En allt dystrare vetenskap

Nationalekonomin har länge kallats den dystra vetenskapen men frågan är om den någonsin varit dystrare än just nu. En tilltagande misstro mot den kapitalistiska marknadsekonomins förmåga att lösa de utvecklade ekonomiernas samhällsproblem är uppenbar, både i den allmänna och i den inomvetenskapliga debatten. Idén att social mobilitet kan vara ett substitut för jämlikhet är till exempel något som ifrågasätts allt mer.

Det är vanligt att beskriva graden av social rörlighet med hjälp av samvariationen i inkomster, utbildning, hälsa, förmögenhet eller liknande storheter mellan generationer (oftast mellan söner och fäder). En hög samvariation tyder på låg mobilitet och vice versa. Ett problem med detta tillvägagångssätt är att bara en aspekt av social status undersöks i taget. Kanske väljer bankirens son att bli akademiker, kanske akademikerns son väljer att bli bankir. Även om båda generationerna bankirer och akademiker åtnjuter hög social status kommer fäder och söner att ha olika inkomst- och utbildningsprofiler, vilket kan ge skenet av social mobilitet även i ett helt statiskt samhälle.

För att komma tillrätta med dylika metodproblem använder ekonom-historikern Gregory Clark data på efternamn. I boken The Son Also Rises följer han familjer vars efternamn tillhör den historiska eliten i ett antal olika länder och jämför utvecklingen för dessa med andra grupper. Resultaten är slående: mobiliteten är inte bara betydligt lägre än vad traditionella mått tyder på, den är dessutom stabil över tid och skiljer sig mycket lite mellan olika samhällen. Det verkar med andra ord finns ganska lite man kan göra för att öka (eller minska) denna i Clarks ögon grundläggande sociala konstant.

Det finns invändningar mot Clarks metod. En central sådan är att han fokuserar på en liten grupp vars utveckling kanske inte är representativ för samhället i stort. Detta kan vara viktigt då Daniel och Jesper funnit att inkomstmobiliteten är betydligt lägre i toppen av inkomstfördelningen än för befolkningen i stort. Samtidigt är Clarks resultat helt i linje med forskning som visar att barns inkomster och utbildning inte bara beror på föräldrarnas, utan även mor- och farföräldarnas, inkomst och utbildning.

Ökad meritokrati är ingen lösning då det just är förmågan att prestera väl och lyckas som familjerna tenderar att föra vidare mellan generationerna. Att social status i hög grad beror på vilken familj man råkat födas in i har fått Clark att överge sin tidigare libertarianism för någon form av socialdemokrati: då politiken inte kan påverka den sociala rörligheten bör den istället inriktas på att minska konsekvenserna av att ha haft tur och otur i livets lotteri. Frågan är dock i vilken utsträckning detta låter sig göras?

Thomas Pikettys omskrivna bok (se Jespers inlägg) framstår i detta sammanhang som än mer nedslående. Pikettys grundläggande tes är att avkastningen på kapital är högre än tillväxten. Då kapitalinkomster är mer koncentrerade än arbetsinkomster kommer kapitalismen att generera inkomstklyftor som blir allt större i takt med att kapitalstocken växer (relativt BNP). Höginkomsttagare investerar också en större andel av sina inkomster än låginkomsttagare vilket ytterligare ökar både förmögenhets- och inkomstklyftor. Fram växer en allt rikare klass av rentiärer som dessutom lämnar förmögenheterna i arv till sina barn.

Att vi under efterkrigstiden upplevde en period av minskade klyftor beror enligt Piketty på en serie samverkande omständigheter: kapitalförstörelse i samband med världskrigen, hög tillväxt under återuppbyggnadsfasen, politisk acceptans för hög beskattning och begränsad kapitalrörlighet som möjliggjorde höga kapitalskatter. Detta kommer knappast att upprepas.

Som åtgärdsförslag framkastar Piketty den i dagsläget ganska verklighetsfrämmande idén om en global kapitalskatt. Förutom svårigheten med att samordna en sådan skatt är det tveksamt om det politiska stödet finns. Med pengar och förmögenhet kommer politiskt inflytande, även i system där varje invånare har en röst. Sannolikheten är därför stor att politiken drivs mot att gynna redan välbeställda grupper, snarare än mot försöka motverka de ekonomiska krafter som driver isär inkomst- och förmögenhetsfördelningarna.

Sverige kan ses som ett exempel på detta. IFNs chef Magnus Henrekson har nyligen påtalat att förmögenhets- och arvsskattens avskaffande, sänkt skatt på högtaxerade — men inte på lågtaxerade — fastigheter, förändrade 3:12-regler och flera andra förändringar i skattesystemet gynnar ”den redan rike, den passive och den försiktige”. Kort sagt, de gynnar rentiären. Man kan även se riktade konsumtionsskattesänkningar som en del av samma mönster: skatten sänks på sånt som väger särskilt tungt i de relativt välbeställdas konsumtionskorg.

Den starka teoretiska invändningen mot Pikettys resonemang är att avkastningen på kapital kommer att drivas ner när kapitalstocken växer. Som motargument använder Piketty historiska data som visar att kapitalavkastningen nästan alltid varit betydligt högre än tillväxttakten. Frågan är alltså om dessa historiska relationer kommer att bestå även i en alltmer kapitalintensiv framtid. Förhoppningen att Pikettys dystra vision om kapitalismens framtid inte ska besannas förefaller alltså i hög grad bygga på att kapitalets marginalproduktivitet är kraftigt avtagande.

Sammantaget målar Clark och Piketty upp en mörk bild av ett samhälle utan social mobilitet och där familjedynastier lägger beslag på en allt större del av den samhällsekonomiska kakan. Även om dessa analyser är relevanta, intressanta och värda stor uppmärksamhet så kan det vara värt att lyfta blicken och med hjälp av Hans Rosling konstatera att det trots allt sannolikt aldrig varit bättre att vara människa än nu. Detta är också en utveckling för vilken marknadsekonomin spelat en central roll.

Comments

  1. Robert says:

    En viktig text. Men gällande slutsatsen saknar jag en större utblick i resonemanget, ett erkännande av de sammanflätade globala risker vi som internationellt samfund med stor sannolikhet går tillmötes.

    Det är sant att det för många människor ”sannolikt aldrig varit bättre att vara människa än nu”. Samtidigt kan detta vara fråga om en historisk parentes. Ta bara klimatförändringen. Dess effekter kommer med största sannolikhet att vara förödande, och detta inom bara ett par decennier. Stora delar av välfärdsvinsterna riskerar att neutraliseras. Tittar man också på de omfattande studier som gjorts, av bl a OECD och UNEP, med extrapoleringar av den rådande förstörelsen av ekosystemen så ser situationen inte bra ut, milt uttryck.

    Vidare skriver Vlachos:
    ”Detta [att livskvalitén idag för många människor är bättre än någonsin förr] är också en utveckling för vilken marknadsekonomin spelat en central roll.” Men detta är bara en sida av myntet. Progressiv välfärdsskapande och jämlikhetsivrande politik har spelat en lika central roll. Marknaden skapar inte automatiskt välfärd eller jämlikhet. Det är viktigt att inte reproducera den här typen av fetishistiska marknadsliberala synsätt.

    • Jag har inte hävdat att marknadsekonomin ensamt skapat denna ökade levnadsstandard. Faktum är att jag inte ens förstår vad ”marknadsekonomin ensamt” skulle kunna betyda; man kan inte isolera ekonomin från resten av samhället Däremot torde det vara rätt tydligt att marknadsekonomin har spelat en mycket viktig roll för utvecklingen.

  2. Marcus says:

    om nu nationalekonomisk forskning (i vid bemärkelse) lyckats belägga en del av Marx gamla teser, så borde väl de som vanligtvis kraxar om den dystra vetenskapen tycka att den numer är en källa till stor munterhet?

    • Marcus Salomonsson says:

      Faktum är att termen den dystra vetenskapen inte har det ursprung som många tror. Carlyle, som myntade termen, tyckte att den politiska ekonomin var så dyster eftersom den poängterade att det nog ofta vore bättre om folk fick vara fria att göra som de ville. (Förvisso inom vissa gränser).

      […]the full phrase ”the dismal science” first occurs in Carlyle’s 1849 tract entitled Occasional Discourse on the Negro Question, in which he was arguing for the reintroduction of slavery as a means to regulate the labor market in the West Indies:

      Not a ”gay science,” I should say, like some we have heard of; no, a dreary, desolate and, indeed, quite abject and distressing one; what we might call, by way of eminence, the dismal science.

      It was ”dismal” in ”find[ing] the secret of this Universe in ‘supply and demand,’ and reducing the duty of human governors to that of letting men alone.” Instead, the ”idle Black man in the West Indies” should be ”compelled to work as he was fit, and to do the Maker’s will who had constructed him.”

      http://en.wikipedia.org/wiki/The_dismal_science

      http://www.aeaweb.org/articles.php?doi=10.1257/jep.4.4.165

  3. Maria Bergvall says:

    Om vi har uppfattningen att stödja den fria viljan att själv välja sitt liv måste det väl också innebära att man får acceptera att det blir olika utfall av valen. Det viktiga är väl att försöka ge likvärdiga möjligheter att välja. Om en del satsar på utbildning, sparar/skjuter upp eller återinvesterar överskott i verksamheter, som ger god avkastning och andra väljer att ta ut och använda lön/överskott i konsumtion måste väl vara ett fritt val och knappast något som sedan den som valt konsumtion kan göra anspråk på.
    Inom idrotten skulle den som uppnått stora framgångar efter hårt slit anses moraliskt skyldig att medverka i en utjämning av den uppkomna ”snedfördelningen”.
    Bidrar detta tänkande till att sporra människor att satsa på investerande? Vi borde istället stimulera entreprenörskap, något som vi i Sverige tidigare var mycket framgångsrika i. De företag som bildades för över hundra år sedan har gett oss det goda välstånd vi levt gott på. Var ser vi fortsättningen?

    • Per S says:

      Problemet är väl att överskottet till stor del investeras i de egna barnen (och i att påverka regler i för de egna barnen gynnsam riktning), vilka inte gjort sig mer förtjänta än andra barn?

      • Maria Bergvall says:

        Vem har sagt att skatter alltid används till barn eller företagande över huvud taget. Kanske går skattepengarna till mastodontarenor, spelarsupport, polisbevakning av fotbollsmatcher, imagebyggande istället för till skolor, vård och omsorg.
        Kanske behöver vi i Sverige anamma många invandrares insikt att utbildning är en investering.
        Tror inte egentligen det är en ekonomisk utan en attitydfråga så att omfördela resurser är kanske inte en självklar framgångsfaktor.

      • Per S says:

        Den kritik mot konstig användning av kommunala medel du framför delar jag helt.

  4. Pikettys förklaring till efterkrigstidens ekonomiska politik påminner rätt mycket om den politiska konjunkturväxling som Kalecki beskrev. Det som inte framgår vare sig hos Kalecki eller i ovanstående är vad som eventuellt skulle kunna få den politiskt-ekonomiska konjunkturen att vända till motsatt riktning mot den nuvarande.

  5. Johan Lönnroth says:

    Jonas V skriver: ”Som åtgärdsförslag framkastar Piketty den i dagsläget ganska verklighetsfrämmande idén om en global kapitalskatt. Förutom svårigheten med att samordna en sådan skatt är det tveksamt om det politiska stödet finns.” Bristande politiskt stöd har väl inte hindrat tänkare som Smith, Marx, Keynes och Friedman att lägga fram sina idéer långt innan de var politiskt opportuna? Desutom pågår en del intressanta politiska processer: 11 EU-stater driver på för en transaktionsskatt (Tobinskatt) under starkt motstånd från starka kapitalintressen. USA och EU verkar för öppnare – eller rentav stängda – skatteparadis. Vore bra om fler svenska nationalekonomer engagerade sig på rätt sida (gissa vilken) i denna politiska strid.

    • Jag har inga som helst problem med att ekonomer och andra framkastar åtgärdsförslag som i dagsläget förefaller verklighetsfrämmande. En global koldioxidskatt är ett annat exempel på ett sådant åtgärdsförslag. Att förklara vilka åtgärder som skulle behövas för att förändra verkligheten i en viss riktning är ofta ett mycket bra sätt att förklara frågans natur.

      En sidonot: det är mycket svårt att se hur en transaktionsskatt skulle kunna göra särskilt mycket för att påverka de krafter Piketty beskriver. Den främsta effekten skulle sannolikt bli ett minskat antal transaktioner och därmed mindre ersättning till dem som sköter dessa. Om det visar sig stämma — som många idag hävdar — att värdet för kapitalägarna av dessa transaktioner är negativt (eller åtminstone ytterst begränsat), kan en sådan skatt faktiskt till och med öka förmögenhetsklyftorna; färre smulor från de förmögnas bord skulle helt enkelt regna ner på de anställda i finansbranschen.

  6. otmeahij says:

    Ursäkta en halvbakad banalitet:
    Man kan mäta ”klyftorna” på (minst) tre sätt: I kapital, inkomst eller konsumtion, och det är väl inget vågat antagande att kapitalklyftorna är betydligt större än inkomstklyftorna, som i sin tur är betydligt större än konsumtionsklyftorna? D.v.s. produktionen styrs mot att tillfredsställa de sämre ställdas behov, vilket kan förklara Roslings till synes paradoxala observationer.
    (Om de mest kapitalstarka plötsligt skulle få för sig att efterfråga ett enormt antal golfbanor på all världens åkermark, skulle problem naturligtvis uppstå, men det ser inte ut att vara aktuellt i närtid.)
    Frågan är hur mycket av ökningen i kapitalklyftor som syns i konsumtionsklyftorna?

  7. Jag håller med Maria Bergvall i kommentarerna ovan.

    Bloggen berör förstås nationalekonomi snarare än politisk filosofi, men det är svårt att bortse från de värderingsmässiga implikationerna av en mer eller mindre utjämnande ekonomisk politik. Jag gissar att både extrem ojämlikhet och extremt utjämnande politik är dåligt för ekonomisk tillväxt etc. Men om vi ser rent moralfilosofiskt på saken: Är det verkligen så oproblematiskt ifall staten fördelar om utfallen mellan folk som råkar ha blivit födda med olika förutsättningar?

    Jag och många med mig tycker det är relativt okontroversiellt att jämna ut förutsättningar, t ex genom att tillhandahålla gratis utbildning som folk får göra vad dom vill med. Men bl a Clark menar ju att detta inte räcker utan att staten bör jämna ut utfall, såvitt jag förstår genom högre skatter och bidrag. Jag får intrycket att de citerade forskarna åtminstone implicit ser ett ”moraliskt” egenvärde i ekonomisk jämlikhet men att de inte redogör för sina ideologiska antaganden fullt ut. Clark verkar snarast vända på steken och säga att socialdemokrati har visat sig mer effektivt än liberalism för att uppnå det resultat som a priori betraktas som önskvärt.

    Men med vilken rätt vill de i så fall ta pengar från dom som råkat födas med tur och ge till dom som råkat födas med otur? Detta förutsätter ett ideologiskt antagande i stil med att människor har ansvar för varandra och att staten fungerar som en rättvis familjefar som fördelar portionerna runt middagsbordet, snarare än att människor får köra sitt eget race så länge dom inte skadar andra och att staten snarare fungerar som en trafikpolis som ska förhindra kollisioner. Helt bortsett från effekterna på entreprenörskap etc så håller jag med Bergvall om att dom här ideologiska utgångspunkterna inte kan tas för självklara.

    • Min inställning till dessa viktiga frågor är ungefär att det är precis lika mycket ett moraliskt ställningstagande att inte omfördela som att omfördela. Någon neutral hållning eller politik finns inte och frågan ”med vilken rätt vill de i så fall ta pengar från dom som råkat födas med tur och ge till dom som råkat födas med otur” kan bemötas med motfrågan ”med vilken rätt ska man inte ta pengar från dem med tur och ge till dem med otur”.

      Jag har personligen lite tillövers för en principiell rättighetsfilosofi eftersom en sådan (rimligen) bygger på djupare konsekvensetiska ställningstaganden. Den fråga jag brukar ställa mig är ”Hur ska man förhålla sig till en princip som kanske låter trevlig och bra om denna princip leder till att en stor majoritet av mänskligheten (eller kanske hela mänskligheten) blir fattig, sjuk och olycklig”. Att jag (och sannolikt de flesta andra) skulle ha svårt att hålla fast vid en sådan princip säger mig att en konsekvensetisk hållning är den rimliga. (Sen kan det naturligtvis finnas konsekvensetiska skäl att respektera olika rättigheter.)

      Både Piketty och Clark levererar i grunden ”positiva” analyser som de sedan drar ut normativa ställningstaganden ur. Alla behöver inte köpa dessa ställningstaganden men detta gör inte den positiva analysen mindre intressant. Dessutom tycker jag att det är värdefullt att de diskuterar hur man skulle kunna hantera vad som — åtminstone av många — skulle kunna ses som problem med den utveckling deras positiva analys beskriver.

      • Gaius Baltar says:

        Fast det finns väl inga belägg för att exempelvis nuvarande samhällsstruktur gör en stor majoritet ”fattig, sjuk och olycklig”? Eller snarare – en uppsjö modeller har testats genom historien och en förkrossande majoritet har visat sig göra ännu fler fattiga, sjuka och olyckliga.

        Det är väl fullt möjligt att vi redan lever i Leibniz ”bästa av alla möjliga världar” (om än i annan kontext)? Kanske är det så att stora ojämlikheter i marknadsekonomin likförbaskat levererar bättre resultat än andra tänkbara modeller – även för de som har det sämst? Kanske finns det dynamiska effekter av alltför stor omfördelning som faktiskt gör utfallet för de allra flesta sämre?

        Jag säger inte att det är så – men du tycks ta för givet att det finns bättre modeller?

      • Och det var absolut inte vad jag sa. Det var ett argument mot en principfast rättighetsbaserad moralfilosofi.

  8. Dan Kärreman says:

    Ca 80% av den svenska kapitalstocken, om inte mer, ägs av institutionella ägare, främst då försäkringsbolag och pensionsfonder. Betyder inte Pickettys slutsatser att någon sorts socialism är oundviklig?

  9. Maria Bergvall says:

    Om allt utfall beror på tur och otur varför skall man då anstränga sig istället för att sitta under korkeken och hellre satsa på Lotto.
    Bilden av familjefadern känns som en vacker idealistisk bild av närmast bibliska dimensioner. Frågan är om familjefadern verkligen kan omfatta alla likvärdigt och hur jämlikt och personligt utvecklande är detta ”patriarkat”, även om det är i form av staten?
    Det viktiga är väl att försöka få var och en att hitta sin drivkraft, spänna bågen och bidra till det gemensamma och därmed känna sig likvärdig istället för att genom bidrag verkligen behålla nivåskillnaderna, befästa olikheterna och det elitistiska synsättet att vissa är givande och andra tagande.
    Ser nationalekonomi som utgörande ett helikopterperspektiv men med behov av konsekvensanalys på mikronivå.
    Tror också behovet finns inom alla discipliner att få inbrytning med lite tvär”vetenskapliga” synpunkter för att inte få för mycket inavelsinfluenser/ skråtänkande.

    • ”Tur och otur” ska i Clarks fall läsas som turen och oturen att födas in i vissa familjer som bland annat skänkt en vissa värderingar, bland dem strävsamhet och viljan att arbeta hårt.

  10. @Jonas: Ja, jag håller med om att den icke-normativa analysen är väl så intressant. I grunden är ju detta nationalekonomins syfte också, dvs att förutspå vilka medel som är lämpliga snarare än att etablera vilka mål som är önskvärda.

    När det gäller moralfilosofin, som väl inte är helt off-topic i detta fall, så skulle jag själv säga såhär:

    1. Huruvida det är jämförbart att omfördela och inte omfördela beror väl snarast på ens moraliska intuition. Många känner instinktivt att en aktiv handling får större moraliska implikationer (positiva eller negativa) än ett val att låta bli att handla. Till exempel förefaller det ännu värre att dränka någon än att låta bli att rädda någon som håller på att drunkna. Likaså förefaller det mer lovvärt att hjälpa någon upp ur vattnet än att enbart låta bli att putta ner honom igen. Men jag har hört filosofer resonera på motsatt sätt, bland annat just för att uppmana till global omfördelning av välstånd.

    2. Jag har svårt att se att principbaserad etik (t ex Kantiansk deontologi eller rättighetsetik a la Robert Nozick) skulle bygga på underförstådda konsekvensetiska antaganden. Snarare handlar det nog om en djupt känd respekt för den enskilda individen, kanske baserad på religiösa föreställningar eller helt enkelt på individualism. Det tydligaste skolboksexemplet är väl ”trolley-problemet”: Är det rätt att knuffa ner en person på tågrälsen för att stoppa ett tåg som annars kommer köra över tio personer? Deontologen svarar nej men utilitaristen svarar ja. På samma sätt kan man fråga sig ifall det är rätt att konfiskera en stenrik bankirs halva förmögenhet och använda den till mat och utbildning åt hundratals fattiga barn, och komma fram till olika svar beroende på teoretiskt utgångsläge. I slutändan tror jag dock inte att man kan teoretiskt resonera sig fram till vad som är ett etiskt riktigt handlande utan man kan i bästa fall använda dessa läror till att resonera konsekvent, eller till att rationalisera sitt handlande i efterhand. Intuitiva känslor brukar nog betyda mer för vårt handlande och vår politiska hållning.

    • Kort snabbt svar: att upprätthålla den samhällsstruktur som ger vissa utfall är precis lika mycket ett aktivt val som att exempelvis omfördela. Jag skulle alltså vilja påstå att distinktionen mellan aktivt och passivt handlande i detta avseende är falsk. Skillnaden är möjligen att det eventuellt kan upplevas som mer aktivt att exempelvis omfördela än att upprätthålla institutioner som äganderättsskydd odyl. Det hindrar inte att det trots allt är aktiva val som upprätthåller dessa; alternativet ”göra ingenting” finns inte för någonting görs alltid.

      Jag är inte tillräckligt moralfilosofiskt bevandrad för att uttala mig om Kant och Nozick men jag skulle nog haft med ett ”borde” angående rättighetsfilosofiernas relation till faktiska utfall. Det är dock svårt att se på vilket sätt en princip som — enligt mitt exempel — gör mänskligheten fattig, sjuk och olycklig respekterar individen, även om principen i fråga skulle utge sig för att göra just detta.

    • Maria Bergvall says:

      Själv ser jag en enorm skillnad i vad t ex Hand in Hand gör i form av återbetalningsskyldiga lån och dess motsats att ge bistånd utan några uppföljningar och krav.
      Det förra fallet ger enligt min mening chans till ett mycket mer varaktigt utvecklande genom att ge en självkänsla och inte ”underdånig tacksamhet”.
      Detta kan översättas i många andra avseenden i form av bistånd även till länder, där inte sällan bidragen hamnar i fel fickor.
      Ibland är bidrag mer till för att tillfredsställa givaren än att se till mottagarens långsiktigt bästa.
      Transfereringar på många olika plan kan, menar jag, ibland vara till mer skada än nytta.

  11. jonas det är fantastiskt att du delar med dig av hur du tänker i olika frågor. Ibland håller jag med och ibland inte, men det är alltid intressant och ofta mer ”neutralt” än vad man läser på annat håll. Du har skrivit länge – fortsätt!

  12. Jag är lite skeptisk mot många profetior som bara drar ut tangenten på den nuvarande trenden, som denna och som t ex Tyler Cowen gör i ”Average is Over”. Den tekniska utvecklingen kommer att förändra samhället – inte minst kulturen och politiken – på ett mycket mer grundläggande sätt än vad dessa analytiker verkar förstå. Man kan jämföra deras analysers med Marx, som också drog ut tangenten av de ökande klyftorna i 1800-talets England och menade att de skulle leda till revolution. Så skedde inte, utan istället förändrades kulturen och politiken radikalt (f ö som ett resultat av den ekonomiska och tekniska utvecklingen, vilket ironiskt nog gav stöd åt hans allmänna materialistiska historiesyn, om än ej åt hans specifika förutsägelser).

    Det finns all anledning att tro att något liknande kommer ske framöver. Vi ser redan idag starka not-for-profit-rörelser online. Vidare är en förutsättning för egalitarianism att människor slår sig samman; att de samarbetar. Möjligheterna för det är större än någonsin i dagens samhälle. Jag tror därför att det finns alla möjligheter att vi kommer gå mot ett mer ekonomiskt egalitärt samhälle framöver (om än ej kanske de närmaste åren, så på sikt).

  13. Jan-Eric Nilsson says:

    I likhet med flera andra har jag svårt att få ihop din första mening ”Nationalekonomin har länge kallats den dystra vetenskapen men frågan är om den någonsin varit dystrare än just nu” med referensen till Rosling på slutet ”sannolikt aldrig varit bättre att vara människa än nu”. Motsättningen ger en signal om att den litteratur du refererar mycket väl kan säga något om förmögenhetsfördelning men att detta åtminstone inte påverkar människors möjligheter att få det bättre. Det finns väl heller ingenting i det du resonerar om som skulle motsäga det värdefulla i att använda gemensamma resurser för att ge alla barn möjligheter att utvecklas enligt de förmågor man fötts med, oavsett bakgrund. Det enskilda problem i Sverige som jag tycker är mest bekymrande är skolans förmåga att åstadkomma detta.

    Både Tobin-skatt och skatt på co2 är tänkvärda idéer som båda står och faller med att tillräckligt många länder accepterar dem. Analysens uppgift måste väl därför vara att hitta styrmedel som påverkar utvecklingen i rätt riktning till dess att man uppnått denna Point of Bliss.

Trackbacks

  1. […] Boken är alltså intressant, provocerande och visar relativt övertygande att familjer som en gång varit elit ofta fortsätter att vara det under en lång tid. Däremot visar den inte lika övertygande vad detta beror på, och får här rätt otäcka undertoner. Oavsett är frågan om social mobilitet viktig, och jag välkomnar mer forskning i ämnet. Läs även Ekonomistas om Gregory Clarks forskning här och här. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s