John Hassler och Per Krusell: Bättre att bränna sedlar än gitarrer!

Det här är ett gästinlägg av John Hassler och Per Krusell, båda professorer i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi på Stockholms universitet

Är det stötande att Gudrun Schyman, genom att bränna 100 000 kr i sedlar på scen, på ett kuppartat sätt stal showen i Almedalen igår från andra politiker (däribland Jan Björklund) och andra talare? Kanske var Gudruns kupp rentav omoralisk? Många har i alla fall uttryckt bestörthet. ”Det är mycket pengar som hade räckt till många måltider”, säger till exempel Stadsmissionens vice ordförande Elisabeth Fredell. Det stämmer ju i princip: Gudrun Schyman eller FI hade kunnat använda pengarna till att beställa måltider till behövande. Dock vill vi utifrån ett penningteoretiskt perspektiv hävda att det här är ett feltänk, och att Gudruns kupp inte borde vara upprörande.

Vad är det egentligen man gör när man bränner sedlar? Sedlar har inget egenvärde: man kan inte äta dem eller använda dem på annat direkt sätt. Man kan visserligen värma ett hus genom att bränna sedlar eller klippa i dem för att tillverka pappersdockor, men värdet per hundralapp är nog ganska nära noll ändå i sådana användningar. Så ur SAMHÄLLSEKONOMISK synvinkel förstör man faktiskt inga resurser om man bränner pengar.

Att bränna pengar är alltså INTE samma sak som att förstöra ett föremål som har ett egenvärde på samma belopp. Ett sånt exempel skulle kunna vara den gitarr som Jimi Hendrix brände upp på scen på Montereyfestivalen. I det fallet var det ju en fullt fungerande gitarr som betingade kanske 10 000 kr i nyvärde (och eftersom den nu hade tillhört Jimi Hendrix skulle samlarvärdet nog varit 100 000 kr minst redan då, och mycket mer idag). Vår slutsats är alltså att Jimi Hendrix förstörde värdefulla resurser medan Gudrun Schyman inte gjorde det.

Men något händer väl när man bränner sedlar (bortsett ifrån att det blir lite rökutveckling)? Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv innebär det en förmögenhetsomfördelning. Penningmängden minskar och på lite sikt säger ekonomisk teori att det kommer leda till lägre priser, det vill säga befintliga pengar kommer bli värda lite mer. Detta beror på den roll som betalningsmedel som pengar fyller—dess huvudsakliga nytta i ekonomin—nu måste fyllas av de pengar som finns kvar, och varje resterande krona blir då värd lite mer. Följden är att penningförstörelsen utgör en förmögenhetsomfördelning från Gudrun Schyman (eller FI som kanske var ägare till pengarna) till alla befintliga ägare av pengar (sedlar och mynt) och alla andra nominella tillgångar (som till exempel statsobligationer).  Omfördelningen sker också i proportion till hur mycket pengar man har, det vill säga den som redan var jämförelsevis penningstinn blev ännu rikare tack vare Schymanns kupp. Ett alternativt sätt för Gudrun att åstadkomma detta hade varit att direkt skänka de 100 000 kronorna till alla andra i proportion till deras kroninnehav. Detta vore dock betydligt mer komplicerat och sedelbränneri är därför egentligen ett ganska finurligt sätt att åstadkomma denna sorts omfördelning.

Gudruns kupp ändrade alltså inte vårt samhälles förmåga att beställa måltider till behövande. Det kan vi göra ändå, eftersom resurserna ju bara omfördelats: de som fått Gudruns resurser kan ju spendera dem på måltider till behövande. Så vad Gudrun gjorde är inte på något sätt stötande ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.

Samma resonemang gäller också vår kompis Lalle som nyligen tappade sin penningfyllda plånbok i en kloak. Ett förskräckligt slöseri med resurser kan man tycka… men nähä! Det är bara en omfördelning ifrån honom till alla oss som har pengar. Ett liknande, men inte identiskt fall, gäller de tankar man själv kan påtvinga sig när man—någon enstaka gång och alls inte med mening—får en p-bot. Ens första reaktion är att ”pengarna försvinner”—man kunde lika gärna bränt upp dem! Men nähä: det är alls inget samhällsekonomiskt resursslöseri vi talar om (förutom lapplisans jobb) utan bara en förmögenhetsomfördelning från en själv till kommunen. Och, som Mona Sahlin uttryckt det, att betala skatt är ju häftigt!

Om Gudrun inte avsåg att omfördela till de penningstinna så skulle hon kanske kunna övertala Riksbanken att ”sterilisera” hennes kupp. Detta skulle Riksbanken kunna göra genom att öka penningmängden med 100 000 kr, vilket innebär att pengarna skulle gå till staten istället. Det skulle inte bli någon effekt på priserna och ingen omfördelning annat än till staten. Alltså skulle Gudrun i så fall genom att bränna sina pengar helt enkelt göra en ytterligare skatteinbetalning om 100 000 kr. Därmed skulle kuppen bli en kommentar till Mona Sahlin: ”Det är häftigt att betala skatt, men ännu häftigare att bränna pengar!”.

Slutsatserna är alltså att Gudruns kupp (i) är fullt mindre upprörande än när Jimi Hendrix satte sin gura i brand; och (ii) är något av motsatsen till det Karl-Bertil Jonsson ville åstadkomma eftersom Gudrun ju omfördelar till de redan penningrika, och faktiskt på ett finurligt och effektivt sätt!

(Se även DN:s referat av inlägget.)

Comments

  1. pontus says:

    Haller helt med. Men det ar en inkonsekvent allokering av resurser. Ge pengarna till slumpmassigt valda kvinnor istallet, sa minskar lonegapet nagot.

  2. Men om Jimi Hendrixs får 100 lakan för gitarren är de ju lika värdelösa som Gudruns hundra lakan utan ett fungerande betalningssystem no? Frågan är väll hur mycket konsumtionsmöjligheter någon hade erbjudit Jimi för hans gitarr jämfört med hur mycket konsumtion någon erbjudit Gudrun för en hög med papperslappar?

    • Per Krusell says:

      Man erbjuder varor i utbyte mot sedlar, så är det. Sedlar har marknadsvärde. Gudruns sedlar, eller de sedlar som Jimis gitarr skulle sålts för, det spelar ingen roll. Men bränner man en gitarr så är det en vara som har direkt användning, och så är det inte med sedlar: att bränna sedlar innebär bara en omfördelning.

  3. Per S says:

    Om Ingves stod bredvid och bevittnade förstörelsen borde det väl inte finnas några hinder – annat än prejudicerande – för att Schyman fick samma summa pengar från Riksbanken?

    • Per Krusell says:

      Finns absolut inga hinder! Skulle han kunna gjort! (Men som du säger vore det inget bra prejudikat…)

  4. Kristian Grönqvist says:

    Det är förmodligen som Ni säger, men kuppen kommer nog att ge tårar i ögonen på några som kanske hade röstat på Gudrun, eftersom hon är gammal kommunist och skall stå på de ensamstående fattiga mödrarnas sida. I det läget är handlingen, om inte annat, så stötande. Visar brist på respekt mot dem som får jobba för sina 100.000.

    • Per Krusell says:

      Ja sanningen är nog att det var upprörande för många, som tycker att hon borde använt pengarna till något bättre. Och det känns som om hon inte respekterar pengar på något sätt. Men vi ville påpeka att ”samhällsekonomiskt” så är det inte så illa: det är bara en omfördelning, fast i det här fallet är omfördelningen lite knasig för att komma ifrån Gudrun för den stödjer ju inte hennes målgrupper direkt (ensamma fattiga mödrar t ex).

  5. Intessant disussion. Men jag fattar inte slutsatsen. Vi behöver inga professorer som definierar vad som är upprörande eller inte.

    • Per Krusell says:

      Det var inte meningen att skriva ”von oben”. Och bara för att vi är professorer skall väl inte våra argument ignoreras? Vi tyckte vi var tydliga i att vi tog fram ett samhällsekonomiskt, penningteoretiskt perspektiv. Du får gärna uppröras av Gudrun som du vill. Och du får uppröras av att vi skriver på ekonomistas. Varsågod!

  6. Försökte påpeka detta för oförstående kollegor… jobbar åå bank.

  7. Gudrun kunde ha undgått kritik genom att bränna falska sedlar. Genom sitt tilltag kanske hon förlorar fler röster än hon hoppades få. Jag tycker som Kristian att hon visar bristande respekt för sina mindre bemedlade medsystrar som får slita för att tjäna den summan.

    • Per Krusell says:

      Absolut. Falska sedlar vore en annan sak. Då är bara symboliken kvar och inte ens någon omfördelning av den sorten vi pekar på.

      • Henrik Hansson says:

        Men om hon skulle ta låtsaspengarna från ett Monopolspel och brände upp; Vore inte detta ännu mer upprörande eftersom hon då faktiskt saboterar realt värde i form av ett fullt fungerande Monopolspel som därefter inte blir spelbart?

  8. Jonas says:

    Tack för en mycket tankeväckande och roligt inlägg!
    Det roliga med slutsatsen är det paradoxala att Gudrun, som påpekas i inlägget, gynnar dem rikaste. Och vilka av män/kvinnor tjänar mest och har mest pengar?!

  9. David E says:

    Uråldrig monetärism dragen till sin spets i Hassler och Krusells inlägg. Vem tror på fullt allvar att prisnivån kommer påverkas av att det blir 100.000kr färre kontanter i omlopp? Ingen annan kommer att bli rikare av detta.

    Enskilda priser sätts ju främst utifrån FÖRVÄNTAD prisnivån (och företagens resursutnyttjandenivå) vilket endast indirekt påverkas av större förändringar i penningmängd.

    Däremot tror jag man säkert kan säga att pengar (kontanter, bankinlåning, och andra nominella tillgångar) är ett sätt att ”lagra” förmögenhet som lätt kan omsättas till konsumtion. En exogen förstörelse av pengar minskar sannolikt den reala förmögenheten eftersom prisnivån inte är mekaniskt länkad till penningmängden så som Hassler&Krusell (och inbitna monetärister) hävdar.

    Så om Schyman bränner 100.000kr så är det svårt att säga annat än att det leder till minskad förmögenhet och i förlängningen med stor sannolikhet minskad konsumtion.

    [Om Schyman istället eldade upp några 100mdr kr (motsvarande flera % av penningmängden) skulle det kunna få effekter liknande de som inlägget beskriver. Framför allt det alternativet där Riksbanken indirekt ”steriliserar” ett sådant stort bortfall för att neutralisera eventuella likviditets- och priseffekter.]

    • Per Krusell says:

      Vårt resonemang gjorde, hoppas jag, tydligt att vi inte menade att omfördelningen skulle ske genast. Heller menar vi inte att det inte kan finnas andra, kortsiktiga effekter av att minska penningmängden (om det nu inte blir sterilisering). Men de flesta ekonomer tror ändå att på sikt kommer en x-%ig ökning av penningmängden att leda till en x-%ig minskning av en kronas värde (”allt annat lika”), och det var det vi ville påminna om i det här sammanhanget. Vår poäng kanske är lite nördig men den avspeglar absolut inte uråldrig monetarism.

      • David E says:

        1) Er poäng (”Dock vill vi utifrån ett penningteoretiskt perspektiv hävda att det här är ett feltänk, och att Gudruns kupp inte borde vara upprörande.”) är helt avhängig på effekterna på lång sikt. Måste framgå tydligare.

        2) Det finns inget exakt 1-till-1-förhållande mellan penningmängd och bred prisutveckling, inte ens på lång sikt. Korrelationen är hög på lång sikt, men att en så liten förändring av penningmängden skulle ha ngn som helst effekt på lång sikt är mkt osannolikt. Att tro på ett mekaniskt och perfekt samband mellan penningmängd och inflation känns som monetärism dragen till sin spets. Tror ni verkligen på detta eller är det bara en teoretisk lek?

        Eftersom era titlar gör att inlägget tolkas av många läsare som ”den absoluta sanningen” är det ju bra om alla antaganden och förbehåll lyfts fram så att budskapet blir nyanserat.

        Kul att det kan bli en diskussion om det här.

  10. Anna Brink says:

    Tänk så mycket events som man lägger tusentals kronor på i Almedalen (och på andra ställen). Gudruns påfund är inte värre än att använda annan valfri skitdyr pr-konsult (även om det skulle räknas in i BNP). Effekten på penningmängden känns inte så viktig i sammanhanget. Gudrun har en poäng, det är klart.

    • Per Krusell says:

      På denna punkt kan jag, utifrån vårt resonemang, alltså hålla med. Om Gudrun i stället anlitat en stab av PR-konsulter som kom fram med något jippo som man tycker är värt lika mycket som hennes Jimi-Hendrix-aktion så skulle hon bränt reella samhällsekonomiska resurser: PR-konsulterna skulle ju kunna gjort något vettigt istället med sin tid, åtminstone i teorin…

  11. Svullo says:

    Att det i praktiken bara blir en omfördelning om man ser till det förenklat monetära är väl inte så konstigt. Har dock svårt att se att det på något sätt motsäger, än mindre motbevisar, påståendet att det skulle gynnat landets hemlösa mer om pengarna gått till soppkök. Därmed heller inte sagt att detta slöseri skulle vara mer förkastligt än nåt annat. Som påpekats bränns en hel del pengar på annan pr i Almedalen (som då i ännu större del går till välbeställda) och jag kan tänka mig ungefär hur mycket (väldigt lite) tv-tid man kan köpa för den summan, så Schyman gjorde nog en ganska bra affär, lite beroende på hur mycket negativ respons hon får. Möjligtvis kan man se det som att hon hjälpte Björklund genom att dra uppmärksamheten bort från honom.

    Att som i inlägget se pengarna som bara just ”pengar” känns tunnare ju mer man tänker igenom det. Schyman köpte (liksom Hendrix) uppmärksamhet och fick därmed faktiskt nåt i utbyte trots att det inte fanns nån klar motpart i transaktionen. Dessutom är egenvärde ett lite luddigt och subjektivt begrepp. Gitarren är värd tio eller hundra tusen bara om man kan sälja den för det, att det är ”en fullt fungerande gitarr” betyder ju inget om ingen vill ha gitarrer. Om alla bara lyssnar på syntetmusik reduceras den till en vacker brevpress. Samtidigt kan väl sedlar, redan innan de avskaffas och får samlarvärde, också ha ett ”egenvärde” som skapats i vår kultur?

    Sen är det väl svårt att se inlägget som annat än ett ganska patetiskt försök att göra sig lustig över att ”Gudrun omfördelar pengar till de rika”, vilket för övrigt redan med skribenternas resonemang borde vara totalt nonsens eftersom Schymans pengar fördelas i proportion till befintlig rikedom utan att ”kompensera” de ”rika” för den progressiva skatten? Det borde väl snarare bli en omfördelning till ”fattiga” (och skattesmitare då, förvisso).

    Slutligen kan man väl fundera på vad man har att göra på ett forum ”saklig samhällsdebatt” om man kallar böter för skatt. Det är väl ungefär lika sakligt som att kalla tvångsvård skolplikt?

    • Per Krusell says:

      Det verkar som du läser fel/misstolkar en del av det vi säger. Men jag ville svara på en sak: helt klart är det så att om Gudrun istället använt sina pengar till soppkök så skulle det otvivelaktigt varit bättre för soppköksbesökare, för om hon bränner sedlar och det sålunda blir en (om än långsiktig) omfördelning till dem som redan har pengar så skulle förmodligen dessa människor ha en mindre benägenhet att spendera på soppkök (de flestas ”marginella soppköksgåvobenägenhet” är nog nära noll). Frågan är kanske vad Gudrun i stället skulle gjort. En kommentar nämnde ett alternativt PR-jippo—det kanske är troligt! Soppköksgåvor… tror inte det.

      F ö undrar jag vad givarna till FI (t ex Benny Andersson) tycker om Gudruns jippo. Är osäker på att de gillar det så mycket så jag är rädd att FI får mindre pengar i framtiden… Men läser de vårt inlägg kanske de blir mindre upprörda för de kanske har mindre emot en ren omfördelning?

  12. David E,

    så vart går gränsen? Vilken mängd påverkar? Du säger att 100 000 inte gör det alls medan en större summa gör det. Art ligger tröskeln?

    Sannerligen finns det ingen tröskel och sannolikt har författarna därför rätt.

    • Per Krusell says:

      Du har rätt, glömde påpeka detta. Om någon känner till en magisk gräns under vilken ingenting händer och över vilken någonting händer skulle jag vilja veta vad den gränsen är och kommer ifrån!

      • David E says:

        Påverkas den breda prisnivån på lång sikt av att jag tappar en krona i havet? Knappast. Så ngn form av tröskel finns det enligt min bedömning.

        Verkligheten är full av icke-linjära samband som teorin inte tar hänsyn till (eftersom teorin är anpassad för att göra generaliseringar). Prissättning i praktiken är oerhört komplicerad och svår att teoretisera på en alltför detaljerad nivå.

        Ett exempel på detta är att penningmängdsbortfallet kan vara väldigt lokalt och bara påverka några få marknader, vilket gör att priseffekter ”späs ut” och den breda inflationen påverkas därför inte lika mkt som förändringen i penningmängd (eller påverkas inte alls).

        Exakt var ”trösklar” och icke-linjäriteter finns är ju mycket svårt att bedömma, men är ju intressanta frågor för forskare att utreda.

      • Per Krusell says:

        ”Påverkas den breda prisnivån på lång sikt av att jag tappar en krona i havet? Knappast. Så ngn form av tröskel finns det enligt min bedömning.”
        Jag förstår inte hur du kan komma till den slutsatsen. Ett bättre alternativ är att prisnivån förändras men oerhört lite—eftersom 1 krona är en försvinnande, men inte HELT FÖRSVUNNEN, liten del av alla pengar. Det är det du luras av tror jag—att du vill sätta likhetstecken mellan oerhört lite och noll. För det mesta spelar skillnaden ingen roll men ibland gör den det. Och jag ser fortfarande inget som helst behov av tröskelforskning, i alla fall inte utifrån ditt resonemang.

        I andra sammanhang kan det finnas tröskeleffekter, som t ex om Riksbanken följer en regel att låta inflationen ligga i ett band mellan två siffror. Om inflationen ändras inom bandet gör de ingenting, men om den når en av gränserna agerar de: en ickelinearitet.

      • David E says:

        Kan du då förklara förloppet från att kronan förstörs till att ”alla” priser minskas (med en mikroskopisk procentuell förändring) på lång sikt?

        …och då menar jag inte i någon modellvärld där sambandet är linjärt.

        Jag ser kvantitetssambandet som en proxy. Du (ni?) verkar se det som en identitet? Jag tror (men är inte helt säker på) att empiriskt konsensus indikerar att kvantitetssambandet inte är en identitet utan mer ett starkt men inte perfekt samband.

  13. Biffen says:

    Någon kunde t o m räkna på hur mycket detta minskar inflationen. Skulle varit nördigt och roligt.

    • John Hassler says:

      Det blir förstås en väldigt liten effekt. Den 7 juli fanns det 104 990 miljoner kronor i sedlar och mynt utestående i Sverige. Om jag inte räknat fel är 100 000 kronor cirka en 10 000dels procent. Den långsiktiga effekten på prisnivån skulle alltså vara denna. För att riksbankens inflationsmål ska nås trots bränningen måste man trycka 100 000 extra sedlar, vilken man kanske kommer att göra.

      • David E says:

        I en ekonomi där en stor del transaktioner görs med kredit- eller betalkort (eller pg-/bg-överföringar) känns det ganska naivt att likställa utestående sedlar&mynt med den penningmängd som är relevant för inflationen.

        Att mäta den relevanta penningmängden är fö extremt komplicerat…

        En sak till. Som Mats Persson noterade så använder Riksbanken räntestyrning (reporäntan) för att uppnå inflationsmålet. Sedlar&mynt-stocken är helt efterfrågestyrd och är inget som Riksbanken använder i policysyfte om det inte skett något extremt dramatiskt med sedelmängden (har faktiskt svårt att tänka ut vad det skulle vara).

      • John Hassler says:

        Resonemanget är ceteris paribus, dvs under antagande bla att penningsmängdsmultiplikatorerna är oförändrade så att de vidare penningmängdsmåtten är proportionella mot mängden sedlar och mynt. Givetvis kan man ifrågasätta detta, men det för lite för långt i en krönika som denna.
        Vad gäller frågan om sterilisering håller jag med om att Schyman förmodligen inte behöver uppmana riksbanken att göra en sådan. Lyckas riksbanken med att hålla räntan och inflationsbanan exakt oförändrad bör det vara staten/riksbanken som vinner på sedelbränningen.
        John

      • David E says:

        Vad menar du för multiplikatorer?

        Om sedel- & myntstocken minskar med 1kr pga registrerad förstörelse av mynt så minskar de breda penningmängdsmåtten med 1kr (ceteris paribus) eftersom den är en delmängd av ex M1. Om man däremot sätter in mynt till banken som i sin tur löser in mynt till Riksbanken kommer M1 inte ändras eftersom bankinlåningen ökar med lika mkt som myntmängden minskar.

        Min poäng var bara att det där om 10000-dels procent är en grov felberäkning som exkluderar merparten av penningmängden.

  14. peter says:

    Tänk om hon brände fotokopierade sedlar och behöll kosingen själv?
    det vore ju brilliant!

  15. Ett alltid angeläget påpekande att pengar inte går att äta och att uppeldningen därför inte är någon resursförstörelse.

    Däremot är det en överföring av köpkraft, och därmed en överföring av makt, från Gudrun Schyman till alla andra med kronor.

    Men som institutionell ekonom vill jag påpeka att pengar har en central funktion i betalningssystemet, och att en välfungerande pengabaserad marknadsekonomi förutsätter gemensamma förväntningar om penningmängdens storlek. Mot den bakgrunden hoppas jag att dylika PR-brasor inte blir återkommande och vanliga fenomen.

    • Per Krusell says:

      Jag gissar att Gudrun även brände en del framtida FI-finansiering här så du behöver nog inte oroa dig.

  16. Andreas says:

    jäklar.. jag som skulle ut och elda upp studiebidraget..

  17. Mats Persson says:

    Det är Riksbankens uppgift att minska/öka penningmängden på ett sådant sätt att Sverige får i genomsnitt 2% inflation. Om någon annan (t.ex. Gudrun) på egen hand minskar penningmängden så mycket att Sveriges penninpolitiska mål skulle äventyras svarar Riksbanken med att sterilisera den åtgärden. Därför kan man nog säga att Gudruns jippo i Almedalen inte får några makroekonomiska effekter alls.

    Däremot är det naturligtvis kostsamt för en enskild person (t.ex. Gudrun) eller organisation (t.ex. Fi) att vidta sådana penninpolitiska åtgärder. Den personen/organisationen avstår ju från köpkraft – och den köpkraften ”smetas ut” på alla oss andra. Eftersom det dock inte blir något fall i den allmänna prisnivån (eftersom Riksbanken rimligen steriliserar Gudruns jippo) kan man väl inte säga att köpkraften ökar för dem som har gott om pengar?

    Prisnivån förblir således oförändrad. Däremot blir det en förändring i relativpriserna. Relativpriset faller på sådana varor/tjänster som Gudrun och Fi annars skulle ha använt pengarna till (exempelvis pr-konsulter). Därför kan man kanske säga att de som betalar kostnaden för Gudruns jippo är pr-konsulterna? Det är, som John och Per påpekar, ingen samhällsekonomisk resursförstöring – men det är en inkomstomfördelning från pr-konsulterna till … hmm … till dem som vanligtvis brukar använda sig av pr-konsulter och nu slipper konkurrera med Fi om deras tjänster.

    • Per Krusell says:

      Vi skulle varit tydligare på den här punkten så det är bra att du tar upp den igen: en sterilisering av Gudruns penningbrasa, genom att Ingves trycker 100 000 nya kronor, kan komma till stånd på olika sätt, och ett sker som du påpekar automatiskt om Riksbanken följer en strikt regel som t ex ett strikt inflationsmål (eller någon annan liknande strikt regel). Har man istället ett inflationsband som mål, så att inflationen ska ligga mellan, säg, 1.5% och 2.5%, så kommer små penningbränder sannolikt inte att steriliseras.

      Poängen om att FI har en annan konsumtionsbenägenhet på marginalen för olika varor än de som får ökad förmögenhet (vare sig det är de redan penningstinna eller staten) är också korrekt och finns ovan i ett svar till ett av inläggen—då blir det reala effekter av brasan.

  18. Resonemanget förutsätter att uppeldningen av pengar inte har några andra konsekvenser än just en omfördelning av det nominella värdet. Men så är det givetvis inte. Värdet av andra konsekvenser är i sammanhanget långt högre, inte minst värdet av den publicitet som Schyman och Fi fick. Det kan vi inte räkna på. Om vi ändå skulle göra det skulle vi räkna fel. Det går trots allt inte ta hänsyn till alla konsekvenser.

    • Per Krusell says:

      Självfallet finns andra aspekter. Vi fokuserar på en aspekt som vi tror att andra inte uppmärksammat. Jag tycker man ska räkna på det som låter sig räknas på och ställa resultatet mot andra faktorer så gott det går.

  19. Martin Brown says:

    Borde inte gudruns insats ha ökat riksbankens egna kapital med 100 000 SEK? Sedlar och mynt är ju trots allt på riksbankens balansräkning?

    • Per Krusell says:

      Sedlar och mynt ingår som en skuldpost på balansräkningen men inte som eget kapital. Om jag förstår rätt hur balansräkningen justeras i praktiken påverkas den formellt inte av branden—den posten representerar de sedlar och mynt som utgivits snarare än de som finns i cirkulation. Så om man bränner sedlar eller smälter mynt händer nog ingenting där.

  20. Andreas says:

    Det verkade inte fungera förut så jag testar att skicka igen.

    http://www.dn.se/nyheter/valet2010/schyman-eldade-for-de-rika-1.1136064

  21. Vad är sveriges totala penningamängd idag? 20 miljarder? Isf borde den relativa marginaleffekten vara ganska försumbar, även om resonemanget är rätt. Problemet med denna typ av analyser är att den snappas upp av sverige s k ”journalister” dvs skribenter som inte förtår vad kritisk granskning är. Följden blir rubriker som ”Schyman eldade för de rika” i sveriges största morgontidning.

    • Per Krusell says:

      Jag tror journalisten fattade vad vi skrev. Vi gjorde en principiell poäng—som inte är beroende av vilket belopp det gällde—och det är den som togs upp. Även principiella poänger kan vara intressanta, t ex om det gäller politikers benägenhet till olika aktiviteter, speciellt i valtider.

      • Det kanske han gjorde, men ibland undrar jag. Journalister idag verkar mest beriva sig åt att referera till vad andra sagt/skrivit. Jag tror att fler journalister skulle behöva lite utbildning i vetenskapsmetod i bagaget.

    • John Hassler says:

      Mängden sedlar och mynt är ca 100 miljarder. Effekten är därför förstås mycket liten på prisnivån. 100 000 är dock 100 000 även om det sprids ut på väldigt många individer.

  22. David says:

    Det finns ju ingen ”omvänd Karl-Bertil Jonsson” i detta. Resursfördelningen (exklusive de 100k) ser exakt likadan ut efter pengabränningen, eftersom det enda relevanta är relativ förmögenhet.

    Eller menar ni på allvar att resursfördelningen skulle vara oförändrad om alla medborgare fick t ex en nytryckt miljard var? Det är ju rent felaktigt. Däremot skulle resursfördelningen vara oförändrad om alla t ex dubblade sitt kapital, trots att det nominellt skulle vara att ge mer till redan rika. Och det är den senare typen av effekt som Fi skapade.

    • Per Krusell says:

      Resursfördelningen ser annorlunda ut efter branden. Gudrun (eller FI) får MINDRE och de som äger pengar (eller rättare sagt ALLA tillgångar som är nominella) har i motsvarande mån MER. Den relativa förmögenheten har alltså ändrats mellan dessa grupper.

      Men den har också ändrats mellan dem som har reala och dem som har nominella tillgångar. Har du inga nominella tillgångar (har du t ex aktier eller en lägenhet och inga sedlar/mynt eller obligationer etc) så får du ingen ökad förmögenhet och du får en minskad förmögenhet jämfört med dem som har nominella tillgångar. Och har du en negativ nominell förmögenhet, som många har för de har bostadslån i kronor, så är du, liksom Gudrun, en förlorare relativt sett.

      Liksom Karl-Bertils omfördelning var det här inte någon direkt resursförstörelse utan bara en omfördelning.

      • David says:

        Gudruns pengar har omfördelats, där är vi överens (därav mitt ”resursfördelningen ser likadan ut exlusive de 100k”, även om det var lite otydligt). Och du har givetvis helt rätt i att det går en skiljelinje mellan de som har negativ resp positiv förmögenhet – positiv förmögenhet och du tjänar på deflation, negativ och du förlorar på deflation.

        Men jag ser inte hur ”de rikaste” skulle tjäna mer än andra. Som sagt, nominell förmögenhetsökning är inte relevant. Ponera att samtliga medborgare hade positiv (eller noll) förmögenhet, och den i ett slag dubblades för var och en. Resursfördelningen skulle då inte ändras alls; alla skulle kunna köpa lika mkt för sin förmögenhet som innan. Ändå har ”de rikaste” fått störst ökning, nominellt sett. Eller hur?

      • Per Krusell says:

        David,
        det här med att det inte spelar någon roll (som du hävdar): det är sant BARA om alla tillgångar är nominella. Om ekonomin består av ett hus som är värt 100 kr på marknaden och 100 kr i sedlar så kommer en dubbling av antalet sedlar till 200 kr innebära en real förmögenhetsomfördelning (om inte alla hade samma porftfölj): de som har sedlar förlorar och de som har hus vinner, relativt sett. I praktiken finns det massor av reala tillgångar så förmögenhetsomfördelning är i högsta grad reell!
        Om det inte funnits något hus i exemplet har du förstås rätt.

    • John Hassler says:

      Jag förstår inte riktigt vad du menar med relativ förmögenhet. Du har förstås rätt i att om staten gav alla en miljard så påverkas resursfördelningen medan en proportionell förändring av alla individers penninginnehav kan bli neutral om den är förutsedd så att alla priser kan ändra sig direkt när penningmängdsförändringen sker. Ett typexempel är de fall när höginflationsländer bestämt att ta bort en eller flera nollor på sina sedlar.

      Givet den uppmärksamhet Schymans tilltag fick var den väl oväntad och om prisnivån påverkas negativt så tjänar alla med nominella tillgångar, tex pengar, på den delen av sin tillgångsportfölj.

      • David says:

        Du tar upp ett utmärkt exempel på min poäng: när man stryker nollor från sedlar förlorar ”de rikaste” mest, nominellt sett. Ändå är ju resursfördelningen i praktiken helt oförändrad, eftersom den relativa fördelningen inte ändras alls. Det är precis samma effekt (fast omvänd) med proportionell förändring vi har här. Ändå påstår ni att ”de rikaste” skulle tjäna mest. Vad jag kan se är det helt felaktigt – en person med liten positiv förmögenhet tjänar lika mkt som en med stor positiv nettoförmögenhet.

        Hur påverkar det något huruvida det är oväntat eller ej? Om RB skulle stryka nollor imorgon skulle det vara ytterst oväntat, men penningvärdet skulle ändå anpassa sig så effekten skulle vara noll (borträknat det som Krusell påpekade ovan, nämligen att det avgörande är huruvida man har pos eller neg förmögenhet).

  23. Avlant Nilsson (s) says:

    Jag noterar att ni inte räknar produktionskostnaden av sedlarna, det är rimligt att anta att de måste ersättas. Enligt http://www.riksbank.se/templates/Page.aspx?id=8763#50-%C3%B6ringen så betalar riksbanken ca 40 öre för varje hundralapp det betyder att de 100 000 kronorna kostade 400 kr. Nu kanske inte alla sedlar var nya, men 200 kr kan vi nog räkna med att kalaset kostade riksbanken. 😉

    • Per Krusell says:

      Tack för den upplysningen—visste inte att det var så mycket som nära en halv procent! Det är ju ett skäl att bränna femhundralappar (eller ännu större sedlar) i stället för hundralappar, för jag antar att de kostar obetydligt mer per lapp.

  24. Janne says:

    Hassler & Krusell missar att Schymans handling bara kan prövas utifrån tillgänliga alternativ. Hassler & Krusell verkar, korkat nog, anta att enda alternativet är att göra ingenting alls. Men FI hade ett klart mål: de ville skapa uppmärksamhet kring en fråga. De har även tydligt påpekat att jämfört med det främsta alternativet, köp av annonsplats i tidningar, gav eldningen mycket mer uppmärksamhet (var fokus hamnade är en ytterligare fråga såklart). Vidare är det som bekant så att många stora tidningar i Sverge ägs av högerpolitiska intressen och pumpar ut högerpolitisk propaganda dagligen. Ger FI 100.000 till DN för en väldigt liten annons så går pengarna bl.a. till Peter Wolodarskis feta lön som och möjliggör ännu lite mer av hans dåligt underbyggda högertrams på miljoner frukostbord. Så är det att leva i ett samhälle där högern i årtionde efter årtionde har nästa total ägarmakt och kontroll över ledarsidorna. För att kunna yttra sig genom annonser måste man i praktiken betala en väldigt hög ”åsiktsskatt” till högerpolitiska oligarker. Men det är klart att sådana detaljer inte ska komma ivägen när Hassler & Krusell vill göra sig lite lustiga på välbekant högermanér. Själva sakfrågan, att kvinnor systematiskt underordnas ekonomiskt skiter ni väl i.

  25. Mats Persson says:

    Kan man se på saken så här? Låt oss först betrakta ”första ordningens effekter”, d.v.s. vi bortser från eventuella prisförändringar. Fi vill köpa massmedial uppmärksamhet, och har tidigare köpt den via pr-konsulter. Nu väljer man i stället en annan ”leverantör” av massmedial uppmärksamhet, nämligen Riksbanken (detta kan vara ett bra eller ett dåligt val, men det är en annan fråga). Genom att Gudrun bränner sedlar går pr-konsulterna miste om en intäkt på 100.000 kr, och de pengarna hamnar i stället hos Riksbanken (genom att, som påpekades i ett inlägg ovan, Riksbankens skuldsida minskas med 100.000 kr och dess egna kapital därmed ökar med samma belopp). Eftersom Riksbanken ägs av staten, blir således ”den första ordningens” omfördelning från pr-konsulterna till staten, d.v.s. skattebetalarna.

    För satt kartlägga ”den andra ordningens” effekter tar vi hänsyn till priseffekterna. Dessa är av två slag: effekter på den allmänna prisnivån, och effekter på relativpriserna. Den allmänna prisnivån påverkas inte alls, eftersom Riksbanken har ett inflationsmål och således parerar Gudruns sedelbränning genom att trycka nya sedlar (detta är ett principiellt resonemeng; i praktiken är naturligtvis 100.000 kr ett alltför litet belopp för att kunna påveka prisnivån nämnvärt). Det sker således ingen omfördelning till personer som har gott om nominella tillgångar. Relativpriserna påverkas genom att Gudrun övergav en leverantör (pr-konsulterna) och valde en annan (Riksbanken). Därmed sjönk relativpriset på pr-konsulternas tjänster (i princip; även här är narturligtvis 100.000 kr ett alltför litet belopp för att spela någon märkbar roll).

    • Lasse Hörngren says:

      Mats,
      Jag vill ge dig rätt. Riksbanken är vinnaren. Men låt mig ge en lite mer jordnära förklaring.

      Visserligen kommer den minskade mängden sedlar inte direkt att påverka Riksbankens redovisade egna kapital (eftersom Gudrun Schyman sannolikt inte rapporterat sedelnumren på de brända sedlarna). Men dessa sedlar kommer aldrig att levereras in till Riksbanken. Sedelbränning är alltså en slags skuldeftergift. Vinsten kommer dock att visa sig redan på kort sikt genom att Riksbanken får ett förbättrat räntenetto. Förklaring är som följer.

      För att klara sina transaktioner (och annat som gör att det behövs sedlar) kommer allmänheten att rekvirera mer sedlar för att ersätta dem som försvunnit ur cirkulation. Den efterfrågan måste Riksbanken tillfredsställa. Eftersom Riksbanken bedriver penningpolitik genom att styra räntan är sedelmängden nämligen efterfrågebestämd. Det är alltså inte Riksbanken som neutraliserar genom att aktivt tillhandahålla nya sedlar, vilket några inlägg ovan verkar förutsätta, utan den reagerar på efterfrågan. Detta följer av teorin för hur penningpolitik via räntestyrning går till, men den som tvivlar på teorin kan studera hur sedelmängden varierar över året, utan koppling till några penningpolitiska beslut.

      Mer sedlar gör att Riksbanken får större skulder. De medlen placeras i tillgångar som, till skillnad från sedlar, är räntebärande. De ränteintäkterna kommer snabbt att kompensera Riksbanken för kostnaderna för att trycka och distribuera de nya sedlarna. Slutresultatet blir alltså att Riksbankens årliga överskott stiger. I så måtto kan man säga att bankens reella egna kapital (”net worth”) har ökat.

      Detta illustrerar en annan egenhet med centralbanker: Det går utmärkt att sätta likhetstecken mellan utelöpande sedlar och formellt eget kapital. Så kan Gudrun Schymans aktion även användas för att belysa frågan om Riksbankens behov av formellt eget kapital. Svaret på den frågan är: Litet.

      • Per Krusell says:

        En liten kommentar på det här med att allmänheten kommer att vilja ha fler sedlar när en del sedlar försvunnit: det beror på det tidsperspektiv man tar. På sikt kan allmänhetens behov av likviditet—av ”sedlar” att användas i transaktioner—täckas av vilken penningmängd som helst och den justering som sker om några sedlar försvinner är att befintliga sedlar var och en blir värda mer (återigen: i fallet där Riksbanken inte reagerar). Detta är vad vårt resonemang handlade om. Ditt påstående går emot detta: det låter som att de behöver just den nominella mängd som finns just nu (så att de sedlar som försvinner måste ”ersättas”).

        (I praktiken är det förstås problematiskt om många sedlar skulle försvinna för ANTALET sedlar är i viss mån viktigt också i transaktioner—det skulle ju inte fungera så bra om t ex hela penningmängden var samlad i en sedel.)

  26. Mats Persson says:

    För övrigt är det nog en missuppfattning att ”de rika” skulle ha gott om nominella tillgångar och därför gynnas av en deflationspolitik. Åtminstone under 1970- och 1980-talen hade de rika i stället nominella skulder; de hade således lånat pengar och investerat i reala tillgångar, såsom aktier och villor (medan de fattiga hade positiva, små, banktillgodohavanden). På 1970- och 1980-talen tjänade således de rika på inflation, medan de fattiga förlorade. Utan att veta exakt hur olika gruppers tillgåmgsportföljer ser ut idag skulle jag nog gissa att de inte har ändrats så särskilt mycket; i så fall skulle de rika även idag tjäna på inflation, och de fattiga förlora.

    Om således Gudruns sedelbränning skulle ge upphov till deflation (d.v.s. om inte Riksbanken skulle sterilisera hennes jippo) skulle därför troligen de rika förlora, och de fattiga vinna.

    • Per Krusell says:

      Det här med VEM som är rik—nominellt och realt—är intressant, och det är svårt att avgöra utifrån ”enkla” data.

      För det FÖRSTA: våra påståenden gällde de ”penningstinna”—inte dem som är rika i allmänhet. Men du har förstås rätt i att de som är rika endast i reala tillgångar kommer att förlora på en penningbrand.

      För det ANDRA: du har rätt i att det KAN vara så att de som är relativt fattiga i reala termer har förhållandevis stora nominella tillgångar (i form av bankkontomedel och sedlar) och inte så stora nominella skulder, men det är svårt att bedöma för man vill ju ta hänsyn till HELA förmögenheten, vilken inkluderar indirekta fordringar på nominella tillgångar, nuvärdet av humankapital (framtida arbetsinkomster etc, vilka pga löneavtal och nominella stelheter i viss utsträckning faktiskt är nominella) och annat. Jag känner själv inte till några helt övertygande studier på vilka som skulle vinna och vilka som skulle förlora av inflation, men bäst är nog en uppsats av Doepke och Schneider (Journal of Political Economy, 2006), som utifrån amerikanska data tyder på att de äldre rikare hushållen är just de som har mest nominella tillgångar, och alltså inte de fattigare. Men det finns många aspekter som inte tagits med i den uppsatsen och det är ett intressant ämne.

      För det TREDJE: en ytterligare komplikation är att om en förmögenhetsomfördelning sker t ex på grund av en penningbrand (av större omfattning) eller något annat som ter sig oväntat och slår ojämnt på befolkningen så kan faktiskt staten reagera och i viss mån ”sterilisera” omfördelningen—genom skattepolitik eller annan omfördelande välfärdspolitik. (Det finns även andra inbyggda ”försäkringsmekanismer” som åstadkommer detta, t ex genom släkt och vänner.)

      Ö h t är det intressant att många av de reflektioner som framkommit ovan faktiskt avspeglar hur, när man analyserar vad som händer i en marknadsekonomi, staten eller riksbanken REAGERAR spelar stor roll för slutsatserna. Dvs det räcker inte alltid med mikroekonomiska resonemang!

  27. carin says:

    som NEK student var faktiskt min första tanke när jag hörde om Schymans utspel att hmmm, penningmängden minskar alltså borde inflationen minska på lång sikt!
    Men skillnaden i det här fallet är ju att det inte finns någon motvikt. När riksbanken minskar penningmängen så förstör de ju inte pengar, de binder dem väl i statsobligationer eller liknande.
    De brända pengarna utgör ju en mängd som nu inte finns kvar i någon form. blir det verkligen exakt samma effekt?

  28. ”Kapital ar värde av dina tillgangar som marknad sätter fast genom priserna”
    Den exampel av Jimmys guitarr man kan saga att den har värde och har inget värde ocksa. Man kan spela music med den, men om vi tar den till marknad den kostar vad nagon ar bered att betala den.
    Fiat money har inget värde men jag ar tveksam att den omfordelar formogenhet darfór att guitarerrer ”depends” helt och hallet av priserna. Och priserna ar vad en enskild person ar bered att bettala for guitarrer, kilo beef, frisör, bostadsrätter, etc. Den teorin som pastor att priserna gar självstandiga ar en myt.

  29. Ibland är nationalekonomi roligt.

    Ska kanske tenta den där makron iallafall.

  30. Lasse Hörngren says:

    Per,
    Några rader till apropå din kommentar på mitt inlägg ovan.

    Det stämmer att på sikt kan mängden sedlar öka eller minska, till exempel därför att betalningsvanor ändras. Men givet att Riksbanken bedriver penningpolitik genom att styra räntan är det ändå allmänhetens efterfrågan som bestämmer hur stor sedelmängden är vid varje tidpunkt. För att hålla räntan på önskad nivå måste Riksbanken ge allmänheten de sedlar de vill ha (givet styrräntans nivå och andra relevanta faktorer), inte bara på sikt utan på daglig basis. Man kan se det som att utbudskurvan på sedlar är horisontell i nivå med styrräntan.

    Min poäng är alltså att ert huvudalternativ, där Riksbanken ”inte reagerar”, inte stämmer med hur penningpolitiken i praktiken bedrivs. Gudrun Schyman behöver inte övertala Riksbanken att trycka nya sedlar. Den reaktionen ligger inbyggd i bankens styrsystem. Räntestyrningen utgör alltså en strikt regel – av just den typ du nämner i ditt svar på Mats Perssons första inlägg – som ger en automatisk sterilisering. Det sker redan på kort sikt. Den regeln är därför mycket mer direkt verkande än inflationsmålet, vars betydelse skulle visa sig först på sikt.

    Vi är av allt att döma överens om följderna av sterilisering, oavsett hur den kommer till stånd. Det jag försökte påvisa är att steriliseringsfallet är det enda som framstår som praktiskt relevant och att Riksbanken därför är vinnaren.

    Fast den som hittar askan kan kanske ha tur och få del av vinsten. Riksbanken löser nämligen in sedlar som bara delvis är förstörda; se http://www.riksbank.se/templates/Page.aspx?id=9118.

  31. Janne says:

    Per ”glömde” svara på min kritik så jag postar den igen:

    Hassler & Krusell missar att Schymans handling bara kan prövas utifrån tillgänliga alternativ. Hassler & Krusell verkar, korkat nog, anta att enda alternativet är att göra ingenting alls. Men FI hade ett klart mål: de ville skapa uppmärksamhet kring en fråga. De har även tydligt påpekat att jämfört med det främsta alternativet, köp av annonsplats i tidningar, gav eldningen mycket mer uppmärksamhet (var fokus hamnade är en ytterligare fråga såklart). Vidare är det som bekant så att många stora tidningar i Sverge ägs av högerpolitiska intressen och pumpar ut högerpolitisk propaganda dagligen. Ger FI 100.000 till DN för en väldigt liten annons så går pengarna bl.a. till Peter Wolodarskis feta lön som och möjliggör ännu lite mer av hans dåligt underbyggda högertrams på miljoner frukostbord. Så är det att leva i ett samhälle där högern i årtionde efter årtionde har nästa total ägarmakt och kontroll över ledarsidorna. För att kunna yttra sig genom annonser måste man i praktiken betala en väldigt hög ”åsiktsskatt” till högerpolitiska oligarker. Men det är klart att sådana detaljer inte ska komma ivägen när Hassler & Krusell vill göra sig lite lustiga på välbekant högermanér. Själva sakfrågan, att kvinnor systematiskt underordnas ekonomiskt skiter ni väl i.

    • John Hassler says:

      Vi har inte argumenterat i frågan om vad Schyman skulle kunna ha gjort utan bara vad de direkta effekterna av sedelbränning kan tänkas vara. I själva sakfrågan håller jag i mångt och mycket med Schyman. Kvinnor är i många avseenden fortfarande missgynnade i dagens samhälle och jag tror att vi alla skulle ha mycket att vinna på om arbetslivet blev mindre könssegregerat. Om kvinnokampen vunnit på Schymans initiativ återstår att se.

      • Är det verkligen en, från nationalekonomisk synvinkel, korrekt uppfattning? Dvs att kvinnor har oförtjänt låga löner (lönekonvergensen verkar ju också ha avstannat på ca 10% skillnad(*)).

        Enligt teorin är det ju bara konsumenter och stater som kan, långsiktigt, upprätthålla en irrationell diskriminering. Dvs om konsumenterna handlar mer på McDonald’s om kvinnor står i kassan och män fixar hamburgarna blir det ju så. Eller om kvinnliga gynekologer är mer eftertraktade.

        Nu är det ett par år sedan jag kollade siffran men då låg det årliga ohälsotalet för män på 28 dagar/år och kvinnor 42 dagar/år. Jag tycker inte det låter orimligt att en sådan skillnad i sjukfrånvaro skulle resultera i 10% löneskillnader, eller?

        * Läser man SCB:s statistik reserverar dock SCB för att man _inte_ har rensat för sociala faktorer, utbildning på arbetsplatsen och, mest problematiskt, erfarenhet!

      • John Hassler says:

        Jag tänkte mer på kvinnors situation i största allmänhet än på lönerna.

      • John Hassler says:

        Det t.ex. inte alls bra att det finns så få kvinnliga professorer i nationalekonomi. Jag kan inte annat än tro att det finns något strukturellt problem bakom detta.

      • Det beror ju på avsaknaden av konkurrens på utbildningsmarknaden, dvs ett av staten upprättat monopol där irrationell diskriminering kan fortgå.

      • Janne says:

        Hassler: ”Vi har inte argumenterat i frågan om vad Schyman skulle kunna ha gjort utan bara vad de direkta effekterna av sedelbränning kan tänkas vara.”

        Fel. Ni nämner ett ”penningteoretiskt perspektiv” men kommer sen även med ett gäng moraliska omdömen och hån. Penningteori ger inga kriterier för vad som bör ses som ”upprörande”. Ert krypskytte mot Sahlin är helt och hållet politiskt. Hela er text förvränger det faktiska syftet med Schymans agerande och väljer att ignorera de faktiska alternativen.

      • Det finns väl många åsikter om vilket kön som är mest förfördelat. Kvinnor lever i alla fall längre (och har bättre betyg). Brukar ju anses vara viktiga faktorer när man mäter/jämför det sociala välståndet i olika länder

        http://swartz.typepad.com/texplorer/2010/07/varf%C3%B6r-tar-kvinnor-betalt-f%C3%B6r-sex.html

    • Andreas says:

      Sakfrågan är denna: hur kommer det Schyman gjorde att minska lönegapet mellan män och kvinnor? Det är för övrigt extremt arrogant, på sedvanligt vänsterpolitiskt maner, att direkt gå till personangrepp. Att diskutera sakfrågor är tydligen inte lika intressant. Det du skriver: ”Själva sakfrågan, att kvinnor systematiskt underordnas ekonomiskt skiter ni väl i.” är fruktansvärt respektlöst. Vad vet du om det? Det är en fruktansvärt cynisk sak att säga tycker jag.

      • Janne says:

        Andreas: jag gav flera argument just i sakfrågan d v s värderade Schymans agerande utifrån handlingens faktiska mål och de krassa alternativ som fanns. Vad tillför du själv?

        Din kritik mot personangrepp smiskar dig själv i stjärten i en och samma mening på ett underhållande sätt!

      • Andreas says:

        Janne:
        Sluta komma med dumma kommentarer är du snäll och svara på frågan istället..
        Än en gång.. Hur kommer det Schyman gjorde att minska lönegapet mellan män och kvinnor?

      • Janne says:

        ”Hur kommer det Schyman gjorde att minska lönegapet mellan män och kvinnor?”

        Det har jag inte påstått så varför ska jag svara på det?

      • Andreas says:

        Anledningen till att hon eldade upp pengar måste ju ha varit för att hon vill eliminera en orättvis lönediskriminering mot kvinnor. Jag förstår bara inte hur detta skulle kunna uppnå det målet. Det enda Schyman skapar är motsättningar. Hon vill säkert väl men hennes metoder tycker jag är helt fel. De som lönediskriminerar kommer inte bry sig ett skit om denna pengabrasa.

    • Jag antar att du bortser från att det bland journalisterna finns en klar vänstermajoritet? Eller så är du realist, vänstermänniskor saknar ryggrad och kan enkelt duperas av sina chefer att skriva mot sin egen övertygelse.

      Jag har en examen från JMK (”journalisthögskolan”) och vet precis vad de lär sig där: ta den svaga människans parti mot makten och eliten. Låter ju väldigt borgerligt.

      Exakt hur är DN:s kultursidor borgerliga?

      • Janne says:

        lg: vem har störst inflytande över produktionen, den lönearbetande eller den med makt över produktionsmedel, anställningar och löner? Att de med mindre makt ”saknar ryggrad” får stå för dig. Det du skriver är sen inte bara fel utan även irrelevant eftersom min poäng rörde DN:s ledarsida och dito på nästan alla stora svenska tidningar. De är högerstyrda punkt slut. Dit tvingas alla som vill annonsera betala en straffskatt.

        ”… ta den svaga människans parti mot makten och eliten. Låter ju väldigt borgerligt.”

        Nej men det låter mänskligt. Men jag hoppas innerligt att du och andra likasinnade borgare som inte håller med om det står upp för er åsikt och går till val på parollen: ”ta maktens och elitens parti mot den svaga människan!”

      • Otroligt enfaldig frågeställning. Det beror naturligtvis på vilket sorts arbete/bransch det handlar om. Tror du det är någon i familjen Bonnier som ägnar sig åt den dagliga nyhetsvärdering på DN eller? Tror du journalisterna skulle acceptera det om det var så det fungerade? Tror du LÄSARNA skulle vilja ha en sådan tidning?

        Tom på SvD:s kultursidor förespråkar kulturchefen mer skattemedel till kulturen. Väldigt borgerligt. Ledarsidan är en sida/uppslag. Nyhets- resp kulturdelen är betydligt tjockare.

        Hela ditt resonemang är konspirationsteoretiskt.

      • Janne says:

        ”Tror du det är någon i familjen Bonnier som …”

        Försök tänka några steg till. Nej ägarna väljer chefer som passar den politiska profilen som sen ger ramar för innehåll och anställningar. Är ramarna högerpolitiska behöver man inte direktstyra den dagliga verksamheten. Går en ledarskribent på DN utanför ramarna så tar man in en annan.

        DN bedriver även högerpolitik på många andra håll: Henrik Brors ”analyser”, ex-folkpartisten Johan Schücks ”rent ekonomisk” tyckanden och så vidare.

        Vad är konspirationen? Att den som äger en produktion har stor makt över den? Tror du inte på det för några företag?

      • Andreas says:

        Jag tycker att Johan Schück är väldigt kunnig och bra. Att de ekonomiska krönikörerna ”bedriver högerpolitik” är ju inte så konstigt med tanke på den stolliga ekonomiska politik vänsterblocket förespråkar. Wolodarski har oftast väl underbyggda ledare.

    • Per Krusell says:

      Jag tyckte att du hade en otrevlig och aggressiv ton i din kommentar och dessutom, som John skriver, att du inte hade några som helst belägg för att vi inte bryr oss om vad kvinnor tjänar jämfört med män. Det hade också en politisk ton och vår artikel låg inte alls på det politiska planet. Din kommentar kändes, helt enkelt, inte seriös nog och framför allt kändes den otrevlig och därför svarade jag inte.

      • Janne says:

        Er text har ett politiskt innehåll och en hånfull ton. Då är en en otrevlig ton bara bra sällskap. Ni satte ribban.

  32. Anna Ekström says:

    Stackars Lalle!

  33. Mats Persson says:

    Janne:
    ”Ger FI 100.000 till DN för en väldigt liten annons så går pengarna bl.a. till Peter Wolodarskis feta lön som och möjliggör ännu lite mer av hans dåligt underbyggda högertrams på miljoner frukostbord.”

    Hur kan Peter W:s ”högertrams” hamna på ”miljoner frukostbord” när DN bara har en upplaga på drygt 300.000 exemplar?

    • Janne says:

      Många läser DN på nätet istället för papper. Men visst var ”miljoner” för högt. Det räcker för mitt resonemang att Wolodarskis högertrams når några hundra tusen.

  34. R. Royce says:

    Jag har bara låtit blicken glida över materialet och tycker mig konstatera (jag kan ha fel!) att ingen nämnt den mest kända och omtalade sedelbränningen i Sverige, nämligen den som sågverksbaronerna hängav sig åt på Hotel Knaust i Sundsvall i slutet av 1800-talet när de tände sina cigarrer med hundralappar (motsvarar mycket större belopp idag). Veblen kallade det conspicuous consumption, ett intressant ekonomiskt fenomen.

    • John Hassler says:

      Det ryktas att att man numera på Stureplansbarerna kan visa att man (eller ens pappa) är rik nog för att inte bry sig om pengar genom att ”vaska” champagne. Detta lär betyda att man beställer två flaskor och uppmanar bartendern att direkt hälla den ena i vasken. Från ett samhällsekonomiskt perspektiv verkar det effektivare att bränna pengar än ”vaska” champagne.

  35. Janne says:

    Mats Persson: Väldigt många människor läser DN inte som papperstidning utan på dator, t ex en laptop på frukostbordet. Men visst miljoner var väl i överkant. Låt oss säga 300.000. GRUNDPOÄNGEN I MITT INLÄGG GÄLLER LIKA FULLT UT: alla som vill köpa annons i politiska frågor i Sverige måste betala straffskatt till högern. Har du, förutom din lilla petitess, något konstruktivt att säga om det verkliga problemet? Eller ville du bara hålla Krusell & Hassler om ryggen?

    Hassler & Krusell besannar verkligen ens fördomar om mainstreamnationalekonomer. Fixerade vid sin doktrin, vägrar inse att de gör moraliska värderingar snarare än bara tillämpar ett ”penningteoretiskt perspektiv”, vägrar svara på kritik. Autistisk vetenskap var ordet!

    För det är uppenbart att Hassler & Krusell förutom sin lilla penningteoretiska utvikning även vill håna FI, Schyman och (i farten) Sahlin. Tonen är tydlig. Men de vågar inte stå för denna högerpolitiska smutskastning utan låtsas tala från ett förment neutralt ”penningteorietiskt perspektiv”. Vips så sprids ert högerskitsnack över landet via TT. Grattis ”forskare”.

  36. Kristian Grönqvist says:

    Vi som bara ibland umgås med stureplansaporna kan med lätthet konstatera att ett mycket fåtal kvinnliga arbetstagare i Sverige ens skulle kosta på sig lyxen med tanken på att vaska en champagne. Med det beteendet måste man helt sakna snorre.
    Och skulle jag se någon göra det, skulle den få på käften.
    Vilken usel respekt för vinarbetarna…
    Var i h-te emanerar Era naiva ideer ifrån? Dålig diskussion och ffa dålig ton.

  37. Å andra sidan.

    Då Jimi förstör gitarren förstör han bara den egendom vars värde han äger (och har skapat) själv. När Gudrun eldar pengar gör hon istället något som direkt påverkar landets ekonomi (i mycket låg andel, men ändå), vilket därmed är ett (litet) övergrepp på alla som berörs av den svenska pengamängden, exempelvis jag själv. Jimis produktivitet och destruktivitet är däremot hans ensak, då penningpolitiken bör rätta sig efter hans och övriga medborgares beteende – och inte tvärtom.

    Alltså: detta är ett typexempel på när ekonomi och etik går skilda vägar. Tyvärr tycker jag etiken känns både mer intressant och relevant?

    • Är nog snarare inne på Pers linje när det gäller omfördelningen. Ett finurligt resonemang (som definitivt inte Gudrun själv tänkt på).

      När det gäller ekonomi-etik-resonemanget, ska väl Gudruns övergrepp på dig och resten av den svenska ekonomin också vägas emot den effekt (svårkvantifierat men inte omöjligt) hon får för att avlägsna den förhållandevis blygsamma summan.

      Jimi Hendrix gitarr går inte att få tillbaka. Pengar kan du bara trycka mera av. Dessutom tror jag att hon var i sin fulla rätt att disponera pengarna efter eget initiativ. Finns betydligt mer destruktiva sätt att använda pengar på men som sagt egentligen är det paradoxalt nog bara en omfördelning av resurser till de som redan har pengar i det fall pengarna ”steriliseras” av Ingves & co.

      Om jag inte har fel för mig var det, åtminstone förr i tiden, förbjudet att förstöra pengar men det är en annan sak.

      Grund för examensarbete?

    • Per Krusell says:

      Tack för inlägget.

      En personlig reflektion bara, på det allra sista, och något som nästan alltid kommer upp: angående etik och/eller ekonomi.

      Jag tycker själv att ekonomiska aspekter på frågor INTE kommer fram tillräckligt i debatten. Detta är nog också ett viktigt skäl, tror jag, till att sådana som John och jag då och då faktiskt gör inlägg. Det verkar som om många nästan instinktivt vill använda etik som enda princip i alla frågor—eller åtminstone är det SÅ enkelt att bara göra det. Är det t ex ”ok” att grupp A tjänar mer än grupp B? Det går att tycka mycket i en sån fråga. Självklart är etik viktig, och kul, men jag tror man begår ett stort misstag om man för det mesta bortser ifrån de samhällsekonomiska aspekterna: vad ett fenomen eller en viss handling, osv innebär för vår resursallokering—dess totala storlek och dess fördelning—och välfärd mätt i ekonomiska termer (vilket trots allt de flesta bryr sig väldans mycket om). Och i många fall handlar detta om att försöka förstå hur vår marknadsekonomi fungerar, eller inte fungerar, i olika fall. (Även fallet Gudrun handlar om vad det innebär i en marknadsekonomi om en person bränner sina sedlar.) Etik och politik kommer alltid med i bilden ändå, men då är John och jag inte mer behjälpliga än andra.

      Ett intressant exempel är Johns och mitt inlägg i fildelningsdebatten. Där var det ännu tydligare hur svårt det var att göra ett rent ekonomiskt inlägg, för där står etik verkligen i centrum: en etik står mot en annan, och det verkar jättesvårt utifrån detta att komma överens eller komma någonstans över huvud taget. Nästan ingen som deltar i den debatten är intresserad av annat än sin egen etiska syn. Men orden ”rättvisa” och ”frihet”, som alla i princip gillar, används plötsligt som argument för båda sidor. Jag tror att om man kunde fokusera mer på ”vad som händer”, rent samhällsekonomiskt, med olika system och typer av ekonomisk politik så skulle mindre utrymme ges till ren demagogi och rökridåer. Jag tror också att det skulle finnas mindre utrymme för intressegrupper av olika slag att vilseleda i debatten.

      Sen kan man fortfarande tycka att ekonomi är tråkigt förstås. Men jag har svårt att se att det inte nästan alltid är högst relevant. Gudruns kupp, som inte är någon stor fråga, kan möjligen vara ett undantag, men jag är inte säker på det. Många verkar t ex tro att hon faktiskt förstörde resurser och det var vår huvudpoäng att hon inte gjorde, åtminstone inte på något alls uppenbart sätt.

      • Martin says:

        En undran bara. Jag förstår resonemanget ovan, men där finns en annan aspekt. Pengar är också köpkraft, och genom att elda upp pengar minskas den aggregerade efterfrågan. Ert exempel förefaller endast vara giltigt i en statisk jämviktsanalys, där penningmängdens minskning eller ökning bara har monetära effekter. Eller har jag missat något relevant?

      • Fildelning löses med avtalsfrihet.

        ”Viktigaste” sättet att förstöra resurser är när människor slösar bort sin tid!

      • Så om jag läste dig rätt nu – du menar att ekonomins främsta uppgift är att berika och bringa klarhet i en debatt?

        I den debatt där inga andra argument når ända fram så är ekonomivetenskapen uppfunnen som en sista utväg? Det logiska, rationella trumfkortet för de som vill kunna RÄKNA UT vad som är det bästa? (Detta trots att det uträknade ”bästa” vid flertalet tillfällen inte alls visat sig vara bra, utan bara praktexempel på förvridning uppfattningen av hur människor verkligen fungerar.)

        Jag rör mig inte tillräckligt djupt inne i ekonomikorridorerna för att veta om det här bara är trött standardkritik i sådana här diskussioner. Troligtvis är jag inte den första som undrat – jag ber om ursäkt om det här är något ni förklarar dagarna i ända.

        Och missförstå mig inte, jag tycker det ni gör ÄR roligt. Jag gillar argumentationen och är tacksam att någon för den. Men för mig som skolflicka med viss volatilitet i motivationen tror jag att ekonomivetenskapen skulle må bra av att ifrågasätas lite grundligare även internt. Och inte enbart fungera som ett övertygande instick i det allmänna sörjiga tyckandet.

        Vad är egentligen ekonomins syfte?

      • Per Krusell says:

        1. Martin, ang ”köpkraftsförstörelse”: Keynesiansk teori säger att under vissa omständigheter så kan man genom att trycka pengar (alternativt bränna dem) påverka produktionen på kort sikt—om den allmänna prisnivån inte reagerar. Men ”vissa omständigheter” är för det första på kort sikt och för det andra bara i vissa konjunkturlägen och för det tredje om det inte sker sterilisering. Det ligger något i denna teori—hur mycket är svårt att veta—men vår fokus var mer på de långsiktiga effekterna.

        2. Anna B, det jag vill lägga till är att nationalekonomi inte främst är till för att räkna ut ”vad som är bäst” utan snarare ”vad som händer”. Det är sen upp till oss medborgare (politiker i praktiken) att VÄLJA vad vi vill ha, och i det valet är både våra ”uträkningar” och etik väsentliga. Men uträkningarna tycker jag är mycket mer centrala än de flesta tycker att de är. De leder sällan till att man drar slutsatser av typen ”om vi gör si får alla det bättre än om vi gör så” men det sätter siffror på hur mycket olika intressenter vinner och förlorar och sen kan vi göra en bedömning om vad vi gillar bäst. Enbart etiska argument leder sällan framåt—enligt min erfarenhet—och framför allt är de inte ”kvantitativa”, dvs de säger inte HUR MYCKET man ska göra saker (precis hur höga eller låga ska skatterna vara?).

        Sen skriver du att vi borde ifrågasättas mer internt… pust, mer kritik! Jag håller inte med—tycker vi behöver vara självkritiska förstås men inte mer än andra! Mitt intryck är tyvärr att många är speciellt kritiska till nationalekonomer. Det är intressant att fundera över varför osv, men det för kanske för långt att gå in på det också? Nu ska jag i alla fall ta en tur med lilla båten!

      • Janne says:

        Problemet är att du och John, liksom så många andra ekonomer, inte klarar av att skilja på empiriskt grundad ekonomi och egna politiska värderingar. Det du tillför blir just dimridåer och demagogi.

    • ”…ekonomivetenskapen skulle må bra av att ifrågasätas lite grundligare även internt. Och inte enbart fungera som ett övertygande instick i det allmänna sörjiga tyckandet.

      Vad är egentligen ekonomins syfte?”

      Hear hear

      Pågår visserligen en ständig diskussionen om nationalekonomins syfte men den når sällan ut.

  38. Fredrik S says:

    Intressant blogg som ger (för dem flesta) ett nytt perspektiv på Gudruns agerande. Dock hävdar jag nog att Gudruns behandling av pengar var ett mindre smart drag politiskt då dem flesta människor nog kan likna detta vid samma resursslöseri som att spruta ut champagne på vilken stureplanskrog som helst. Dessutom så är det samhällsekonomiskt bättre att spruta ut champagne eftersom pengarna då beskattas och går till staten som får extra resurser till infrastruktur, sjuka, äldrevård etc. Jag hävdar absolut inte att ni har fel i något ni skriver, men nog hade pengarna kunnat anvädas till bättre syften än vad fallet blev. Senast idag skickade Stockholms stadsmission ett brev till Norges statsminister och bad om pengar för att hjälpa Stockholms hemlösa. Det kan tyckas väldigt vridet, men jag kan inte hjälpa att undra vad norska politiker tänker när våra svenska motsvarigheter ber om finansiellt stöd till våra egna utsatta samtidigt som vissa öppet bränner pengar för att statuera ett exempel. Osmakligt är nog bara förnamnet.

  39. Martin says:

    Per Krusell skrev:

    ”Men ”vissa omständigheter” är för det första på kort sikt och för det andra bara i vissa konjunkturlägen och för det tredje om det inte sker sterilisering. Det ligger något i denna teori—hur mycket är svårt att veta—men vår fokus var mer på de långsiktiga effekterna.”

    Tack för ditt svar Per. Jag vill minnas att Keynes en gång påpekade att ”the long run is only a succession of many short runs”. Sen vad gäller att öka eller sänka penningmängden beroende på konjunkturläget är detta också en monetäristisk idé – inte bara keynesiansk. Minns Friedmans kommentar om att släppa ner pengar från helikopter under lågkonjunktur!

    För det andra förefaller konjunkturläget just nu förorda mer stimulans av den aggregerade efterfrågan. I en period då resursutnyttjandet är lågt är det inte troligt att en ökad penningmängd kommer neutraliseras helt av stigande priser. Gudruns åtgärd har därför en negativ multiplikatoreffekt – om än givetvis oändligt liten.

    Vad som förvånade mig med ert inlägg är att ni förefaller förutsätta a priori att penningmängdens minskning eller ökning inte har någon koppling till den reala sektorn. Om det är så nationalekonomi undervisas idag har vi problem.

  40. Fredrik S,

    jag tycker nog att du ska läsa om inläggen ovan. Hela ditt resonemang är ju motbevisat.

  41. Axel Orrhane says:

    Det här var intressant. Är skribenterna är marxister, så som de verkar tala om bruksvärde och bytesvärde? Enligt vanlig ekonomisk teori, må den vara rätt eller fel, är det väl så att alla människor gör och enbart gör sådant som maximerar deras eget värdeinnehav.

    Genom att elda upp sedlar skapade Gudrun Schyman värde åt sig själv, ifall sedlarna i helt skick hade ett värde för Gudrun så understeg det hur som helst värdet av sedelrök (och allt annat som blev en konsekvens av brännandet, Gudrun fick t ex utrymme i media, det gjorde henne glad och hon blev sådeles innehavare av en hjärna som producerar mer lyckobringande ämnen – en mer värdefull hjärna). Sedan kan det förvisso ha ökat värdeinnehavet för andra individer också, men det beror i så fall på att Gudrun inte kunnat internalisera denna externalitet till sig själv.

  42. farhana says:

    100000 kr mättar många munnar, en gitarr mättar ingen mun oavsett värde på gitarr så är det ett materiellt, ytligt värde vi pratar om. För Gudrun som reda har pengar och kan kosta på sig att slänga skatte betalarnas pengar samtidigt som hon besöker krogen med våra pengar så svälter fortfarande de fattiga och hemlösa i Sverige,,,,jag tycker att hennes agerande att bränna pengar var respektlöst mot alla vi som hjälpt till att samla ihop dessa pengar. Visst kan man och bör man se objektivt på saken, men det beror på vilken sida av samhällsklyftan du står på?

  43. Svullo says:

    ”slänga skatte betalarnas pengar samtidigt som hon besöker krogen med våra pengar”? ”Våra” i betydelsen vem? Om du är med i någon organisation som ger henne pengar att gå på krogen med är det kanske nåt du ska se över och det har definitivt inget med detta att göra. Skattebetalarna har heller inget med detta att göra, pengarna som brändes donerades av ett par personer i reklambranschen.

Trackbacks

  1. […] Ekonomistas bekräftar min […]

  2. […] This year’s Almedalsvecka held some interest as it was the last major event before the campaign for the 2010 election really begins in late August. The former leader of the Left Party, Gudrun Schyman, who is trying to take Feminist Initiative into parliament for the second time made some kind of performance with potentially ironic effects. […]

  3. […] egentligen inte jag utan två professorer vid namn John Hassler och Per Krusell. ”Penningmängden minskar och på lite sikt säger ekonomisk teori att det kommer leda till […]

  4. […] 2) Dessutom innebär uppeldande av pengar att de som är rika blir ännu rikare. Detta är något två ekonomiska forskare – Johan Hassler och Per Krusell – har påtalat. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s