För en nationalekonom är det självklart hur klimatproblematiken ska hanteras. Växthusgaser ger upphov till externaliteter och sådana ska beskattas. Skatten sätts så att den som släpper ut får betala hela kostnaden som utsläppet orsakar samhället. Lätt som en plätt. Om man bara visste hur stora kostnaderna för att släppa ut ytterligare ett ton växthusgaser är.
I praktiken är emellertid dessa kostnader ytterst svåra att beräkna. Inte minst har en skatt på växthusgaser svårt att hantera olika tröskeleffekter som kan finnas i komplexa klimatsystem. Däremot kanske man kan komma fram till ungefär hur stora utsläpp som klimatet tål. Om man sedan enas om ett tak för utsläppen kan handel med utsläppsrätter göra det möjligt för dem som har svårt att minska utsläppen att köpa utsläppsrätter av dem som kan minska utsläppen billigt. På så sätt kan målet nås till lägsta möjliga kostnad.
Det stora problemet med utsläppsrätter är att systemen i allmänhet bara omfattar vissa sektorer och aktiviteter. Medan exempelvis stålindustrin kan tjäna 250 kronor på att minska sina utsläpp av CO2 med ett ton, får inte en skogsägare som låter bli att frigöra ett ton CO2 250 kronor för besväret. Det är emellertid fullt möjligt att skapa system som åtgärdar dessa brister och därmed kompenserar dem som minskar utbudet av CO2.
En klimatpolitik som syftar till att minska efterfrågan på energi i allmänhet och på fossila bränslen i synnerhet kan däremot rent av vara kontraproduktiv. I varje fall om inte alla länder är med och om inte politiken får ägarna av fossila bränslen att minska utbudet. Anledningen är att en förväntan om sjunkande efterfrågan i framtiden ger oljeshejkerna incitament att pumpa upp mer olja redan idag. Oljepriset sjunker då och någon kommer man alltid att kunna sälja oljan till. Eftersom klimatpåverkan är global spelar det ingen roll om oljan bränns i Västerås eller i Timbuktu.
Hans-Werner Sinn driver därför linjen att en effektiv klimatpolitik måste åtgärda utbudet av CO2 snarare än efterfrågan. För att uppnå detta förespråkar Sinn bland annat en skatt på kapitalinkomster från fossila bränsletillgångar. Min egen favoritåtgärd är i samma anda; vi borde helt köpa upp oljefält och se till att de inte används. För nog vore det enormt mycket enklare att låta kolet bli kvar i marken än att försöka fånga in det när det redan är ute i atmosfären.
Eller — om det är en politiskt svår lösning — så kan man alltid föra lågintensiva, utdragna krig i oljerika regioner.
Ekonomistas 
USA har en egen marknad för utsläpps rätter där det tillåts att byta utsläpp mot att spara skog.
Det går inte direkt men General Motors, Chevron, och American Electric Power “gav” pengar till en miljöorganisation för att denna skulle köpa regnskog. Miljöorganisationen “gav” sedan tillbaka utsläpps rätterna till företagen. En amerikansk inhemsk utsläpps rätt är värd hälften av en Kyoto utsläppsrätt. Se artikel nedan.
Detta visar på hur systemet med utsläppsrätter sannolikt kommer att kunna manipuleras av både regeringar och företag. Cap and Trade är inte en bra lösning. Mer byråkrati, mer korruption och mer makt åt lobbyister, byråkrater samt politiker.
Om man anser att den globala uppvärmning beror på mänsklig påverkan och att CO2 är den största boven så är en ren skatt att föredra alternativt det Dubner och Levitt skriver om i sin lysande bok “Superfreakonomics”. Satsning på forskning och utvecklandet av alternativa metoder för för att minska eller stoppa CO2, Terraforming (Geoengineering) mm.
När det gäller debatten om global uppvärmning och graden av mänsklig påverkan så har den i mina ögon varit alldeles ensidig och med för högt tonläge.
Köpnehamns konferensen leder sannolikt inte till något och ClimateGate har lagt locket på. (Det är inte forskningsfusk men de klimatforskare som förespråkar teorin om människans påverkan på klimatet har fått sina byxor neddragna inför öppen ridå. Kejsaren är inte naken men är inte förmer eller vet bättre än alla andra forskare inom området.)
Förhoppningsvis kan vi nu efter Köpenhamn få en mer sansad debatt kring vad som kan och behöver göras samt vem som bär och vilka kostnaderna faktisk kommer att vara. Det går inte som i Kyoto att låta de utvecklade industriändarna bära hela ansvaret när det är i utvecklingsländerna hela ökningen av utsläppen kommer att ske de närmaste 50 åren.
GM’s Money Trees
Hej,
på Real World Economics Review Blog (http://rwer.wordpress.com/) har man den senaste veckan uppmärksammat intressanta förhållanden kring systemen för handel med utsläppsrätter i allmänhet, och då speciellt det australiensiska. Detta pga. en artikel av ekologiska ekonomen Clive Splash, som arbetat med detta och är mycket kritisk till dessa system. De australiensiska myndigheterna har försökt tysta ner honom och artikeln, men som jag har uppfattat det har han nu sagt upp sig och har publicerat artikeln på annat ställe.
Artikeln finns på http://mpra.ub.uni-muenchen.de/19114/1/MPRA_paper_19114.pdf
Det skulle vara intressant att få Ekonomistas synpunkter på det hela!
Räcker det inte att köpa upp utsläppsrätter och låta bli att släppa ut?
Om utsläppshandeln omfattar hela världen och alla sektorer av ekonomin borde det vara samma sak. Annars leder minskad oljekonsumtion i Europa kanske till att oljepriserna faller och någon annan konsumerar mer.
Ett potentiellt problem med att köpa oljekällor är väl att incitamentet för att hitta nya oljekällor inte minskar jämfört med idag utan tvärtom ökar. Det kanske inte spelar så stor roll i sammanhanget i och för sig.
Jonas, kanske en petig synpunkt. Du säger att det “för en nationalekonom är självklart hur klimatproblematiken skall hanteras. Växrhusgaser her upphov till externaliteter och sådana skall beskattas.” Men är det inte ännu mer självklart att man skall försöka, om det går, att instifta egendomsrätter och sedan låta folk handla med dem? Dvs staten (staterna) ges initialt egendomsrätten till atmosfär med nuvarande koldioxidhalt, och sedan säljer
de(n) genom med rättssystemet stödda utsläppsrätter (= egendomsrätter) tillåtelse att använda denna atmosfär? Utsläppsrätterna kan handlas och hamnar hos dem förvilka det är värda mest. Detta ser jag som den lösning som primärt anvisas av nationalekonomisk teori, och det är också den som de hittillsvarande kommentatorerna automatiskt halkat in på. Självklart är de praktiska problemen stora. Därför kan beskattningslösningarna kanske te sig fördelaktiga – men för en nationalekonom är de väl andrahandslösningar?
Det blir inte mindre komplext av att sambandet med skog och uppvärmning inte enbart beror på hur mycket CO2 skogen binder i stammen, utan också på hur marken reagerar vid olika förhållanden samt hur träder på den aktuella plattsen påverkar molnbildningen.
Får mig att tänka på funderingen jag haft om möjligheten för ett litet oljeproducerande land, har specifikt tänkt på Norge, att av miljöskäl försöka forcera fram ett globalt skifte från olja genom att helt enkelt sluta sälja den på världsmarknaden och istället bygga upp ett stort inhemskt lager.
Produktionsbortfallet i sig borde ge en meningsfull prisökning med tanke på hur inelastisk marknaden är, åtminstone på kort sikt men framförallt så skulle landet, när oljelagret byggts upp en del, kunna börja hota med att dumpa stora mängder olja på världsmarknaden ifall det dyker upp nya oljeproducenter som riskerar att pressa tillbaka oljepriset. På så sätt riskerar många av de producenternas investeringar att bli olönsamma och den risken borde kunna avskräcka många investeringar i framtida oljeproduktion och ge det hotande landet ett oproportioneligt stort inflytande över det framtida globala oljeutbudet.
Givetvis skulle detta kosta landet enorma intäkter och risken för sanktioner av många slag lär vara hög men skulle det vara möjligt för en relativt liten oljeproducent att få ett sådant inflytande över det globala utbudet om de av någon anledning gav sig fan på att försöka?
Det är väl inte bara oljefält du ska köpa. Tycker också du ska köpa kolgruvor, känslig jordbruksmark och så lite skog, gärna regnskog. Köp förresten upp all tjursperma också, så slipper vi metan-utsläpp från kor.
Jonas, förutsätter du inte att exempelvis olja gör större skada än nytta? Köper vi oljefält utan att använda dessa slipper vi inte bara global-warming problematik. Vi blir också utan en utmärkt energikälla.
Då har tyvärr Köpenhamnsmötet avslutats utan några egentliga framsteg alls i förhandlingarna över vad som måste göras. Sinns “utbudsstrategi” tror jag tyvärr inte heller på, eftersom oljan ju bara är en liten del av de lättillgängliga fossila reserverna.
Utöver mycket stora mängder kol finns av allt att döma ännu större mängder skiffer och tjärsand, som blir lönsamma vid högre energipriser.
Det är naivt att tro att vi inte kommer elda upp allt som går att elda upp. Om det sedan tar hundra eller tvåhundra år saknar nog avgörande betydelse för klimatet om 250 år.
Vore mycket bättre om man kalkylerade med detta istället för dagens orealistiska förväntningar.
Vid dagens slut hinner faktiskt både människor i Maldiverna och Bangladesh anpassa sig: antingen emigrera eller låta bli barnalstrande. Trollhättebor har ingen naturlig rättighet att bo i Trollhättan hela livet och bli sörjda för av omvärlden så varför skulle folk i just låglänta länder ha en sådan rättighet?
“Om det sedan tar hundra eller tvåhundra år saknar nog avgörande betydelse för klimatet om 250 år.”
En längre anpassningstid kan vara väl så betydelsefullt för konskvenserna av uppvärmningen.
Dessutom ökar sannolikheten för att vi hittar bra geoengineering-metoder som kan hindra uppvärmningen desto längre tid det går.
Jag är övertygad om att sol- och/eller varianter på fusions-/fissionsenergi kommer vara de huvudsakliga energikällorna om några årtionden, eller som mest 50 år.