Vardagsentreprenörerna

Förra helgen hade några av oss ekonomister (likt andra nationalekonomer i Stockholm) förmånen att äta middag med ekonomipristagarna. Jonas passade då på att föra vidare en fråga från min hustru som sätter fingret på en svag punkt i Elinor Ostroms tes om människors samarbetsförmåga.

Det handlar naturligtvis om alla grisiga kök på arbetsplatser: lapparna som upplyser om att morsan inte jobbar här, de odiskade muggarna, matresterna på spisen och kvarlämnad möglig mat i kylen. Om nu människor i småskaliga samhällen är så duktiga på att hushålla med gemensamma resurser som Ostrom hävdar, varför lyckas då inte ett tiotal medarbetare hålla ordning i köket på jobbet?

Ostrom svarade att köket på hennes arbetsplats är välstädat eftersom de har ett roterande schema för vem som är ansvarig för att hålla ordning. Men varför sker detta inte spontant på alla arbetsplatser? Ostrom underströk vikten av vad jag skulle vilja kalla vardagsentreprenörskap:

How do we self-organize and how do we cope with these things? They are important. […] We can all do it and we should be teaching those skills. We teach how to make a profit in the market, but that’s external. Inside an organization there are lots and lots of problems that we face as members of teams.

Oliver Williamson hakade på och hänvisade till Chester Barnards bok The Function of the Executive och verkade tycka att det är en viktig del av chefers jobb att lösa den här sortens problem. Chefen för IFN, Magnus Henrekson, flikade in att han fått ordning på oredan i köket genom att en anställd gjorts formellt ansvarig för ordningen i köket. Hans förhoppning är att värdefull tid därmed frisätts för forskarna som de kan använda till forskning i stället för diskning. (Själv skulle jag bli stressad av att ha en chef som tror att jag är så produktiv att min forskning drabbas av de få sekunder det tar att torka rent mikron efter mig.)

Jag tycker mig ofta skönja en skriande brist på vardagsentreprenörskap. Det finns mängder av dåligt fungerande institutioner som kan förbättras genom enkla och små förändringar. För att detta skall ske krävs dock att någon ser möjligheterna och har mod och ork att få det gjort. Detta gäller både inom organisationer, men även i många andra mer vardagliga sammanhang.

Ibland kan det handla om så enkla saker som att tydligt berätta för alla om förbättringsmöjligheterna. Till exempel kan det räcka att ställa sig upp på bassängkanten och föreslå att alla ska simma fram och tillbaka på enskilda banor i stället för  i cirklar. Eller under ett möte föreslå en annan, mer effektiv mötesform. Det kan handla om att flytta mötet till en mer inspirerande plats eller att be alla skriva ned sina synpunkter på lappar och sedan ta en kaffepaus medan någon sammanställer synpunkterna och presenterar för de andra.

I andra fall krävs dock det dock lite mer. För att få ordning på oredan i köket kan det krävas ett roterande schema eller en särskild anställd, men det kan också räcka med det sociala tryck som skapas av en namnlista i köket där man kan fylla i namn och datum varje gång man har diskat och städat. För att bli av med resursslöseriet som alla julklappar krävs lite större innovationer. Till exempel kanske ett löfte om att ge personliga dikter i julklapp i stället för prylar kan fungera, eller så kan man bestämma att man ska spela tärning om julklapparna i stället.

Jag har en känsla av att nationalekonomer är särskilt dåliga vardagsentreprenörer. Vi är så vana att tänka att institutioner är effektiva och i stället för att ställa oss frågan hur något kan göras bättre, börjar vi fundera vilka syften en viss institution tjänar, vilka intressen den balanserar osv. Vår effektivitetstro är så stark att vi ofta spontant sätter igång att rationalisera institutionens existens.  På marknader finns det förstås goda skäl att tro att många institutioner är effektiva. Konkurrens och vinstmöjligheter skapar ett tryck mot mer effektiva lösningar. För vardagsentreprenörerna finns dock ofta inga konkurrenter och det finns små möjligheter att tjäna på sitt entreprenörskap. Det går inte att ta patent på effektivare mötestekniker eller lappar på kylsskåpsdörrar.

Vardagsentreprenörer är vardagshjältar. Sådana brukar sällan belönas med guld och gröna skogar, utan de får i bästa fall nöja sig med lite uppskattning från den närmaste omgivningen.

Comments

  1. Martin says:

    Hobbypsykologen inom mig säger att lappar av typen ”Glöm inte att diska efter dig” bara gör saken värre (i den mån de överhuvudtaget uppmärksammas).

    För det första, om man exempelvis glömmer en kopp i köket så är den ju just glömd – hur kan en lapp som alltid är där hjälpa en att komma ihåg detta? Tvärtemot stigmatiserar lappen glömska och felande, och gör det kanske mindre troligt att någon går igenom en självkritisk tankeprocess av typen: ”vad kan jag ha glömt idag?”.

    För det andra riktar sådana lappar uppmärksamheten mot det ”egna” smutset och bidrar därför inte till att främja en känsla av gemensamt ansvar. En alternativ lapp skulle kanske kunna lyda ”Det är mänskligt att glömma något – diska gärna en extra kopp!”.

    För vissa (ekonomer?) kan det dock behövas mer konkreta incitament. Alla kan därför få en kopp (glas) med det egna namnet när man börjar på arbetsplatsen ifråga. På så sätt ser man ju när man glömt sin kopp i köket, och minst lika viktigt så ser andra det. Detta skulle också lösa problemet med att koppar försvinner mystiskt. Kanske lite opraktiskt att ”trycka” nya koppar stup i kvarten vid hög personalomsättning, men de kan ju å andra sidan behållas som en käck souvenir efter att man slutat.

  2. Det är väl rimligtvis så att sannolikheten för att vara en free rider ökar om sannolikheten att bli identifierad/upptäckt minskar. Så sambandet mellan städat kök och storlek på arbetsplatsen torde vara U-format.

    Men det jag egentligen är ute efter är att om man kan få de anställda att tro att de är betraktade, t.ex. med hjälp av de där ögonen du skrev om, så skulle ju det kunna vara en (kortsiktig?) lösning.

  3. anders says:

    Har en anekdot på ett angränsande område.

    Jag har arbetat på tre olika platser där arbetsgivaren betalat för frukt som kommer en gång i veckan. Med mycket stora skillnader i mottagande.

    På den första arbetsplatsen, ett industrilager med till stora delar lågavlönad och tillfälligt anställd personal och ständig osämja mellan personal och ledning, uppstod kaos. I den sekund fruktkorgen kom plundrades den på allt innehåll. Folk proppade inte bara sig, utan också sina skåp fulla med bananer, äpplen och apelsiner. Där låg de sedan och ruttnade och på fredagen låg dålig frukt i omklädningsrummens sopkorgar.

    På den andra arbetsplatsen, ett kontor, var blandningen av folk större avseende utbildningsbakgrund, lönenivån högre och andelen tillsvidareanställda större. Här kom fruktkorgen på tisdagen, tömdes först på de attraktiva bananerna, därefter apelsinerna. På torsdagarna brukade några stackars äpplen ligga kvar i korgen.

    Den tredje arbetsplatsen var ett kontor med stor övervikt av högutbildade, förhållandevis högavlönade och tillsvidareanställd personal. Också här kom fruktkorgarna på tisdagen. Här observerade jag ytterligare ett beteende. Det fanns alltid kvar frukt av varje slag på fredagen. Ingen tog någonsin den sista bananen, eller apelsinen.

    Samma mönster som kan urskönjas här gällde också köksavdelningen. På den första arbetsplatsen, grisigt. På den andra ok men lite småslabbigt och med lappar överallt. På den tredje, aldrig en kopp odiskad.

  4. @anders Så din poäng är att det är bättre att vara högutbildad och högavlönad än att vara lågavlönad och tillfälligt anställd? Det kan nog ligga någonting i det…

    @dennis. Hej gamle antagonist. Litet pessimistisk människosyn eller hur? Alla är alltså ögontjänare som det hette förr enligt din uppfattning?

    Kan det inte vara så att uppfostran och disciplin i hem och skola liksom accepterandet av ett gemensamt ansvar istf individuell välfärdsmaximering (eller egoism som jag brukar kalla det) medför ett hänsynsfullt beteende oavsett arbetsplatsens storlek, utbildningsgrad, lön osv?

  5. Mycket kloka synpunkter. Jag tror Martin har helt rätt i att arga lappar har mycket liten effekt, jag tror mer på socialt tryckt och att försöka skapa en känsla av gemensamt ansvar. En lista där man kan anteckna varje när man röjt i köket och som sitter väl synlig tror jag kan funka ganska bra.

    Anders, jag är skeptisk till att det har så mycket att göra med utbildningsnivå. Där jag jobbar är det nästan bara disputerade och vi brukar ha problem med både länsad fruktkorg och odiskade koppar…

  6. Bengt: Hej själv, jag märker att du fortfarande drar dina egna vilda slutsatser. Ja, uppfostran spelar rimligtvis roll. Men om det nu faktiskt var på det viset just nu att det fungerade på det viset så hade vi väl inte haft så mycket köksproblem att diskutera?

  7. Kristian Grönqvist says:

    Jag tror det beror på att vi i Sverige har riktigt dåliga chefer, Det finns en myt om den goda svenska chefen, eftersom han är så duktig på att ta betalt, men han existerar bara i sinnevärlden, i verkligheten leder han detta landets industri efter kortsiktiga och antropofoba tankegångar.

  8. Christoffer Rydland says:

    Det är inte bara institutioner som skapar restriktioner. Även uppfostran, inlärda beteenden i vuxen ålder (kultur), och ledarskap fungerar som restriktioner, fast på olika sätt. Det är väl ganska enkel socialpsykologi? I de flesta spontant bildade grupper finns informella ledare som kan ta de andra i örat. Om denne har de andras respekt (dvs är en informell ledare) fungerar det, men om de anställda råkar ha fått en bra uppfostran, eller den allmänna kulturen är ordningsam, ja då fungerar det förmodligen också bra.

    I bassängfallet handlar det sannolikt om att den som har formell rätt att bestämma, badvakten, inte bryr sig om hur folk simmar innanför linorna. Det krävs då att någon tar sig rätten att huta åt de andra simmarna, vilket bara fungerar om det inte finns någon bland dessa som irriterar sig på privatpoliser. Friheten att slippa bli tillsagd väger tyngre än eventuella effektivitetsvinster. Det har ingenting med institutioner att göra (om det däremot fanns en skylt som förordade visst simsätt och inte åtlyddes skulle problemet kanske kunna klassas som institutionellt).

    I köksfrågan är det typiskt så att man sätter upp lappar istället för att man säger till någon direkt. Det beror sannolikt på att man formellt inte har rätt att leda sina arbetskamrater – det är chefens roll. Samtidigt bryr sig inte den formella chefen om att hålla reda på köket, delvis beroende på att det är kostsamt att samla in tillräcklig information (man måste övervaka diskbänken), delvis på grund av att det är en struntsak i jämförelse med företagets övriga utmaningar.

    Ostrom skriver väl om spontant bildade organisationer. Köksfrågan handlar istället om problem i formella organisationer. I de flesta hem (spontant bildade konstellationer) är nog disken en mindre fråga? Jag skulle vilja säga att detta handlar mer om ledarskap och roller än om entreprenörskap (även om t.ex. Mark Cassons entreprenörsskapsbegrepp mycket minner om ledarskap). Det entreprenörskap Roberg föreslår kräver alltså ledarskap. Men det finns gränser för hur mycket en informell ledare kan göra inom ramen för en hierarki. Man kan inte ta den formella chefens roll hur som helst.

    Var gränsen går mellan formellt och informellt är dock en klurig fråga som någon gärna får kommentera.

  9. Hur många kvinnor finns det på nationalekonomiska institutioner?
    Undrar eftersom det tydligen var en kvinna som kom upp med frågan till Ostrom?

    (Något om uppfostran och könsroller och sånt flimrade förbi i min kvinnliga hjärna)

    • Det finns förstås en del kvinnliga nationalekonomer i Sverige, men de är i minoritet. På Handels och IIES som är de två bästa nationalekonomiinstitutionerna finns inte en enda kvinna som är professor i nationalekonomi, men det är inte lika illa på andra håll. Min uppfattning är att tyvärr att det finns ett ganska stort ointresse för den här frågan och ingen ledande företrädare har till exempel vågat ifrågasätta Handelsbankens ojämställda forskningsfinansiering som många av oss nationalekonomer är beroende av (läs mer här: https://ekonomistas.se/2009/04/22/ojamstalld-forskningsfinansiering/).

  10. Robert Östling
    :-).

  11. anders says:

    @ Bengt

    Om jag hade en poäng (vilket jag inte hade, notera att jag skrev anekdot), hur skulle det som du skrev kunna vara min poäng? Möjligen skulle man kunna tolka min poäng som att högutbildade personer med trygg anställning bättre klarar av att lösa allmänningsproblem på arbetsplatsen. Men det var inte heller min avsikt.

    @ Robert

    Jag gjorde inte några direkta anspråk på att förklara varför de olika situationerna uppstod även om jag inser att det är lätt att tolka det jag skrev så. Det gick lite för fort. Jag ville bara illustrera vilken typ av arbetsplats det var. Och jag borde naturligtvis lagt till en mängd andra beskrivande faktorer. Som det faktum att könsfördelningen var helt annorlunda mellan arbetsplatserna. Det var klantigt.

    F.ö:
    Jag tror själv att det finns skillnader i genomsnittligt beteende mellan män och kvinnor i detta avseende. VILL FÖR TYDLIGHETS SKULL BETONA ATT JAG INTE GÖR NÅGRA ANSPRÅK PÅ ATT FÖRKLARA VAD DE BEROR PÅ.

    Min erfarenhet är att kvinnor är överrepresenterade bland de rediga och hänsynsfulla och att män ofta blir redigare och mer hänsynsfulla i kvinnors närvaro.

  12. Valle says:

    Griseriet i de akademiska gemensamhetsköken torde stå i proportion till den manliga överrepresentationen samt även förhålla sig till ämnesområdet. Män är grisigare än kvinnor (se vilken publik/gemensam könssegregerad toalett som helst). Teknologer, ekonomer och kemister – gissar jag- är större grisar än teologer, sjuksköterskor och bibloitekarier. Det akademiska köket är, tack och lov, helt enkelt inte jämförbart med varken det stora eller lilla samhället.

Trackbacks

  1. […] året frågade vi ekonomipristagaren Elinor Ostrom varför det är så svårt att hålla ordning och reda … på jobbet. Det återstår att höra vad årets pristagare har att säga om den saken, men nu finns […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s