ESO-seminarium om skolan

Igår presenterade ESO två rapporter, en om likvärdighet i utbildningen av Camilo von Greiff (som ibland dyker upp i våra kommentarstrådar) och en om lärarkårens prefessionella ställning och status av Niklas Stenlås. Båda rapporterna är mycket läsvärda och inte minst Stenlås skrift gav mig helt nya perspektiv på de skolpolitiska reformerna under de senaste 20 åren.

Själv var jag inbjuden att delta i den efterföljande paneldiskussionen och tyckte tillställningen var mycket intressant. Det dominerande intrycket är att ”flumpedagogerna” har abdikerat så tillvida att det hårdnackade motståndet till kunskapsmätning, utvärdering och uppföljning slutgiltligen verkar vara brutet. Vi var flera som talade om behovet av mätning och uppföljning och ingen opponerade sig. Överhuvudtaget.

Den som har några timmar över kan titta på hela tillställningen här.

Comments

  1. Kan inte det delvis bero på att betyg och standardiserade prov idag ofta motiveras utifrån utvärderingsaspekter, snarare än som pedagogiskt verktyg? Man kan ju vara skeptisk till betyg som morot för lärande, samtidigt som man är positiv till att mäta effekten av en skolreform genom att jämföra nationella prov.

  2. Det må så vara men jag är mer konspiratoriskt lagd och tror att de elevbaserade argumenten hela tiden varit en skenfråga. Syftet med denna skendebatt har varit att få bort fokus från möjligheten att utvärdera lärare, skolledning, skolbyråkrater och skolpolitiker.

  3. Svante says:

    Hur togs Stenlås förslag om lärarutbildningens utformning emot?

  4. Såvitt jag kunde förstå hade Stenlås inga åsikter om lärarutbildningens utformning.

  5. Svante says:

    Jag tänkte på det som står på sidan 96. Där skriver Stenlås med stort gillande om en rapport till Högskoleverket. Det kanske mest är ett referat av den rapporten men det är uppenbart att Stenlås håller med. Jag citerar:

    ”Istället för att försöka förlägga problemet till de manliga studenterna – de som inte söker till utbildningen – bör lärarut-bildningen omformas så att den appellerar till studiemotiverade studenter, både män och kvinnor. De studiemotiverade studenterna, i synnerhet männen, önskar en utbildning med höga krav som inte alla kan klara, där vattentäta skott mellan lärarut-bildning och övriga forskningsgrundande akademiska ämnen saknas och där utbildningens utformning inte hindrar att man väljer lärarinriktning sent under studiegången. Detta gäller åtminstone för rekryteringen av lärare till högre nivåer. En återgång till en akademisk ämnesinriktad lärarutbildning är alltså helt nödvändig om den sociala och könsmässiga snedrekryteringen till lärarutbildningen ska kunna stoppas. Det är också den vägen man måste gå om man vill slå vakt om en självständig profession med egna normer och höga krav. De studenter som i dag söker till lärarutbildningen är en otillräcklig grund för att bygga morgon-dagens lärarprofession på.”

  6. Ok, jo, det var allmänt positivt till ökade ämneskunskaper både bland lärare och elever men just lärarutbildningens framtid diskuterades inte så djupt. Troligtvis då det redan ligger förslag om att den ska reformeras i grunden. Ingrid Carlgren ansåg att en masters-utbildning för lärare skulle införas. Dvs de som redan skaffat sig en ämnesexamen skulle gå en tvårig masterutbildning för att därigenom blir lärare. I mina ögon verkar det vettigt och det är även så ämneslärarutbildning fungerar i många andra länder. Diskussionen kring detta tog dock inte fart. För min egen del vet jag för lite om hur utbildningen är tänkt att utformas i framtiden.

    • Mattias Woldu says:

      Det borde vara en självklarhet med en 2 årig mastersutbildning (det borde egentligen räcka med en magister) för att kunna bli krediterad lärare. Man har ju redan alla ämneskunskaper om man har en tidigare utbildning och då är det ju endast pedagogiken som man skulle behöva lära sig.

      Det är lite symptomatiskt för vårat politiska system att något som är så självklart som detta ändå inte kan skyndas igenom riksdagen. Det är nog på grund av den stora politisering som råder som gör att vi inte får viktiga reformer som förmodligen skulle behöva blocköverskridande överenskommelser.

      Rent generellt tycker jag att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Moderaterna borde ta sitt ansvar och faktiskt komma till skott med en rad blocköverskridande reformer.

      Den enda reformen jag hittills sett där det funnits ett nästan enhälligt stöd av hela riksdagen var i frågan om homosexuellas rätt till giftermål. Tragiskt!

      • Fast det finns ju redan en sådan utbildning på de flesta lärosäten som ger en lärarutbildning så frågan är väl egentligen en icke-fråga. (Någon borde ju ha påpekat det i debatten.)

        Problemet med utbildningne i fråga är mest att de flesta som lockas av den har ämnen som historia, religion och samhällskunskap, vilket är ämnen som det ändå finns ganska gott om lärare i.

  7. Som doktorand i pedagogik vill jag hävda att ingen pedagogisk forskare opponerar sig mot uppföljning och utvärdering, däremot mot tanken på att skolans uppdrag (vare sig det handlar om kunskapsuppdraget eller mer sociala sidor) kan mätas på något enkelt sätt utan att undervisningens fokus flyttas från komplexa färdigheter till mätbara, men simpla färdigheter (memorering snarare än förståelse och kritisk reflektion). Så länge man konstruerar prov och tester som förmår testa dessa mer komplexa färdigheter har jag mindre invändningar, även om jag tror att ambitionen att allt ska kunna mätas är missriktad och väldigt tidstypisk.

    Jag vet att du är medveten om denna problematik, Jonas, men ibland tycker jag att du underbetonar svårigheterna och riskerna med standardiserade prov och mätningar. Jag är inte övertygad av det indiska exemplet som du gav, det finns gott om forskning som visar på motsatsen (dvs hur standardiserade prov leder till ett ytinriktat lärande som inte utvecklar elevernas kunskap på lägre sikt). Helt klart är att vi behöver mer forskning, och bättre konstruerade prov. Det antar jag att vi kan vara överens om?

  8. Jens: De stora problemen med standardiserade tester tenderar att uppstå när de knyts till direkta incitament, antingen på elev-, lärar- eller skolnivå. Att däremot använda dem som en allmän kvalitetskontroll och förankring för betygssystemet är antagligen problemen betydligt mindre. Tex fungerade det svenska gymnasiet hyfsat under den tidigare regimen med centralprov medan mycket förefaller ha kollapsat under den nya regimen. Allt detta beror knappast på betygsystemet dock och det är svårt att veta vad som är vad.

    Däremot är det orimligt att ha ett så avreglerat skolsystem som vi trots allt har utan någon möjlighet till extern granskning av verksamheten. I dagsläget används ju betygen som skolorna själv sätter som främsta indikator på skolans verksamhet. Även om inte standardiserade prov är helt problemfria kan de vara det bästa som finns tillhands.

    Jag väljer att bolla tillbaka frågan: visst, standardiserade prov har sina svagheter, men vilket är ditt alternativ? En extern kontroll helt baserad på omätbara storheter? Eller ska man bara titta på input (antal lärare, lokalyta, andel beöriga lärare etc)? Eller ska vi fortsätta förlita oss på betygen?

    (Förresten håller jag inte med om att ingen pedagogisk forskare opponerar sig mot mätning, om man med mätning menar mätning av kunskaper. Jag tycker exempelvis att du just gjorde det och det finns många som är betydligt mer kritiska.)

Trackbacks

  1. […] von Greiffs ESO-rapport om likvärdighet i skolan, som jag hittade via alltid lika intressanta Ekonomistas. Några huvudrekommendationer är att framför allt satsa på förskola, förskoleklass och de […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s