I Brasilien är det obligatoriskt att rösta, men en stor andel av befolkningen är inte läs- och skrivkunniga. Länge var man dock tvungen att skriva sin kandidats namn på röstsedeln för ens röst skulle räknas, vilket ledde till att en hel del röster från analfabeter ogiltigförklarades. Detta förändrades dock då man införde elektroniska röstningsmaskiner som varken krävde att man kunde läsa eller skriva för att rösta — nu blev det omöjligt att rösta fel och även fattiga analfabeters röster räknades.
Thomas Fujiwara (som var på IIES förra veckan) visar att införandet av de elektroniska röstningsmaskinerna gjorde att andelen räknade röster ökade med ungefär en tiondel och att detta påverkade vilka politiker som valdes. Dessa politiker satsade mer på sjukvård, framförallt inom mödravården, vilket i sin tur ledde till att andelen nyfödda barn med låg födelsevikt (< 2500 gram) minskade.
Men hur kan vi vara säkra på att det var just denna teknikalitet i valsystemet som ökade nyföddas födelsevikt? Fujiwara utnyttjar det faktum att röstningsmaskinerna bara infördes i kommuner med mer än 40.500 invånare i valet 1998 och först i påföljande val i mindre kommuner. Kommuner som ligger nära detta gränsvärde kan man förutsätta är väldigt lika varandra, men däremot skiljer de sig åt i huruvida valet 1998 skedde med hjälp av röstningsmaskiner eller ej.
Denna empiriska strategi kallas regressionsdiskontinuitet och används även i en svensk studie av Björn Tyrefors Hinnerich och Per Pettersson-Lidbom (som för övrigt presenteras på SU imorgon). De utnyttjar övergången från direktdemokrati till representativ demokrati på kommunal nivå i Sverige mellan 1919 och 1950. Det fanns vid denna tid en regel som tvingade kommuner över en viss befolkningsstorlek att överge den tidens kommunalstämmor och införa representativ kommunal demokrati. Hinnerich och Pettersson-Lidbom visar att detta i likhet med Fujiwaras studie också gjorde att det politiska systemet hörsammade de fattigas bön i större utsträckning — införandet av representativ demokrati ökade det politiska deltagandet och ledde till större satsningar på fattigdomsbekämpning, barns välfärd och utbildning.
Fred Åkerström må ha rätt i att kapitalismen inte hörsammar en fattigs bön, men med rätt slags demokratisk system verkar onekligen även de fattiga kunna göra sig hörda.
Ekonomistas 
Du skriver att “Fred Åkerström må ha rätt i att kapitalismen inte hörsammar en fattigs bön”. Vad grundar du det på? Bortsett från det grundläggande faktum att ekonomisk frihet är en förutsättning för politisk frihet och demokrati har de olika röstsystem som du beskriver och som har påverkat de fattigas situation på olika sätt inget med av graden av marknadsekonomi och kapitalism i samhället att göra.
Den delen av påståendet syftar bara till att knyta an till visan och är i sig tom på innehåll — jag grundar det alltså inte på någonting alls och använde därför formuleringen “må ha rätt” (för tydlighets skull kanske jag skulle ha skrivit “må ha rätt eller fel”).
Nu förstår jag inte.
“Dessa politiker satsade mer på sjukvård, framförallt inom mödravården, vilket i sin tur ledde till att andelen nyfödda barn med låg födelsevikt (< 2500 gram) minskade."
Innebar inte detta ett ingrepp i den fria marknadsekonomin? Innebar inte detta att privat egendom konfiskerades av staten (skatteuppbörd) för att offentligt finansiera något som inte den osynliga handen mäktade att tillhandahålla?
Det handlar förmodligen snarare om omfördelning än att rätta till ett marknadsmisslyckande. Hursomhelst, poängen med inlägget var att visa demokratiska institutioners utformning spelar stor roll för huruvida de fattiga lyckas göra sig hörda, eller med ditt språkbruk, i vilken utsträckning de med statens hjälp lyckas lyckas konfiskera andras tillgångar.
Jean Filliouxs inlägg ovan är mycket fascinerande i det att han antyder att den förbättrade mödravården ska ha skett utan att graden av kapitalism i samhället minskat. Jag är därför glad att Robert förtydligar slutsatsen i sitt svar.
Jag upprepar gärna slutsatsen igen och passar på att brodera ut den något: en förändring av lagstiftningen i Brasilien (som sannolikt kommit till stånd utan större påtryckningar från Brasiliens kapitalister) medförde att de fattigas politiska representation i lagstiftande församlingar ökade. Den politiska makten utnyttjades till att överföra mer resurser till de fattiga i form av en förbättrad mödravård. Troligen ökade också graden av omfördelning i Brasilien till följd av detta och den del av förädlingsvärdet i den brasilianska ekonomin som tillföll kapitalägarna minskade därmed. Graden av kapitalism blev därmed lägre.
Roligt att vår uppsats uppmärksammas så här på bästa sändningstid. En av Acemoglus och Robinson tankar kring detta är att det mycket väl kan handla om ett marknadsmisslyckande. D.v.s. den styrande eliten kan vara t.e.x. monopsonister av arbetskraft.
Således är det inte säkert att t.e.x. ökad redistribution är en högre grad av störning av än den tidigare elitstyrda jämvikten. Tvärtom kan kakan bliva större, under vissa förutsättningar.
Dessutom är deras slutsats att en ökad grad av demokratisering kan leda till ett sämre utfall, kakan mindre, än tidigare, igen under vissa förutsättningar.
Om nu jag har förstått allt korrekt
Saker är nog inte så enkla som vissa kommentatorer ovan vill ge sken av, inte ens ur ett strikt ekonomisk effektivt perspektiv.
För övrigt så är jag en varm anhängare av att läsa mellan raderna när det gäller hänvisningar till den som sjunger Glimmande nymf i låga c och uppskattar Roberts sätt att därmed ge några studier en aura av konstnärlighet.
Mvh Björn Tyrefors Hinnerich
Åhå, besök av självaste författaren.
Jag ska ta en titt på ert papper.
Men än fast den empiriska strategin kan vara intressant i sig är jag just nu mest nyfiken på det teoretiska ramverket. Finns det någon bra artikel i typ JEL eller JEP som sammanfattar modellen. (Om det är någon Persson&Tabellini-historia i bakgrunden så är oftast matematiken i vägen)
Acemoglu & Robinson (2006) May AEA papers and proceedings. Texten om teorin lättläst och eminent skriven. Sen finns fler utvecklingar och ökad grad av rigidet i andra publikationer.
Ytterligare fördjupning Jean Fillioux, som inte gör saken lättare: statskapitalism eller privatkapitalism? Nom sayn?
Om man ska vara riktigt petig så skulle man ju kunna hävda att politikerna säkert var väl medvetna om den här reformen, och hur den påverkade olika kommuner olika, och kanske bedrev kampanj därefter.
Absolut, så kan det vara. I fallet med Brasilien så hävdade dock författaren att ingen hade förutsett effekten av elektronisk röstning och reformen var framförallt motiverad av kostnadsskäl.
Min fråga till Robert och även till författaren är om det är fråga om korrelation eller kausalitet?
Jag är lite skeptisk eftersom den ökad satsning på mödravård samt den minskade barnadödligheten i Brasilien grundlades innan Lula da Silva och hans meningsfränder fick politisk makt.
Skälet till att fattigdomen drastiskt minskat i Brasilien mellan 2003-2009 har de fattigas inkomster stigit sju gånger mer än de med högst inkomster samt fattigdomen har sjunkit från 22 % till 7 % är ett program kallat Bolsa Familia (programmet kommer ursprungligen från Mexiko, Opportunidades, och har där haft revolutonerane effekt) Programmet täcker 50 miljoner brasilianare.
Programmet går ut på att betala fattiga mödrar att ta hand om sina barn. I princip ett rent och skärt monetärt incitament med krav på starka motprestationer från moderns sida. Mer kan läsas om detta i New York Times artikeln To Beta Back Poverty, Pay the Poor
Programmet går förenklat ut på att:
1. Oftast är det kvinnor som kan erhålla detta regelbundna kontant stöd
2. Pengarna sätts in elektroniskt på kvinnornas konton, risken för korruption försvinner.
3. Som motprestation måste kvinnorna se till att barnen:
a) stannar i skolan
b) gravida kvinnor måste gå till mödravården
c) de måste ta sina barn till barnavården
d) de måste delta i seminarier i utbildning om kost, god hygien och hälsa
Om de inte gör det upphör stödet omedelbart!
Inte nog med detta dessa båda program är en av de mest väl genom forskade.
l.
Hur har det fallit ut i Mexiko, resultaten är tydligen detsamma för Brasilien:
.
Oj, jag kanske var otydlig angående kausalitet i mitt inlägg. Det är just det som är huvudpoängen med de här uppsatserna och anledningen till att de kommer att publiceras i fina tidskrifter tids nog. Båda uppsatserna jämför kommuner som låg precis under respektive precis över ett gränsvärde. Under ytterst rimliga antaganden kan man därför förmoda att sådana kommuner inte skiljer sig på annat sätt än just införandet av elektronisk röstning/representativ demokrati. Kort sagt, det är bortom allt tvivel att det är frågan om en kausal effekt. Däremot kan man förstås fundera på varför effekten finns där, exakt vad mekanismen är och huruvida det går att generalisera till andra sammanhang.
Robert,
Att det finns kausalitet mellan kausalitet mellan ökat röstdeltagande bland “fattiga” och vilket medför ökade skatter finner jag självklart. Min far berättade för mig om valet i England efter andra världskriget när Labour kom till makten trots att Churchill besegrade Hitler. Den allmänna vedertagna sanningen är att de konservativa förlorade för att engelsmännen var trötta på kriget. Enligt min far var anledningen att Labour höll på att förlora valet och sista stund lovade Labour gratis glasögon och löständer, till alla, Labour vann.
Det finns däremot ingen kausalitet mellan att politiker som förespråkar högre skatter samt satsning på en större offentlig sektor leder tlll som du skrev i ditt inlägg:
Det som ledde till att antalet nyfödda barn med låg födelsevikt minskade var programmet Bolsa Familia som jag skrev ovan och det programmet infördes inte av Lula da Silva och hans meningsfränder som röstades in via dessa maskiner. Det finns en mycket svag korrelation men ingen kausalitet i detta påstående.
Det är en myt att mer pengar till “fattiga” per definition ger ökad välbefinnande och bättre välfärd för dessa.
I artikeln jag länkade till ovan To Beat Back Poverty, Pay the Poor visas också detta mycket tydligt. Skillnaden mellan de framgångsrika fattigdomsbekämpningsprogrammen i Mexiko och Brasilien jämfört med USA är att de förra ställer stora krav på beteendeförändringar hos de som tar emot pengarna, i USA ställs inga krav på beteendeförändring.
Ju mer pengar som skickats desto sämre har det gått, se den amerikanska utveckling de senaste 50 åren för framförallt afro-amerikaner, läs standard verket i frågan Losing Ground: American Social Policy 1950–1980 publicerad 1984 av Charles Murray. Murray visade att afro-amerikaners fattigdom inte berodde på rasism utan på underklassen beteende mönster. I USA är underklassen till största del etnisk, numer även så i Sverige.
Politiker i Sverige, Brasilien, England och USA “lyssnade inte på de fattigas böner” utan ägnade sig åt röstköp.
Hade de lyssnat hade de fattiga fått det bättre både absolut och relativt.
Alex, Fujiwaras uppsats visar att införandet av röstningsmaskinerna (kausalt) påverkade både att politiker med lägre utbildning valdes i större utsträckning, att mer satsades på sjukvård och att födelsevikten ökade. Däremot kan uppsatsen strikt talat inte visa hela orsakskedjan, dvs att det var politikerna som påverkade sjukvårdsbudgeten som i sin tur ledde till bättre utfall, så min text är en smula missvisande på denna punkt. Men som sagt, att det var röstningsmaskinerna påverkade födelsevikten står fast bortom allt rimligt tvivel.
@Robert,
Jag måste läsa studierna. Om röstningsmaskinerna kom innan programmet Bolsa Familias infördes finns det en kausalitet.
Om röstningsmaskinerna kom efter införandet av programmet Bolsa Familias finns det en svag korrelation men inte kausalitet.
Alex, du behöver inte läsa studierna. Så länge inte Bolsa Familia påverkade kommuner med strax över 40.500 invånare annorlunda än kommuner med strax under 40.500 invånare är det svårt att se hur den reformen skulle kunna förklara en “spuriös” kausal effekt.
Alex.
Att incitamentsvägen tvinga blivande mödrar att gå till mödravården ger bara en effekt om mödravården har kapacitet och förmåga att faktiskt uträtta något…och där är vi tillbaka till Roberts artikel. Förstår du?
@…
Läs artikeln i New York Times! Se nedan. Det kostar ingenting på marginalen att driva dessa progtam eftersom de vänder sig till de “fattigaste”, de är inte generella välfärdsprogram. Inte nog med det varje satsad krona ger 10-100 ggr tillbaka i form av minskade framtida kostnader.
Specifika, special destinerade och icke generella välfärdsprogram stöder jag fullt ut. Generella välfärdsprogram som kräver en stor offentlig sektor samt höga skatter har både i USA, Europa och Sverige visat sig ge ringa eller ingen effekt för den fattigaste delen av befolkningen. Dvs varje satsad krona har haft en marginalnytta som gått mot noll. Dessa generella välfärdssystem omfördelar pengar till de 80 % i mitten, inte från de “rika” (högsta inkomst decilen ) till de “fattiga” (lägsta inkomst decilen).
Alex,
Murrays tes har motbevisats grundligt av de senaste 20 årens forskning. Faktum är att bidragsnivåerna till de fattiga i USA minskade i reala termer efter 1972 och att de reformer som gjorde det relativt mer lönsamt att arbeta jämfört med att leva på bidrag som infördes under 1970 talet inte resulterade i minskad arbetslöshet eller förbättrade sociala förhållanden.
Rekommenderad läsning till exempel något av William Julius Wilson eller Douglas Massey som i sin forskning har beskrivit situationen för fattiga svarta amerikaner idag.
@David,
Vilken tes har motbevisats?
1, Att rasism inte har att göra med afro amerikaners sociala situation?
2. Att beteende mönster hos underklassen leder till konserverande av fattigdom, social utslagning?
Vidare ledde Murrays bok till att det amerikansk välfärdssystemet helt och hållet lades om. Bill Clinton införde den största välfärdsreform västvärlden sett. Han införde en bortre gräns för arbetslöshetsersättning. Denna reform ledde tlll att 80 % av de långtidsarbetslösa återvände till arbete.
Tyvärr reformerade han inte socialbidragen på samma sätt, inte heller ställde han krav på minoriteter att de måste beteendeförändra sig.
Denna senare debatt har nu tagit fart i USA både bland Demokrater och Republikaner. Flertalet anser nu att det krävs ett fokus på beteendeförändringar, inte mer pengar