Det där med statsbidrag och byråkrater

Vissa forskningsrapporter verkar ha lika många liv som katter, och dyker upp åter och åter i media. Detta gäller t ex den rapport som jag, Matz Dahlberg och Heléne Lundqvist Nilsson släppte i augusti på IFAU där vi visade att ökade generella statsbidrag ökade sysselsättningen inom den kommunala administrationen men inte i någon annan sektor. Denna uppsats användes flitigt av Svenskt Näringsliv som ett argument mot extra statsbidrag till kommunerna i följd av den ekonomiska krisen och idag citerar Timbro-ekonomer studien på DN, och säger sig ha gjort en vidareutveckling av densamma.

Själv var jag, liksom Ekonomistas-Martin och även Finanspolitiska rådet, stor anhängare av att ge mer pengar till just kommunerna för att på så sätt stävja den ekonomiska krisen. Hur kan jag tycka så och samtidigt hävda att vår forskningsrapport är gedigen och rättvisande?

Det finns två saker som gör mig övertygad om att både forskningsrapporten och regeringens politik är riktigt (i alla fall vad gäller statsbidragen). För det första så kännnetecknas den period vi studerar i rapporten av ett tämligen gott ekonomiskt läge för kommunerna. Det är knappast troligt att statsbidrag har likadana effekter i hög- som lågkonjunkturer. För det andra så har vi i en revision av rapporten undersökt hur utgifterna snarare än antal anställda påverkas av generella statsbidrag. När vi gör det finner vi att en stor del av pengarna går till t ex fritid och rekreation, infrastruktur och även barnomsorg. I figuren nedan framgår hur en krona mer i statsbidrag per capita påverkar utgifter per capita i olika sektorer. Dessutom finner vi att även lönerna i de övriga sektorerna påverkars positivt.

Bättre med generella än med riktade statsbidrag till kommunerna

1993 gjordes det svenska statsbidragssystemet om så att statsibidragen övergick från specialdestinerade till generella. Det innebar att kommunerna fick alla pengar i en påse och sen kunde allokera ut dem efter eget huvud på de olika utgiftsområdena. Tanken var dels att förenkla ett statsbidragssystem som hade kommit att bli allt mer oöverskådligt, dels tanken att kommunerna själva bäst visste hur de skulle förvalta sina medel.

Sen dess har trenden varit allt fler riktade statsbidrag, de s.k. Wärnersson-pengarna som var betingade på att kommunen ökade personaltätheten i skolan, är bara ett exempel. Att trenden har gått åt detta håll är förståligt; kommunerna ansvarar för viktiga välfärdstjänster och det krävs en väldigt tillitsfull regering för att inte vilja gå in och styra hur de gör detta. Därför är jag positivt överaskad att de statsbidrag som nu har annonserats i krisens spår faktiskt är generella och inte riktade till t.ex. skolan.

Det är nämligen så att riktade statsbidrag bara i undantagsfall faktiskt påverker kommunernas belsut på kort sikt. På längre sikt kan de däremot göra mer ont än gott. Låt mig förklara. Även om pengarna är riktade till t.ex. skolan så är det fritt fram för kommunerna att nu använda de pengar de hade tänkt lägga på skolan på något annat. Endast i de fall det riktade statsbidraget är större än den av kommunen planerade skolbudgeten kommer det att göra skillnad. I de allra flesta fall har alltså riktade statsbidrag precis samma effekter på den kommunala besluten som generella, i alla fall på kort sikt. På lite längre sikt riskerar riktade statsbidrag dels att undergräva det lokala ansvarsutkrävandet (kommunpolitiker kan alltid skylla på regeringen om kommuninnevånarna är missnöjda med politikernas beslut), dels locka kommunerna till strategiska överväganden när de fattar sina beslut (om vi inte satsar så mycket på äldreomsorgen idag så kommer vi nog få utökade riktade statsbidrag imorgon). Att kommunerna agerar strategiskt har diskuterats tidigare här på Ekonomistas. Slutsatsen av detta är att riktade bidrag kan ställa till med mer ont än gott. I de fall regeringen ändå vill styra över vissa verksamhetsområden så är det förmodligen bättre att helt enkelt centralisera dessa verksamheter.

Hög tid för statsbidrag!

Läser i Dagens Samhälle att var fjärde kommun har varslat eller kommer att varsla personal under 2009. Förutom att detta innebär att kommunanställda förlorar jobbet så kommer även den kommunala servicen därigenom förmodligen försämras.

Det är alltså hög tid att Anders Borg lättar på plånboken, så som vi och många andra med oss redan har förespråkat

Vem har egenligen makten i kommunen?

Idag presenterar IFAU en ny rapport där undertecknad tillsammans Matz Dahlberg och Heléne Lundqvist har studerat hur hur antalet anställda i kommunerna förändras då det generella statsbidraget blir större. Vi finner att då statsbidraget ökar med 100 kronor per kommuninvånare, vilket innebär cirka 6–7 procents ökade bidrag för en genomsnittskommun, ökar lägre tjänstemännen inom den centrala administrationen med hela 1,5 procent. De höjda statsbidragen verkar däremot inte leda till fler anställda inom barnomsorg, skola och äldreomsorg.

Hur ska man förstå dessa resultat, med tanke på alla röster som skriker på mer resurser till vård, skola och omsorg? Kan det vara så att de kommunala tjänstemännen tack vare sitt informationsövertag över politikerna kan styra var resurser ska hamna och på så sätt försöker minska sin egen arbetsbörda genom att anställa fler administratörer? Hypotesen känns tyvärr inte främmande.

Detta väcker frågan om vem som egentligen har makten i kommunen. Är det de folkvalda politikerna där de allra flesta är fritidspolitiker med begränsade möjligheter att sätta sig in i den kommunala ekonomin eller tjänstmännen med ett informationsövertag som bereder och föreslår vilka beslut politikerna ska fatta? Intressant i sammanhanget är att sedan 50-talet har antal folkvalda minskat samtidigt antal tjänstemän har ökat. Samtidigt har kommunerna fått ett allt större ansvar över viktiga välfärdstjänster så som skola, barnomsorg och äldrevård.

Den slutsats jag drar av detta är att det är dags att på allvar fundera över vilka uppgifter som ska ligga på vilken beslutsnivå. Är det verkligen rimligt att ansvaret för våra viktigaste välfärdstjänster ligger på den kommunala nivån? Åtminstone tycker inte jag att jag hittar svaret på detta hos Ansvarskommitténs slutbetänkande.