Igår tilldelades DNs Maria Crofts Sjunde AP-fondens Journalistpris för 2009. Hon får priset för “sina många privatekonomiskt inriktade artiklar med speciell inriktning på frågor som berör de väldigt mångas sparande”.
Att skapa intresse för till exempel pensionssparande är förstås viktigt men just på detta område tycker jag också att det finns en del problem i sådant som Maria Crofts skrivit. För några veckor sedan publicerade hon en artikel där vi alla uppmanades att vara mer aktiva i våra pensionsval. I ljuset av den forskning som finns på området så var argumenten minst sagt tveksamma. Bland annat påstods att ”möjligheten att få ett rejält tillskott i kassan är mycket större för den som engagerar sig” och att det för att få högre avkastning än i ickevalsalternativet “krävs ett visst mått av intresse“.
Vad jag vet så finns inga studier som visar att de som “engagerat sig” får en högre avkastning. Det finns däremot flera exempel på motsatsen (till exempel figurerar just det svenska PPM valet som problematiskt exempel i boken Nudge som Robert skrivit om här). Vad gäller frågan om vad som krävs för att få en bättre avkastning än ett väl konstruerat ickevalsalternativ så är det nog ingen överdrift att påstå att forskningen skulle svara “mycket mer än ‘ett visst mått av engagemang'” (och väldigt många skulle svara “det går inte överhuvudtaget”). Några referenser till denna forskning finns i ett inlägg jag skrev för några veckor sedan som du hittar här.
Jag kan bara hoppas att mer av denna forskning kommer figurera i Maria Crofts fortsatta skrivande och jag kan inte tänka mig annat än att detta också är vad Sjunde AP-fonden skulle vilja präglade ekonomijournalistiken.
Ekonomistas 
Scott Adams, Dilberts skapare, skrev för en tid sedan på sin blogg att han hade långt gågna planer på att skriva en bok om privatekonomi. Problemet visade sig vara att en sådan bok är ca 10 sidor lång, och det finns det ingen marknad för.
Karriärvägen för en ekonomijournalist på en större tidning är att gå vidare som antingen analytiker eler “privatekonomisk rådgivare” på någon av de stora bankerna. I båda fallen kommer man då att leva av att förmedla vikten av att kunderna är aktiva, eftersom endast aktiva kunder genererar de avgifter som bankerna lever av. Därmed finns ingen journalist som har rimliga incitament att förklara problemet med denna aktivitet.
Man kan hoppas att Maria Croft ska komma närmare sanningen. Man kan också hoppas att Lara Croft är en verklig person. Man lär bli lika besviken i båda fallen.
Det finns bl a belägg för att aktivt sparande i PPM ger en bättre avkastning i PPM:s egen årsrapport som du hittar här:
http://www.ppm.nu/Rapporter.html
Micke: Jag håller med och just vad gäller incitamenten kan man onekligen tänka sig ytterligare problem med att Sjunde AP-fonden delar ut ett pris som detta…Vad gäller förhoppningarna om Lara och Maria så var min förhoppning på Maria kanske mellan raderna en försiktig uppmaning (medan Laras existens fortfarande får stå som något att förgäves hoppas på).
Åsa: Jo, jag känner till detta och har också pratat med flera personer som är väl insatta i detta och de menar att detta inte kan betraktas som en studie och att en rad saker är utelämnade (som riskjustering) i jämförelsen. Att i efterhand konstatera att ett visst beteende resulterat i ett visst utfall är inte nog för att visa någonting (en detalj som man önskar figurerade lite oftare i ekonomijournalistiken).
Det är väl lite konstigt att 7:e AP-fonden delar ut priset och uppmuntrar aktivt sparande. De är ju trots allt det passiva alternativet.
Jesper,
Jag skrev en kommentar på ditt tidigare inlägg där jag visade att forskningen kring huruvida det går att slå index är i mina ögon missvisande. Det har endast forskats på breda och stora index på väl genomlysta och effektiva marknader.
När det gäller små marknader, små bolag samt ny teknologi och nya marknader är det enligt mig tvärtom. Det krävs aktiv förvaltning alt. aktiva förvaltare.
Jag har själv använt mig av denna senare förvaltningsteknik och min PPM portfölj ligger på en genomsnittlig årsavkastning över 10 % sedan starten. Sjunde Apans ickevalsportfölj er ligger på i princip 0 % årlig avkastning.
Personligen tycket jag inte att Sjunde Apans båda portföljer passar någon. Dess tillgångsallokering passar möjligen genomsnittet av alla individer.
Pga av politiskt och administrativt sjabbel kom inte PPM systemet igång i tid. Svenska folket missade därför hela uppgången under det sena 90-talet. När det sedan implementerades gjordes kardinalfelet för en förvaltare att alla Sjunde Ap fondens medel investerades mer eller mindre direkt. De mer korrekta strategin hade varit att investera över en längre period för att inte råka ut för det som hände, en kraftig kursnedgång påverkar genomsnittet kraftigt. Det skadade legitimiteten i hela systemet samt fick som konsekvens att svenska folket blev än mer ointresserade.
Jag personligen hade istället sätt att det skapats ett system med full investeringsfrihet i alla de tillgångsslag som finns samt att det inte skapats en modellportfölj utan istället hade skapats tillgångsallokerings modeller för olika individer med olika risktoleranser samt olika sparhorisonter, dock inte generationsfonder vilket är rent skräp. Forskning har visat att 75-90 % av den avkastning du för beror på tillgångsallokeringen samt en rebalansering och förändring av denna tillgångsallokering äver tiden. 10-25 % beror på val av fonder.
Hela idéen med att välja en fond för alla är i mina ögon absurd.
Låt oss ta ett antal individer:
1. Nisse 20 år med 10 miljoner kronor i en svenska baserad aktie och obligationsportfölj
2. Pelle som ska gå i pension om 1 år och inte har något sparande annat än sin statliga pension
3. Faster Agda 60 som vägrar se sina besparingar sjunka, det får inte kunna gå ner.
4. Undersköterskan Karin 25 som inte kommer att ha några besparingar och inte kommer att kunna klara sig på sin pension.
5. Britta 45 med en exakt välbalanserat sparande i övrigt.
Den enda som Sjunde APans icke vals alternativ passar för är Britta 45. Men den kommer inte att passa henne när hon är 65. Den passade henne inte heller när hon var 25.
Nisse och Karin bör investera i högriskportfäljer uteslutande investerade i ny teknologi och nya marknader. Nisse för att han måste få sin portfölj diversivierad och Karin för attt hon måste ta mycket högre risker för att få en dräglig pension. Agda skulle vilja placera i Hedgefonder men får inte pga av de investeringsrestriktioner som råder. Pelle kanske ligger rätt eftersom han som Karin behöver sin pension och han kanske kan tänkas ta den risk en 80-90 % aktieportfölj som Sjunde Apans innebär och att han ska ta ut sin pension fram till sin död, statistiskt inom 15 år.
PPM valet visar på problemen den beteendeekonomiske teknokraten har. Denne kan omöjligen känna allas preferenser över alla tider. Istället blir svaret att välja en portfölj som passar ingen men som en följde inte ger individen den optimala och riskadekvata avkastningen.
I själva verket har Maria Crofts rätt. Den som är aktiv kan få mycket högre avkastning. Men både hennes kritiker och hon går fel. De koncentrerar sig på aktivt fondval när aktiviteten bör ligga på den aktiva allokeringen och den personlig riksnivån över tid. Hänsyn måste tas till individens hela sparande, inte PPM pensionen mol allena.
Jag är själv beviset för det senare. Jag är beredd att ta en mycket högre risknivå än Sjunde Apan väl medveten om att min höga risknivå i det korta perspektivet kommer att i det långa perspektivet leder till en högre avkastning men lägre risk än Sjunde Apan. PPM sparandets tidshorisont tar nämligen ner risken. Ingen aktiv sparare har en spartid men mindre än 15 år. Den yngste spararen har en spartid överstigande 64 år. Det de flesta glömmer är att risk är en funktion av tid. Risken mäts inte vare sig över 1, 3 eller 5 år, vilket akademikern gör, utan för den individuelle spararen är det över hela spartiden och över hela portföljen.
Jesper,
Jag är benägen att hålla med Alex.
Huruvida det är önskvärt att vara aktiv i sitt pensionssparande handlar inte i första hand “om vad som krävs för att få en bättre avkastning än ett väl konstruerat ickevalsalternativ”.
Jag menar att det inte ens går att skapa ett ickevalsalternativ som kan anses väl konstruerat för de allra flesta sparare, om man med ickevalsalternativ menar ett alternativ som inte kräver någon som helst input från spararen om vilka risker han eller hon är exponerad mot sedan tidigare.
Dessa faktorer handlar inte bara om de faktorer Alex tar upp, utan även om faktorer som huruvida man äger sitt boende (och med vilken hävstång/belåning), huruvida man har ett jobb vars löneutveckling och framtida existens beror av världsekonomins utveckling, boendeort, hälsotillstånd, etc.
Nu utgör ju premiepensionen inte någon enorm del av pensionsmedlen totalt, så därför är det kanske ingen katastrof ifall ett ickeval för premiepensionen ökar risken för en individ som redan har alldeles för hög risknivå, men jag skulle nog tro att väldigt många skulle kunna förbättra sin totala avkastningsprofil med ett informerat aktivt val, vilket inte är detsamma som att man nödvändigtvis skulle få en högre avkastning på sitt premiepensionssparande.
Alex och Sloped Mind: Tack för era långa och insiktsfulla kommentarer. Jag håller med er i mycket av vad ni skriver men tycker fortfarande inte att Maria Crofts artiklar bidrar till den typ av resonemang som t ex ni för vad gäller hur man ska resonera kring pensionssparandet. Jag tycker också att hennes (och många andras) resonemang om avkastning på olika alternativ är direkt vilseledande bland annat för att de inte diskuterar vilken avkastning som krävs (ex post) för att kompensera högre risk (ex ante) i vissa alternativ. Vi får säkert anledning att återkomma till detta (och även till problematisk ekonomijournalistik).
Jesper:
Japp, jag menade egentligen inte att försvara Maria, bara att fördjupa resonemanget lite. De resonemang som förs om pensionssparande i dagspressen är oftast erbarmligt ytliga.