Hur ska vi värdera vår framtid?

Ekonomers angreppssätt till mycket här i världen kokar i grund och botten ner till en enkel princip: Resurser ska användas på ett sådant sätt att man får så mycket som möjligt för dem. I den i dagarna högaktuella klimatfrågan betyder det att vi bör väga de kostnader som är förknippade med diverse åtgärder och omställningar mot de framtida (och mycket osäkra) konsekvenserna av att göra olika mycket nu.

Så långt är de flesta överens men när detta ska omsättas i praktiken börjar konflikterna dyka upp. Förutom uppenbara skillnader i de direkta kostnaderna så finns olika uppfattningar om i vilken mån vi ska diskontera framtiden och i så fall hur mycket. Nicolas Stern, författare av Stern-rapporten, har till exempel blivit kritiserad för att han inte diskonterat framtiden alls, det vill säga han har lagt lika stor vikt vid framtida utfall som vid kostnader idag. Han har gått på den linje som Frank Ramsey uttryckte i sin artikel ”A Mathematical Theory of Saving” (Economic Journal 38, (1928), ss 543-9): diskonterandet av framtida utfall är ”ethically indefensible and arise merely from the weakness of the imagination”. Detta håller inte t ex William Nordhaus med om. Han menar att det inte finns någon anledning att behandla frågan om diskontering annorlunda i detta sammanhang än i andra och att i en ekonomi där framtida generationer förväntas vara rikare än dagens så finns det inget ”etiskt” med att inte också vikta ner deras ”behov” av de resurser som spenderas idag. (Det finns mycket förvirring kring om vi pratar pengar eller nytta men det är en annan och längre diskussion).

En av de intressantaste diskussionerna i klimatfrågan handlar i mitt tycke om hur vi ska hantera sannolikheten för extrema utfall. Harvardekonomen Martin Weitzman har skrivit mycket om detta. Hans grundargument är, förenklat uttryckt, att det finns stor anledning att tro att sannolikheten för extremt negativa utfall inte kan negligeras. Den är positiv (om än liten) och inte som i nuvarande modeller sådan att den går mot noll så fort att dessa utfall i praktiken inte påverkar beräkningarna. Detta betyder att det finns anledning att även ta i beaktande framtida utfall där vår värdering av dem går mot minus oändligheten, vilket i sin tur betyder att vår betalningsvillja för att undvika sådana utfall är hög (strikt sett hur hög som helst).

I tekniska termer handlar detta om tjockleken av fördelningsfunktionens svansar. I de flesta nu använda modellerna är de ”thin tailed”, medan Weitzman har goda argument för att de borde vara ”fat tailed” (se t ex sid 8 och framåt i hans artikel här). Eftersom osäkerheten inte bara handlar om utfallet givet en viss känd fördelningsfunktion utan det, så att säga, finns osäkerhet om osäkerheten så får den resulterande fördelningsfunktionen ”tjocka svansar”. Det handlar således inte bara om att olika personer kan ha olika uppfattningar om vilken funktion som är den rätta utan att just denna osäkerhet resulterar i att den funktion som resulterar av en procedur av att ta förväntningar över förväntningar får större vikt över mer extrema utfall. (Den intresserade kan läsa Weitzmans kritik av Stern rapporten här, några av hans artiklar om extrema utfall och dess policy-implikationer här och här, Nordhaus kritik mot detta här, och Weitzmans svar här).

Detta resonemang handlar inte bara om hur vi ska väga kostnader idag mot olika mer eller mindre goda utfall i framtiden. Det handlar om hur mycket vi är villiga att betala (eller snarare försaka i konsumtionstermer) idag för att försäkra oss mot ett extremt dåligt framtida utfall. Och givet att det handlar om några procentenheter av vår nuvarande konsumtion mot att riskera att jorden blir obebolig så är det svårt att se annat än att en sådan försäkring skulle vara en god idé.

Slutligen vill jag påminna om Tage Danielssons monolog om sannolikhet som faktiskt kan sägas komma ganska nära en del av Martin Weitzmans resonemang. Inte bokstavligt talat, men med lite fantasi. Lyssna och betänk…

Motionerande miljöbovar

På utmärkta Inslag läser jag att Ann Heberlein drar ut konsekvenserna av en studie som visar att överviktiga bidrar till klimatförändringarna genom att konsumera (för) mycket kalorier. Överviktiga i all ära, men är det inte motionshysterin som borde fördömas ur detta perspektiv? En soffpotatis kan ju utan problem gå upp i vikt på 2500 kalorier om dagen. En Carolina Klüft i hårdträning svälter antagligen på 5000.