Är inte det här också en sådan brist på investering, som inte är mätbar, men mycket kostsam på sikt?
    På tal om den nationella förmögenheten. Kunnande är väl detsamma som förmögenhet?

Trackbacks

  1. […] för bilister som håller hastigheten vid skolor kan leda till att biltrafiken vid skolorna ökar. Jesper hänvisade till forskning som visar att styrande löner kan få de anställda att känna sig övervakade och […]

  2. […] att ge folk ekonomiska incitament diskuteras ofta här på Ekonomistas. Jesper tog nyligen upp en studie som visade att försökspersoner som gavs förtroende arbetade hårdare än de som gavs […]

  3. […] flera exempel på detta från både teori och praktik om bl a försörjningsstödets utformning, underskattningen av prestige, eller bonus för döda […]

  4. […] kan urholka folks benägenhet att frivilligt bidra till det allmänna bästa (se Jesper Roines inlägg för en utförligare diskussion). Poängen liknar den i Aghion-Tirole-modellen, fast nu är inte […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s