I morgon är det dags för “Andra Chansen”. I SVTs morgonsoffa funderade i morse en brydd nöjespanel på frågan om detta inte bara var en tävling för losers som ändå inte kunde vinna. De har ju redan förlorat en gång mot bidrag som de kommer möta igen i finalen. Ett sådant resonemang kan ju verka rimligt men då har man glömt följande:
Antag t ex att Charlotte Perrelli och Linda Bengtzig slog Sibel i första omgången bara därför att många där la sina röster på Niklas Strömstedt och Fronda. Antag vidare att alla de som röstade på Strömstedt och Fronda i andra hand föredrar Sibel framför Perrelli och Bengtzig. Då är det fullt möjligt att Sibel, trots att hon förlorat i en första omgång mot Perrelli och Bengtzig, ändå vinner när bara dessa tre ställer upp.
Men, ba hur stor e chanchen för de rå? Nej det förstås…men det händer titt som tätt i politiska val. Senast för en knapp månad sedan vann republikanen Mitt Romney första omgången i primärvalet i West Virginia med 41 procent av rösterna före Mike Huckabee som fick 33, följd av McCain med 15 och Ron Paul med 10. Då ingen fick majoritet i första omgången blev det en andra omgång där Huckabee nu fick 51 procent mot Romneys 48.
Något att tänka på innan ni ringer och röstar…
Ekonomistas 
För att göra allt riktigt komplicerat och o-genomträngligt i såväl melodifestival som amerikanska primärval, kanske upplägget skulle vara mycket mer “man-mot-man”, och sedan räknar man från alla kombinationer fram den verklige segraren … Tänk vad många omgångar man då skulle kunna ha! Särskilt för melodifestivalen måste detta vara ett segerkoncept, för arrangören.
Detta reser naturligtvis två frågor:
1. Kommer entusiasmen för demokraterna i USA öka om man gör nya primärval i Florida och den där andra staten som inte får vara med just nu? (likt meldoifestivalens ökade poplaritet i samband med fler och fler och komplicerade omröstningar och omgångar)
2. Borde varje medborgare ha oändligt antal röster (givet oändliga möjligheter att ringa betalsamtal) i allmänna val, som man har i melodifestivalen?
Plupp och Fredrik: Ja, det verkar onekligen som att komplicerade omröstningssystem och gärna inslag av att de som redan så att säga förlorat ska kunna komma tillbaka är populära. Tänk bara på såpor som Robinson etc där utslagna skickas tillbaka som ett litet “överraskningsmoment”…
Ytterligare en liten sak som skulle kunna utnytja är det faktum att det i många majoritetsvalssituationer (alltså flest röster vinner) kan bli så att 1 slår 2, 2 slår 3, men 3 slår 1 (men 1 slår ju 2…) Vem vinner då? (man kan läsa om “Condorcet’s paradox” i Wikipedia).
Fredrik: Samtalen kostar ju pengar och på så sätt är detta en typ av återgång till när röstantalet var kopplat till hur stor inkomst/förmögenhet man hade. Det finns dock en viktig skillnad: Tidigare fick man fler röster för att man hade pengar, i melodifestivalsomröstningen måste man faktiskt betala mer per röst. Detta gör att man kan argumentera för att detta faktiskt “viktar rösterna” efter hur mycket man bryr sig om vem som vinner.
I agree. Varför jag gardera mig med “givet oändliga möjligheter att ringa betalsamtal” 🙂 Men det är onekligen en kul tvist att argumentera för att det är styrkan i den röstandes preferenser som avgör.
Och där, 5 år senare visar det sig att Ekonomistas har rätt. Det går att vinna från Andra Chansen…
Fast det heter loser. Inte looser 😉
Aldrig försent att korrigera inlägg. Speciellt inte de alltid lika aktuella…Tack