Ekonomers syn på produktion kan i sin enklaste form uttryckas så här: Människor skapar saker som är av värde för dem (Y) genom att kombinera sitt eget arbete (L) med material i sin omgivning (K). Ekonomisk tillväxt har man när output (Y) växer från en period till nästa. En sådan tillväxt kan förstås tillfälligt uppnås av att man använder sig av mer arbetskraft eller använder mer kapital men som en av grundinsikterna i modern tillväxtteori säger (och som jag också skrivit om tidigare här på Ekonomistas) så kan hållbar tillväxt bara uppnås genom att vi blir bättre på att kombinera K och L.
Sättet på vilket K och L kombineras kallas ofta för ”teknologi” (A). Uttrycket ska dock tolkas i sin bredaste bemärkelse: det är i själva verket allt värdeskapande som inte kan tillskrivas inputs i form av K och L. Mycket träffande har denna residual också kallats just för ”a measure of our ignorance”.
Skillnaderna i detta mått på produktivitet (total faktorproduktivitet, TFP, som det kallas) är enorma både mellan länder och mellan företag. Kort sagt betyder detta att om samma mängd arbetskraft och kapital sätts i produktion i olika länder eller i olika företag så blir resultatet väldigt olika. Detta gäller även om man försöker korrigera för kvalitén på arbetskraften och kapitalet.
Bra management är viktigt
En tänkbar förklaring till åtminstone en del av dessa skillnader handlar om hur arbetet organiseras. ”Management”, helt enkelt. Trots att vikten av ”management-teknologi” diskuterats länge så har ekonomer ofta varit skeptiska till dess möjliga betydelse. Typiska invändningar har varit att om det nu är så viktigt med management så borde det inte vara så svårt för företag att implementera bättre rutiner och dessutom borde dåligt skötta företag konkurreras ut över tid. En ytterligare anledning (kanske den viktigaste) har varit att det helt enkelt är väldigt svårt att mäta vilken betydelse management har och framförallt att få jämförbarhet mellan länder.
De senaste åren har dock Nick Bloom och John van Reenen försökt råda bot på det senare problemet. I ett mycket ambitiöst projekt har de utvecklat en metod för att systematiskt studera skillnader i management-rutiner mellan länder och sektorer. Genom att i intervjuer ställa frågor till managers (på ett sätt där man i möjligaste mån försöker råda bot på klassiska problem med sådan data, se deras artikel här för detaljer) har de poängsatt 18 olika dimensioner av management på en femgradig skala från ”worst practice” till ”best practice” i över 6000 företag i 17 länder.
Genomsnittsutfallet visas i bilden nedan. Inte oväntat är USA i genomsnitt bäst, med Tyskland och Sverige på en delad andra plats, tätt följda av Japan och Kanada. I ljuset av Jonas inlägg häromdagen är det också talande att Grekland är sämst. Mycket av snittet drivs av olika andel riktigt dåligt skötta företag. Det är fördelningens svans av sådana som är markant längre i de sämsta länderna, medan multinationella företag typiskt sett är välskötta överallt. Intressant är också att management profilen länder emellan är i många fall annorlunda. Amerikanska företag är t ex långt bättre än svenska på att använda sig av incitament medan svenska företag är mycket bättre än amerikanska på ”monitoring”.
De finner också en del som bekräftar vad vissa av oss misstänkt. T ex är statligt ägda företag i snitt dåligt skötta medan börsnoterade företag och private-equity företag har bra management. Det visar sig också att ärvda familjeföretag (speciellt om äldste sonen är VD) i snitt är mycket dåligt skötta, vilket ju är intressant i ljuset av vad bl a Jonas skrivit om här på Ekonomistas tidigare.
En sammanfattande artikel av deras forskning finns här.
Ekonomistas 
Om de sämsta företagen konkurreras ut av de bästa så stiger väl snittet på “managementskickligheten”, men innebär det med automatik att landet får högre BNP?
Ja, det är riktigt att om dåliga företag konkurreras ut så stiger snittet på “managementskicklighet”. Om detta också leder till att företagen blir mer produktiva så leder detta också till att BNP stiger GIVET att de som tidigare jobbade i dåliga företag jobbar någonstans med något mer produktivt än vad de gjorde tidigare (i de dåligt skötta företagen). Detta skulle vara “allmän jämviktsprediktionen” i de flesta modeller men är inte en självklarhet. BNP är ju det totala värdet av allt producerat (mervärde) och om några går ifrån att göra något dåligt till att inte göra något alls så sjunker BNP.
Staten är dålig företagare?
Jo generellt är dom nog det genom politisk agenda o politisk nepotism.
Men.
Nordea var alltså ett bra skött företag INNAN Staten tog över?
Varven hade en lysande framtid . . . INNAN Staten tog över.
Götabanken
Staten tvingas väl ta över redan halvdöda företag?
Enl. ovan så har Staten dåliga företag ->alltså sköter man företag dåligt !!
Enl. ovan så finns inte den dåliga delen av företagen i beräkningen om dåliga företag, dom är ju övertagna av Staten eller gått i kk och då är kostnaderna övertagna av Staten o någon annan.
Ungef. Som bagarens bullar till professorn, prof. påvisade att det fanns fortfarande för små bullar genom att kurvan för hans bullar klipptes vid 100gram, ‘dom andra’ (Staten) fick dom icke godkända bullarna.
Har man tre företag som ska försörja befolkningen, företagen drar in 1 – 10 – 10, snittet 7.
‘Slår man ihjäl’ företagaren med 1, så ökar snittet från 7 → 10, alltså mer välskötta företag, men man tappar 1.
Mattias pekar ju på detta.
Om barnen är dåliga företagsledare är väl nån ‘Stureplans-grej’, spruta champagne o sånt.
Dålig uppfostran, dåligt intresse, bekväma kanske.
Gick jordbruken för 100-år -> . . , sämre efter att äldste sonen tagit över?
Om det kommunala elbolaget inte gör någon vinst men levererar strömmen 10-miljoner billigare är det ett dåligt skött företag.
Men om bolaget skulle höja kostnaderna för sina egna ägare med 10-miljoner och leverera 10-miljoner i vinst till sina el-köpare så är det ett välskött företag!!
Men kul det där att om man säljer aktiebolaget på något vis, får man skatta för vinsten, som vilket vinstgivande objekt som helst
Om man ‘säljer’ firman till arvingen så utgår ingen vinstskatt.
Jag tycker att avskaffande av arvskatten var bra, förmodligen egoistiskt tänkande, men det där och hela artikeln var en vinkel som gör att man blir fundersam på hur olika saker kan slå knepigt.
Ja, naturligtvis finns möjligheten att det finns en selection bias bland statliga företag. Men kom ihåg att Bloom och van Reenen studerar management-rutiner inte vinster. I princip kan absolut staten ha t ex ett el-bolag som är mycket välskött i deras studie utan att tjäna några pengar alls (eftersom alla potentiella vinster skulle gå till lägre el-priser). Jag önskar att sådana fanns…! Överlag tror jag inte att selektion driver deras resultat men måste titta närmare.
Som en detalj kan jag nämna att Bloom och van Reenen tänkt på kopplingarna mellan management och andra utfallsvariabler inom brancher där vinst inte är det omedelbara huvudsyftet. T ex har de i en studie studerat engelska sjukhus och relaterat management scores och positiva behandlingsutfall (som överlevnadssannolikhet på akutmottagningar etc) och hittar även där positiva samband. (Du hittar referensen till Bloom, Propper, Seiler, och van Reenen i deras översiktsartikel som jag refererar till i inlägget).
Borde man inte kunna slänga in management-indexet i tiillväxt eller BNP-regressioner för att se hur viktigt detta verkar vara? Förmodligen har Bloom och van Reenen redan gjort det eller?
jag tror inte de har gjort det då de bara har 17 länder (än så länge). De kör en del regressioner med individuella företag som “observationsenheter” där management-indexet är förklarande variabel för en rad utfallsmått som sales/empl, profitability, sales growth och survival och konstaterar att det finns en positiv relation mellan dessa och bra management. Jones och Romer (2009) visar att TFP differenser förklarar en mycket stor del av skillnader i BNP/capita och tror vi att management är en viktig del av TFP så är det förstås en indikation på att management kan förklara signifikanta delar av BNP/capita skillnader…
Men för att svara på frågan; Nej, jag har inte sett någon sådan regression i deras arbeten och jag gissar att det beror på antalet obs.
Intressant! Bra att du tar upp detta!
Staten kan lära av de bästa företagen.
Om vi jämför staten med storföretag som Google, som använder freemium-modellen, motsvarar skattebetalarna riskkapitalisterna, som investerar i en infrastruktur och erbjuder gratistjänster för att generera en datatrafik som är förutsättningen för betaltjänster. Personer som inte förvärvsarbetar motsvarar Googles icke betalande kunder, medan betalande försäkringskunder motsvarar Googles annonsörer. Infrastrukturens motsvarighet är exempelvis säkerhet, utbildning och folkhälsa, som är bra förutsättningar för företagande och skatteintäkter.
Freemium-modellens motsvarighet hos staten kan exempelvis vara villkorslös negativ inkomstskatt och frivilliga kompletterande inkomstförsäkringar. Fredrik Reinfeldt sade i förra veckan att nästan var tredje gymnasieelev i Sverige slutar i förtid. I ett försök med grundinkomst i ett samhälle med ca 1.000 invånare sjönk andelen barn som hoppade av skolan från just denna nivå till ca 5 procent. Hälsan och personsäkerheten förbättrades också. Och fler förvärvsarbetade – vissa i nystartade företag.