En rapport om hur konkurrensen påverkat betygssättningen i de svenska skolorna som jag skrivit åt Konkurrensverket släpptes igår. I korthet finner jag att den ökade konkurrensen haft en måttlig påverkan på betygsinflationen i grundskolan. Huvudförklaringen måste dock sökas på annat håll och då är betygens bristande förankring i objektiva kunskapsmätningar en trolig kandidat. Vidare konsterar jag – precis som Skolverket gjort tidigare – att det inte finns några systematiska skillnader i hur fristående och kommunala skolor sätter betyg.
Det måste betonas att jag på grund av bristande datatillgång på gymnasienivå främst undersöker betygssättingen i grundskolan. Troligen är dock problemen betydligt allvarligare på gymnasiet då i) gymnasiebetyg är viktigare än grundskolebetyg för eleven, ii) den faktiska graden av konkurrens är betydligt högre på gymnasiet och iii) på grund av kursbetygssystemet så är gymnasiebetygen sämre förankrade i objektiva kunskapsmätningar än grundskolebetygen.
Ekonomistas 
Det fria skolvalet och friskolorna har kanske medfört en viss inflation av betygen. Jämfört med många andra negativa konsekvenser av det fria skolvalet förefaller dock denna aspekt mindre allvarlig.
Jag ska här inte ta upp frågor som segregering, ojämlikhet eller profitintressen. Jag ska begränsa mig till några frågor som berör mitt arbete som trafikplanerare, nämligen trafiksäkerhet och folkhälsa.
Det har aldrig varit helt enkelt att åstadkomma trafiksäkra skolvägar för våra barn. Förr, när man kunde räkna med att de flesta barnen i en skola bodde i områdena runt skolan och de flesta barnen i ett område gick i samma skola, fanns det dock vissa möjligheter att se till att barnen kunde ta sig trafiksäkert mellan hemmet och skolan och tillbaka igen. I dag finns barnen spridda över hela kommunen och det är fullkomligt omöjligt att bygga ett trafiksäkert nät av skolvägar. Det fria skolvalet medför därför att fler barn skadas eller dödas i trafiken.
Att barnen inte går i den skola som ligger närmast bostaden har också medfört att andelen barn som skjutsas till skolan av sina föräldrar, eller åker buss, har ökat rejält. Allt färre barn går eller cyklar till skolan, allt fler färdas motoriserat. Detta skapar kaos och risker vid skolan när mängder av barn ska lämnas av stressade föräldrar under några få minuter på morgonen. Situationen är ofta så farlig, att inte ens de barn som skulle kunna gå eller cykla till skolan tillåts göra detta av sina föräldrar.
Ännu värre är dock att många barn på detta sätt berövas en viktig del av sina möjligheter till fysisk aktivitet. De barn som åker bil till skolan är i genomsnitt mer överviktiga än de som går eller cyklar, de har svårare att sitta still och koncentrera sig och de har sämre studieresultat. Det fria skolvalet medför därför lägre betyg, fler överviktiga barn och sämre hälsa.
Björn Abelsson
Vad jag förstår så kan alltså din rapport inte (pga. bristande datatillgång) dra några slutsatser huruvida de på gymnasienivå(!) finns “systematiska skillnader i hur fristående och kommunala skolor sätter betyg”?
Jo, figur 5.2 tyder på att det inte heller finns några sådana skillnader på gymnasienivå. Däremot har jag svårt att uttala mig om konkurrensens effekt på betygsinflation på gymnasienivå.
Jag är lärare på en privat skola och håller i mångt och mycket med Björn i att det fria skolvalet medfört en rad andra, kanske allvarligare, konsekvenser än bara en viss betygsinflation. En konsekvens som Björn inte nämner är den konstiga relation som skapas mellan lärare och elev/vårdnadshavare. Det är, åtminstone i grundskolan, någorlunda vanligt att eleverna hotar med byta skola om de inte får sina vilja igenom (t.ex. slippa göra något som de upplever jobbigt). Detta gör att man hamnar i en väldigt konstig sits, där eleven tror att denne har makt att bestämma vad h*n behöver lära sig; vilket knappast är bra för dagens söndercurlade barn.
Ytterligare ett problem rör barn som far illa i hemmet. Det är väl känt att föräldrar som inte tar hand om sina barn tenderar att byta skola när skolan börjar uppmärksamma problemet. Tidigare var detta en lång och utdragen process för föräldrarna (de var tvungna att byta jobb, sälja huset, osv.), numera kan de helt enkelt säga upp skolplatsen och placera sitt barn på en skola i grannkommunen, och sedan dröjer det ett par år, och några byten av skolor, innan problemet äntligen uppmärksammas av socialtjänsten.
En sak är lite oklar: är betygsinflation ett lokalt fenomen? Verkar osannolikt, då antagningssystemet till högskolan är nationellt enhetligt.
Således verkar det plausibelt att konkurrens mellan skolor i en kommun kan ha effekter på betygsättningen i andra kommuner. Alltså finns det ingen kontrollgrupp som är opåverkad av konkurrensen mellan skolorna. Så hur kan man kvantifiera effekten av konkurrens?
Alledeles korrekt. Jag estimerar en modell som utgår från att konkurrensen endast har lokal effekt vilket jag också skriver är osannolikt. Detta är ett av flera skäl till att resultaten är en lägsta nivå. Det andra huvudsakliga skälet är att det inte finns något helt opåverkbart mått på objektiv kunskap att mäta betygen mot.
Hur stor den sanna effekten är är alltså omöjligt att säga men det måste vara flera gånger större än den skattade för att vara “stor” i objektiv bemärkelse.
Er… nu säger du ju emot dig själv, för i bloggposten här ovan står klart och tydligt: “I korthet finner jag att den ökade konkurrensen haft en måttlig påverkan på betygsinflationen i grundskolan. Huvudförklaringen måste dock sökas på annat håll…”
Din lista på reservationer kan förlängas ytterligare med exv mätfel eller specifikationsfel i konkurrensvariabeln, vilka också talar för att effekten underskattas.
Så den enda entydiga slutsatsen som kan dras ifrån studien är att konkurrensen haft en positiv effekt på betygsinflationen. Mot den bakgrunden är det ju lite märkligt att huvudpoängen som går ut i media är att betygsinflationens orsaker måste sökas någon annanstans.
Jag har svårt att se motsägelsen men visst har du en poäng (men det är inte säkert att mätfelen är klassiska). Samtidigt är det nödvändigt att försöka diskutera vilken storleksordning de estimerade effekterna tyder på. Om jag skulle formulerat om mig så skulle jag lagt till ett “Resultaten i denna studie tyder på att…”.
Sedan finns det annan evidens för att bytet av betygssystem var viktigt. När man bytte system tog exempelvis betygen, och då främst i ämnen utan nationella prov, ett stort hopp uppåt. Det är svårt att förklara detta med konkurrens, särskilt konkurrens med det relativt begränsade antalet friskolor som fanns på den tiden.
Låter rimligt, men frågan är om vi vill ha en skola där allt som inte kan mätas objektivt systematiskt rensas ut – vilket lär bli konsekvensen om endast det objektivt mätbara spelar roll för betygen. Personligen tycker jag ju att fostran till kritiskt tänkande och djupare förståelse av omvärlden är skolans huvudpoäng (liksom tolerans, solidaritet osv), något som jag dock tycks vara ganska ensam i dagsläget när Kina ses som förebilden och allt ska mätas och vara lönsamt i snävt ekonomisk mening.
En skola baserad på objektiva mätningar låter som en dystopi á la 1984 i mina öron.
Alternativet är att avskaffa betygens roll som antagningsinstrument för högre studier eller att avskaffa den centrala antagningen och låta varje högskola själv avgöra hur de vill värdera betygen. Båda dessa förslag kommer att få stora konsekvenser som inte i sig är oproblematiska.
Jag håller med om risken du pekar på men samtidigt var betygen förankrade i objektiva kunskapsmätningar fram till mitten av 1990-talet. Tillåt mig tvivla på att det kritiska tänkandet och den djupare förståelsen av omvärlden är högre bland dagens studenter än i min egen generation.
Faran som du lyfter fram finns men den ska samtidigt inte överdrivas. Till en inte obetydande del beror de till exempel på hur de objektiva (jämförbara) kunskapsmätningarna utformas. Notera även att det inte är “skolan” som ska baseras på objektiva mätningar utan betygssättningen. Detta bör i så fall ske på skol- eller klassnivå, inte för den enskilde individen.
Vad jag förstår pågår dessutom redan idag en våldsam hets kring de nationella proven. Det tragglas och det vägleds i månader. Och det utan att betygen formellt är kopplade till resultaten.
Björn och Anders: Jag håller inte med om att betygsinflation är relativt ointressant. Så kan det förefalla vid en ytlig betraktelse men då betygen är så viktiga för antagningen till högre studier så korrumperar inflationen hela skolsystemet. Detta är ytterst destruktivt eftersom även elever som primärt är kunskapsmotiverade kan tvingas välja mellan skolor som ger en högkvalitativ utbildning och skolor som ger höga betyg.
Jonas,
jag menade inte att betygsinflation är ointressant. Vad jag försökte uttrycka var att det fria skolvalet medfört oerhört många fler nackdelar än betygsinflation. Jag tycker att diskussionerna om det fria skolvalet ofta landar i just betygsinflationen, men att det finns oerhört många fler, allvarliga nackdelar med systemet som också måste belysas – inte minst problemet med barn som far illa i hemmet.
Visst och i rimlighetens namn måste man även titta på fördelarna. Och hur mycket det än har talats om betygsinflation så har det varit ont om studier som faktiskt undersöker frågan.
Och ändå avfärdar du idén att överklaga betyg, trots att de är så viktiga, och jag tolkar detta som att du syftar på gruppnivå och att de är ännu viktigare på individnivå. Väldigt motsägelsefullt.
Det är bara motsägelsefullt för den som vägrar lyssna på argument. Jag har, som du vet, hävdat att risken är överhängande för att ett överklagande skulle leda till ökad och inte minskad likvärdighet. Det finns inget som säger att alla kommer att ha samma förutsättningar (kunskapsmässigt, självförtroendemässigt, kapacitetsmässigt) att driva ett överklagande. Vidare finns inget som säger att ett överklagande kommer att behandlas likadant överallt.
Dessutom är inga antagningssystem perfekta men betygsintagning förefaller vara bättre än andra system. Att hävda att någon tiondels meritvärdespoäng skulle kunna skilja agnarna från vetet är däremot orimligt. Vad man hoppas kunna fånga är framtida akademisk förmåga och det ligger i sakens natur att detta inte går att fånga på ett perfekt sätt. Att då lägga betydande resurser på betygsöverklagande (och där tillhörande merarbete) i stället för på undervisning förefaller vara en mindre lyckad prioritering (inte minst i ljuset av att likvärdigheten sannolikt inte skulle förbättras).
Slutligen så är betygen intressanta i relativt avseende. Alltså är det inte nödvändigtvis ens eget betyg man vill överklaga utan alla andras. Förutom att en sådan möjlighet explicit inte fanns i det förslag som nyligen presenteras, så har åtminstone jag svårt att förstå hur ett sådan förfarande skulle organiseras för att faktiskt lösa likvärdighetsproblemet.
Nog sagt om detta från min sida. Att tala för döva öron känns en aning meningslöst.
PS: Ytterligare en trolig konsekvens är att den enskilde elevens betyg i mycket hög grad skulle baseras på resultaten de nationella proven. Sannolikt består emellertid betygens goda prognosegenskaper på att de inte baseras på enskilda provresultat utan att de är en samlad bedömning av elevens förmågor.
Detta är däremot ett bättre förslag än ett överklagande. Det ställer krav på en reell motprestation av eleven vilket håller ner slentriananmälningar, dessutom är det eleven som får visa vad den kan snarare än läraren som måste “bevisa” att betyget är korrekt satt.
Det är god chans att en elev får högre betyg om han eller hon går eller cyklar till en närbelägen skola med något sämre kvalitet på utbildningen och något lägre genomsnittlig betygsnivå än om han eller hon åker bil till en skola längre bort med högre kvalitet på utbildningen och högre betygsnivå.
Dessutom är den egna motivationen mycket viktigare för studieresultat och betyg än skolans kvalitetsnivå och betygsnivå. Fast skolan har förstås en viktig roll för att förstärka elevernas motivation.
Själv har jag aldrig lärt mig så mycket som under de veckor (var det 1966?) som SACO-lärarna strejkade och vi organiserade vår utbildning själva.
Lite mer substans för i) att elevernas mindre cyklande beror på skolvalet och ii) cyklandets betydelse för skolresultaten vore intressant. Sedan vill jag påminna om att inte alla elever lär sig mest och bäst när de får organisera sin utbildning själva (vad nu det har med saken här att göra).
Vad för slags data tänker du att du hade behövt för att uttala dig om gymnasiet?
Har du några tankar kring hur det ser ut med betygsinflationen på skolor och program med låga elevincitament och låg kontroll, ex. barn och fritid eller något IT-program jämfört med program med högre elevincitament och något högre kontroll (fler nationella kursprov) som ex. naturvetenskapliga programmet?
Det behövs helt enkelt någon form av mer objektiv kunskapsutvärdering, exempelvis från nationella prov (vilket dock inte är utan problem), men dessa provresultat samlas inte in. Sedan skulle man kunna tänka sig en annan framkomlig ansats och det är att jämföra betyg på kurser med och utan nationella prov. Det är görbart men dock inte med den data jag hade till mitt förfogande. Allra bäst vore dock någon än mer relevant utvärdering, exempelvis relationen mellan betyg och antal universitetspoäng eller tid till examen (eller dylikt).
Rimligen ser det olika ut på olika program och som du säger är betygen mer eller mindre betydelsefulla för olika elever. Jag hittade dock inte tydliga skillnader i inflationstendenser mellan barn till hög- och lågutbildade vilket man skulle kunna tänka sig.
Sedan tror jag att en inte obetydande del av inflationen består i att man ger godkänt även när det inte är befogat. Detta är dock i mina ögon en tämligen godartad form av inflation eftersom stora problem uppstår på arbetsmarknaden för studenter som inte uppnår godkänt resultat. Dessa studenter i nedre delen av betygsfördelningen konkurrerar inte heller ut andra från attraktiva utbildningar. Men hur man ser på detta beror ju mycket på hur man ser på värdet av en absolut gräns för godkända resultat (jag tror en sådan gräns är negativ för hela skolsystemet men det är nog en annan fråga).
Det finns mer att göra i denna fråga och då framförallt på gymnasiet. Om man ser på den sjunkande kunskapsnivån i internationella jämförelser så är det inte minst på gymnasiet som fallet varit väldigt stort. Detta tror jag beror på en mängd faktorer: överdriven valfrihet vad gäller kurser och inriktningar, kursbetygens inverkan på undervisningen och – i samvariation med dessa faktorer – konkurrens som leder till låga krav. Att det knappt förekommit kunskapsmätningar vars resultat samlats in och därmed knappast någon extern kvalitetsgranskning gör naturligtvis inte saken bättre.
först skriver du:
“I korthet finner jag att den ökade konkurrensen haft en måttlig påverkan på betygsinflationen i grundskolan.”
Och sedan att:
“den faktiska graden av konkurrens är betydligt högre på gymnasiet”
Om du vill förtydliga, menar du att konkurrensen förmodligen driver inflationen och att du pga lägre nivåer inte plockade upp sambandet?
Nej, jag har visst lyckats hitta ett samband mellan konkurrens och betygsinflation i grundskolan. Vad jag däremot resonerar om är hur stora problemen kan tänkas vara i gymnasiet. Rimligen bör de vara större av de tre skäl jag nämner i inlägget. Hur mycket större kan jag dock inte uttala mig om.
Anledningen att jag inte direkt undersöker hur det ser ut på gymnasiet är att jag inte kunnat ta fram något vettigt mått på betygsinflation för gymnasiet.
Är detta tydligt nog?
Yes. Tack.
Det låter på den Björn Abelssonska empirin att det skulle vara klart fördelaktigast att stänga alla skolor i Sverige för gott och låtarna ungarna sköta detta själva…
Jag har annu inte hunnit lasa rapporten men vill tillfora en synpunkt fran ett brittiskt perspektiv. Har har de nationella kvalitetsindikatorerna okat for varje ar under lang tid. Att doma av examensbetyg har det brittiska skolsystemet aldrig matt sa bra som nu. Men den bubblan spricker sa fort internationella matningar publiceras. Till exempel, den PISA undersokning som publicerades i november forra aret visar att det brittiska skolsystemet faller pa rankinglistan. Det har darmed uppstatt ett gap mellan nationella och internationella indikatorer. Det gapet representerar sakert en portion inflation – det verkar flertalet vara overens om. Men det representerar sannolikt ocksa ett annat fenomen, namligen att man mater olika saker. Det brittiska examenssystemet premierar, forenklat uttryckt, traditionella skolkunskaper och utantillkunskaper. PISA/OECD menar att deras tester snarare bygger pa tillampad kunskap, dvs att eleverna oberoende av kontext kan anvanda sina kunskaper for att sjalvstandigt losa problem och uppgifter.
Slutsats; skrota nationella betygsystem och etablera en internationell, inflationssakrad och relevant standard.
Anders: Det du beskriver verkar vara ett känt skolfenomen, beskrivet från andra sammanhang än det brittiska.
(lästips: Measuring up, av Daniel Koretz, Harvard-professor på området)
Man sätter upp mål och väljer utvärderingsmetoder, får stigande resultat, byter utvärderingsmetod och upptäcker att resultaten mätta på det nya sättet inte alls stigit på samma sätt.
Skolan anpassar sig alltså till utvärderingsmetoden mer än den anpassar sig till målen.
Så frågan blir om en internationellt överenskommen mätstandard blir mer relevant än de nationella som finns idag. Jag ser egentligen ingen anledning till att det skulle bli så, snarare tvärtom då det finns betydande skillnader i vad som anses vara relevant i skolan världen över. Det tror jag skulle leda till en minsta gemensamma nämnarens standard och det anser jag inte vore eftersträvansvärt. Att en gemensam standard skulle behöva tas fram politiskt är också ett bekymmer i sammanhanget.
Därför tror jag att ditt förslag inte alls är en god idé.
Snarare är det en styrka att vi idag har paralella system. De nationella politiskt styrda, ofta med påkopplade incitament, åtminstone för eleven och de internationella forskarstyrda incitamentslösa.
Även om Anders förslag låter vettigt på ett plan så tenderar jag att hålla med Markus på denna punkt. Det är viktigt med någon form av kvalitetskontroll som inte är kopplad till direkta incitament (i USA spelar NAEP denna roll).
Intressant i sammanhanget är exempelvis att eleverna vid de svenska friskolorna i snitt presterar ca 0,15 standardavvikelser bättre än eleverna vid kommunala skolor på de nationella proven (rensat för socioekonomiska karakteristika). Vid senaste PISA-mätningen fanns dock enligt Skolverket ingen signifikant prestationsskillnad mellan friskoleelever och kommunala (återigen rensat för socioekonomiska faktorer).
Mycket spännande, det om friskoleresultaten. Känns inte som en orimlig hypotes att friskolor skulle vara bättre på att anpassa sig till mätningar.
Men resultaten borde nog tolkas försiktigt. PISA-urvalet är väl på cirka 4000 elever och med 10% i friskola så handlar det alltså bara om 400 undersökta friskoleelever. (Siffror är tagna helt ur huvudet, men de borde i alla fall inte vara fel med mer än faktor två)
400 är ju inte så illa, men de är valda i klump (skolvis) så de blir betydligt mindre representativa än 400 individuellt valda elever hade varit.
Visst har du rätt i det. Ett annat intressant resultat i sammanhanget (utan urvalsproblem) är att elever från fristende grundskolor om något verkar få sämre gymnasiebetyg än elever med motsvarande grundskolebetyg från en kommunal skola.
Jonas: Jag funderade lite kring de saker du nämnt här och det fick mig att fundera över om det finns bra data över när en skola startas?
Skolor är ju generellt rätt långlivade krabater, där personal byts ut långsamt och kontinuerligt, och allehanda försök till yttre styrning tar ofta inte ordentlig skruv annat än på många års sikt.
Däremot kan man kanske tänka sig att när en skola etableras så har man ett unikt tillfälle att få till en verksamhet som ligger i linje med vad som efterfrågas för stunden.
Vore kul att kolla på nationell resultatstatistik med skolornas ålder som förklarande faktor.