Den främsta avsikten med jobbskatteavdraget är att fler ska vilja träda in på arbetsmarknaden och lämna ett bidragsberoende. Men ett problem med denna tanke är att få individer verkar känna till att jobbskatteavdraget överhuvudtaget existerar. Detta visas tydligt i en rapport som Riksrevisionen publicerade för några veckor sedan. De lät SCB lägga till frågor om jobbskatteavdraget i samband med arbetskraftsundersökningarna i oktober och november i år. Tabellen nedan visar att endast 40 procent av de ca 15 000 tillfrågade känner till avdraget.
Tabell från Riksrevisionens rapport RiR 2009:20
Hur viktigt är då kännedom om avdraget för att det ska bli effektivt? Studier av den amerikanska motsvarigheten till jobbskatteavdraget visar att arbetsutbudet påverkas mer om tydlig information ges om avdraget (Chetty & Saez, 2009). Men slutsatserna från USA gäller inte nödvändigtvis för Sverige. Till skillnad från i USA krävs i Sverige ingen ansökan för att få avdraget. De som omfattas av avdraget får alltså lägre skatt även om de inte känner till avdraget. Därmed kan de trots allt inse att skatten är låg och att det lönar sig att arbeta.
Problemet är förstås att de som inte arbetar kanske aldrig märker av den låga skatt de skulle få om de arbetade. Just grupperna utanför arbetsmarknaden är ju de huvudsakliga målgrupperna för avdraget. Det är alltså oroande att undersökningen visar att grupper med låg sysselsättning har betydligt sämre kunskaper om avdraget än andra. Riksrevisionen avslutar sin rapport med en den kortfattade rekommendationen att Skatteverket bör ges i uppdrag att informera allmänheten om jobbskatteavdraget. Riktade informationskampanjer via skola, arbetsförmedling och försäkringskassa verkar onekligen vara påkallat.
(På siten jobbskatteavdrag.se kan man räkna ut storleken på avdraget beroende på inkomst och bostadsort. Efter kritik om att jobbskatteavdraget är svårbegripligt har även informationen förbättrats på regeringskansliets webbsidor. Liknande informationsproblem finns förstås för andra åtgärder som är avsedda att ändra våra beteenden. Ett exempel som nyligen uppmärksammats är jämställdhetsbonusen i föräldraförsäkringen. Enligt studier från Försäkringskassan är kännedomen om bonusen låg och effekterna på pappornas föräldraledighet obefintlig.)
Ekonomistas 
Jag är skeptisk till allmäna och stora inforamtionskampanjer. Jag tvivlar på att staten är en tillräckligt bra reklamköpare för att tränga igenom mediebruset.
Här är en annan reform som skulle sätta skatternas storlek på agendan och få folk att få upp ögonen för skatterna: kräv att lönespecifikationen tydligt visar arbetsgivarens totala kostnader i kronor, och en total skattesats, samt marginalskatt i procent.
Exempel på lönebesked (med fejkade men halvrimliga siffror):
—
Arbetsgivarens kostnad: 40 000
Varav sociala avgifter: 10 000
Varav kommunal- och inkomstskatt: 9 000
Att utbetala: 21 000
Total skatteprocent: 47,5%
Marginalskatt: 63%
—
Då blir det lätt att själv se, månad för månad, hur mycket skatt man betalar. Det blir också tydligt hur stor marginalskatten är. Det skulle leda till dramatiskt ökade krav på andra förmåner än löneförhöjningar. Jag överlåter till andra att avgöra om det vore bra eller dåligt.
Notera att det också avskaffar det ganska märkliga begreppet “lön”. Lön är inte vad arbetsgivaren har för kostnader, och det är inte heller vad arbetstagaren får i handen, utan ett mellanled. Exakt varför all fokus ligger på detta mellanled ter sig en smula svårförklarligt.
(Nej, jag raljerar. Anledningen är att man på detta sätt helt har lyckats dölja arbetsgivaravgifterna, och det är just det som är min poäng, nämligen att staten inte längre ska komma undan med det.)
Hade vi haft sådana specifikationer hade *alla* arbetstagare sätt att skatten sjunkit, och SCB:s siffror hade sett mycket bättre ut.
Jag håller nog i princip med Micke, men kan inte låta bli att problematisera lite.
Man kan ju fundera på om inte arbetsgivaren har ännu fler och därmed totalt högre kostnader för att anställa – t.ex. kostnader för lokaler, telefoner, nätverk, resor, arbetsutrustning, försäkringar, pensioner, julbord, etc. Blir jobbigt att specificera allt… och att fördela det per anställd på ett rättvisande sätt. Eller hur?
Begreppet lön är möjligen missvisande, men begreppet inkomst av tjänst är det inte. De sociala avgifterna är inte inkomst av tjänst utan en (av många) kostnader som arbetsgivare har för att ha anställda som utför arbete. De kanske inte är så viktiga för den enskilde att känna till?
Och vad jag känner till finns det inget förbud för arbetsgivare att skriva lönespecifikationer på det sätt som Micke föreslår, för det fall de skulle vilja. Eller hur?
Kostnaderna du nämner är inte lagstadgade och (i stort sett) lika för alla oavsett arbete.
Allt utom marginalskatt står på min lönespec: den listar
månadslön
pensionsförsäkring
ackumulerad preliminärskatt
skattetabell
arbetsgivaravgift
preliminärskatt
nettolön
Inte heller total skatteprocent framgår av din lönespec. Det är ju den enskilt mest relevanta siffran, och den LO och SAP gör allt de kan för att dölja.
Ja, det går att räkna fram den. Men det är besvärligt och tidskrävande, och därför är det ytterst, ytterst få som gör det. Vilken siffra har du för din novemberlön? Om du inte kan svara på det på rak arm så är det just det som är min poäng!
Micke: Jag håller helt med om att informationen borde vara tydligare på det sätt du säger. Men under dagens diskussionen kring kaffebordet uppstod en intressant vinkling på frågan. De flesta skatterna är ju snedvridande, dvs de påverkar vårt beteende på ett icke avsett sätt. För dessa skatter vill vi därför att informationen ska vara dålig. Det är bara vissa “korrigerande” avdrag vi vill informera om. Kanske förstår de flesta inte alls hur deras skatter beror på hur mycket de arbetar etc. Om vi upplyser om jobbskatteavdraget kanske de också lär sig mer om de andra skatterna. Och denna problematik skulle nog vara ännu tydligare om vi följde ditt förslag och informerade om hur höga skatterna faktiskt är…
Nu är kanske detta främst en intressant principiell invändning. Jag tror som sagt att mer information är bra.
Stämmer det verkligen att “de flesta skatterna är (…) snedvridande”? Den absoluta lejonparten av skatteintäkterna kommer från snedvridande skatteeffekter, eftersom vi beskattar arbete så hårt. Men räknat i antalet skatter är jag inte säker på att jag håller med. Många miljöskatter etc. ser jag inte som särskilt snedvridande.
Men jag kanske inte har samma syn på vad som är snedvridande som alla andra?
I vilken utsträckning är följande skatter snedvridande:
* Moms
* Drivmedelsskatter
* Inkomstskatter
* Fastighetsskatt
* Energiskatt
Instämmer med Micke.
Liknande förslag var uppe för många år sedan. En tydlig deklaration på lönebeskedet som visar totalkostnaden för arbetsgivaren. LO gick i taket. Fruktansvärt att sanningen om den röda högskattestaten skulle komma fram.
Arbetsgivarna backade undan. Obegripligt. Det är ju ingen negativ information. Jag tycker att alla arbetsgivare snarast
skall inför denna info.
“Den främsta avsikten med jobbskatteavdraget är att fler ska vilja träda in på arbetsmarknaden och lämna ett bidragsberoende. ”
Jag har aldrig begripit denna motivering från regeringen. Man antyder att folk kan välja, vill man inte jobba så kan man välja bidrag!!! Hur fungerar det??
Reinfeldt menade att ungdomar i stället för att jobba väljer att luffa jorden runt!!! Vilken rappakalja! Ungdomar som aldrig haft ett jobb tänker inte ett ögonblick på skatter. De vill ha ett jobb oavsett skattesatser.
Jag valde bort arbete under drygt ett år pga bara erbjudanden om tråkiga arbeten och lite andra skäl. Det var betydligt attraktivare att sitta på en skidort och röka gräs (första säsongen) eller repellera klippor (om de inte gick att droppa) (säsong två och tre) än att såsa omkring hemma.
Fast det berodde nog också på att jag inte insåg hur mycket mer pengar man får över när man går från 7 000 till 20 000 efter skatt/månad. Men pengar är inte allt heller, jag tar fortfarande tjänstledigt 2 månader eller mer varje vinter för att åka skidor. Det kommer inget jobbskatteavdrag i världen kunna ändra på.
Jag har studerat i flera år och nu när jag ska börja jobba så blir jobbskatteavdraget en trevlig överraskning.
Jag tycker att regeringen gjort bort sig lite. En stor del av deras politik handlar ju om att förändra normer men dom har egentligen inte implementerat några vidare normförändrande åtgärder. En av dom skulle vara Mickes förslag om att kräva att lönespecifikationer skall redovisa all skatteinbetalningar som anknyter till enskilda arbetstagare. Då kommer personer att börja ifrågasätta hur mycket välfärd dom verkligen får för pengarna.
Lösningen är enkel. Låt löntagare betala in sina skatter.
Jag håller inte med. Den lösningen finns i USA och det leder bara till höga transaktionskostnader om människor som inte har någon som helst kunskap inom skatter skall behöva antingen lära sig det eller skaffa sig en revisor.
Jag tror att en bra lösning är dels att man se till att visa hur hög skatten verkligen är i det här landet och dels försöker se till att det blir mer och mer en platt skatt. Om människor ser att det finns ett tydligt samband mellan att tjäna mer pengar brutto och få större utbetalningar till kontot netto så kommer det bli mer attraktivt att försöka öka sin inkomst. Exempelvis genom att se tryggheten i att ha en större inkomst genom att gå från en arbetsgivare till en annan och då ha större kompetens än att eftersträva den trygghet som LAS ger.
I längden så är det inte hållbart att vi har så hög skatt samtidigt som vi inte för den delen lyckas ha en överlägsen välfärd. Vi har bättre välfärd på vissa områden som föräldrarpolitik men det har exempelvis inte lett till att vi har ett större födelsetal än andra länder. En annan sak vi har är kraftigt subventionerat förskoleavgifter men inte heller det leder till att Svenska kvinnor väljer att ha fler barn och man bör därför ifrågasätta om det är hållbart med denna “lyx” i längden.
Jag tror att den tidigare skattepolitik som förts i detta land har lett till att det förändrat normer så att människor har orealistiska förväntningar på vilket ansvar som man som människa kan lämna ifrån sig till en statsmakt.
Exempel 1: Även fast föräldrar vi i Sverige har en otroligt generös föräldrarpolitik med subventionerat dagis, långa föräldrarförsäkringar som ger x% av lön, mm. så klagar människor fortfarande över hur jobbigt det kan vara att vara småbarnsförälder. Det är ju bara oförskämt.
Exempel 2: Vi har generösa och väldigt billiga omställningssystem genom A-kassa + inkomstförsäkringar som gör att man faktiskt kan behålla 80% av lönen i flera månader efter avslutat anställning oavsett om det är en lön på 20 000kr eller en lön på 80 000kr men ändå så dels byter man inte jobb oftare i detta land (det anses till och med synd om människor som skall behöva byta jobb), dels så flyttar man inte för att få ett nytt jobb och dels så klagar man när det implementeras eller pratas om att det skall implementeras förändringar i systemet för att göra det mer hållbart i längden.
Exempel 3: Vi har ett utbildningssystem där föräldrar helt abdikerat sitt absoluta ansvar. Om deras barn inte klarar sig så bra så väljer dom att ignorera problemen och anse det som hopplöst eller ignorera problemet istället för att gör allt som är möjligt för att förbättra situationen för sitt barn. Det är ju ändå så att man i efterhand inte kan skylla på skolan när barnet inte kan läsa eller skriva på rätt nivå när den ska börja gymnasiet, man har ju fritt val att byta skola om det är skolan det är problem med och man har annars möjlighet att kasta ut TV:n och sätta sig ner med barnet för att göra läxorna med den, etc.
Det finns stora problem med normerna i det här landet som sagt och det gör att jag inte har en så stor tilltro till framtiden för Sverige. Om det är något Alliansen bör göra så är det att aktivt försöka belysa dom normproblem vi har. Vi behöver få tillbaka det sociala tryck som fanns på människor som inte gjorde rätt för sig för 50 år sedan. Det verkar helt ha försvunnit.
Igår kväll kom vi hem sent från en feat. Vi la min lilla son på 2,5 år vid 22-tiden på kvällen. ca kl 23 vaknade han, grät och hade spytt ner sig själv och hela sängen. Vi tog upp honom han kräktes på mig på vägen till toaletten (inget kom på mattan). Efter 20 minuter eller så kunde vi lägga honom igen. Jag gick ner till tvättstugan för att grovtvätta sängkläderna, när jag kom upp hade han spytt igen. Sen vaknade han ungefär en gång i timmen fram till kl 04.00 då han somnade i vår säng. Min sambo försvann hemifrån kl 08 och kom hem vid 10-tiden. Då låg både han och jag och sov i hanns diarré som hade runnit ur blöjan men som vi båda varit för trötta för att upptäcka. Sen under dagen blev jag sjuk och spydde. Som tur är är vi båda studenter utan heltidsjobb och har “bufferttid” för sånt här. Vi saknar dessutom en nyfödd med kolik som mycket väl hade kunnat vara “extra krydda” för kvällen.
Jag kan känna mig lite trött på idén om att vi inte har nått att klaga på. Klart att det är lättare för oss än om vi bott i ett flyktingläger i Sudan, eller om vi varit kåkstadsromer i Italien. Men följer man den linjen har vi ingenting att klaga på här. Oavsett om det handlar om låga reallöner, sämre allmän skola, ökad lönespridning (a.k.a. löneklyftor), ökad segregation eller bara allmän borgerlig problemformulering.
“Om deras barn inte klarar sig så bra så väljer dom att ignorera problemen och anse det som hopplöst eller ignorera problemet istället för att gör allt som är möjligt för att förbättra situationen för sitt barn”
-Min bild av föräldrar är dessutom helt annorlunda från din och jag har svårt att tro att det gäller så många som har “abdikerat” att du har rätt att använda sådana ord. Vi har för många som är stressade, underbetalda och utan reellt inflytande i samhället.
Varför ska du överhuvudtaget ha inflytande “i samhället”? Andra sidan av myntet av ditt inflytande i samhället är att mina friheter beskärs. Det är fullkomligt oacceptabelt. Du får väl planera ditt liv lite bättre om du tycker det är jobbigt med sjuka barn (eller är stressad).
Och vadå underbetald: de är väl inte tillräckligt duktiga och/eller utför tillräckligt viktiga – i allmänhetens ögon – uppgifter. Och ja, jag inkluderar sjuksystrar, lärare osv i kategorin “inte tillräckligt viktiga”. Folk förefaller föredra lite kortare och mindre utbildade men mer underhållande liv när de får bestämma själva.
Mattias:
Jag kan till viss del hålla med dig om problembilden men tror inte att det finns någon väg tillbaka. Det sociala tryck du efterlyser fungerar bättre i stabila och homogena samhällen med små sociala rörelser och där det kollektiva betonas. Det dominerande utvecklingsdraget i dagens samhälle ser helt annorlunda ut. Vi lyfter fram kreativa individualister som verkar i ett heterogent samhälle, som rör sig över gränser och som klarar av välja och att välja bort. Samtidigt har vi kvar strukturer av ett äldre, mer kollektivt samhälle som skall hantera de människor som halkat utanför. Inte helt lätt för politikerna att hantera.
Bisarra föreställningar somliga har om LOs maktställning. Inget hindrar ett företag att sätta ut bruttolön på lönespecifikationerna. Ett mycket stort företag i telekombranchen gjorde det när jag var anställd där slutet av 1990-talet. På en lönespecifikation stod bruttolön, löneskatt och avgifter enligt lag (dvs arbetsgivaravgifter), preliminära avgifter enligt avtal (dvs avsättning till tjänstepension), nettolön före skatt, preliminärskatt och sist utbetalt belopp. Jag kan bara minnas ett enda tillfälle då vi kommenterade hur liten del av bruttolönen som hamnade på lönekontot. Detta var närmast en ickefråga.
Micke skriver: “Inte heller total skatteprocent framgår av din lönespec. Det är ju den enskilt mest relevanta siffran, och den LO och SAP gör allt de kan för att dölja.Ja, det går att räkna fram den. Men det är besvärligt och tidskrävande, och därför är det ytterst, ytterst få som gör det.”
Detta är väl den mest bisarra kommentaren. Folk är faktiskt inte idioter. Det tog 15 sekunder att räkna ut att jag fick ut ca 38% av bruttolönen.
Frågan från Martins ursprungsinlägg var inte “får ett företag visa skatten i procent”. Frågan var om det vore effektivt med en informationskampanj. Min poäng var då, och den står jag fast vid, att det vore mer kostnadseffektivt att lagstifta om att skriva ut skatteprocenten på lönespecen.
Folk är inte idioter, men väl bekväma. De flesta bemödar sig förstås inte att räkna ut detta själva, och ser därför inte hur stor skillnaden är. Om man nu vill påvisa denna skillnad vore detta ett kostnadseffektivt förslag.
Sen tror jag inte att man ska underskatta LO:s makt. I samband med presidentval i USA läser vi ofta om hur mycket pengar valet kostar – flera miljarder, visar det sig. Då kan det vara värt att betänka att LO i reda pengar betalar mer under en valrörelse per svensk medborgare än vad hela valet i USA kostar per amerikansk medborgare.
Det är möjligt att LO är helt inkompetenta och att dessa pengar är bortkastade. Men det vore i så fall ett extraordinärt påstående, och som vanligt gäller att extraordinära påståenden kräver extraordinära bevis. Har du ett sådant, Klas?
Jag håller med dig om att lagstiftning för att se till att människor blir varse om exakt hur mycket skatt som staten får och hur mycket man själv får betala. En procentsats kan man ofta ignorera men när man ser att av 32 855kr som arbetsgivare betalar för en (25 000kr brutto) så betalar man totalt 13 336kr i skatt vilket motsvarar 40% i skatt.
Människor brukar ju schablonartat räkna på skatt på 30% medan Sverige internationellt sett har en marginalskatt på runt 58%.
Jag vill dock se regeringen komma med ett helt program med åtgärder där lagstiftning om att på lönebeskedet visa exakt hur mycket totalt som går till skatter och avgifter är en av dem.
Det finns flera olika saker att göra för att förändra svenskars inställning till skatt. Man måste börja ifrågasätta vad det är man får för skatten man betalar.
Micke,
jag skulle vilja ha en källa för ditt påstående “att LO i reda pengar betalar mer under en valrörelse per svensk medborgare än vad hela valet i USA kostar per amerikansk medborgare”. Det är något helt annat än vad som går att läsa sig till, nämligen att summan LO ger SAP i reda pengar är 6 miljoner kronor årligen, eller runt 3 kronor per mandatperiod och år. (Det amerikanska presidentvalet kostar näppeligen under en miljard svenska kronor.)
Ty extraordinära påståenden kräver extraordinära bevis, som någon sa.
Per, du har rätt i att jag skulle ha lämnat en referens redan från början.
http://www.folkpartiet.se/FPTemplates/ListPage____40333.aspx
—
3. Tidningarnas Telegrambyrå. TT uppskattade LO:s penningstöd till socialdemokraterna i 2002 års valrörelse till ca 98 miljoner kronor. LO uppgav själva till TT ett lägre tal, ca 70 miljoner kronor.
—
Du är mer än en tiopotens fel ute. Och observera att vi då bara pratar kontanta pengar. Värdet i form av den tid som LO-medarbetarna lägger ner uppskattas i artikeln till ytterligare ca en faktor 5(!)
Vad är din referens?
LOs hemsida var min referens. Med dina siffror, vilka låter rimliga, pratar vi 10 kronor per medborgare i reda pengar. Kostar amerikanska valet mindre än 3 miljarder?
Hur mycket mervärde man dragit in till arbetsgivaren kunde vara en annan kul siffra att ha med på lönespecifikationen.
Som Klas Hanson är inne på så är detta inte något som enbart är statens fel. Har emellanåt undrat varför många lönekontor tror att deras personal är införstådda med deras egenkonstruerade nummer och förkortningar för diverse olika lönekategorier, skatter, avdrag och så vidare.
Under mina år som löneslav har man verkligen sett lönespecifikationer som är så esoteriska att man halvt om halvt gått runt och letat efter en rosettasten.
Ni skriver om att jobbavdraget ‘stimulerar’ till att ta ett jobb eller gå upp i tid !!!!
Beskriv ett sätt att ‘gå upp i tid’ eller att ‘ta ett jobb’ !!
Hur gör man, påstå bara inte ‘det är så’.
Upp till bevis.
Det som pratas om är ren ideologi och funkar enbart i konjunkturuppgång.
Då funkar det mesta.
t.o.m. minskad arbetslöshet !!!
Det förklaras av inkomst- och substitutionseffekterna. Däremot är jag tveksam till dem på ett personligt plan: för mig ser sambandet snarare ut så här
inkomst↑ → arbetstid↓
Fritid är en väldigt viktig vara för mig.
@Nils: Självklart varierar möjligheterna att påverka hur mycket man jobbar från fall till fall. På kort sikt kan det röra sig om att ta extra pass på det ordinarie jobbet (kanske i snabbköp eller inom sjukvården) eller att tacka ja till ytterligare uppdrag (kanske hantverkare eller inom mitt eget yrke där förfrågningar om externa undervisning och olika uppdragsrapporter är vanliga). På längre sikt handlar det även om hur aktivt man söker arbeten på annan ort inom annan bransch eller hur man väljer att utbilda sig. Som du säger tror vi ju att dessa utbudseffekter är viktigast när konjunkturen är god.
@lg: Vad menar du med att du är tveksam till inkomst- och substitutionseffekterna? Det du beskriver låter ju precis som inkomsteffekten (dvs att vi vill arbeta mindre när vi blir rikare).
Jag var lite otydlig, jag menade att jag är tveksam till substitutionseffekten. Uppenbarligen överlever de allra flesta svenskar idag på sin inkomst och då är kanske inte ökad konsumtion det man prioriterar om man får möjlighet att välja mellan fritid eller högre inkomst.
lg skrev:
“Varför ska du överhuvudtaget ha inflytande ”i samhället”? Andra sidan av myntet av ditt inflytande i samhället är att mina friheter beskärs. Det är fullkomligt oacceptabelt. Du får väl planera ditt liv lite bättre om du tycker det är jobbigt med sjuka barn (eller är stressad).
Och vadå underbetald: de är väl inte tillräckligt duktiga och/eller utför tillräckligt viktiga – i allmänhetens ögon – uppgifter. Och ja, jag inkluderar sjuksystrar, lärare osv i kategorin ”inte tillräckligt viktiga”. Folk förefaller föredra lite kortare och mindre utbildade men mer underhållande liv när de får bestämma själva.”
Kan du utveckla vad du menar? Alla människor är ju beroende av andra människors arbete och andra människors livsval. Dina friheter kommer alltid att begränsas av andras inflytande.
Det är inte nödvändigt. I princip borde det inte finnas något som begränsar mig annat än naturlagar och liknande resp att jag inte får begränsa andra människor på samma sätt som de inte får begränsa mig.
Tyvärr fattar väldigt få detta. Istället tycker de det är en bra idé att rösta fram medelmåttiga politiker i vars natur och uppdrag ligger att begränsa undersåtarnas liv så mycket som möjligt.
Fattar inte vad du menar. Vad är inte nödvändigt?
Ge exempel på vad du anser vara friheter och hur dessa friheter inskränks av medelmåttiga politiker.
Jag får inte låta mina gäster dansa som jag vill om jag har en krog.
Jag får inte röka inomhus i min egen byggnad om den är offentlig.
Jag får inte bygga byggnader större än 15kvm utan tillstånd.
Har jag atypiska relationer med andra frivilliga vuxna människor diskrimineras jag av staten (bigami, sälja sex, homosexualitet).
Jag kan inte avtala bort KKL mot att en vara eller tjänst blir billigare.
Jag måste anlita en legitimerad läkare för att få ut medicin.
Jag får inte röka gräs.
Halva min inkomst försvinner i skatt.
Jag kan inte resa in- och ut ur landet utan att legitimera mig.
Jag och min arbetsgivare kan inte komma överens om atypiska arbetstider.
Behöver du fler exempel?
Mattias Woldu:
Dina exempel 1-3 är inget annat än lösa påståenden där “man” och “vi” sägs göra, tycka och tänka än det ena än det andra. Rent skitsnack för att uttrycka det på ett enkelt och lättfattligt sätt.
1. Vilka människor klagar över att vara småbarnsföräldrar eller hur stor andel av småbarnsföräldrarna klagar…och vad är det som de faktiskt klagar över och på vilket sätt har det med de praktiska konsekvenserna av svensk föräldrapolitik att göra? När det gäller födelsetal och dess koppling till barnomsorg (din “förskoleavgift”) har du direkt fel – se http://www.scb.se/Pages/PressRelease____214773.aspx).
2. En förkrossande majoritet av landets innevånare anser att det skall finnas arbetslöshetsförsäkringar. Det är en relativt färglös politisk fråga. De flesta är helt enkelt smarta nog att förstå att samhället som helhet vinner på ett sådant upplägg. Sedan kan man fråga sig hur många människor det finns som tjänar 80 000 per månad och får ut 80% av det i händelse av arbetslöshet? Man kan också undra vad det har för betydelse öht? När det gäller att flytta för att få jobb är ju det skrivbordsmänniskan-i-storstadens favoexempel och det visar just inget annat än okunskap och oförståelse inför hur samhället ser ut. Ungdomar och ensamstående flyttar redan idag till jobben och det är en process som pågått länge. Kalla det urbanisering om du vill. Människor som hamnar i arbetslöshet efter det att de bildat par och skaffat barn kan inte flytta på samma sätt. Det finns ofta inte mycket att vinna på det heller. Tänk dig ett par i bruksorten där hon arbetar inom äldreomsorgen och han på lokal industri. Barnen går i mindre skola. Han blir arbetslös. Om han blir erbjuden jobb i +100 000-staden som ligger 20 mil bort är en förutsättning att hon slutar sitt arbete (som det råder efterfrågan på), barnen tas ur den lilla skolan som blir ännu mindre (och ineffektivare) samt den lilla kommunen förlorar skatteintäkter. Dessa negativa följder skall alltså uppvägas av att han får arbete i den större staden. I den större staden råder arbetslöshet, enda vinsten egentligen är om han är extremt väl lämpad (bättre än alla andra kandidater) för det arbete han erbjudes. Det är han naturligtvis inte.
Stalin tyckte om folkförlyttningar i stor skala. Han bevisade de negativa ekonomiska konsekvenser det får.
3. Skolans tillkortakommanden skall lösas av föräldrarna? …och sannolikheten att de skall lyckas när proffsen misslyckats är? Att på ett ekonomiforum stöta på detta argument är ju direkt pinsamt. Inom vilken annan yrkesutövning tar du för givet att en icke-yrkesman kan gå in i efter hand eller parallellt där yrkesmannen misslyckas? Kanske inom kirurgi, byggnadsarbete, bokföring?
“Det finns stora problem med normerna i det här landet som sagt och det gör att jag inte har en så stor tilltro till framtiden för Sverige.” – Ahh, vilken tidlös utsaga! Välj land, religion och sekel själv, detta passar in i när som helst och var som helst.
1a. För det första är din undersökning ganska begränsad och det finns ett flertal avvikelser. Dessutom gäller den bara EU.
1b. Man blir inte lyckligt av föräldraskap. Se tex
https://ekonomistas.se/2009/11/30/skont-att-det-ar-mandag/
http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article4710851.ab
http://www.lyckobloggen.se/?p=1080
(i Johan Norbergs bok om lycka finns en utredning, inkl källförteckning, i detta ämne)
2. En majoritet är inte motiv i sig. Jag tycker tex inte att det borde finnas a-kassa. Bestäm dig, råder det arbetslöshet både på småorten och den något större orten? För övrigt har knappast kvinnor på småorter som arbetar inom vården den mest eftersträvansvärda livssituationen utan tillhör de mest sjukskrivna – pga psykosomatiska problem – grupperna i samhället. Man gör nog bara henne en tjänst om man tvingar henne att flytta.
3. Skolan är professionell inom undervisning men (bör) inte (vara det) inom uppfostran.
1. a. Du kan kanske då skaka fram exempel som faktiskt stöder påståendet att utbyggd barnomsorg inte bidrar till högre födelsetal (när välstånd och kultur i övrigt är jämförbart)?
1. b. Lika korkat påstående som “man blir inte lycklig av att välja bort barn”. Det enda som är säkert är att tillräckligt många människor måste skaffa tillräckligt många barn för att samhället skall fortleva. De flesta väljer också att faktiskt skaffa barn som av en lustig slump. Vilket också är tur för den barnlöse som liksom vi andra lär behöva torkas i röven av yngre förmågor på ålderns höst. Men – nu var ju frågan vem-vilka-hur-varför som klagar på föräldraskapet och på något sätt skyller eländet på föräldrapolitik?
2. Det är arbetslöshet på båda orter och den är högre på den mindre orten. Resten av det du skriver är bara skitprat.
3. Jaha? Vad är föresten proffesionell uppfostran? Självklart uppfostrar skolan barn – allt annat vore fullständigt sinnessjukt. Barnen är i vuxnas omsorg under skoldagen och det går naturligtvis inte utan att de blir tvungna att följa regler, uppmaningar, o.s.v. och dessutom har möjlighet att iaktaga hur vuxna (andra än sina föräldrar) beter sig, känna vilka krav som ställs på sig, o.s.v. Du har inte barn va? Försök att ta hand om 20 st 9åringar och lära dem matte utan att samtidigt bli tvungen att “uppfostra” dem…
1a. USA har väl rätt hög nativitet och i det närmaste obefintlig barnomsorg. Frankrike och Irland nämndes ju i rapporten.
1b. Jaha, din premiss är alltså att samhället ska fortleva. Vilka bevis baserar du en sådan kontroversiell och tveksam premiss på?
2. Begåvat resonemang. Hur vore det om du underbyggde dina påståenden lite bättre än att bara skriva “det är skitprat”?
3. Jag vet inte vad professionell uppfostran är. En av anledningarna till att jag valt att inte skaffa barn – jag känner mina begränsningar där. Tyvärr är den insikten inte särskilt spridd (tex anar jag att du har barn men saknar insikten. Stackars dina barn).
Nej skolan är inte till för uppfostran, det är föräldrarnas ansvar. Och senast igår såg jag ett reportage på TV om en sydafrikansk skola där 9-åringar (eller kanske ännu yngre) satt tysta och koncentrerade och väntade på sin tur på en musiklektion (!) så det är fullt möjligt. Men kanske inte i Sverige där vi begåvats med föräldrar som du. Jo förresten, även i Sverige – jag har sett det med egna ögon på både Franska Skolan (Ecole Française) och Tyska Skolan (Birger Jarlsgatan).
Hoppsan vilket slöseri med tid du var. Storhetsvansinne har jag lite svårt för.
Klas Hansson menar att folk faktiskt inte är idioter, eftersom han han själv på 15 sekunder kunde räkna ut att han hade cirka 62 % skatt.
Kul att Klas har en positiv bild av svenska folket. Men på samma sätt som 40 % av svenskarna inte märkt den största skattereformen sedan början av 90-talet, så tror också de flesta svenskar att de betalar ungefär 30 % skatt.
Tjena.
De flesta svenskar har en föreställning om att löneskatterna är en kostnad för arbetsgivaren, ungefär som kontorshyran. Varför ska man bry sig om det?
Men i verkligheten är det ju en del av din lön. Jag skulle tro att de enda som har koll på detta är lönekontorister och egna företagare. För som egenföretagare ser du hur jävla mycket skatt staten ska ha av dig.