Orsakar höga betyg dåliga kunskaper?

Idag släpptes resultaten från den senaste TIMSS-studien som jämför kunskaper i matte och fysik under sista året i gymnasiet. Det visar sig att svenska gymnasisters prestationer sjunker, vilket tyvärr inte kommer som en överraskning. Däremot är det intressant att en stor del minskningen beror på att allt färre elever uppnår riktigt goda resultat. Detta står i skarp kontrast till betygsutvecklingen som ju visar att andelen elever med absoluta toppbetyg ökat våldsamt både på gymnasiet och högstadiet.

Som jag skrivit tidigare finns det troligen ett kausalt samband mellan dessa båda trender. Flera studier visar nämligen att eleverna lär sig mindre när det är lätt att få höga betyg. Dessa resultat är dessutom från USA där betygen spelar en betydligt mindre roll i antagningsprocessen till högre studier än i Sverige. Det finns därför anledning att tro att denna typ av mekanismer är betydligt starkare i Sverige. För vilken hormostinn tonåring ägnar sig åt att plugga mer när man redan uppnått MVG?

Betygsinflationen är alltså inte bara ett rättviseproblem utan kan även vara en bidragande orsak till den svenska skolans problem med att förmedla kunskap till eleverna. För att ta itu med detta krävs emellertid att den ansvariga myndigheten Skolverket tar frågan på allvar. Hittills har man ju mest ägnat sig åt problemförnekelse.

Vem får Lindbeck-medaljen?

Nu i dagarna avgörs vilken framstående nationalekonom under 45 år verksam i Sverige som får den andra Assar Lindbeck-medaljen (Sveriges senkomna svar på den amerikanska John Bates Clark-medaljen). Den första Lindbeck-pengen fick Handelshögskolans Tore Ellingsen.

Får Jakob Svensson Lindbeck-medaljen?

Jag har (som vanligt) ingen aning om vem professorerna i kommittén har på lut denna gång, vilket därmed gör det fritt fram att spekulera vilt (alla är välkomna!). Mest trolig är enligt mig Jakob Svensson, högproduktiv utvecklingsekonom på IIES, Stockholms universitet, som är en av få som lyckats kombinera aktivt konslutande på bl a Världsbanken och SIDA med akademiska toppublikationer. Ett av hans senaste bidrag är ett fältexperiment i Uganda där han tillsammans med svenska Martina Björkman visade hur utbildning av medborgare om deras rättigheter till offentliga verksamheter som t ex sjukvård ledde till kraftiga förbättringar i sjukvården (läs mer i tidigare Ekonomistas-inlägg här).

I vinnarhålet befinner sig troligtvis David Strömberg, även han på IIES. David är en av världens mest framstående ekonomer inom området politisk ekonomi och media. Hans publikationslista är typexemplet på en akademiker som prioriterar kvalitet framför kvantietet, dvs ett fåtal men mycket exklusiva publiceringar. David har visat att kunskap ger inflytande t ex genom att politiker ger mer pengar till områden där väljare lyssnar mer på radio och därför kan antas vara bättre informerade och mer aktiva i att påverka politiken.

Det finns säkerligen några till som konkurrerar om Lindbeck-medaljen, men jag tror att de får vänta till nästa gång medaljen delas ut (om två år). Den som läser Ekonomistas får se!

Subventionerad arbetsdelning?

imageMed anledning av Assar Lindbecks utspel om tillfälliga statliga subventioner till arbetstidsförkortningar kanske tabellen till höger är av intresse (klicka på tabellen för att förstora). Tabellen visar att Sverige är ett av få OECD-länder som inte har infört någon form av stöd till arbetstidsförkortningar under lågkonjunkturen.

I Economic Outlook (där jag hämtat tabellen) skriver OECD att:

The new or expanded short-time working schemes introduced by four fifths of OECD countries during the crisis have been successful in limiting increases in unemployment, but care will be needed to ensure that they do not adversely hamper the economic recovery by delaying reallocation of resources towards new and more productive activities. In this regard, it is important that participation in these schemes represents a cost to firms and wage earners, so that incentives exist to wind down participation as the economy recovers.

Vid samtal med en OECD-representant förra veckan förstod jag att OECD i likhet med Lindbeck trots dessa varningar är positivt till subventionerad arbetstidsförkortning (OECD verkar för övrigt vara positivt till i princip alla finans- och penningpolitiska stimulanser som har vidtagits det senaste året). Men jag är skeptisk och misstänker att länder som infört sådana subventioner kommer att få en mer problematisk väg ut ur lågkonjunkturen. Dessutom verkar det sent att nu införa sådana subventioner.

Det råder nog mer enighet bland ekonomer om att Lindbecks tre andra förslag — lägre ingångslöner för ungdomar, uppluckrade turordningsregler och uppluckrad hyresreglering — skulle bidra till ökad ekonomisk effektivitet. Dessa åtgärders koppling till krishanteringen tycker jag dock är mindre uppenbar.

Effektiv miljöåtgärd?

Regeringen meddelar att den ska börja klimatkompensera sina resor genom att köpa utsläppsrätter. Det väcker frågan om detta verkligen är den mest effektiva klimatåtgärd som står att finna. Om så är fallet kan man fråga sig varför skattepengar överhuvudtaget används till andra miljöåtgärder. Om så inte är fallet måste man fråga sig varför regeringen gör på detta vis.

Sista ordet om F53?

Jag är för närvarande föräldraledig vilket tyvärr har inneburit färre inlägg på Ekonomistas, men också tillfälle att med hjälp av min ”metodologiske mentor” Fredrik Hansen reflektera över vad vi nationalekonomer egentligen håller på med. En bra utgångspunkt för sådana funderingar är Milton Friedmans essä ”The Methodology of Positive Economics” från 1953 (F53 som metodologerna kallar den). Däremot är det förmodligen skadligt om ens enda metodologiska skolning består i att läsa denna artikel, vilket jag tyvärr tror är fallet bland många nationalekonomer.

F53 skrevs som ett försvar för neoklassisk nationalekonomisk teori som redan då kritiserats för att vara alltför abstrakt och orealistisk. Det är lätt att dra en parallell till Faruk Gul och Wolfgang Pesendorfers ”The Case for Mindless Economics” som var ett mycket märkligt nutida försök att ”försvara standardteorin” genom att hävda att neuroekonomisk och beteendeekonomisk data inte är relevant för nationalekonomi. (Debatten som denna uppsats gav upphov till finns i en bok som kom ut förra året, men jag tror faktiskt att hela den debatten bör förpassas till den intellektuell kyrkogården.)

Friedman försöker hursomhelst ta udden av sin tids kritik av nationalekonomin genom att bland annat hävda att det inte spelar någon roll hur orealistiska modellantaganden är och att teorier skall bedömas efter de prediktioner som de genererar. Till exempel kanske en väldigt komplicerad matematisk optimeringsmodell på ett bra sätt kan förutsäga hur en professionell biljardspelare stöter en biljardkula, trots att biljardspelaren inte löser de komplicerade matematiska uttryck som ingår i modellen. Modellen kan alltså beskriva vad biljardspelaren gör som om (”as if”) han löste en komplicerad matematisk optimeringsmodell.

F53 för alltså fram en strikt instrumentalistisk syn på vetenskap. Modeller har vi bara för att generera prediktioner. En betydligt vanligare ståndpunkt — och i min mening betydligt vettigare — är att vi också har teorier för att förklara världen. Det är inte bara intressant att generera prediktioner, vi vill också förstå de bakomliggande orsakssambanden. Med denna syn är modellen om biljardspelaren inte godtagbar om den inte också kompletteras med en kausal mekanism som förklarar hur biljardspelaren kan bete sig som modellen. I exemplet med biljardspelaren är det rimligt att tänka sig biljardspelaren lärt sig spela optimalt genom upprepade försök och misstag. Utifrån detta perspektiv är mycket ekonomisk teori undermålig, vilket jag skrivit om tidigare. Till exempel har många modeller som bygger på så kallade rationella förväntningar (eller modellkonsistenta förväntningar) detta problem. (Det i min mening minst dåliga generella försvaret för rationella förväntningar om man övergivit F53:s instrumentalism är att det är svårt att veta vad man annars skulle anta.)

Det är många efter F53 som betonat just betydelsen av förklaringar i bemärkelsen kausala mekanismer. Bland annat har min intellektuelle idol Jon Elster framhållit detta i boken Explaining Social Behavior och i den läsvärda, men lite väl skeptiska, artikeln ”Excessive Ambitions”.

Friedman nämner inte något om kausala mekanismer i F53, men jag skulle misstänka att det finns anhängare som läser in detta i F53. En av de verkliga auktoriteterna när det gäller F53 är Uskali Mäki som har ägnat en stor del av sin forskarkarriär åt F53. I en nyutkommen bok om F53 skriver han i första kapitlet att F53 har ett väldigt rikt innehåll och föregriper många senare idéer inom vetenskapsteori, men också att den är ”obskyr, motsägelsefull och inkonsistent”. F53 innehåller enligt honom ”en samling motsägelsefulla och inkonsistenta ingredienser som kan fogas samman till en mängd olika metodologiska positioner”. För att demonstrera detta visar han i bokens tredje kapitel att det (nästan) går att läsa in en realistisk syn på vetenskap i F53.

Med tanke på hur vag och motsägelsefull F53 är och hur mycket dålig forskning den har legitimerat tycker jag helt enkelt börjar bli dags att sluta tjafsa om vad som står eller inte står i F53. En betydligt bättre utgångspunkt för fortsatta metodologiska diskussioner är Robert Sugdens utmärkta artikel ”Credible Worlds: The Status of Theoretical Models in Economics”. Sugden avfärdar F53:s instrumentalism, men också en naivt realistisk syn om att teorier är förenklingar av verkligheten.

Enligt Sugden bör nationalekonomiska teoretiska modeller ses som kontrafaktiska världar. De är snarare att betrakta som parallella universum än som abstraktioner av verkligheten. För att dessa parallella världar ska säga oss något om verkligheten måste vi ställa oss frågan om modellvärlden hade kunnat vara sann, d.v.s. om den är trovärdig i bemärkelsen att modellen belyser en mekanism som vi har goda skäl också kan vara verksam i verkligheten. Språnget från modellvärld till verklighet kräver att vi gör en induktiv inferens på samma sätt som när vi drar slutsatsen att ett fenomen som förekommer på ett par platser också  förekommer på andra liknande platser. Det kritiska här är alltså bedömningen av ”liknande” och om inferensen därmed är trovärdig. Sugden liknar detta vid hur vi bedömer trovärdigheten i filmer och romaner. Vi vet att det som händer i filmer och romaner inte är på riktigt, men vi vill ändå ofta att de ska vara realistiska, d.v.s. att det som skildras skulle kunna ha hänt i verkligheten.

Tyvärr är det inte lätt att sätta upp strikta kriterier för att bedöma en modells trovärdighet. Forskare från olika discipliner skulle säkerligen bedöma samma modells trovärdighet på olika vis, men det är kanske så det måste i vara inom samhällsvetenskaperna eftersom entydiga empiriska slutsatser ofta är svåra att dra.

Ett av Sugdens två exempel är Schellings modell för segregation som jag skrev om förra veckan. Schellings modell har inga tydliga testbara prediktioner och är samtidigt väldigt abstrakt och ”orealistisk”. Sugden menar att Schellings modell bör ses som en tänkbar värld som illustrerar en kausal mekanism — hur en svag preferens för att inte vara i liten minoritet leder till segregation — som skulle kunna operera i verkligheten. På samma sätt som vi induktivt sluter oss till att segregation förekommer i en storstad baserat på vår erfarenheter från andra storstäder, kan vi försöka sluta oss till vad som orsakar segregation i verkligheten utifrån modellen.

Hurpass trovärdig är då Sugdens modell för nationalekonomisk teoribildning? Innan du bestämmer dig om den saken rekommenderar jag starkt en genomläsning av Sugdens artikel. Det är nämligen inte lätt att göra Sugdens välskrivna och djupsinniga artikel rättvisa i ett blogginlägg som det här.

Betygsinflation på högstadiet

Tidigare har jag ju bara skrivit om betygsinflation på gymnasiet. Inför kvällens debatt har jag emellertid tagit fram lite siffror om andelen elever som går ut grundskolan med toppbetyg från grundskolan också. Det visar sig att det målrelaterade betygsystemet spelar en roll i betygsdramat. Medan andelen toppstudenter var konstant under det relativa systemet (som sig bör i ett relativt system) så har andelen toppstudenter ökat markant under den nya betygsregimen.

Under det gamla, relativa, betygssystemet som gällde fram till och med 1997 definierar jag ett toppbetyg som minst 4,9 i snitt. I det nya betygssystemet som gäller från och med 1998 är en toppstudent den som går ut med maximala 320 i meritvärde. Med denna defintion var andelen elever med toppbetyg ungefär 0,25 procent både 1997 och 1998. Mellan 1998 och 2008 ökade andelen elever med toppbetyg fem gånger (400 procent) och är nu uppe i 1,4 procent. Inte riktigt samma ökningstakt som på gymnasiet, men ändå.

Ekonomist om betygsinflation

Idag ska jag diskutera betygsinflation i programmet Skolfront, SVT2 klockan 19.30. Anledningen är dels den artikel som Magnus Henrekson och jag skrev på DN Debatt för ett tag sedan (se även här, här och här), dels Skolverkets rapport om bristande likvärdighet i betygssättningen som släpptes häromdagen. Med i studion ska även Metta Fjelkner från Lärarnas Riskförbund och Per Wirtén från Arena vara.

Vad bestämmer huspriser på lång sikt?

Att diskutera bostadspriser är tydligen något som engagerar många. Alla tycks ha sina egna teorier om vad som är avgörande, som i sin tur leder till uppfattningar om i vilken mån den nuvarande värderingen är riktig eller inte (se t ex kommentarer och diskussioner efter några av Martins tidigare inlägg).

I alla dessa diskussioner är det dock ovanligt att någon framför de argument som Robert J. Schiller nyligen tog upp i en artikel i The Economists’ Voice. Schiller menar att mycket av spekulationen kring bostadsprisers värdestegringspotential grundar sig i missuppfattningen att land skulle vara en knapp resurs, eller snarare att det finns så mycket land kvar att exploatera att detta inte rimligen kan vara en faktor som skulle påverka priset på bostäder. Han påpekar att mindre än 1 % av jordens yta är tätbefolkad och att denna siffra är lägre än 10 % även i de tätast befolkade länderna. Han gör lite överslagsberäkningar och konstaterar att kostnaden för land i snitt ligger någonstans mellan 20 och 200 dollar per person (vilket inte blir särskilt mycket pengar per år). Han för också ett resonemang om varför dessa siffror (som är för USA) på sikt borde vara approximativt korrekta globalt.  Inte heller byggkostnaderna (och de materialkostnader som ingår där) ser Schiller som ett problem inom någon överskådlig framtid. Invändningen att allt land inte är lika attraktivt avfärdas med att det på sikt kan lösas med stadsplanering.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tro (om något tycker jag kanske att dessa siffror snarast bekräftar att dessa ”fundamentala faktorer” inte har ett dyft med faktiska bostadspriser att göra) men det är definitivt ett intressant resonemang från någon som funderat mer än de flesta på det här med bostadspriser.

Intelligens gör dig vältränad!

Hoppas på högre IQ

Som alltid när någon studie rapporterar något om intelligens är media på hugget. Senast ut är ett forskarlag i Göteborg som hävdar att motion gör oss smartare (länk här). Min egen tolkning av resultaten är snarare att intelligenta personer  motionerar mer än dumma.

Fast egentligen har jag ingen aning. Och vad värre är:  det har inte forskarlaget i Göteborg heller. De har helt enkelt funnit en korrelation och som vi alla vet är korrelation inte samma sak som kausalitet.

Vad som är riktigt chockerande är att varken forskarna i Göteborg eller redaktörerna för den fina tidskriften PNAS verkar kännas vid denna uppenbara brist. Visst har de kontrollerat för en mängd bakgrundsvariabler, till och med jämfört tvillingar, men eftersom de jämförda tvllingarna både har olika intelligens och olika fysik så är det omöjligt att svara på vad som ger vad.

Till Göteborgarnas försvar kan sägas att de faktiskt redogör för en mekanism om hur motion skulle kunna påverka intelligensen. Finns det någon plausibel alternativ mekanism som skulle kunna ge upphov till den omvända kausaliteten? Tänk, tänk. Kanske intelligenta är är mer framåtblickande och uthålliga i sitt agarande sådär i största allmänhet. Det finns det faktiskt belägg för. Nog borde sådana egenskaper kunna få folk att motionera mer.

DN, Exp, BT, SVT,