Bo Rothstein: Reflektioner angående ekonomipriset till Elinor Ostrom

I det här gästinlägget skriver Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, om ekonomipristagaren Elinor Ostroms forskning och betydelsen av att hon fått priset för samhällsvetenskaplig forskning och utbildning. Avslutningsvis diskuterar han vilka slutsatser vi inte kan dra av Ostroms forskning.

Bo Rothstein

Vissa vetenskapliga pris har en slags transformativ kapacitet eftersom de förmår ändra stora vetenskapliga agendor. Ett sådant var när Douglass C. North fick ekonomipriset 1993 vilket innebar ett stort uppsving för forskning om institutionernas betydelse. Det skulle inte förvåna mig om årets pris till Elinor Ostrom kommer att få en liknande effekt. Mycket har redan skrivits om hennes remarkabla forskningsresultat från fältstudierna om människors förmåga att hantera ”allmänningar”. Låt mig bara tillägga att hon enligt min mening inte bara visat att Garrett Hardins berömda tes om ”allmänningens tragedi”, dvs att människorna drivna av sitt egenintresse tenderar att föröda de gemensamma resurser de är beroende av, inte har den deterministiska logik som han (och många med honom) ansett. Man kan också se hennes forskning som att hon har vederlagt Thomas Hobbes teori – vilket faktiskt är något ännu större. Hobbes hävdade som bekant att lämnade åt sig själva skulle människornas intressekamp leda till för alla förödande konflikter i form av inbördeskrig och annat socialt kaos. Enbart genom att överlåta makten åt en envåldshärskare (Leviathan) kunde den sociala freden säkras och människor undgå ett liv som var ”ensamt, kort, brutalt och vidrigt”. Vad Ostrom visat är ingenting annat än att demokrati inte bara är möjligt för att undvika det Hobbesianska ”allas-krig-mot-alla”, den ger i de fall hon studerat dessutom en mera ekonomiskt effektivt och långsiktigt uthålligt resursutnyttjande än vad både Hobbes hierarki och Adam Smiths ”den osynliga handens” marknad förmår skapa. Detta innebär en skarp vidräkning med de rationalistiskt (”public choice”) orienterade teoretiker som hävdat att demokrati tenderar att leda till ett förödande fördelssökande (”rent-seeking”) av egenintresserade politiker, väljare, offentliga tjänstemän och allehanda intressegrupper.

Ostroms forskning visar att det i många olika typer av lokalsamhällen på många platser på jorden finns av brukarna lokalt skapade institutioner för skötsel och nyttjande av gemensamma resurser som fungerar. I något fall kunde hon dokumentera att man lyckats vidmakthålla resursen ifråga över flera århundraden genom en och samma typ av lokal reglering. Hennes forskning har försökt besvara hur det kunnat komma sig att något som teoretiskt ansågs omöjligt i själva verket i många sammanhang visade sig vara praktiskt genomförbart? Bland annat har hon funnit att det är betydelsefullt att de som påverkas av reglerna för resursuttag och skötsel av resursen ifråga givits möjlighet att delta i besluten om både reglernas utformning och om hur regeländringar skulle ske. Till detta kom att brukarna också hade inflytande över hur regeltillämpningen sköttes och hur överträdelser skulle hanteras. Detta var en central upptäckt därför att Hardins teori hävdade att bara om resursen ifråga reglerades av en central myndighet över vilken brukarna saknade inflytande skulle den kollektiva resursen ifråga kunna bevaras. Kort sammanfattat kan man säga att Ostrom visade på att lokal demokrati var bättre för att skapa långsiktigt hållbara lösningar på detta problem än central icke-demokratisk reglering och övervakning. Eller med andra ord, Ostrom visade att inte bara Hardin utan också Thomas Hobbes hade fel.

Läsare som inte är helt unga kanske minns filmen China Town med en ung Jack Nicholson i huvudrollen och som handlar om stridigheterna om vattentillgångar i södra Kalifornien på 1920-talet. Alla jordbrukare hade intresse av att pumpa upp så mycket vatten som möjligt till sina odlingar, men om alla gjorde så skulle vattnet sina och alla drabbas synnerligen negativt. Hur var det då möjligt för aktörerna i detta av Ostrom undersökta fall att gå från ”alla-mot-alla” resursförstörande situation vad gällde vattenanvändningen till att etablera en självstyrande institution som effektivt reglerade bruket av de (stundtals mycket) begränsade vattentillgångarna. Så här skriver hon:

I varje flodområde upprättades en frivillig organisation för att åstadkomma ett forum för diskussioner ansikte mot ansikte om gemensamma problem och möjliga handlingsvägar […] Upprättandet av ett forum för diskussioner omformade strukturen på situationen från en i vilken beslut togs oberoende och utan vetskap om vad andra gjorde, till en i vilken individerna diskuterade sina valmöjligheter med varandra (ur Governing the Commons, s 138, min översättning.)

Det är således själva den demokratiska och öppna beslutssituationen som visade sig ha en avgörande roll för att förändra individernas syn på vad som låg i deras egenintresse. De hade utifrån sitt kortsiktiga egenintresse motiv att handla opportunistiskt, dvs att själv använda maximalt med vatten till sina odlingar. Men de visste också att om ”alla” agerade på detta vis skulle de alla komma att drabbas av svår vattenbrist. Försatta i en situation där de måste argumentera offentligt och därmed stå till svars för sitt handlande förändrades enligt Ostrom deras syn på problemet från att främst se till sin egen ekonomi till att i stället inse betydelsen av att hitta en lösning på hur man kollektivt skulle hantera problemet med den allmänt tillgängliga men ändliga resursen. Det centrala i detta är att processen inte skall förstås som att aktörerna kom att handla altruistsikt, utan att de istället omdefinierade sitt egenintresse så att det kom att ligga i samklang med det kollektiva intresset att inte dränera de gemensamma vattenresurserna. (Ett sätt att tolka detta i spelteoretiska termer är att spelarna kommer till insikt om att de spelar en upprepat spel och att det därmed kan löna sig att samarbeta.) Vissa filosofer har kallat detta att kravet på offentlig argumentering gör att aktörerna ”tvättar” sina preferenser. Det blir inte möjligt att bara kräva att få igenom vad som gynnar en själv utan aktörerna tvingas anföra argument som åtminstone har en potential att vara bra för kollektivet. Vad som föga uppmärksammats i diskussionen om Ostroms resultat är betydelsen av själva den öppna och demokratiska beslutsformen och att detta har starka kopplingar till vad som inte den politiska filosofin har kommit att benämnas ”deliberativ demokrati” med vilket förstår beslutsprocesser där deltagarna öppet måste diskutera alternativen med varandra. Det skall tilläggas att Ostrom från början betonat betydelsen av socialt kapital (dvs. förtroende och reciproka nätverk) för att det skall vara möjligt för aktörerna att undvika att hamna i Garrett Hardins tragiska utfall. Termen socialt kapital återfinns i Ostroms mest betydelsefulla arbete (Governing the Commons) och det förtjänar att påpekas att hennes bok kom ut tre år före Robert D. Putnams synnerligen uppmärksammade Making Democracy Work vilken satte termen på den intellektuella världskartan.

Priset till Ostrom pekar därmed på, om man skall döma av allmänt använda läroböcker, en i utbildning av ekonomer alltför lite uppmärksammad problematik. Nämligen att aktörer som handlar rationellt utifrån sitt egenintresse riskerar att, som det så vackert uttryckts av sociologen Michael Hechter, ”överlista varandra till sub-optimala jämviktslägen”. I en sådan process kommer vidare det opportunistiska agerandet att förstöra förtroendet mellan aktörerna (vem litar på någon som man en blivit överlistad av) och därmed förstörs förutsättningarna för att kunna återskapa den typ av samarbete som krävs för att hantera ”allmäningarnas tragedi”. Ostrom har hävdat att medan den rationalistiska aktörsansatsen fungerar väl för att analysera agerande på öppna marknader så är den missvisande när det gäller hur människor i allmänhet agerar när det gäller social koordinering. Ostrom har beskrivits som en ”institutionalist” men det är lika korrekt att beskriva henne som en beteendeinriktad forskare. Hon har argumenterat starkt för en beteendeinriktad ansats när det gäller att förstå det kollektiva agerandets problem och hon har ägnat mycket energi åt att med hjälp av experimentell forskning detektera hur människor beter sig när det gäller olika former av social koordinering.

Ostrom är inte nådig mot den traditionella neoklassiska rationalistiska forskningsansatsens effekter (inom såväl ekonomi som statsvetenskap) när det gäller utbildningen av studenter. Detta är vad hon anförde i sin ”Presidential address” då hon var ordförande för det amerikanska statsvetarförbundet 1997:

Vi skapar generationer av cyniska medborgare med liten tillit till varandra och än mindre till deras politiskt valda ombud. Givet den centrala roll som tillit och förtroende spelar för lösningen av allmänningens problem, riskerar vi att skapa just de förhållanden som underminerar vårt eget demokratiska styrelseskick. (s. 18, min översättning)

En första slutsats från Ostroms forskning är således att samhällsvetare bör upphöra med att enbart utgå från det neoklassiska paradigmets förenklade rationalitetsantaganden när de analyserar sociala koordineringsproblem. (I en artikel i Ekonomisk Debatt 1996 försökte jag, med hjälp av hennes analyser och några resultat från den experimentella forskningen, påvisa just denna paradox, nämligen att insikter i ekonomi inte nödvändigtvis är effektiva.)

Om Ostrom har rätt måste således något göras med vår förståelse av rationalitetsbegreppet, åtminstone när det gäller ”off the market” agerande. Mitt förslag är att gå vidare med en idé som lanserats av en annan ekonomipristagare, nämligen spelteoretikern Robert Aumann. I en rapport med titeln ”When all is said and done, how should you play and what should you you expect” har han lanserat idén om ”interaktiv rationalitet”. Det vill säga, att inte när det gäller social koordinering se rationalitet som en effekt av egenintresse som individuell nyttomaximering, utan som en effekt av aktörernas bedömning av de andra aktörernas framtida agerande. Med andra ord, aktörernas beslut om de skall agera solidariskt i en situation där en ”allmänning” skall hanteras beror i stor utsträckning på deras bedömning av ”alla de andra” aktörernas strategi. Om de litar på att de flesta andra aktörer är beredda att agera solidariskt är det rationellt att också agera solidariskt eftersom kostnaden för att i ett spel som detta uppträda opportunistiskt som ”fripassagerare” (eller med en mera adekvat term, agera förrädiskt) kan vara mycket höga. Den interaktiva rationaliteten är naturligtvis mycket mera psykologiskt komplicerad än den neoklassiska varianten och talar starkt för att vi måste hämta information om aktörernas strategier inte bara från vad som kan ligga i deras materiella intressen, utan från hur de kommer fram till sina bedömningar av ”de andra” aktörerna. Här blir sådant som de andra aktörernas tidigare agerande (”history of play”), existensen av ”kollektiva minnen” och olika slags ”heuristisk” information viktig.

En andra slutsats av Ostroms forskning är följande: För att komma åt förutsättningarna att hantera olika ”allmänningar”, vare sig de nu är gemensamma lokala vattentillgångar, ett hållbart socialförsäkringssystem, ett löneförhandlingssystem som inte låter inflationen explodera eller vår förmåga att avvärja en global klimatkatastrof, måste de ekonomiska analyserna använda sig av insikter från historia, psykologi, sociologi och kanske också statsvetenskap.

En tredje typ av slutsatser man kan dra av Ostroms forskningsresultat handlar om hur vi faktiskt bedriver samhällsvetenskaplig forskning. Till skillnad från många andra är Ostrom inte en teori-, och inte heller en metoddriven forskare. Teoridrivna forskare har, till skillnad från Ostrom, en tendens att, i de fall de alls bryr sig om empiri, enbart leta upp den empiri som de i förväg vet bekräftar teorin. De bortser, medvetet eller omedvetet, från allt som tenderar att störa det teoretiska modellbygger. Metoddrivna forskare är de som investerat så stor energi och möda i att behärska en särskild metod att de enbart anser att just deras metod är ”vetenskaplig” och därmed bortser från all information som kan uppnås med andra metoder. Istället för dessa avarter kan man karakterisera Ostrom som en i grunden problemdriven forskare. För att lösa det problem hon föresatt sig har hon använt sig av insikter från ett flertal olika teoretiska ansatser. Hon arbetar både deduktivt och induktivt. Metodologiskt är det på samma sätt – hon använder sig av ett flertal mycket olika metoder för att kasta ljus över den fråga hon vill lösa. Detta har naturligtvis implikationer för metodutbildningen inom samhällsvetenskapen som i många ämnen, enligt vad jag kunnat
erfara, nog är lite för ensidig.

Finns det då några slutsatser som man inte kan dra av Ostroms resultat? Jag skulle vilja peka på tre. Det måste framhållas att huvuddelen av hennes resultat av hur grupper lyckas hantera problem av typen ”allmänningens tragedi” avser grupper som är rätt små, starkt homogena och som under väldigt lång har kunnat ackumulera socialt kapital genom omfattande personliga nätverk. Förhoppningarna att hennes resultat är applicerbara på stora och heterogena grupper där aktörerna är anonyma för och saknar sociala kopplingar med varandra är möjligtvis ogrundade. Att gå från hur lokalsamhällen lyckas hantera sina fiskevatten till finansmarknadernas problem eller problemen med den globala uppvärmningen är inte helt enkla.

En annan missvisande slutsats gäller statens roll i detta drama. Det finns i Ostroms retorik ofta ett starkt anti-statligt och anti-hierarkiskt inslag. En del av detta är välgrundat i så motto att statliga organ och inspektörer som försökt lösa problem av typen ”allmänningens tragedi” utan att involvera brukarna oftast har misslyckats, t ex för att de saknat brukarnas kunskaper om de lokala förhållandena och för att deras åtgärder saknat legitimitet hos brukarna. Men studerar man Ostroms fallstudier mera noggrant så är detta anti-statliga budskap nog mera ett utslag av en ideologisk position. Det visar sig att för att brukarna alls skall kunna koordinera sig är de ofta beroende av att staten skapar strukturella förutsättningar för detta, t ex genom att skapa fungerande beslutsforum för brukarna och bidra till administrationen av regelsystemen. Enligt vad hon själv skriver har det i de ”lyckade fallen” varken var ensidigt politiska/centrala eller ensidigt privata/individuella arrangemang som används utan ”omfattande blandningar av offentliga och privata regleringsinstrument” .

En tredje slutsats som jag menar inte bör dras är att hennes forskningsresultat enbart har implikationer för frågor vad gäller miljö och hushållning med naturresurser. Tvärtom menar jag att hennes resultat kan kopplas till en stor mängd andra samhällsproblem som har inslag av problem av typ ”allmänning”. Gary Miller har i boken Managerial Dilemmas (på svenska, Hierarkins ekonomi), påvisat att denna slags analyser lämpar sig särskilt väl för att förstå problem med att styra företag och organisationer och den borde nu enligt min mening bli synnerligen användbar inom all företagsekonomisk utbildning. De koordineringsproblem Ostrom analyserar är legio inom all produktiv verksamhet. Själv har jag haft stor nytta av hennes analyser när det gällt att förstå hur Sverige kunde gå från svårartade konflikter till produktivt samarbete mellan arbetsmarknadens parter på 1930-talet. Jag har också försökt analysera olika socialförsäkringssystems uthållighet med hjälp av hennes ansats. Jag vill också hävda att problemen med korruption och illa fungerande offentliga förvaltningar i många u-länder bör kunna dra nytta av hennes slags analyser då system av typ rättsstat och opartiska förvaltningar kan ses som en slags ”allmänningar”. Enbart vår fantasi sätter gränser för på vilka problem man kan applicera Ostroms typ av forskningsansats.

Mer aktuell läsning om Ostrom: Ekonomistas (1 2 3), DN Opinion, DN Kultur, DN Ekonomi, SvD, Axess, Andreas Bergh (1 2), Niclas Berggren, Fredrik Segerfeldt.

Comments

  1. Erik M says:

    Hur kan man ställa ”interaktiv rationalitet” mot så kallad ”neoklassisk rationalitet”??? Aumanns rationelitetsbegrepp är ju det mest idealiserade man kan tänka sig. Han epistemiska spelteori tillskriver individer sannolikhetsbedömningar om alla möjliga utfall innan de börjat spela.

    Tvärtom är det önskvärt att hitta alternativ till Aumanss hyperrationalistiska angreppssätt. Förslagsvis hittar man sådana alternativ i evolutionär spelteori och experimentella studier av inlärning.

    Dessutom finns det ju ingen motsättning mellan att se ”rationalitet som en effekt av egenintresse som individuell nyttomaximering” och att se det som ”en effekt av aktörernas bedömning av de andra aktörernas framtida agerande.”

    I övrigt var det ett intressant inlägg

  2. davva says:

    ”Detta har naturligtvis implikationer för metodutbildningen inom samhällsvetenskapen som i många ämnen, enligt vad jag kunnat erfara, nog är lite för ensidig.”

    Jo tack, jag läser själv nationalekonomi, så jag förstår vad du menar. Bland annat Krugman och Brad delong håller också med dig.

  3. Jag gillar sågningen av Hobbes. Kontentan av hennes forskning är ju att spontant organiserade kollektiva ägarskap (företag, socialförsäkringar mm) fungerar, utan regleringar av Leviathanskt snitt.

    Men hon har därmed inte uteslutit allmänningens tragedi ur resonemanget. Vad hon visar är ju hur ”ägarna” till allmänningen (intressenterna), inför hotet från allmänningens tragedi, förmår formulera regler som gör att resurserna i allmänningen fortlever.

    Men dessa regler de uppfinner bygger på möjlighet till repression gentemot dem som bryter mot reglerna, gentemot dem som hotar resursbeståndet.

    Människorna ”löser” alltså allmänningens tragedi genom att _upphäva_ dess tillstånd som allmänning. Till en allmänning har man en ovillkorad rätt. Denna rätt görs istället om till villkorad.

    Intressenterna tar alltså ett ägaransvar över resursen, och utestänger eller kräver kompensation från den som överutnyttjar. Spontan ordning och ägarskap to the rescue alltså…

  4. Tack Bo !

    Bland allt bull man lärde sig på Handels är kanske ”public choice” bullet pinsammast.

  5. Olle Jansson says:

    Exemplet med bevattning är synnerligen väl valt i sammanhanget. Detta då det i sammanhangen går att göra jämförelser med uppkomsten av de första civilisationerna i tvåflodslandet, där just behovet att gemensamt kontrollera och reglera vattentillflödet till jordbruket troligen hade en avgörande roll i hur dessa samhällen uppkom och utvecklades.

  6. e.lind says:

    Mycket intressant inlägg Bo!

    Hobbes hypotes om statens uppkomst som ett ”allas krig mot alla” är förmodligen empiriskt felaktig. Utgångspunkten med en ursprunglig individualism är svår att belägga. Individualismen är snarare ett kulturellt fenomen skapat i Europa under medeltiden.

    Kan dock vara så att krig mellan olika sociala klaner/stammar spelat en viktig roll att skapa stater i Max Webers mening,
    dvs. organisationer med legitimt våldsmonopol över alla invånare inom ett givet territorium. T.ex. Kina brukar framhållas som ett exempel på detta.

  7. Tore E says:

    Jag vill inte gärna förstöra den goda stämningen, men måste ändå stillsamt notera att Ostroms forskning inte står i något tydligt motsatsförhållande till Buchanan, Tullock eller andra portalfigurer inom public choice-skolan. I själva verket är hon mycket populär vid George Mason University. Se t ex: http://www.marginalrevolution.com/marginalrevolution/2009/10/elinor-ostrom-and-the-wellgoverned-commons.html

  8. Christoffer Rydland says:

    Apropå Ostroms metodanvändning vore det intressant att höra både Tore Es och Bo Rothsteins tankar om doktorandutbildningen i nationalekonomi. Lars Calmfors framförde ju nyligen tankar om att komplettera denna med andra ämnen.

    Min idé är att istället att klyva programmet i två, en mer renodlad matematisk gren, en mer problembaserad där nationalekonomer får mer tid att fördjupa sig på ett empiriskt område, exempelvis beteendevetenskap eller skolfrågor. De kan då få tid att lära sig andra metoder och forskningstraditioner, eller i vart fall lära sig kommunicera bättre med andra forskare. Man skulle även lättare kunna identifiera var ett mer abstrakt/modellbaserat bidrag verkligen träffar rätt.https://ekonomistas.se/2009/10/01/smal-och-djup-eller-bred-och-ytlig/#comment-6280.

    Jag försökte även ta upp den diskussionen under https://ekonomistas.se/2009/10/12/ekonomipriset-till-ostrom-och-williamson (men det kom snabbt att handla om svenska ekonomhistorikers tillkortakommanden avseende Douglass North). Eftersom jag inte gått nuvarande program själv kanske jag missar något uppenbart. Är mitt utbildningsförslag naivt och orealistiskt?

  9. Bo Rothstein lyckas, trots att han nyligen själv skrivit om bistånd och institutioner, ignorera Ostroms stora arbete åt Sida från början av 2000-talet:

    ”International development assistance is intended to help the people living in less-developed countries overcome poverty resulting from the wide diversity of often-unresolved or poorly resolved collective-action problems. Unless development aid properly addresses the incentives of underlying collective-action problems, it will likely be ineffective or, worse, even counterproductive.”

  10. En som för 35 år sedan visade hur stat och organisation kan uppstå spontant och frivilligt är Robert Nozick i State Anarchy and Utopia. Men det är klart, radikala filosofer kan störa den mysiga stämningen på svenska universitet.

  11. Molle says:

    Tycker att Ostroms forskning verkar väldigt intressant. Nationalekonomin ska givetvis även fortsättningsvis bestå av den mer strikt ekonomistiska delen. Problemet är ju inte att detta förekommer, snarare är det bristen på andra tillvägagångssätt som bör åtgärdas. Ostroms forskning är ett steg i rätt riktning.

    Att hon får priset just nu kanske är ett tecken i tiden. Efter den ekonomiska krisen så söker politiken nya yttryck för att strukturera verkligheten. Risken är väl att Ostroms forskning kan underbygga en kommande konservativ reaktion.

    Tex. I Storbritannien växer ett konservativt svar fram med diverse ”vi måste tillbaks till det småskaliga”-argumentationer. För det, rätta mig om jag har fel, känns som att Ostroms forskning på många sätt framförallt är applicerbar på produktionsförhållanden där en enklare form av varuproduktion råder. Mer utvecklade former av kapitalistisk ackumulation med storskalig varuproduktion lämpar sig mindre för den sortens brukarföreningar.

    Skulle gärna vilja veta vad ni andra tror om det. Kan hennes teorier appliceras på modern kapitalism?

    • Peter says:

      Nej, Ostroms idéer kan inte appliceras på modern kapitalism. Ostrom har valt att studera exempel på hållbart resursutnyttjande. Modern kapitalism är inte någon hållbar form av resursutnyttjande.

  12. Tore E says:

    Hej Christoffer

    Eftersom du frågar, låt mig kort säga någonting om doktorandutbildningen i nationalekonomi.

    För det första är jag ovillig att acceptera en vanlig fast outtalad premiss för denna debatt, nämligen att ”vi” skulle kunna komma överens om hur utbildningen ”borde” genomföras överallt i världen. Detta är ett alltför hypotetiskt och/eller centralistiskt perspektiv för min smak. Saken är att studenter tenderar söka sig till de program som uppfattas som framgångsrika, och det finns inga uppenbara mekanismer som skulle tillåta ”oss” att påverka exempelvis undervisningen på toppskolorna i USA.

    För det andra är jag mycket imponerad av (och stolt över) det doktorandprogram som etablerats i Stockholm och som står sig utomordentligt väl i den internationella konkurrensen. Över åren har vi utbildat såväl strålande teoretiker som mer tillämpade forskare i världsklass.

    För det tredje är jag optimistisk när det gäller marknadens förmåga att frambringa relevant undervisning. Om tillräckligt många tror på din idé om en mer problembaserad forskarutbildning, så kommer den så småningom att erbjudas och efterfrågas. Personligen tror jag inte på någon delning dock – utan på en långsam glidning i den riktning vi sedan länge rör oss: mot mer empiri och mindre ideologi, men med ihållande höga krav på metodologisk skicklighet.

  13. Långt, men intressant och läsvärt inlägg, nu blir man verkligen sugen på att läsa Elinor Ostroms bok.

    Bara en liten of topic-fråga: bloggar Bo Rothstein nu då?😀

  14. Tyder inte trots allt ganska mycket på att demokratin – liksom alla andra styrelsesätt – är känslig för påtryckningar av diverse intressegrupper? Forskningen kring den politiska ekonomin bakom finansmarknadernas expansion pekar exempelvis med all önskvärd tydlighet på ett politiskt system som påverkades av diverse särintressen. Om man skulle vilja använda sig av Ostroms problemorienterade forskningsansats för att förstå utvecklingen på den amerikanska finansmarknaden under de senaste 20 åren, skulle man då med gott samvete kunna lägga public choice-perspektiv åt sidan?

    Jag ställer mig totalt frågande till synen att Ostrom på något sätt skulle vederlagt ”allmänningarnas tragedi”. Däremot har hon tydligt nyanserat bilden av dessa allmänningar och visat att de ofta är hårt reglerade. Dessutom har hon visat hur statsmakten både kan stjälpa och hjälpa de lokala arrangemang som finns. Om något hindrar dessa arrangemang från att uppstå så kommer ”allmänningarnas tragedi” att vara ett reellt problem.

    Rothstein anser att det finns uppenbara problem för Ostromska lösningar på växthusproblematiken och frågan om överfiskning. Det är bara att hålla med men man måste även konstatera att det politiska system som borde hantera dessa frågor på många sätt aktivt bidragit till att förvärra marknadsmisslyckandet. Och detta på sätt som låter sig förklaras med ganska enkla teoretiska modeller om intressegrupper.

    Slutligen finns det ingen anledning att romantisera vare sig de arrangemang som uppstått för att reglera allmänningarna i synnerhet eller lokal deltagardemokrati i största allmänhet. Precis som alla andra politiska arragemang är de öppna för missbruk och de kan verka kraftfullt exkluderande mot det avvikande.

  15. Nisse i Hökarängen says:

    Virginia-skolan (public choice) och Rochester-skolan (social choice) har båda hävdat att marknader tenderar att skapa positiva jämviktspunkter medan demokratin är instabil och föremål för allehanda manipuleringar. Ostroms bidrag kan tolkas som att detta ensida försvar för marknaden är ogrundat eftersom marknader kan manipuleras lika mycket eller litet som demokratiska system. Den tunga slutsatsen från hennes forskning är nog att vi tänkter fel som har en disciplin som studerar marknader, en som studerar politiken, en som analyserar sociala förhållanden och en som försöker analysera mänskligt beteende eftersom alla dessa hänger samman.

  16. Thomas Jansson says:

    Nisse:
    Fast disciplinen ekonomi handlar väl om att studera mänskligt beteende i smått och stort, på en marknad och med hänsyn till en politisk och social kontext?

  17. Christoffer Rydland says:

    Tack för svar Tore E! Det är bara att gratulera till ett framgångsrikt doktorandprogram. Det finns mycket att vara imponerad och stolt över. Säkert ligger det mycket hårt arbete bakom.

    Handelshögskolan har under Lars Bergman genomfört en stor förändring av grundutbildningen (civilekonomprogrammet). Det är ju också är en framgångsrik utbildning, som marknaden efterfrågat, såväl före som efter förändringen. Lars Calmfors föreslår nu förändringar av doktorandprogrammet i nationalekonomi. Man får väl därför konstatera att jag är i gott sällskap med både Calmfors och Bergman om att tycka att man kan förbättra även redan bra produkter.

    Förvisso kan vi trygga anta att alla glödlampor så småningom skruvas fast av marknadens osynliga händer. Till dess detta sker väljer dock många framgångsrika organisationer att ständigt stå på tå och prova nya idéer, med synliga händer. Om man sedan skall förändra försiktigt, sällan och gradvis, eller djärvt, ofta och radikalt, är en öppen fråga. Själv tror jag att riktigt bra forskningsmiljöer präglas av den senare inställningen.

  18. CR: En stillsam fråga. Om nu en forskningsmiljö är framgångsrik, varför ska man då ändra den djärvt och radikalt? Det förefaller kontraproduktivt.

    Vad gäller tudelade program så är programmen faktiskt inte enhetliga. Ett år av obligatoriska kurser följs av ett år då man väljer fritt bland de kurser som respektive universitet förmår erbjuda. En del kommer att läsa abstrakt teori och andra mer tillämpade kurser.

    Det är klart att det finns metodluckor i olika NEK-program, så även i det i Stockholm. Men programmet har åtminstone utbildning i ämnets dominerande metoder vilket är mer än de flesta andra samhällsvetenskapliga program i Sverige verkar kunna skryta med.

    Hur ser exempelvis kursutbudet ut för en doktorand i ekonomisk historia i Lund, Uppsala eller Stockholm? Eller för den delen i statsvetenskap? Förmår verkligen dessa institutioner att undervisa de blivande forskarna i det man begär av NEK. Dvs kvalificerad kvantitativ, kvaliitativ och experimentell metod, parallellt med fältarbetesmetod, doktrinhistoriska perspektiv, gedigen institutionaliakunskap från en mängd samhällsområden, utblickar mot relaterade forskningsfält och – självfallet viktigast av allt – kurser som berör olika forskningsfronter inom det egna ämnet?

    Skulle inte tro det. Men jag är genuint nyfiken på vilken metodskolning de blivande forskarna i dessa ämnen får sig till livs. Och kom inte dragande med självstudier för sånt ägnar sig faktiskt även doktorander i nationalekonomi åt.

  19. Tore E says:

    CR: Vad jag vände mig mot var tanken på hur ”man” ska organisera ”doktorandutbildningen” i nationalekonomi i stort.

    Naturligtvis måste vi som planerar doktorandprogrammet här i Stockholm hela tiden diskutera hur vi kan förbättra just SDPE. Precis nu pågår exempelvis en diskussion om huruvida vi bör byta ut en del matematik mot mer statistik/ekonometri.

    Jag tror inte att det finns anledning att för närvarande trycka in psykologi eller sociologi i de obligatoriska kurserna, men det kunde vara intressant att se om det finns efterfrågan i fördjupningsskedet – kanhända kan man börja mäta efterfrågan genom en intensivkurs eller två (Magnus Johannessons beteendeekonomikurs går ju utmärkt – är Calmfors informerad?).

    När det gäller ekonomisk historia och doktrinhistoria – som jag personligen råkar vara mycket intresserad av – så tycker jag att dessa lämpar sig relativt väl för självstudier och ovanligt illa för intensiva kurser. Lästips för nästa decennium: S.E. Finer, The History of Government vol I-III.

  20. Rutger Palmstierna says:

    En grundläggande förutsättning för den kooperativa hantering av allmänningen, som Ostrom beskriver och Bo refererar med exempel från utvecklingen av vattenförvaltning i flodområden i södra Kalifornien på 1930-talet, torde vara att det finns sociala förutsättningar att utveckla förtroende dels mellan jordbrukarna i området, dels mellan dem och staten. Detta förutsätter i sin tur att staten agerar inom ett väl definierat rättssystem som medför att statens agerande kan både förutses av jordbrukarna och av dem kan ses vara till det allmännas bästa.
    Jag gör denna distinktion mot bakgrund av den teori om orientalisk despotism, som utvecklades av den tysk-amerikanske historikern och sinologen KA Wittfogel på basis av Webers analys av Kinas och Indiens hydraulisk-byråkratiska ämbetsmanna stater och Marx syn på vad han kallade det asiatiska produktionssättet.
    Denna teori bygger på den roll konstbevattning spelar i det asiatiska jordbruket, och därmed skötseln av bevattningsanläggningarna, dvs i princip en fråga om vattenanvändning jämförbar med den i södra Kalifornien. I det system för flodkontroll som utvecklades i Kina fick de konfucianska mandarinerna en nyckelroll för att organisera massarbete. I enlighet med konfucianismens misstro mot stiftad lag kom denna stora och komplexa organisation att utnyttja hårdhänta metoder för att genomföra projekten. Att detta utspelades i starkt klan/storfamiljebaserade samhällen med svag tradition av civilsamhälle kan ha bidragit, men klara rättsregler och förtroende mellan flodområdets jordbrukare å ena sidan och staten å den andra kan inte heller ha varit särskilt väl utvecklat.
    Mot denna bakgrund frågar jag mig i vilken utsträckning en kooperativ hantering av allmänningen är kulturspecifik, och vad som i så fall kan karakterisera de kulturer där man förmått hantera allmänningen på detta förtroendefulla sätt, jämfört dem som inte gjort det.

  21. e.lind says:

    Rutger

    Ett område som kan vara intressant för din frågeställning är ämnet historisk institutionalism ( text )

    Hur trögt är ett samhälle att genomföra förändringar?
    Vad är de historiska strukturerna som hindrar eller försvårar förändringar?

    En viktig fråga framöver blir om gamla despotier som Ryssland och Kina kan införa politiska institutioner som begränsar den absoluta statens makt.

    Kanske är det inte i ekonomin eller den materiella sektorn man ska söka efter förklaringar som många ekonomer gjort. Istället kan det vara i idéerna och ideologiernas värld. Religionen (katolska kyrkan) spelade en viktig roll i rättsstatens framväxt i Västeuropa. Kyrkan var en balanserande faktor till statsmakten under medeltiden (450-1450).

    Kan det samma genomföras i Ryssland och Kina?

    Knappast, men frågan om det finns andra idésystem som kan spela denna roll? Kanske Ostroms hypotes om lokalt samarbete kan hjälpa till att lösa miljöproblemen i Kina och verka som en faktor där centralbyråkraterna i Beijing och folket har gemensamma intressen?

    Förövrigt verkar Kurt Wittfogel hypotes om orientalisk despotism sakna empirisk stöd. Hypotesen är snarare varför religionen i Kina och Ryssland inte spelat rollen som begränsning på statsmakten som den gjort i Västeuropa, Indien och Mellanöstern.

  22. En artikel från Reason, som lyfter fram Ostroms anti-etatism och förkärlek för lokala och frivilliga lösningar på problemen med allmänningar.

    http://reason.com/archives/2009/10/22/a-nobel-prize-for-showing-that

  23. e.lind says:

    Såg ett intressant kort föredrag av Elinor Ostrom:

    Going beyond the tragedy of commons

  24. Nu har även Göran Greider skrivit om Ostrom och också han drar kopplingar till Olson och Hobbes, men drar ganska annorlunda slutsatser när det gäller Hobbes.

  25. Niclas Kuoppa says:

    Rothstein inleder med att Ostrom, enligt honom, vederlagt Thomas Hobbes teori om behovet av en allomfattande makt som styr människorna.

    Men sen påminner han ändå om statens roll vid förvaltningen av gemensamma resurser:

    ”Det visar sig att för att brukarna alls skall kunna koordinera sig är de ofta beroende av att staten skapar strukturella förutsättningar för detta, t ex genom att skapa fungerande beslutsforum för brukarna och bidra till administrationen av regelsystemen. Enligt vad hon själv skriver har det i de ”lyckade fallen” varken var ensidigt politiska/centrala eller ensidigt privata/individuella arrangemang som används utan ”omfattande blandningar av offentliga och privata regleringsinstrument” .”

    Det kanske räcker med att säga att Ostrom, om inte vederlagt Hobbes teori helt, så definitivt ruckat på den genom att t ex visa på de fall generationer av brukare i hundratals år styrt utnyttjandet av gemensamma resurser. För under sådana tidsspann kan vi anta att staternas betydelse varierat.

    Men rucka teorier är gott nog i samhällsvetenskap.

    Jag har sett ett par föreläsningar med henne, senast i tisdags, och måste säga att hon är en de mest inspirerande och den mest charmerande toppforskare jag sett. En statsvetenskapens (eller närmare bestämt, den politiska ekonomins) Birgit Cullberg.

    Och en sak till. Det är intressant hur snabbt hennes genombrott 1990 märktes i kursplanerna och kurslitteraturlistorna. Jag har nog haft hennes texter i 5 delkurser på olika nivåer i olika ämnen. Jag har svårt att komma på någon annan författare som återkommit så ofta.

  26. Niclas Kuoppa says:

    Äh, glöm mitt svammel om huruvida Ostrom vederlagt Hobbes!

    Lyssna istället på intervjun med henne.
    http://nobelprize.org/mediaplayer/index.php?id=1188

    och se hennes föreläsning på Stockholms universitet från i tisdags.
    http://nobelprize.org/nobel_prizes/economics/laureates/2009/ostrom-lecture.html

  27. Ferdinand E. Banks says:

    The choice of Elinor Ostrom for a ‘Nobel Prize’ is a scandal. Her so-called research is of course worthless, but I wonder if she understands that she lives in a world where not everyone is a fool.

    She said on ‘Snillen Speculerar’ that when she was at UCLA, women were not allowed to study calculus. I am as old as Ms Ostrom, and there were women at the engineering school I attended in Chicago. I also took an advanced engineering course at UCLA, and it was obvious to me that women had studied calculus at UCLA since the stone age.

Trackbacks

  1. […] om Elinor Ostrom här, här […]

  2. […] 2009-12-21 av Robert Östling Förra helgen hade några av oss ekonomister (likt andra nationalekonomer i Stockholm) förmånen att äta middag med ekonomipristagarna. Jonas passade då på att föra vidare en fråga från min hustru som sätter fingret på en svag punkt i Elinor Ostroms tes om människors samarbetsförmåga. […]

  3. […] förtroende för varandra i samhället. Även i Nobelpristagaren Elinor Ostrom forskning är (som bekant för Ekonomistas läsare) socialt kapital centralt […]

  4. […] Läs mer: Ekonomistas1, 2, Arbetsbok, Lindenfors, Vattenbloggen, Uppsalainitiativet, Bergh, Heiti Ernits, B & P1, 2, […]

  5. […] Generellt sett så skulle jag säga att vårt samhälle stirrar sig lite blind på ekonomiska incitament när i själva verket sociala incitament kan vara långt viktigare. Detta skulle jag säga är en av huvudslutsatserna från den nobelprisbelönade Elinor Ostroms forskning. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 8 281 andra följare