av Ulf Persson och Knut Ödegaard (ED 2011:1)
I takt med att vår välfärd har ökat har kostnaderna till följd av ökade välfärdssjukdomar också ökat under de senaste decennierna. En viktig orsak till de ökande kostnaderna är en kraftig ökning av fetmans utbredning som många länder i den rikare delen av världen har upplevt, däribland Sverige.
Författarna menar att informations- och utbildningskampanjer inte räcker för att stoppa fetmaepidemins utveckling. Kanske är lösningen i stället kirurgiska ingrepp. En operation mot övervikt kostar ungefär 90 000 kr (inkl kostnader för efterföljande kosmetiska åtgärder). Men författarna efterlyser samhällsekonomiska lönsamhetsbedömningar av sådana operationer.
Läs hela artikeln här.
Ekonomistas 
Ett problem är väl, innan man börjar diskutera policyförändringar såsom riktade skatter, att man fortfarande har dålig kunskap om vad som förklarar ökad fetma (Cutlers studie som refererar är ett bidrag, men ger ju inte hela kedjan).
T.ex. skriver författarna här “Skatt på vissa ingredienser i maten t ex socker, fett och andra mindre gynnsamma ingredienser har också föreslagits.” (s. 45).
– Vilket illustrerar svårigheter, då det är idag en ganska omfattande (ibland kanske t o m hätsk) diskussion om fettets roll. Tidigare observationsstudier pekade ju på stora risker med fett, vilket dock ifrågasatts i en hel del nya “dieter” (i Sverige t.ex. LCHF), och som nu verkar få stöd i de nya mer välgjorda randomiserade studierna publicerade i högstatustidskrifter. Däremot bekräftar dessa studier kolhydraters (och förstås sådant som socker) skadliga effekter (vilket väl är en av poängerna med t.ex. GI, undvika sådant).
Innan man börjar fundera på öka omfattningen av operationer, kanske Livsmedelsverket, svenska skolor och annat borde ta till sig den mer välgjorda moderna studierna om matens roll för välmående, vikt och hälsa.
Låginkomsttagare köper i högre grad än andra matvaror med högt energiinnehåll och lågt näringsvärde och motionerar mindre. Daniel Nettle har undersökt orsaken och resultaten indikerar att människor – medvetet eller omedvetet – estimerar förväntade “kostnader och intäkter” inför eventuella investeringar i hälsa.
Låginkomsttagare riskerar i relativt hög utsträckning att utsättas för ohälsosam stress som motverkar positiva effekter av hälsoinvesteringar. För låginkomsttagare är investeringar i hälsa därför att betrakta som riskkapitalinvesteringar, medan motsvarande investeringar för höginkomsttagare är relativt säkra.
En lösning kan därför vara att minska riskerna för låginkomsttagare.
Här är artikeln (eller finns det fler?) av Nettle:
Click to access plosonehealthbehaviour.pdf
Nettles argument är att eftersom dödsrisken är högre för vissa grupper så kommer de att ägna sig mindre åt aktiviteter som förlänger livet. Detta är ett argument som förklarar varför det kan vara svårt att få infanterisoldater i strid att sluta röka med argumentet “du kan dö av det”. Det låter onekligen plausibelt.
I mindre extrema situationer kan man dock tänka sig att att en förhöjd hög exogen mortalitetsrisk skulle kunna resultera i mindre riskfyllt beteende; varför göra redan dåliga odds sämre? Annorlunda uttryckt så är det troligt att att en ökning av den årliga dödsrisken från 1 till 99 procent skulle göra en person mindre benägen att sluta röka. En ökning av dödsrisken från 1 till 2 procent kan däremot ha motsatt effekt.
Nettles argument är en tämligen trival — och som jag just visat — något ogenomtänkt tillämpning av enkel cost/benefit-analys. Återstår emellertid att empiriskt visa att denna mekanism kan i någon intressant utsträckning kan förklara skillnader i beteenden mellan grupper.
Här är ett illustrativt exempel på en mindre extrem situation:
En för dig okänd person har knuffat ner dig i en ravin under din dagliga promenad. Du har klarat dig utan svåra skador, men måste hushålla med energin för att överleva och ha kraft att ta dig därifrån. Du ser en framkomlig väg upp, men vid krönet står den som knuffade ner dig.
Vad gör du i en sådan situation? Investerar du genast dina kanske sista krafter i klättring eller nödrop, eller väntar du och prövar andra lösningar? Kanske passerar snart någon som kan hjälpa dig att komma upp säkert?
—
Om livskvaliteten är konstant har variationer i mortalitetsstatistik sannolikt betydelse, om variationerna och dess orsaker är kända, men livskvaliteten är inte konstant.
I positiva sociala situationer är exempelvis signalsubstansen dopamin i hjärnans belöningssystem aktiv. Dopamin genererar positiva känsloupplevelser, muskelrörelser, reaktioner i valsituationer, kreativitet mm. Hos försökspersoner som upplevt stora brister i livskvaliteten har höga halter av antikroppar mot dopamin konstaterats. Socker frisätter dopamin.
Stress ökar hjärnans efterfrågan på energi och belöning, och därmed på söta livsmedel. Sockerintag kan kortsiktigt öka uppmärksamheten, förbättra koncentrationen och verka smärtstillande. Stress och socker kan långsiktigt orsaka att bukfett lagras.
—
Persson och Ödegaard säger: “För fattiga individer medför ökad inkomst ökad konsumtion av mat, kanske först och främst snabbmat, och därmed ökad vikt.” Jag antar att detta ofta stämmer så länge kostnader och exogena risker är oförändrade.
Lita inte på dietstudier!
I ett samhälle där vi inte kan hålla våra fängelser fria från narkotika kan ingen få mig att tro på att dietforskare har någon större koll på vad deras patienter i verkligheten stoppar i sig. Däremot tror jag på att energiprincipen gäller också för den mänskliga kroppen. Om man stoppar in mer energi än man förbränner går man upp i vikt, alldeles oavsett om det är fett, proteiner eller kolhydrater man äter. Jag tror också på att om man inte motionerar en hel del så måste man begränsa sitt kaloriintag ganska kraftigt, och om man då konsumerar många “tomma” kalorier (socker, mättat fett, alkohol) så får man svårt att tillgodose kroppens behov av vitaminer och livsnödvändiga näringsämnen.
Björn Abelsson
Björn>> Poängen är ju att vilken typ av mat du stoppar i dig gör det olika enkelt att inte stoppa i mer kalorier än du gör av med.
Kolhydrater som gör att blodsockret stiger innebär också att blodsockret sjunker ganska snabbt, och då skickar hjärnan signaler om att du är hungrig igen…och du äter mer.
Undvika (korta) kolhydrater gör att blodsockret hålls mer stabilt (och ät mer fett istället för att hålla dig mätt). Detta baseras ju dels på kunskap om hjärnans funktionssätt, och är ju vad som bekräftas i de (få) men ändå nya randomiserade studier på området (som åtminstone är bättre än de äldre studier som gjort att vi tutats i att det är nyttigt med lättmargain, lättmjölk och kolhydrater).
KM: Det är absolut inget fel på lättmjölk om du vill maximera proten/näringsinnehåll per kalori samtidigt som du i större utsträckning vill fylla ditt energibehov från t ex havre/råg/fullkornspasta. Lättmargarin ser jag färre skäl till.
Är fetma ur ett samhällsekonomiskt perspektiv en kostnad? I detta lägger jag kostnader över en hel livstid.
Jag kommer ihåg en studie RJ Nabisco (Philip Morris) gjorde efter fallet av det Sovjet kommunistiska imperiet. Denna studie drogs tillbaka eftersom den ansågs “omoralisk, inte för resultatet som sådant.
Studien visade att det var samhällsekonomiskt olönsamt att höja tobaksskatterna i forna Östeuropa eftersom de ökade vårdkostnaderna för lungcancer mm mer än väl kompenserades av minskad livslängd, även inräknat sjukdagar pga av de minskade pensionskostnaderna men framförallt kostnader för vård i livets slutskede.
Jag undrar om samma sak inte råder om fetma? Om jag inte missminner mig är det bättre att fortsätta röka än att sluta pga att de flesta som slutar röka ökar 10-20 % i vikt. Fetma om jag kommer ihåg det rätt är farligare än att röka.
Eftersom vi hårt beskattar rökning kanske vi hårt borde beskatta fetma, båda är ju livsstil sjukdomar. Ett eget personligt val.
Eller så ska vi sluta med att försöka via beskattning ändra människors livstil, hittills är ju skatteinstrumentet ett miserabelt misslyckande. De individer som är beroende av mat, alkohol och tobak mm minskar inte sin konsumtion oavsett skattetryck. De enda som drabbas och drar ner sin konsumtion är de som kan hantera densamma, den rationella delen av befolkningen ca 90 %.