Är tillväxt bra för klimatet?

Följande är ett gästinlägg av Daniel Spiro, docent i nationalekonomi vid Uppsala universitet. Daniel har bland annat forskat och undervisat om resurs- och miljöfrågor. Inlägget är ganska långt och innehåller många länkar och utgör på så vis en bra start för den som vill hitta relevant bakomliggande forskning.

Lite då och då dyker påståendet upp att ekonomisk tillväxt är bra för miljön och klimatet. Ett exempel är Dagens Nyheters ledarsida, där Mattias Svensson för ett tag sen påstod att ”Tillväxt är en förutsättning för att rädda klimatet” och att minskning av utsläpp sker ”tack vare” att vi konsumerar mer i största allmänhet.[1] Frågan är om det stämmer; är konsumtionstillväxt bra för klimatet?

Till att börja med kan det vara bra att understryka att ekonomisk tillväxt naturligtvis är bra på många sätt. Följande kommer dock inte handla om detta eller ens om eventuella avvägningar utan begränsa sig till just DN-ledarens påståenden att ”tillväxt är en förutsättning för att rädda klimatet” och att minskning av utsläpp sker ”tack vare” att vi konsumerar mer.

Sammantaget kan man ganska säkert slå fast att dessa påståenden inte har stöd i data. Särskilt inte på global nivå. För några årtionden sen var en populär hypotes att ekonomisk tillväxt och miljöförstöring hade ett förhållande som ändrade karaktär i takt med att länder utvecklades. I början när fattiga länder blir rikare så ökar deras utsläpp, men i takt med att de blir allt rikare så avtar detta förhållande för att till slut vändas till ett omvänt förhållande där väldigt rika länder blir ännu rikare samtidigt som utsläppen minskar. Denna hypotes kallas för ”the Environmental Kuznets curve”. Om detta stämde empiriskt och kausalt skulle det naturligtvis vara fundamentalt – om alla bara blev tillräckligt rika så skulle miljöproblemen lösas. Tyvärr har dock denna optimistiska hypotes blivit tillbakavisad (se t ex  här och här för lite äldre litteraturgenomgångar, och här  för en nyare studie). Tillväxt och utsläpp av flera föroreningar korrelerar positivt.

Bortom den rena korrelationen så är det väldigt svårt att visa att det finns ett kausalt samband av typen: ”tillväxt orsakar lägre utsläpp i rika länder”. Även om det vore kausalt för vissa länder, så är det inte uppenbart att det har extern validitet när alla länder blir rikare. Anledningen är bl.a. att de första tillräckligt rika länderna, när de minskat sina utsläpp, istället tenderar att delvis importera de varor som kräver smutsig produktion (när man studerar mekanismer i de ovanstående artiklarna så är denna importmekanism den primära, se stödjande data här). Om så är fallet så kommer de globala utsläppen inte minska så mycket av att ett enskilt land sänker sina utsläpp när det blir rikare. Annorlunda uttryckt: ett lands utsläpp från dess konsumtion minskar inte nödvändigtvis när utsläppen från dess produktion minskar vilket naturligtvis påverkar konsumtionstillväxtens effekt på klimatet.

Mest allvarligt för tanken om att utsläpp skulle minska när ekonomier växer är att det inte ens stämmer i termer av den rena korrelationen. Framförallt saknas det vad gäller CO2 som ju är det som driver klimatförändringar. CO2-utsläppen ökar idag både globalt och i flera stora ekonomier — ett positivt samband mellan BNP-tillväxt och utsläpp. I grafen här visas länders CO2-utsläpp och BNP per capita. Som synes är det ett tydligt positivt samband. Utsläppen ökar visserligen långsammare än BNP (s.k. ”partial decoupling”) (se bl.a. här , här och här ). Men det är tyvärr en klen tröst när utsläppen ju behöver minska för att vi ska lösa klimatproblemet. Faktiskt räcker det inte ens om CO2-utsläppen skulle hållas konstanta när BNP ökar (s.k. ”absolute decoupling”). För att konsumtionstillväxt ska vara lösningen på klimatproblemet krävs ju att utsläppen minskar när vi konsumerar mer. Något sådant orsakssamband går verkligen inte att konstatera.

Vad gäller de teoretiska mekanismerna som skulle ligga bakom det tänkta (men i data icke-existerande) orsakssambandet är idén att marknadsekonomin och dess tekniska utveckling per automatik skulle minska utsläppen. Anledningen till det, som t.ex. DN-ledaren påstår, är att utsläpp av CO2 kommer av förbränning av olja och kol och eftersom dessa insatsvaror kostar pengar så kommer företag ha ett intresse att effektivisera bort dem.[2] Därför, påstås det, kommer en starkare marknadsekonomi att vara bra för klimatet genom ”dynamiskt förbilligande”. Stämmer det?

Marknadsekonomin är mycket riktigt baserad på incitament. Om något skadligt, såsom CO2-utsläpp, är oreglerat och gratis så kommer företag och individer använda (d.v.s. släppa ut) för mycket av det. Av samma skäl kommer den tekniska utvecklingen – som den tilltänkta teorin bygger på – i för liten utsträckning vara inriktad på att minska utsläpp och i för stor utsträckning vara inriktad på annat. Dessutom är ju inte frågan bara om till exempel industriproduktion med tiden blir mer utsläppssnål per enhet utan om det kommer vara tillräckligt för att faktiskt minska totala utsläppen. Företagen har ju också incitament att öka tillverkning per arbetstimme. Och när tillverkning ökar så ökar också efterfrågan på t.ex. fossila bränslen (energi och arbetskraft är inte så substituerbara, se här).

I grunden är det som ett race mellan teknisk utveckling som leder till ökad produktion och teknisk utveckling som leder till mindre CO2 per producerad enhet. I en oreglerad marknadsekonomi kommer företagen satsa för lite på det senare. Viss miljövänlig teknik kan komma som en bieffekt av annan teknisk utveckling (se t.ex. här https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0165176513000475 för en teoretisk modell) och av att företagen vill minska sina kostnader för fossilbränslen. Alltså kan det bli så att miljöförbättringarna vinner racet så att utsläppen faktiskt minskar. Men det kan också bli tvärtom, att produktionen ökar snabbare än vad den utsläppsminskande tekniken hinner med. Ser vi till data globalt på till exempel ”miljö-Kutznetz-kurvan” som presenterades tidigare, så tycks det senare tyvärr vara fallet. Globalt har ekonomisk tillväxt, parallellt med allt det goda det fört med sig, mest sannolikt förvärrat utsläppsproblemet.

Hur det kommer bli i framtiden vet vi såklart inte men man kan ändå göra en bedömning utifrån data och teori. Prismekanismen – att företag vill minska kol- och oljeanvändning för att det kostar pengar – finns naturligtvis. Men hur stark är den? Om det vore väldigt dyrt att utvinna dessa eller det skulle finnas en knapphet (scarcity) av dem som återspeglades i priset så skulle man kunna tänka sig att företagen hade så starka incitament att minska användningen att klimatproblemet skulle lösas automatiskt. Så är inte fallet. Den konventionella oljan är visserligen ganska begränsad. Men det finns så pass mycket kol, okonventionell olja (t.ex. Arktis, se siffror här ) och skog att omvandla till jordbruksmark (ca 10-15% av alla utsläpp idag) att det räcker för att vi ska värma upp jorden långt över 2 grader. På toppen av det kommer att utvinningskostnaden är låg (att skövla regnskog är t.ex. närmast gratis i många länder) och att knappheten inte återspeglas i priset (se här). Detta beror ofta på olika marknadsmisslyckanden. Kontentan blir att priset på utsläppsgenererande aktiviteter är för lågt för att skapa tillräckliga incitament för företagen att satsa på miljöteknologi i tillräcklig utsträckning. Jag håller det därför för troligt att vi kommer att öka utsläppen på global nivå om vi (allt annat lika) ökar vår konsumtion i allmänhet.

Att minska något som har sidokostnader (negativa externaliteter) i tillräckligt stor utsträckning för att det ska vara samhällsekonomiskt optimalt kräver generellt sett att man sätter ett pris på det.  När CO2-utsläpp beskattas eller det sätts en restriktion på utsläpp över en viss nivå (såsom inom EU-ETS) så får företag incitament att forska fram utsläppssnål teknik. Även här är DN-ledarens resonemang problematiskt. Där står att, visserligen kan en CO2-skatt vara bra, men ”dynamiskt förbilligande är bättre”.[3] Men orsakssambandet är ju snarare det omvända: beskattning krävs för att teknisk utveckling ska vara tillräckligt miljövänlig. Det finns massvis av forskning som visar att skatter, restriktioner för totala utsläpp, stöd för miljövänlig forskning etc. har lett till minskade utsläpp (se tex här   och här för en ny studie med övertygande kausalt samband). Det är faktiskt svårt att tänka sig att de minskade utsläppen vi sett i t.ex. Sverige skulle ägt rum utan just de regleringar som införts. I den mån det finns ett kausalt samband från tillväxt till minskade utsläpp så beror det alltså sannolikt på att villigheten att reglera utsläpp ökar när man blir tillräckligt rik. Inget, varken teori eller empiri, tyder på att marknadsekonomins tekniska utveckling kommer vara tillräcklig för att lösa klimatproblemet utan incitament i form av CO2-skatt eller andra begränsningar. Det är nog det närmaste konsensus man kan komma inom vår profession. Till och med författaren till boken vars resonemang Mattias Svenssons ledare hänvisar till i sin text, Andrew McAfee, poängterar (här) att beskattning eller begränsning krävs för att den tekniska utvecklingen ska lösa klimatproblemet.

Min slutsats är därför att allmän tillväxt- och konsumtionsfrämjande politik inte är ett substitut för t.ex. CO2-skatter. Tvärtom, tillväxt i allmänhet kommer göra det svårare att klara klimatproblemet, så ju högre tillväxt vi vill ha desto viktigare blir det att få till utsläppsreglering.

Diskrepansen mellan vad marknadsekonomin självmant kommer vilja göra och vad den borde göra kan enkelt illustreras. Ett fat olja innehåller ca 0,43 ton C02 och har senaste tiden kostat ca 60$ vilket innebär att den oreglerade marknadsekonomin får betala ca 140$/ton CO2. Skadan av ett ton CO2 (kallat ”social cost of carbon”) är svår att veta med säkerhet (och det råder starkt delade meningar). I det lägre spannet ligger Nordhaus som förespråkar ca 30$/ton men en del estimerar den till över 1000$/ton (se t.ex. här). Det betyder att diskrepansen mellan den fria marknadsekonomins incitament och vad den borde vilja om vi tar hänsyn till klimatet i bästa fall är ca 20% och i värsta fall ca 90%.

Marknadsekonomin och dess tekniska utveckling har många förtjänster. Men att den per automatik kommer lösa diverse miljöproblem är inte en av dem. Reglering av marknadsekonomin är en förutsättning för att rädda klimatet och i nuvarande läge tycks konsumtionstillväxt snarare vara något som förvärrar klimatproblemet än en del av lösningen. Huruvida riktad miljömedveten konsumtion hjälper eller stjälper är en annan fråga, men konsumtion i allmänhet tycks vara dåligt för klimatet. Det krävs omfattande reglering, i både Sverige och utlandet, av ett antal stora marknadsmisslyckanden innan det stämmer att man hjälper till att lösa klimatproblemet genom att konsumera mer.


[1] Liknande påståenden — att tillväxt är bra för klimatet — har uttryckts av många fler. Många tycks också dela DN-ledarens analys av varför det skulle vara så. Se senare fotnoter.

[2] Liknande analys kan ses här https://www.ekuriren.se/opinion/ledare/tillvaxt-ar-bra-for-klimatet-sm5314586.aspx där det står att ”tillväxten för med sig innovationer som kan bidra till att ersätta fossila bränslen” och här https://www.svensktnaringsliv.se/fragor/almedalen2010/tillvaxt-ar-bra-for-miljon_553917.html där det står att ”ekonomisk tillväxt är nödvändig för att skapa resurser för teknik, innovation och forskning, som på sikt kan göra företagens verksamheter mer miljösnåla”.

[3] Notera att ingen av de andra jag citerat har, mig veterligen, påstått just det.

Comments

  1. Mattias says:

    Tack för en fin genomgång av litteraturen.
    Det hade också varit spännande att höra om du upplever att den här typen av föreställningar blir allt vanligare i den allmänna debatten, dvs att tillväxt är en förutsättning för att klara klimatet? Eller är det snarare tvärt om? Miljökuznetskurvan har ju visst stöd för utsläpp som svavel och direkta luftföroreningar. Förstår vi bara inte att den (i alla fall inte ännu) inte gäller för CO2?
    Förutom McAfee som du refererar till så funderar jag på om den typ av argumentation som Tyler Cowen uttrycker i ” Stubborn Attachments: A Vision for a Society of Free, Prosperous, and Responsible Individuals” påverkar (direkt eller indirekt). Tyler argumenterar för att samhällets huvudsakliga mål bör vara att sträva efter att hela tiden maximera den ekonomisk tillväxten (som han dock också vill ska vara hållbar). Vad tror du?
    Eller handlar det kanske snarare om någon typ av kognitiv dissonans hos oss själva? Vi vill gärna att tillväxt ska lösa klimatet utan att vi måste reglera olika marknader med ekonomiska styrmedel? Kanske har vi tappat tilltron till CO2 skattens möjligheter efter ”gula västarna”?
    Eller är detta möjligen högerns konkurrerande narrativ gentemot delar av vänsterns narrativ om behovet av degrowth?
    Kanske spelar begreppsförvirringen om ”tillväxt” vs ”teknisk utveckling” en roll? Att argumentera för att teknisk utveckling behövs för klara klimatproblemet är trots allt något annat än att säga att det behövs tillväxt.Kanske förutsätter DN-författaren (och andra) att det ena inte finns utan det andra?
    Hur som helst, hoppas på lite reflektioner och dessutom att denna fråga lyfts oftare och mer här på bloggen!

    • Daniel Spiro says:

      Tack Mattias. Du har många inbakade frågor.
      Det stämmer det du skriver om svavel, återstår att visa att det inte sker genom flytt av produktion till pollution havens. Pollution haven-hypotesen har varit svårtestad och bevisläget är oklart. Här är en studie https://www.sciencedirect.com/science/article/abs/pii/S0921800903002556
      Varför en del tror att tillväxt är bra för klimatet kan jag bara spekulera om.
      Först vill jag betona att det _skulle_kunna_ vara så att tillväxt netto leder till klimatförbättringar. Det verkar bara inte stämma i data.
      Jag håller med om att många som förordar tillväxt som klimatlösning verkar sammanblanda orsak-verkan ungefär såsom du beskriver (och kanske många inte känner till forskningen eller extrapolerar från mindre relevant data). Man missar då att riktningen på forskningen är viktig såsom jag försökt beskriva (och såsom även @bjornabelson på sätt och vis är inne på i sin kommentar). Kanske har en del bara inte tänkt på det så mycket.
      Bland politiker/debattörer tror jag även det finns ett mått av önsketänkande såsom du också nämner, att man vill slippa ett svårt beslut mellan att prioritera tillväxt och prioritera klimatet. Min gissning(!) är att många politiker/debattörer (inte bara i denna fråga) i sitt huvud eller undermedvetna kommer fram till en slutsats om vad de vill prioritera givet en viss trade-off. Men för att inte framstå som elaka och/eller för att man vill övertyga andra om att ens riktning är den rätta så förminskar eller ignorerar man de negativa sidoeffekterna av ens prioriteringar.
      Slutligen är en möjlighet att jag har fel i tolkning av data och teori, även om jag såklart inte tror det. Kanske har jag missat något. Vettiga människor kan ju komma fram till olika slutsatser baserat på samma underlag.
      Två viktiga brasklappar i detta sammanhang: 1) Teknisk utveckling är inte en jämn process utan sker ofta stötvis på oväntade sätt (även fredtorsander är inne på det i sin kommentar). Alltså kan det bli så att klimatfrågan löser sig automatiskt, t ex, för att någon som försökte minska sin kostnad för olja lite grann bara råkade uppfinna en revolutionerande och grön teknik. Men då kommer det ha skett trots tillväxten och inte tack var den och min poäng är att detta scenario inte är _tillräckligt_ sannolikt om vi satsar på allmän tillväxt som klimatlösning. 2) I företags val av teknologi (grön eller smutsig) är förväntningar viktiga. Om många tror marknaden om 50 år kommer vara baserad på ”grön” teknologi så är det delvis självuppfyllande. Likaså om många tror det motsatta. Politikens roll blir då att påverka förväntningar (”vi kommer ha hårda miljölagar inom några år”). Det finns också inlåsningseffekter där t ex besinbilar används för att det bara finns bensinstationer och vice versa. Där blir politikens roll att ge en stor knuff i form av t ex subvention till grön teknik och investeringar. Se teorier om detta här
      https://research.tilburguniversity.edu/en/publications/carbon-lock-in-the-role-of-expectations-2
      https://www.aeaweb.org/articles?id=10.1257/aer.102.1.131
      https://www.sciencedirect.com/science/article/abs/pii/S0165176513000475

  2. bjornabelsson says:

    ”Tillväxt” är ett för trubbigt begrepp för att kunna analyseras med avseende på miljöpåverkan. Det beror på vilka delar av ekonomin som växer. Tjänsteproduktion ger som regel mindre klimat- och annan miljöpåverkan än varuproduktion (frånsett kanske resande). Om den största delen av tillväxten sker inom tjänstesektorn kan det kanske innebära att det skapas ökade resurser som kan användas för att minska miljöpåverkan generellt. Tillväxt inom upplevelseindustrin kan medföra att människor konsumerar mindre prylar och mer upplevelser, vilket kan minska miljöpåverkan.

    Ökad tillverkning av varor kommer däremot nästan alltid att innebära ökad resursförbrukning, ökad miljöpåverkan och ökad global uppvärmning.

    • Mattias Esbjörnsson says:

      Men det verkar inte som att effekten blir denna. Trots att rika länder ökat andelen tjänsteproduktion konsumerar de också mer varor (i ökande grad genom import).

      • Anders Lindbäck says:

        Ökad tjänsteproduktion innebär normalt ökat antal människor som jobbar i branchen. En människa förbrukar CO2. Därmed ökar utsläppen av CO2. Det faktum att många av världens länder har ett lågt födelsetal är faktiskt bra för klimatet.

        När det gäller tillväxt så är det fel mål att sikta på för en del tillväxt är bra för miljön och annan dålig.
        Det som är mera viktigt och fokusera på är utnyttjandet av miljöresurser. Dvs ökad avverkning av regnskog, ökad användning av kol och olja, ökat utsläpp av CO2. Det är det som förstör miljön och påverkar klimatet.

        För att rädda världen måste vi satsa på att minska användningen av världens ohållbara resurser som vår luft, vatten och land. Kraftiga skatter på utsläpp är ett sätt att göra det på.

    • Daniel Spiro says:

      Jag håller med om att produktionstillväxt med rätt inriktning ev kan vara klimatneutral (om man håller annan konsumtion oförändrad) eller klimatnegativ (om man minskar annan konsumtion). Men allmän tillväxt, vilket detta inlägg handlar om, verkar inte vara en lösning på klimatfrågan i motsats till det en del verkar tro.

  3. Fredrik H says:

    Jordklotet bryr sig inte om utsläppen per capita utan utsläppen skall räkans per jordklot. Det absolut viktigaste livsstilsvalet för de totala utsläppen är ifall man skaffar barn eller inte (https://www.lu.se/article/de-fyra-livsstilsvalen-som-ar-mest-effektiva-for-att-minska-din-klimatpaverkan). I detta avseende är Sydkorea och Japan föregångsländer, medan Sverige halkar efter. Här är staten till mer skada än nytta. Alla subventioner som går till barnfamiljer bör avskaffas, eller reverseras och gå till de som inte skaffar barn. Tillväxten är bra för den tillåter oss att upprätthålla en hög försörjningskvot.

    Tillväxt tillsammans med urbanisering är de viktigaste lösningarna på de globala utsläppen. Det finns ingen annan faktor som drivit ner födelsetalen så mycket som industrialiseringen. Hade industrialiseringen inträffat 100 år tidigare hade global uppvärmning aldrig varit ett problem idag. Om vi inte får upp tillväxten i utvecklingsländerna kommer vi bara skjuta problemen på framtiden då dessa länder ännu inte gått igenom den demografiska transitionen (https://www.pnas.org/content/113/50/14294).

    • Mattias Esbjörnsson says:

      Om det hade fungerat som du föreslår (BNP-tillväxt –> lägre barnafödande –> lägre CO2-utsläpp) borde man dock inte se den korrelation mellan BNP-tillväxt och ökade CO2-utsläpp som beskrivs i inlägget.

      För många utvecklingsländer är det dock önskvärt att minska barnafödandet av många skäl. Då kan även åtgärder som ökad utbildningsnivå vara aktuella.

      Jag undrar om du menar att minskat barnafödande även är en fråga för rika länder. Vad är i så fall en önskvärd nivå?

      • Fredrik H says:

        Rätta mig om jag har fel. Men när jag kollar korrelationen mellan co2 och bnp verkar det som att utsläppen i Sverige peakade 1970 och att de sedan gått neråt samtidigt som bnp ökat. Det går ju att scrolla mellan åren i figuren som det länkas till och om man använder den funktionen tycker jag trenden ser ganska ljus ut för alla länder i Europa (https://ourworldindata.org/grapher/co-emissions-per-capita-vs-gdp-per-capita-international-?country=SWE).

        Jag tror inte barnafödandet kommer minska mycket i utvecklade länder, men jag tog upp exemplen Sydkorea och Japan eftersom de hamnar högre än Sverige i figuren jag nyss länkade till. Samma sak gäller Ukraina vs. (Filippinerna, Namibia och Marocko). Ukraina har haft låga födelsetal under väldigt lång tid och kvinnor födde barn vid betydligt högre ålder i Ukraina. Om de vill växla in sitt låga barnafödande mot högre konsumtion och utsläpp per captia så är det hel ok.

    • Daniel Spiro says:

      Svar till Fredrik H
      Jag har personligen svårt att se något annat som vore viktigare för global lycka/välfärd/nytta än att öka levnadsstandarden för de ca 700 miljoner personer som idag lever under FNs gräns på 1,9$/dag. Huruvida det är bra för klimatet är en annan fråga. Där tror jag du har fel.

      Du påstår att totala utsläppen skulle minska om de fattigaste blev rikare för då skulle deras befolkningsökning stanna av. Totala utsläpp är lika med antal personer*utsläpp/person*utsläpp/konsumtionsenhet. Låt oss hålla utsläpp/konsumtionsenhet konstant för ett ögonblick. För att ditt påstående ska stämma så måste då 1% konsumtionstillväxt leda till >1% minskning i befolkningsökning. Det känner jag inte till något som stödjer (och det är svårt att testa empiriskt, kanske har jag fel). De teorier om demografisk transformering jag känner till (tex https://www.aeaweb.org/articles?id=10.1257/aer.90.4.806) pekar på att befolkningsökningen och tillväxten bestäms av varandra. Befolkningsökning vid låga inkomstnivåer sker tack vare att ekonomiska tillväxten möjliggör fler barn (steg 2 i den demografiska transformeringen). Men när folk blir tillräckligt rika så stannar befolkningsökningen av (steg 3). Men notera att det i steg 3 finns fler människor än i steg 2 alltså måste totala utsläppen vara högre där än i steg 2.
      Detta är en gradvis utveckling och som all data tyder på (se inlägget) så ökar utsläppen/person med ekonomisk tillväxt från låga inkomstnivåer parallellt med en ökad befolkning (detta tar hänsyn till att utsläpp/enhet ev minskar). Alltså måste totala utsläpp öka. Men du kanske tänker dig att denna transformation ska gå väldigt fort. Låt oss leka med tanken att vi på ett ögonblick 1) kan lyfta den fattigaste miljarden upp till inkomstnivåer såsom våran och att 2) detta leder till total avstanning av befolkningsökning. I de fattigaste länderna är befolkningsprojektionen (i höga scenariot) en tredubbling av befolkningen närmaste 100 åren (se https://population.un.org/wpp/). Utsläpp i de fattigaste länderna ligger på <1ton/person, alltså mellan 5-20 lägre än i industrialiserade länder. Att vips lyfta upp dom på vår nivå skulle då mångdubbla totala utsläpp i dessa länder.

      • Fredrik H says:

        Jag medger att jag inte gett det här någon större eftertanke och att jag säkert är ute och cyklar. Håller med om att det ögonblickligen skulle öka utsläppen enormt om vi lyfte dem ur fattigdom. Det håller per definition. Min frågeställning är ifall de kumulativa utsläppen under en längre tid, låt säg de kommande 200 åren, blir lägre eller högre om vi tidigt får upp tillväxten i dessa länder. På lång sikt tror jag det är viktigare att vi bromsar befolkningsökningen.

        Min poäng är att förr eller senare kommer de här länderna nå samma utvecklingsnivå som oss. Frågan är om utsläppen från framtida utveckling kommer bli större än utsläppen från utveckling idag. För varje år ökar befolkningen i Afrika med 2%. Är det optimalt att skjuta deras utveckling på framtiden för att vi tror att tillväxt i framtiden med en högre befolkning är miljövänligare än tillväxt idag med en lägre befolkning? Jag är inte säker på att vår förmåga att i framtiden skapa grönare tillväxt för utvecklingsländerna kommer överträffa befolkningstillväxten. Men jag kan ha fel. Jag kanske är för pessimistisk inför de utvecklade ländernas förmåga att lösa utvecklingsländernas framtida problem.

      • Daniel Spiro says:

        Jag tror du har rätt Fredrik, om frågan om kumulativa utsläpp efter 200 år. Den är öppen. Mitt förenklade tankeexperiment såg bara på den momentana effekten. Jag tror(!) dock, rent matematiskt, att det kommer ta många år (>100) innan kumulativa utsläppen skulle vara lägre under ett sådant experimentet. Så som klimatåtgärd har det fortfarande stora problem under överskådlig tid. Allt detta illustrerar vikten av att de rika länderna lyckas bygga en samhällsmodell med låga utsläpp som de fattigare kan emulera allteftersom de blir rikare, annars kommer de globala utsläppen sannolikt öka med mycket.
        För att vara tydlig, jag förordar verkligen inte att hålla de fattigaste länderna tillbaka (hur man nu gör det). Tvärtom, jag tycker den viktigaste fråga som man som ekonom kan besvara är hur de allra fattigaste kan lyftas (eller lyfta sig själva) ut ur fattigdom. Det är ju inte så att vi idag har ett entydigt svar på det.

      • fredtorssander says:

        Förutsättningen för att ekonomisk tillväxt (om man med detta menar BNP/capita) skall medföra minskad befolkningstillväxt är av allt att döma att behovet av stor familj för att kunna klara sig igenom sjukdom, arbetslöshet, åldrande etc. tillfredsställs på annat sätt. Speciellt krävs att kvinnor får andra möjligheter att försörja sig och leva och bo. Dessutom krävs att traditionen med många barn och stora familjer kritiseras systematiskt. Och omfattande allmän verksamhet med barntillsyn skolor osv.
        Allt detta kommer i direkt konflikt med marknadsekonomin, som för sin funktion kräver att frånvaro från lönearbetet, oberoende av orsak till denna, fungerar fattiggörande. Alternativet har visat sig vara ökande löner, ofta till och med i samma takt som prisutvecklingen, om inte genom avtal så genom löneglidning.
        Alternativet att skapa större ekonomisk trygghet för innevånarna genom omfördelning av resurserna efter behov och utan tillväxt i form av ökad BNP/Capita är givetvis ännu mindre marknadsanpassat. Sådant leder rent automatiskt till överföring från privatägande till statligt ägande av produktionsmedlen. Vilket framgår av utvecklingen av ägarskapet till nationalförmögenheten i Sverige fram till restaurationen 1984/1990
        Dessa problem med den fulla sysselsättningens politik behandlades teoretiskt redan av Michal Kalecki.

  4. fredtorssander says:

    För att börja med den första delen, tillväxt, så är denna av allt att döma inte något som marknaden själv råder över. Det är alltså inte självklart att marknaden kan skapa sig tillväxt ens om man (den, det, dess aktörer, animal spirits etc.) väljer att strunta i klimatet. Det enda exempel jag hittat där marknadsekonomin lyft sig ur en långvarig depression (den långa depressionen i slutet av 1800-talet) skedde detta genom att Tyskland inledde kapprustningen inför första världskriget när de byggde upp en flotta av moderna slagskepp. Mera fredliga varianter av fiscal easing som Roosevelts New Deal misslyckades men räddades genom att avlösas och ersattas med rustningarna inför andra världskriget. Möjligen kan man säga att miljonprogrammet i Sverige var ett undantag, då det kalla kriget aldrig blev hett i vår del av världen.

    När det gäller klimatfrågan i allmänhet och energifrågan i synnerhet lider marknaden av vad som kallas den Jevonska paradoxen, att den totala ökningen av energiförbrukningen ständigt överträffar de förekommande inbesparingarna på en viss energikälla. Detta innebär av allt att döma att tillväxten av CO2 i atmosfären och därav följande ökande temperatur vid jordytan inte går att begränsa inom ramen för marknadsekonomin. Och när det gäller de marknadsanpassade politikernas politik har JP Morgans ekonomer gjort beräkningar av omfattningen av så kallade stranded assets. Texten hämtad från https://thenextrecession.wordpress.com/2020/02/11/the-climate-and-the-fat-tail-risk/
    ”… in the IEA Stated Policies Scenario, the stranded assets for coal are still large, at 67% of the proved reserves. But there are no stranded assets for either oil or natural gas. Indeed, the cumulative extraction of oil from 2019 to 2070 exceeds the level of proved reserves in 2018 by 215.7 billion barrels (12%of proved reserves in 2018), while the cumulative extraction of natural gas from 2019 to 2070 exceeds the level of proved reserves in 2018 by 68,525 billions of cubic meters (35%of proved reserves in 2018). JPM comments: “These calculations help to explain why companies are still exploring for new oil and gas deposits, despite some dire warnings about stranded assets.” In other words, existing government agreements to reduce fossil fuel use and carbon emissions will not damage the profits of the oil and gas multinationals at all, but also will fail to stop the inexorable rise in global warming to increasingly destructive levels.”

    Slutligen framgår det av att den berömda platån i de totala utsläppen omkring 2014 – 2016 inte har kunnat avläsas i nästa led, CO2 haltens ökning i atmosfären, att antingen är statistiken förbättrad jämfört med verkligheten eller så har tillväxten av CO2-halten nått förbi den tipping-point där ett stopp för ökningen av utsläppen gör skillnad. Eller naturligtvis både ock. Eller så tar det numera mer än 5 år innan det blir någon effekt av utsläppsminskningar. Till skillnad från vid oljekrisen på 1970-talet då effekten gick att avläsa i CO2 halten tämligen direkt.

    Interesting times skulle man kunna säga.

    • Daniel Spiro says:

      Jag personligen håller inte med dig. Det verkar finns flera verktyg inom ramen för en reglerad marknadsekonomi som fungerar bra för att minska utsläpp. Som nämns i inlägget, finns flera studier som visar på hur skatter och annat lyckas styra om produktion o dyl i miljövänlig riktning. Kanske behöver dock t ex skatten vara ännu högre (och framförallt implementerad i fler länder) för att klimatproblemet ska lösas.

      • fredtorssander says:

        Att utsläppen kunde ha varit ännu större idag i fall inte produktion och dylikt styrts om i miljövänlig riktning kan givetvis beskrivas som en framgång. Av allt att döma är den sorten de enda som den reglerade marknadsekonomin har att erbjuda. Sådana framgångar i miljövänlig riktning innebär dock ingen förbättring för klimatet. Inte ens någon minskning av ökningstakten för CO2-halten i atmosfären. https://www.esrl.noaa.gov/gmd/ccgg/trends/

  5. Robert says:

    Utsläpp ökar genom import från tex China. Att prissätta utsläpp fungerar oberoende om det är skatt eller genom handel. Hur föreslår du ska vi prissätta koldioxid på importerade varor från länder som inte gör det själv? EU pratar om en ”carbon border tax” – vad tycker du om det?

    • Daniel Spiro says:

      Border carbon tax (som jag tror diskuterats i annan tråd på ekonomistas) tycker jag är en väldigt knepig fråga med potentiellt stora risker för handelskrig, internationella relationer mm. Å andra sidan tyder mycket på att prissättning av CO2 enbart inom EU motverkas av importerade utsläpp.
      Olika sådana former för ”carbon leakage” är en stor fråga med mycket aktuell forskning som förtjänar en ordentlig genomgång (gav en föreläsning om det för ett tag sen, noterna finns på min webbsida här https://drive.google.com/file/d/11NA9rs40IQV8o2PKSXUOCawYj2t5dNNO/view). Utan att redogöra för allt detta lutar jag ändå åt att EU bör ha en sådan gränsskatt — klimatfrågan är för viktig och det kan ju leda till att fler sätter ett pris på CO2. Det är dock viktigt att visa att det bara handlar om klimatpolicy, inte protektionism. Därför bör sådan skatt helst på något sätt kopplas till priset på CO2 inom EU-ETS, helst kompenseras av minskade andra handelshinder och så klart bara riktas mot länder som inte har egen CO2 skatt (eller bara väldigt låg). Som signal hade det ju varit fint om något annat land satte eget pris på CO2 och att EU då kunde visa att det sänker importtullen som följd.

  6. Erik P says:

    Från undervegetationen kan jag meddela att vi inte bryr oss om spårgaskrisen särdeles mycket.

    När vi försöker på ett mer intellektuellt säga att det är trams så brukar vi anlägga en allvarlig min och smånicka lite instämmande och sedan förklara att vi tror det är försent. Allt är för sent. Greta är för sent ute. Allt kommer att skita sig, vi kan inte längre påverka förloppet och vi i undervegetationen undrar varför vi då skall späka oss på upploppet?

    När vi istället kan åka första klass. Vi kan äta goda biffar, skaffa många små rara barn, fortsätta ha två bensinbilar, flyga vartenda lov och överhuvudtaget ha det ganska gõtt på vår väg till Armageddon.

    Allt är ju ändå för sent.

    Rockström, Greta och hela det anständiga värdegrundsfolket är upprörda över vår hållning. De finner den nonchalant. De vill ju att vi istället ständigt skall befinna oss på toppen av klimatpolitikens Lafferkurva, maximalt oroade och villiga till magnifika förändringar men inte så allvarligt oroade att vi ger upp. Där skall vi hållas, maximalt upphetsade.

    ”Ta oss på precis lagom stort allvar så skall vi styra saken rätt åt dig”.

    • fredtorssander says:

      Erik P tar upp – om än på ett skämtsamt sätt – något som jag uppfattar som den verkligt svåra frågan: Är det möjligt ens rent teoretiskt att under marknadsekonomi samla en tillräckligt stor del av de beslutsfattande globalt kring en politik som innebär att marknaden ersätts med planering. I det aktuella fallet idag planering utgående från den rent vetenskapliga, icke marknadsmässiga uppfattningen att utsläppen av växthusgaser i fortsatt ökande och till och med i nuvarande omfattning kommer att innebära ett hot mot mänsklighetens överlevnad.
      En följdfråga blir om ett marknadssamhälle kan tänkas fungera så att icke beslutsfattare kan tillägna sig en sådan rent vetenskaplig uppfattning och behålla den så pass länge att de kan organisera sig kring detta och förmå de beslutsfattande att genomföra en politik som står i direkt strid med marknadens intressen.
      För marknadsekonomer skulle detta kräva att själva deras ämne; ekonomi, utvidgas till den klassiska eller förklassiska definitionen att omfatta mänsklighetens hela ämnesomsättning med naturen. Ett ganska tungt lyft med tanke på att detta troligen skulle leda till svårigheter för de (då före detta) marknadsekonomerna både i yrket och personligen och både med beslutsfattare och icke beslutsfattare.
      Frågan är om någon ens vågar försöka svara.

  7. Ficre Zehaie says:

    Tack Daniel för en mycket välskriven artikel. Att skydda inhemska miljömarknader med Border carbon tax eller Border adjustment tax kan i teori låta bra men troligen en dålig ide. Att vid gränsen tillförlitligt mäta CO2-utsläppen för oändligt många varor som tillverkas i olika delar av världen i komplexa produktionskedjorna är mer eller mindre omöjligt. Även om vi begränsar uppgiften till de stora handelsvarorna är uppgiften näst intill omöjlig. De tankar som finns (se t.ex. kommerskollegiums genomgång https://www.kommerskollegium.se/globalassets/publikationer/rapporter/2019/publ-gransjusteringsatgarder-for-koldioxidutslapp.pdf) tyder att tullar skall läggas på homogena varor som stål, aluminium och cement. Detta skulle dock skapa oönskade effekter på världsmarknaden. Om klimattullar läggs på stål men inte på förädling av stål skulle det knappas leda till lägre CO2-utsläpp eftersom CO-2 intensiv förädlade varor skulle fortsätta konkurrera utan att behöva betala miljöskatter eller tullar. Risk finns att detta i slutändan leder till att klimatvinster som det tilltänkta skyddet för den inhemska miljömarknaden uteblir.

    Istället förordar jag att öppna upp för handel med klimatvänliga varor. De praktiska svårigheterna kan överkommas genom att importörer har bevisbördan för vilka varorna som är klimatvänliga. Handel borde vara ett bra sätt att expandera marknaden för klimatvänliga varor på samma sätt som det har varit nyckel för det välstånd vi lever i.

    • Daniel Spiro says:

      Tack Ficre. Jag ska ärligt säga att jag inte är helt insatt i hur man implementerar importtullar rent praktiskt så jag får ta dig på orden att en CO2 tull har svårigheter. Men det gäller väl om man vill basera den på faktiskt CO2-innehåll i varorna. Kan man inte tänka sig lite mindre precisa metoder? T ex att man har schabloner för CO2-innehåll för vara X i ett land med CO2 skatt Y. Det blir ju inte perfekt och ett individuellt företag får visserligen inte incitament att sänka det egna CO2 innehållet pga av importtullen, men däremot har ju landet ifråga incitament att implementera en högre skatt Y.
      Jag förstod inte vad du menade med klimatvänliga varor och varför de skulle vara enklare. Varför en importörens bevisbörda här enklare än bevisbördan vad gäller CO2-innehåll för dom som importerar andra varor?

  8. Ficre Zehaie says:

    Du har en poäng Daniel och ditt förslag med schabloner baserat på ursprungslandets CO2-skatt skulle väsentlig underlätta administrationen. Men löser det något?

    Om vi tar det från början. De konkurrensutsatta sektorerna i ekonomi regleras av utsläppsrätter inom EU (EU-ETS). Det är i princip basindustrin och då förefaller tullar på stål, aluminium och cement rimligt. Problemet är att tullarna skulle enbart flytta CO2-läckage från marknaden för basindustrin till marknader för förädlade varor. För att motverka detta behövs i så fall tullar i proportion till innehåll av stål, aluminium och cement på alla varor som importeras till EU. Även om det låter osannolikt låt oss för argumentationens skull anta att det går att använda schabloner för innehåll av stål, aluminium och cement i importerade varor. Nästa problem är att producenter i länder med ingen CO2-skatt kan enkelt slippa tullarna genom att först exportera varor till länder CO2-skatt och sen vidare till EU. Med andra ord det krävs en internationell överenskommelse mellan länderna som har CO2-skatt för att systemet skall fungera. Då är vi på ruta ett dvs det kanske är enklare att komma överens om en global skatt på C02 än om ett administrativt komplicerat system som vi inte vet det fungerar.

    Angående din fråga. Notera att CO2-utsläpp av en vara är privat information. De som tillverkar varan vet hur den har tillverkas omen inte staten som vill sätta tull på varor. En incentive compability system skapas t.ex. genom att EU säger att det är fritt fram för import om det kan bevisa att av varor tillverkats med relativ låg eller ingen CO2-utsläpp.

  9. Bosse says:

    Ett skäl till att det råder oklarhet i den ställda frågan lär bero på om folket väljer att ta ut tillväxten som fritid eller som högre levnadsstandard.

    Vad som sker är att privatkapitalistiska profitjagare riskerar kapital får att uppnå en rationalisering i (detta fall) i förbilligad produktion. Om detta lyckas så förbrukas mindre arbetstid, energi eller råvaror, eller något annat. Eller någon kombination av dessa. Skulle mindre energi/råvaror förbrukas borde det gå att se som minskad klimatpåverkan. I alla fall vid ett förenklat betraktelsesätt

    Tas nu detta förbillgande ut som ökad fritid vid konstant levnadsstandard så borde det gå att se som minskad klimatpåverkan.
    Tas det däremot ut som stigande levnadsstandard så kan det leda till ökande produktion som eventuellt leder till högre klimatpåverkan. Det beror på många faktorer. Det är inte givet att det varken ökar eller minskar.

    Tyvärr är arbetstid hårt reglerad i länder med omfattande stat. Så folket har begränsad möjlighet att ta ut tillväxten i ökad fritid. Och det är nog förklaringen till att man inte tydligt ser att tillväxten reducerar klimatpåverkan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s