Det här är ett gästinlägg av Mats Persson, professor i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi på Stockholms universitet.
När man följer diskussionen i massmedia om Greklands problem får man intrycket att skuldnedskrivning och utträde ur eurosamarbetet är samma sak. Men så är det inte alls. Det handlar om två separata beslut för Grekland. Man kan välja att skriva ner statsskulden, men samtidigt behålla euron som valuta. Man kan också lämna euron, men samtidigt låta bli att skriva ner statskulden. Det finns inga ekonomiska argument för att om man väljer att göra det ena, så måste man samtidigt göra det andra.
Alla ekonomer är nog ense om att en skuldnedskrivning är nödvändig. Det är ytterst svårt för ett land att bära en skuldbörda på 200 procent av BNP – åtminstone om man måste betala en marknadsmässig ränta på lånen. En skuldnedskrivning åstadkoms då enklast genom att den grekiska regeringen ensidigt annonserar, att från och med idag skrivs alla grekiska statspapper ned med, säg, 90 procent. Även om ett sådant beslut naturligtvis är impopulärt bland Greklands långivare följer det inte, att Grekland samtidigt måste byta valuta. Låt mig göra ett par paralleller: Om jag inte kan betala mina skulder, och alltså går i konkurs, så skulle ingen påstå att jag därför måste byta valuta. Då kanske någon invänder: ”Jamen du är inte ett land!”. Det stämmer: jag är inte ett land. Men det är inte ett relevant argument i detta sammanhang.
Ta ett annat exempel: Orange Countys konkurs år 1994. Orange County, som innefattar en stor del av Los Angeles’ förorter, utgör en ungefär lika stor andel av USA:s ekonomi som Grekland utgör av Europas ekonomi (det beror lite på hur man räknar). Och ändå var det ingen som påstod att Orange County måste byta valuta i samband med konkursen 1994. Nej, att Grekland måste byta valuta om landet gör statsbankrutt – det är bara löst tal, utan några ekonomiska mekanismer bakom. Däremot kan det naturligtvis finnas ett politiskt tryck på Grekland att lämna euron om landet inte betalar sina skulder. Ett sådant tryck skulle kanske uppstå om de politiska beslutfattarna inte är kunniga i nationalekonomi, utan tror att en juridisk person (som Grekland, eller Orange County) måste byta valuta om den inte kan betala sina skulder.
Nå, hur är det då med den andra frågan? Kan Grekland lämna euron utan att göra statsbankrutt? Ja, naturligtvis. Att lämna euron är visserligen administrativt svårt i just detta fall (till skillnad från fallet med de baltiska staterna, när de lämnade rubeln) men om Grekland ändå skulle fatta ett sådant beslut finns det ingenting som säger att landet då också måste skriva om statsskulden till drachmer. Skulden har ju tagits upp i euro, och långivarna förväntar sig naturligtvis att den ska betalas i euro. Det är inte konstigare än att jag tar ett dollarlån i Handelsbanken; då väntar sig naturligtvis banken att jag ska betala tillbaks lånet i dollar – oavsett vad jag använder för valuta för mina övriga transaktioner.
Grekland kan förstås göra båda delarna samtidigt, dvs gå över till drachmer för alla statliga utgifter och inkomster, och samtidigt skriva om statsskulden till drachmer till exempelvis kursen ett till ett. Eftersom den nya valutan snabbt skulle falla på världens valutamarknader skulle detta innebära en nedskrivning de facto av statsskulden, kanske med 90 procent.
Argumentet för att skriva ner statsskulden (oavsett om man samtidigt behåller euron eller inte) är att en stor statsskuld utgör en orimlig börda på statens finanser. Argumentet mot en skuldnedskrivning är att man blir impopulär bland långivarna, och därför blir avstängd från kreditmarknaden under något decennium – precis som var fallet med Argentina år 2001. Det är en avvägning; ibland överväger fördelarna och ibland överväger nackdelarna.
Argumentet för att lämna eurosamarbetet (oavsett om man samtidigt skriver ner statsskulden eller inte) är att Grekland då får tillgång till en egen sedelpress. Man kan därför trycka mängder av sedlar, och därmed betala pensioner, statliga löner och sådant utan att behöva reformera skattesystemet. Nackdelen är naturligtvis att den följande hyperinflationen innebär, att pensionerna och lönerna ändå sänks, i reala termer. Dessutom uppstår inflationsförväntningar, och en sådan situation kan vara svår att hantera (vilket var ett av huvudargumentet när Grekland avstod från sin egen sedelpress, och gick med i eurosamarbetet, år 2001). Valet av valuta innebär därför en avvägninag. Det finns för- och nackdelar med att lämna euron; min personliga uppfattning är att för Greklands del överväger nackdelarna. Men det kan man alltid diskutera. I alla händelser är valet av valuta helt frikopplat från beslutet att skriva ner statsskulden.
Ekonomistas 
Statsbankrutt och egen växelkurs må vara två separata val för Grekland, men ECB m.fl. måste ju inte acceptera stater som misslyckas med att sköta sina statsfinanser som medlemmar i den monetära unionen. Om en statsbankrutt utan Grexit alls hade varit acceptabel för resten av EMU, borde inte detta ha genomfört redan för länge sedan?
> ECB m.fl. måste ju inte acceptera stater som misslyckas
> med att sköta sina statsfinanser som medlemmar i den monetära unionen
Det är riktigt. Om de politiska beslutsfattarna är okunniga i nationalekonomi kan de få för sig, att en stat som gör statsbankrutt måste sparkas ut ur den monetära unionen. Men, som sagt, det finns inga ekonomiska argument för att för att sparka ut en sådan stat. Precis som det inte fanns några ekonomiska argument för att sparka ut Orange County ur dollar-området 1994.
Som du skriver borde en statsbankrutt borde ha varit genomförd för länge sedan. Min personliga åsikt är, att Grekland borde ha gjort en ordnad statsbankrutt redan 2010 eller 2011. Ett argument för en sådan statsbankrutt finns i denna SvD-artikel: http://www.svd.se/greklands-skuld-skapar-hat
Det finns också andra argument. Varför valde då Grekland, trots alla goda argument, att inte göra statsbankrutt? Det kan man naturligtvis diskutera. En del av argumenten tas upp i boken “Den europeiska skuldkrisen” (SNS Förlag, Stockholm 2012).
Men tror du att en statsbankrutt utan Grexit är ett REALISTISKT alternativ?
Grekland har ju redan de facto gjort en statsbankrutt våren 2012, då de skrev ner värdet på statsobligationer. Men nu är situationen åter ohållbar och det är dags för ännu en statsbankrutt.
“Varför valde då Grekland, trots alla goda argument, att inte göra statsbankrutt?”(2010).
Den gamla delvis korruptionssmittade regeringen är/vill vara en del av det europeiska etablissemanget. En bankrutt hade sannolikt inneburit “paria-stämpel i de fina kretsarna och förmodligen också ökat skammen ytterligare liksom det inhemska hatet mot denna lilla makt-
elit i landet.
Nu tror jag man tvingas till val(folkomröstning) om vilken väg man ska gå då man inte tycks ha några möjligheter att uppfylla väljarnas mandat. Dock tycks kreditorerna ha mjuknat lite grann?
Klart att Grekland skulle gjort statsbankrutt och lämnat euron 2010. Grekland har varken ekonomisk bas eller produktivitet att stanna kvar(också på sikt utan skulder). Euron ska ses som en guldmyntfot(Maastricht-kriterierna) där deltagande länder har sin egen valuta(statslånen) peggad till en andra valuta(euron). När ekonomin kraschar faller valutan, dvs räntan stiger på deras obligationer. För vad är inte statsobligationer annat än valuta med ränta! ECB bryter förstås mot sina egna regler om köp av medlemsländernas obligationer. Det är ELA´n är tänkt som krisfinansiering. Inget annat. F.ö är ECB´s(eller de två fonderna´s) säkerheter inte fullgoda(jmf FED´s köp av CDO´s t.ex).
Alla växelkurs-samarbeten har spruckit. Först när alla 19 skulderna överförs till en skuld(t.ex EU-Bond) kommer euron att funka. Tyvärr har dessa EU-byråkrater valt den “odemokratiska” vägen genom att först införa euron utan en federal skatteunion(väljarna sade ifrån) för att senare under utpressnings- former i en framtida kris skapa den federala arbetsplats de alltid drömt om. Nu är deras jobb hotade.
Romani Prodi kunde inte uttryckt det bättre: “det kommer en dag och en kris då vi kan skapa det som inte går att skapa idag pga folkviljan”. Arbetet att skapa en fullständig federation pågår i skymundan utan att media och våra egna politiker för en dialog om vad sker! Mycket illa anser jag.
Tack! Äntligen en sida att hänvisa till!
Fattas bara en förklaring på varför Grekland hamnade i en situation där hela landet samtidigt utsattes inte bara för en finansiell kris utan även hög priskonkurrens, dels på varor som konsumerades inhemskt samt på deras nationella ekonomi den så viktiga turstnäringen.
Grekland var nr 1 i världen i turism-bnp/capita före euron
Efter euron är Turkiet nr 1 och Grekland nr 16.
Mao, hög tid att jag söker upp den statistiken. Tackar för informationen!
> Men tror du att en statsbankrutt utan Grexit är ett REALISTISKT alternativ?
Menar du POLITISKT REALISTISKT? Nja, det vet jag inte. Det kan hända att beslutsfattarna inom EU har fått för sig att ett land som gör statsbankrutt måste sparkas ut. Det har jag dock ingen kännedom om. Jag observerar bara att det inte fanns några beslutsfattare som hade fått för sig något sådant i USA 1994.
Eller menar du EKONOMISKT REALISTISKT? Javisst är det ekonomiskt realistiskt. Det finns inga ekonomiska mekanismer som säger att ett land som gjort bankrutt måste byta valuta.
Låt oss definiera “realistiskt” som en sannolikhet, p(AIB), där A = “Grekland stannar kvar i EMU” och B = “den Grekiska staten går bankrutt”. Min uppfattning är att p<0.5, dvs det är inte sannolikt att Grekland kan stanna kvar i EMU givet att de går i bankrutt
> Min uppfattning är att p stanna kvar i EMU givet att de går i bankrutt
Om du med “kan stanna kvar” menar att Grekland blir (resp. inte blir) utkastat av politiska skäl – ja, då har jag ingen speciell åsikt. Politikerna kanske tror att de måste kasta ut Grekland. Men jag kan inte bedöma sannolikheten för att politikerna tror detta.
Om du i stället med “kan stanna kvar” menar att det finns något slags ekonomisk mekanism som gör att Grekland faller ut ur unionen om landet går i bankrutt ja, då håller jag inte med dig. Det finns ingen ekonomisk mekanism som tvingar ett land (eller ett county), som har gjort bankrutt, att byta valuta.
Tja, anledningen till att det inte fanns några sådana tendenser i kan ju ha att göra med att en sådan uteslutning av Orange County skulle kräva förändringar i allt från konstitutionen till delstatslagstiftning. Det finns ju andra verkligheter än den nationalekonomiska.
Dessutom finns betydligt större solidaritet mellan olika regioner i nationer än det finns mellan stater i EU. Det finns en hel uppsjö skäl till varför det är så – men inte heller detta förklaras bäst med nationalekonomi.
Kan beslutsfattarna vara kunniga i nationalekonomi och ändå sparka ut Grekland ur EMU, alltså även om de inser att de inte måste göra det pga. tvingande ekonomiska mekanismer när Grekland har gjort statsbankrutt? EMU har ju egentligen aldrig handlat så mycket om nationalekonomi, hur kunniga beslutsfattare än må varit så har andra saker varit viktigare.
Beslutsfattarna kan naturligtvis sparka ut Grekland av en massa olika skäl. Men det finns inga ekonomiska argument för att göra det.
> Det finns “Inga ekonomiska argument” för att inte tillåta länder som inte är kapabla att sköta sina statsfinanser att delta i en monetär union med länder som bedriver en hållbar finanspolitik.
Så Maastrichtkritererna gällande statsskuld och statsbudgetunderskott, var de tagna ur luften? Och vad händer med den gemensamma valutan när nästa land i unionen närmar sig en statsbankrutt?
@Mats P skriver:
“…..finns det ingenting som säger att landet då också måste skriva om statsskulden till drachmer. Skulden har ju tagits upp i euro, och långivarna förväntar sig naturligtvis att den ska betalas i euro.”
Visst förväntar sig kreditorerna betalt i euro men om jag inte missminner mig kan Grekland i vissa fall välja att överföra vissa skulder som är skrivna under t.ex brittisk lag till drachma EFTER t.ex en omedelbar devalvering via marknaden, typ 50%. En hel del av de nya obligationerna under rekonstruktionen skrevs enligt utländsk, framförallt brittisk, lag. I de flesta fall har det missgynnat Grekland inför ev. kommande defaults/rekonstruktioner.
Grekland´s skulder fördubblades f.ö efter euro-starten(0,8 dollar till 1,6 dollar vid toppen).
> Visst förväntar sig kreditorerna betalt i euro men om jag inte
> missminner mig kan Grekland i vissa fall välja att överföra vissa
> skulder som är skrivna under t.ex brittisk lag till drachma
Ja, det finns en sådan juridisk möjlighet. Men det är icke desto mindre de facto en statsbankrutt. Om skulderna är skrivna under grekisk lag kan långivarna inte stämma grekiska staten vid en utländsk domstol (vad det nu har skulle spela för roll). Om skulderna är skrivna under t.ex. brittisk lag kan långivarna stämma grekiska staten inför en brittisk domstol – men även om långivarna skulle vinna en sådan process kan de ju inte i praktiken kräva in pengarna i alla fall.
Jag betraktar de där resonemangen (om vilket lands lag som ska gälla) som juridiska spetsfundigheter utan större ekonomisk betydelse. På senare år har nog nästan alla grekiska obligationslån skrivits under brittisk lag, eftersom det ger långivarna en lite bättre chans att kunna stämma den grekiska staten. Men full betalning, i den valuta som lånen är skrivna i, kommer långivarna ju ändå inte att få.
Ja, vid en statsbankrutt som du skriver. Men läget blir annorlunda vid default och rekonstruktioner antar jag(prioritetsordning, pari passu etc). Men som du själv skrev kan de få skulder devalverade via drachman och då fortsätter villkoren att spela roll.
Betr ett Grexit så anser vissa jurister att Grekland också måste utträda ur unionen! Det låter inte sannolikt eller vidare bra bara för att ett utträde ur euro-samarbetet inte finns reglerat i “lag”.
> Så Maastrichtkritererna gällande statsskuld och statsbudgetunderskott,
> var de tagna ur luften? Och vad händer med den gemensamma valutan
> när nästa land i unionen närmar sig en statsbankrutt?
Ja, just de reglerna, och deras precisering i 1997 års Stabilitetspakt, var inte genomtänkta. Exempelvis var ju idén om att ett land som hade dåliga finanser skulle tvingas betala en straffavgift (och därigenom få ännu sämre finanser) inte implementerbar. Så här i efterhand ter sig detta tämligen självklart, men då var det ju inte så många som tänkte på det.
Däremot var regeln om “no bail out” viktig och borde ha följts. I kapitel 12 av “Den europeiska skuldkrisen” diskuteras dessa frågor. Där skisseras hur en valutaunion utan några tak på statsskuld och budgetunderskott, men med “no bail out”, skulle kunna fungera i praktiken.
Ett land med irreversibel fast växelkurs/inom en monetär union har starka incitament att bedriva en alltför expansiv finanspolitik eftersom kostnaderna (i termer av räntor och växelkurs) kan spridas ut över alla länderna i den monetära unionen. Man får en sorts free-riding. Denna effekt finns såväl i grundmakro bokrn av Blanchard som i flertalet forskningsartiklar (Chari and Kehoe, 2008, Aguiar et al.2014, Suzuki 2014). Formella restriktioner för hur expansiv finanspolitik ett land får bedriva inom ramen för EMU härrör sig rimligen från den enkla grundtanken – utanför en monetär union bär varje land sina egna kostnader för eventuell icke hållbar finanspolitik, medan alla länderna inom en MU får betala för ett enskilt medlemslands synder. Alltså vill man inte ha med länder som bedriver ansvarslös finanspolitik (Grekland) i sin fina monetära union.
> Ett land med irreversibel fast växelkurs/inom en monetär union har
> starka incitament att bedriva en alltför expansiv finanspolitik eftersom
> kostnaderna (i termer av räntor och växelkurs) kan spridas ut över alla
> länderna i den monetära unionen. Man får en sorts free-riding.
Nej, nej. Du har missförstått mekanismen. Ett land inom en valutaunion som börjar låna för mycket får självt bära bördan av detta genom att räntan på det landets statsobligationer (som är denominerade i den gemensamma valutan) drivs upp. Se till exempel hur räntan på grekiska statsobligationer låg flera procentenheter över den tyska räntan under 2000-talets första år, fram till krisen. Detta är speciellt tydligt under åren 2008-20010 (diagram över olika länders räntor inom EMU finns i “Den europeiska skuldkrisen”, sid 37 och sid 74. Läs även texten i samband med dessa diagram; där diskuteras hur räntan påverkades de relevanta åren). Marknaden var således effektiv, i den meningen att den bestraffade de länder som misskötte sin finanspolitik inom valutaunionen. Om du inte tror mig, trots datas vittnesbörd, återkommer jag gärna till en utförlig diskussion om just denna fråga.
Idag ligger räntan på grekiska statsobligationer på mellan 20 och 30 procent, medan räntan på spanska obligationer ligger en betydligt lägre nivå (men fortfarande någon procentenhet över räntan på tyska obligationer). Man kan således inte hävda att alla länderna inom en valutaunion får samma ränta.
Det blir alltså ingen “free riding” inom en valutaunion – det ser marknaden till. Den enda mekanism som skulle kunna skapa free riding av det slag du nämner är en politik där de andra länderna (eller ECB) stiger in och stödköper det misskötta landets statsobligationer, och därmed driver ner räntan under marknadsnivån. Därför är en regel om “no bail out” viktig för att valutaunionen ska fungera.
Personligen anser jag att marknaden inte blev riktigt effektiv förrän (efter) “det small”. Banker och andra finansinstitut var alltför länge inriktade på att handla upp t.ex alla “periferi-staters” statslån mot tysk nivå för att styrräntan var gemensam. Alla statsobligationer ansågs “lika riskfria” per se (AAA) och hade samma kapitaltäckningskrav, dvs noll trots “no Lender of Last Resort”. En riskfylld strategi skulle det visa sig men likväl mycket lönsam under lång tid. Bankerna skaffade sig högavkastande långa PIIGS-obligationer som reserver redan före eurons sjösättning och var det inte så att en del av förklaringarna till större prisskillnader i början av 2000-talet delvis berodde på den mindre finanskrisen 2001-2002 varefter ränte-spreaden mot Tyskland åter minskade?
Man kan också vända på det och konstatera att Grekland fick låna till villkor som aldrig varit möjliga utan euron. Inte minst genom att som Mats säger att det fanns en mindre men signifikant spread mot t.ex Bunds. Motivet: Stabilitetspaktens krav. Och bankerna själva såg till att Greklands ränta blev relativt låg och stabil före euro-anslutningen(konvergenskrav). Bankerna har enligt min mening “lika stor” skuld till Greklands situation. Men de kom som vanligt billigt undan.
<Nej, nej. Du har missförstått mekanismen. Ett land inom en valutaunion som börjar låna för mycket <får självt bära bördan av detta
Länder inom en valutaunion har definitionsmässigt samma valuta. Denna valuta är kopplad till alla ländernas räntor via öppen ränteparitet. Dessutom har länderna samma korträntor.
Det har indikerats från vissa håll från EU-toppar att EU har någon slags skyldighet(moraliskt?) att hjälpa till med “bryggfinansiering” om Grekland går ur euro-samarbetet. Kanske någon vet mera?
En skuldavskrivning gör nog att Grekland kastas ut från Eurosamarbetet. Däremot kan Grekland fortsätta att ha Euron som valuta utan att vara med i klubben. Finns en del stater i närheten som har det så.
Ja, det är en intressant tanke. Även om Grekland skulle kastas ut ur klubben kan naturligtvis landet fortsätta att använda sig av euro i sina transaktioner – det kan ingen förhindra. Den enda skillnaden mot att vara en “riktig” medlem av klubben blir då att Grekland inte längre har någon rösträtt inom ECB och inte får någon del av ECB:s vinst, det s.k. seignoraget.
> rttck says:
> Personligen anser jag att marknaden inte blev riktigt effektiv förrän
> (efter) ”det small”. Banker och andra finansinstitut var alltför länge
> inriktade på att handla upp t.ex alla ”periferi-staters” statslån mot tysk
> nivå för att styrräntan var gemensam.
Det stämmer inre. Den grekiska räntan låg en bra bit över den tyska flera år innan det small. Med tanke på att Grekland hade förfalskat sina nationalräkenskaper (så att ingen utomstående visste hur dålig Greklands situation verkligen var) måste man säga att marknaden visade anmärkningsvärt stor insikt om problemen. Under 2009 och våren 2010, dvs månaderna innan förfalskningarna avslöjades, steg den grekiska räntan kraftigt. Marknaden blev således mer och mer misstänksam mot Grekland. Då ingrep vid ett par tillfällen ECB och stödköpte grekiska statspapper för att “räntan var alltför hög”.
När sedan förfalskningarna avslöjades våren 2010 steg naturligtvis räntan ännu mer – helt enligt läroboken. Då ingrep ECB och EU-fonderna för att stödköpa grekiska statspapper i stor skala, och “Greklandskrisen” blev ett faktum.
Sammantaget måste man säga att marknaden fungerade ganska bra åren före krisen. Det där talet om att marknaden erbjöd Grekland alltför billiga lån har inget stöd i verklighetens data.
Mats, du tänker på Goldman-swaparna som “de förfalskade nationalräkenskaperna” antar jag. Hmm… ja, jag inser nu att de startade redan 2001. Ur den synvinkeln kan man inte ifrågasätta marknaden men väl Eurostat och inte minst derivat-redovisningen.
Jag syftar mer på hur Greklands obligationsränta, eller övriga för den delen, kunde falla dels så lågt som de gjorde, dels i paritet(jmf med förr) med den tyska räntan trots att det fanns grund för större skillnader rent nationalekonomiskt men även att marknaden visste att EMU saknade en riktig centralbank(och Greklands historiska track-record). Jag hävdar att marknadens aktörer gick i flock precis som vid vanliga tillgångsbubblor. Att det handlade om “riskfria” statsobligationer förstärkte denna felprissättning. Kalla det en “politisk övervärderad premie” om du vill. Banken vill alltid(numera) maximera vinsterna på marginalen. Här ansågs det riskfritt. Och tyvärr fanns det alltför få ekonomer som kritiserade eurokonstruktionens verkan i marknaden. Vem vill ses motståndare vid framgång? Grupptänket finns där bortsett från euro-motståndar-lägret.
ex. 10-årig Grek-obligation, ungefärlig ränteskillnad tysk Bund
1995 +12,5%, 1997 +3,5%, 1999 +3,4%, 2000-2002 <+1%, 2002-2007 +0-0,5%. hösten 2009 +1-1,5%
Bara en gång under de senaste 25 åren har Grekland uppfyllt EU-kraven om max 3% budgetunderskott. Jag tycker inte att ovanstående ränteskillnader antyder "en bra bit över den tyska innan det small". 1995 skapades euron formellt även om konversion-detaljerna återstod. Men likafullt blev det starten för banker att börja handla ner t.ex de grekiska räntespreadarna och hedga drachman till konversionsdatum.
Hur kommer tankarna om ett effektivt/optimalt valutaområde in vad gäller en eventuell Grexit?
Om man antar, vilket inte är ett väldsamt antagande, att Grekland har mycket sämre produktivitetsutveckling än övriga EZ, då borde det bli återkommande kriser i Grekland då de inte vill genomföra interna devalveringar. Borde det inte i så fall vara bättre om Grekland hade en egen valuta?
Jo, om ett land av någon anledning måste ha högre nominella löneökningar än vad som motsvaras av produktivitetsutvecklingen – då bör inte det landet ingå i en valutaunion med andra länder. Men jag vet inte om Grekland nödvändigtvis måste ha högre nominella löneökningar än vad som motsvaras av produktivitetsutvecklingen.
Grekland måste inte ha högre nominella löneökningar, men de har tagit ut större löneökningar än vad som motiveras av produktivitetsutvecklingen mm. Dessutom har grekiska staten svårt att få in skatter, Det ser inte ut som att detta kommer att åtgärdas inom överskådlig tid. Det kommer att bli stökigt.
Mikael; Det är precis så det ser ut i Grekland både före och efter euron. Se på Turkiet och Grekland och studera deras valuta-förändringar genom åren. Euron är tyskarnas bäste vän. Inga konkurrerande devalveringar längre och med tyska banker avreglerade och totalförändrade kan de sedan början av 2000 ägna sig åt annat än att finansiera den egna exporten(den gamla tyska disinflations-modellen), inkl finansiera kundernas import. Klassisk merchantilism a la Kina. Hurra!
Grekland har inte förutsättningar att vara med i valuta-område med så olika partners.
Om räntorna inom en valutaunion ska vara olika så krävs att risken för statsbankrutt skiljer sig åt mellan länderna. Alltså måste risken för en statsbankrutt vara reell för att marknaden ska prissätta risken. Det kan då vara vettigt att ha någon form av institutionella möjligheter för stater att inom ramen för eurosamarbetet faktiskt kunna gå bankrutt.
> Det kan då vara vettigt att ha någon form av institutionella möjligheter
> för stater att inom ramen för eurosamarbetet faktiskt kunna gå bankrutt.
Jag håller med. Men man kan nog hävda att sådana institutionella möjligheter redan finns. Se t.ex. den partiella bankrutt som Grekland gjorde, under mycket ordnade former, i april 2012. Då skrevs en del av statsskulden ner.
Problemet är bara att den nedskrivningen var alltför liten, och alltför sen. Den borde ha gjorts redan 2010. Då skulle en stor del av dagens problem ha kunnat undvikas.
Vad jag menar är en institutionell beredskap att hantera de problem som uppstår i banksektorn vid en statsbankrutt. Då menar jag främst rekapitaliseringen av de inhemska banker som definitivt kommer att gå omkull när staten går i konkurs. Idag finns denna möjlighet i och med stabilitetsfonderna, men den fanns inte 2010. För övrigt håller jag med om att statsskulden borde skrivits ner betydligt mer än den gjordes 2012 och det borde gjorts tidigare. De franska och tyska banker som lånat ut pengar till Grekland hade då fått ta sina förluster och om de gått omkull fått övertas av dessa länders stater.
Konstigt inlägg. Det är väl ingen som påstått att det finns tvingande ekonomiska skäl för att Grekland måste lämna euron vid en statsbankrutt? Klassiskt halmgubbeargument.
Däremot finns det mer eller mindre tvingande politiska skäl till att Grekland måste lämna vid en statsbankrutt. Naturligtvis är det fullt möjligt att vara nationalekonomiskt bevandrad och samtidigt inse att de tvingande politiska realiteterna är sådana at Grekland måste kastas ut.
Det är också uppenbarligen möjligt att vara nationalekonomiskt bevandrad såsom Mats Persson och vara fullkomligt oförstående för den andra stora parametern i sammanhanget – nämligen politiken.
En uppsjö skäl till varför det är politiskt omöjligt att låta Grekland vara kvar vid en statsbankrutt:
– Tyska, nederländska, österrikiska och finska väljare kommer bli fly förbannade och kan antas ta sin tillflykt till anti-EU-partier.
– Väljarkollektiven i de fattigare medlemmarna i EU-zonen kommer bli vansinniga på att man kan ge det betydligt rikare Grekland skuldnedskrivningar på tusentals miljarder för att grekerna ska kunna behålla förmåner som dessa väljare inte åtnjuter.
– De etablerade partierna i Spanien och Italien har investerat mycket i att följa EMU-zonens råd och utmanas av anti-EU-partier. Om det visar sig att det enda man behöver göra för att bli av med sin statsskuld i EMU är att rösta fram ett antietablissemangsparti sitter dessa etablerade partier naturligtvis löst.
Men du har naturligtvis rätt i det totalt ointressanta konstaterande att det inte finns något nationaekonomiskt skäl till att Grekland inte kan göra bankrutt och behålla euron. Detta är ett i stort sett lika ointressant konstaterande som att det inte finns något kulturgeografiskt eller kvantfysikaliskt skäl eftersom alla de intressanta och relevanta skälen till hur dramat utspelas står att finna i den politiska sfären.
> Men du har naturligtvis rätt i det totalt ointressanta konstaterande
> att det inte finns något nationaekonomiskt skäl till att Grekland inte kan
> göra bankrutt och behålla euron. Detta är ett i stort sett lika ointressant
> konstaterande som att det inte finns något kulturgeografiskt eller
> kvantfysikaliskt skäl eftersom alla de intressanta och relevanta skälen
> till hur dramat utspelas står att finna i den politiska sfären.
Synd att alla inte är lika kloka och klarsynta som du. Många människor jag pratat med har trott att det finns något djupt nationalekonomiskt skäl till att Grekland måste lämna euron om landet skriver ner sin statsskuld. Och när jag har berättat för dem att det inte finns något sådant skäl har de blivit ganska konfunderade, och inte riktigt trott mig…
Du går alltså till storms på Ekonomistas mot “Många människor jag pratat med” och gör dessutom antagandet att politikerna inte förstår nationalekonomi när det snarare tycks handla om att du inte förstår politik?
Om det faktiskt fanns en stor grupp människor av någon slags relevans som tror att det finns tvingande nationalekonomiska skäl så vore det ju klädsamt om du åtminstone citerade några av dem för att så att säga belägga att det problem du går till storms mot över huvud taget finns?
Till dess du gör det så framstår ditt inlägg bara som en stor halmgubbe.
> Annika Alexius says:
> Länder inom en valutaunion har definitionsmässigt samma valuta.
> Denna valuta är kopplad till alla ländernas räntor via öppen ränteparitet.
> Dessutom har länderna samma korträntor.
Ja, så är det. Men om länderna inom valutaunionen skiljer sig åt vad gäller risken för statsbankrutt blir räntorna olika. När vi härleder uttrycket för öppen ränteparitet på makrokursen säger vi alltid: “Låt oss bortse från konkursrisken för enkelhets skull”
När det gäller greklandskrisen kan man inte bortse från riksken för statsbankrutt. Det gjorde inte heller marknaden; givet den information som fanns tillgänglig under åren närmast före 2010 (när de förfalskade nationalräkenskaperna avslöjades) tycker jag att marknaden prissatte risken för en grekisk statsbankrutt på ett ganska rimligt sätt.
Nej, nej, du har missförstått mekanismen. Den gemensamma valutan reagerar även på ett enskilt lands statsfinansiella problem, vilket leder till effekter för samtliga länder inom valutaunion
> Den gemensamma valutan reagerar även på ett enskilt lands statsfinansiella
> problem, vilket leder till effekter för samtliga länder inom valutaunion
På Tysklands och Frankrikes statsfinansiella problem, ja. Men inte på Greklands. Och jag trodde att vi diskuterade Grekland i den här tråden?
Vad gäller Tyskland och Frankrike är mekanismen följande. Om bägge dessa länder är svårt skuldsatta och därför skulle vilja starta inflation (för att inflatera bort sina statsskulder) så skulle de tillsammans kanske kunna tvinga fram en sådan politik inom ECBs direktion. Därmed skulle en hög tysk och fransk skuldsättning kunna ge upphov till inflationsförväntningar, och därmed till en uppgång i de långa euroräntorna. Kostnaden för de stora länderna ansvarslösa politik lastas därför till en del över på alla medlemmar i unionen.
Men Grekland skulle inte kunna tvinga fram inflation inom ECB:s direktion. Därför skulle valutamarknaden inte reagera med ökade inflationsförväntningar på Greklands finanspolitik.
Följaktligen får Grekland ensamt bära bördan av en ökad skuldsättning, genom att marknaden åsätter en högre risk för statsbankrutt – men inte en högre inflationsrisk – på grekiska statsobligationer. Detta fungerar som en disciplinerande mekanism för små länder inom en valutaunion. Därför kan man säga att en valutaunion fungerar ungefär lika disciplinerande på små länder som att dessa länder skulle ha egen valuta. (Därmed är inte sagt att Grekland alltid skulle reagera på denna disciplinerande mekanism – varken inom eller utom valutaunionen…)
Frågan är om ens Frankrike är tillräckligt stort för att ensamt kunna kunna driva igenom en inflationspolitik i ECBs direktion, och därmed kunna inflatera ner sin statsskuld. Jag skulle nog tro, att om Frankrike ensam skulle bygga upp en stor statsskuld, så skulle nog inte marknaderna reagera med nämnvärt ökade inflationsförväntningar. I stället skulle nog enbart den franska obligationsräntan stiga – inte på grund av ökade inflationsförväntningar, utan på grund av ökade förväntningar om en fransk statsbankrutt. Men jag är inte riktigt säker på detta – kanske Frankrike är ett gränsfall.
Men Tyskland är nog tillräckligt stort för att, genom en oansvarig finanspolitik, kunna driva upp inflationsförväntningarna och därmed euroräntan. Och, som sagt, som sagt, Tyskland och Frankrike i koalition skulle säkert kunna göra det.
Ja valutan kan falla av flera skäl då euron i sig också är en halvmesyr, dvs det finns risk för att den upphör(med oöverblickbara risker)eller som krisen visade, en brist på pengar helt enkelt. Hade det funnits EN statsskuld och EN federal beskattningsrätt(dvs en transfereringsmekanism) (USA) så hade det knappast spelat någon roll om Grekland gått i kk(jmf Orange County). En svagare valuta gynnar samtidigt renodlade exportländer.
Problemet är en styrränta för alla medan räntekurvan vid t.ex kriser blir individuell, inte minst pga avsaknad av LoLR. Euron´s värde grundar sig på nettokapitalflöden till/från EMU-bankerna som i sin tur även(trading) behöver riskfria reserver/placeringar för t.ex olika likviditetssituationer. Man har handlat ner samtliga medlems-obligationer mot den tyska med den gemensamma styrräntan som grund(finansiering). Att det blir så beror på bankernas(/kundernas) räntearbitrage. Allt annat lika(inga risker) så bör alla räntor(med samma löptid) teoretiskt sett vara identiska(eg. bara i en skatteunion). I praktiken beror skillnaderna t.ex på olika val av placeringskunskap. En bank/kund som kan Portugals ekonomi bättre än den spanska köper kanske hellre mer av de portugisiska obligationerna osv. Dvs det finns skillnader i utbud/efterfrågan som inte utjämnas helt).
Min ståndpunkt som skiljer sig från Mats är att ränteskillnaderna borde varit större med hänsyn till vad du(Annika) nyss sade om “mekanismen”. Bankerna har enligt min mening inte bedömt riskerna i eurokonstruktionen för rätt prissättningar(för små ränteskillnader mht ländernas track-record, ingen LoLR osv). Detta i teorin ivf. Bankerna har först och främst sett arbitraget som drivkraften. Nu blev det bail-out för bankerna i Grek-fallet och nu vet de att det finns en större riskpremie, en befogad sådan. Affärsbankerna kommer dock aldrig att lära sig så länge de får trada med insättarnas pengar och med statliga garantier.
Vi får inte glömma bort att statsobligationen bara är valuta + ränta. Få vill köpa tillgångar i ett land vars valuta förväntas stadigt sjunka. När ECB bedriver QE så är detta inte en ökning av landets skulder(dvs ny valuta genom sedelpressen). Man byter bara obligationer mot cash. Om finansdepartementet däremot lånar upp nytt kapital under QE kan man säga att sedelpressen är med. Annars är det bara likviditetstillskott, dvs cash. Man kallar det bara för sedelpressen eftersom en riktig centralbank i teorin kan blåsa upp sin balansräkning hur högt som helst(monetär bas). Japan är på god väg.
Annars har Mats rätt så tillvida att marknadspriset alltid är “rätt” för att det är ett pris satt av marknads-aktörerna(utan att gå in på rekvisiten). Ett marknadspris är enligt min mening dock inte ett effektivt pris. Det effektiva priset kan vara nettoförluster i realekonomin t.ex efter en bubbla. Kalla det likvidiserings-effekter pga av felprissättningar. Jag stöder inte hypotesen om den”effektiva marknaden”.
Banker har lobbat in att ECB inte får trycka pengar.
Nu kan krisen inte lösas i Europa och i Grekland.
Om ECB tryckte pengar och delade ut till medlemsländerna så skulle det får fart på ekonomin.
Grekland får en del av pengarna och när tyskar får mer pengar så åker dom på semester till Grekland.
Pengar skapas genom kreditgivningen, ökar inte lånen kreditstocken så skapas det inte pengar och då kan ekonomin aldrig stimuleras.
Lösningen är att en riksbank trycker pengar och ger pengarna till staten som sen spenderar pengarna på ex infrastruktur.
Europas ekonomi förstörs av felaktiga regler.
Ett tydligt tecken på att det saknas pengar i ekonomin är deflation.
Grekland kan förbättra sin ekonomi om turismen ökar, turism är det dom kan få in pengar på, det kräver att ekonomin i EU stimuleras.
Banker har lobbat in att ECB inte får trycka pengar, nu får dom själva ta konsekvensen när många banker går omkull.
Sparpolitiken har en konsekvens som man inte pratar om, när staten sparar då tar staten inga nya lån och då skapas inga nya pengar, därför fungerar inte sparpolitiken.
Stimulanspolitik då tar staten lån och nya pengar skapas, därför kan stimulans med budgetunderskott få fart på ekonomin.
Lösningen är att staten ska ha budgetbalans och riksbanken skall vara en riksbank som trycker pengar om ekonomin har behov av mer pengar.
En riksbank skall vara en lender of last resort.
En riksbank har laglig rätt att trycka pengar och det skall en riksbank göra om det behövs.
ECB är inte längre en riktig riksbank när ECB inte får trycka pengar.
Mängden pengar måste öka hela tiden för löner och inflationen förstör värdet i våra pengar.
Befolkningen ökar och om ekonomin ska kunna växa så behövs det mer pengar.
En ekonomi i balans då skapar kreditgivningen dom nya pengarna som behövs men i en kris eller i en depression då minskar kreditgivningen och då skapas inga nya pengar.
Det kan lösas med att en riksbank tillverkar nya pengar, men nu får inte ECB trycka pengar och då kan krisen inte lösas.
En kris kan inte lösas med att minska ökningstakten av nya pengar det förvärrar krisen, en riksbank måste då öka mängden pengar.
Drar banker in krediter så minskar pengarna i ekonomin credit crunch, och det förvärrar krisen, det skall en riksbank kompensera för och tillverka lika mycket pengar som banken drog tillbaka.
Tack för inlägget. Jag har två kommentarer;
1) I samband med skuldnedskrivning 2009-10 fick de privata långivarna i gengäld in kravet att byta lag dvs. i de nya avtalen böts grekisk lag ut mot engelsk (eller US). Vad gäller ÌMF etc. kan jag nästa garantera att det inte är grekisk lag. Detta medför att det är betydig mer komplicerat än det ges sken av i inlägget ovan att genom en lagändring i Grekland kunna skriva ner skulden. Det är klart att man kan lagstifta om vad som helst, men i ett internationellt perspektiv kvarstår skulderna tills man är överens med ALLA långivarna. Min personliga bedömning är att Grekland kommer att bli indragen i rättstvister i generationer om man väljer att ensidigt skriva ner sin skuld, och under denna tid kommer man att vara “ekonomiskt isolerad”. EU/IMF skulle vara tvugna att “köpa” upp eller ge privata långivare rätt till full återbetalning – detta ser jag som uteslutet.
2) Med hänsyn till ovan och det begränsade incitamentet att skriva ner skulderna – inklusive det politiska självmord detta skulle innebära i många EU länder – är enda möjligheten (som nämns i inlägget ovan) att ge låga räntor och långa återbetalningstider. De är min uppfattning att EU/IMF är villiga att göra detta. Jag ser därför diskussionen om skuldnedskriving som lite ensidig. Det man föreslår är kanske inte “nationalekonomiskt perfekt”, men resultatet är mer eller mindre likvärdigt med den stora skillnaden att det är genomförbart (vilket ofta är en fördel).
Jag vet inte hur många gånger jag läst att Grekland inte kan betala tillbaka, men jag har aldrig sett någon motivering till detta påstående. Det är väl bara att kapa statsbudgeten med 10% (eller något) enligt osthyvelsprincipen och börja amortera.
Jaha och om osthyveln gör att ekonomin krymper ännu mer då.
Kanske nu, men på sikt studsar den tillbaka. Anta att ekonomin krympte till 70-talsnivå – dog människor av att leva på den standarden? Så vad är problemet? Även om din köpkraft ligger på 70-talsnivå så om du då bara hade råd med den enklaste TV:n och du idag också bara skulle ha råd med den enklaste TV:n så är dagens TV många gånger bättre.
För det första är det två helt olika saker att leve i en sjuttiotalsekonomi som växer till en åttiotalsekonoml och att leva i en som krymper tre decennier. Om du tånker dig depressionens USA där något liknande skedde så blev det inte så att människor plötsligt hade prylar från år nittonhundratio de fick gå från arbeten och hem.
För det andra om ekonmin krymper så växer ju skulden realt sett även om de, mot förmodan, kan betala räntorna.
Först tack för enintressant artikel. Men en fråga om vad skulle hända vid grexit.Det som skulle hända är ju att de inte längre får ge ut euro, vilket de väl inte får f.n. heller så på så sätt har de ju redan lämnat redan åtminstone temporärt. Frågan blir ju då om de skulle klara sig utan egen sedelutgivning. Om svaret är nej så vore det ju ett nationalekonomiskt tvång att lämna permanent.