Att den sociala rörligheten mellan generationer är internationellt sett hög i Sverige och de övriga nordiska länderna är välkänt bland forskare. Särskilt har jämförelser, som denna av ett nordiskt forskarlag, av inkomströrligheten i Norden och USA rönt stor uppmärksamhet. Dessa visar att barn i låginkomstfamiljer har lättare att bli medelinkomsttagare som vuxna i Norden än i USA. En populär förklaring är skillnader i utbildningssystem.
Nu har denna forskning även förmedlats till en bredare publik av Unionens chefekonom Daniel Lind i rapporten Hur långt från trädet faller äpplet? Och hur länge lever den amerikanska drömmen i Sverige? som publiceras i socialdemokraternas pågående låginkomsttagarutredning.
Lind presenterar en ganska ambitös genomgång av forskningen om social rörlighet i särskilt inkomster och utbildning, dess orsaker och utveckling i Sverige och andra länder. Förutom huvudsyftet — att visa att rörligheten är högre i Norden än i USA — vill Lind varna för att Sverige går mot minskad social rörlighet i takt med ökad valfrihet i skolväsendet, ökade inkomstskillnader och minskad omfördelning.
I stort tycker jag Linds rapport ger en balanserad bild av denna stora och komplicerade samhällsfråga. Men det finns några saker som kan diskuteras:
- Lind överdriver när han hävdar att “den amerikanska drömmen är en realitet i de nordiska länderna, men en mardröm på andra sidan Atlanten” (sid 3). Även om den amerikanska drömmen i stort handlar om att ge alla lika förutsättningar är den i hög grad förknippad med att “lyckas”, dvs att bli rik. Men just på denna punkt förefaller inte den svenska modellen ha levererat alls. I en ny studie av Anders Björklund, Jesper Roine och mig (som Lind dessutom citerar) visas nämligen att det varit mycket svårt för svenskar födda på 1960-talet i låg- och medelinkomstfamiljer att nå den yttersta inkomsttoppen. Däremot var det betydligt lättare att gå från låg- till medelinkomststatus. Ingen amerikansk dröm alltså, men väl en klassresa.
- Lind glömmer — eller “låtsas glömma” (för att travestera en känd spanare) — att det faktiskt var en socialdemokratisk regering som avskaffade ett av statens främsta medel för omfördelning och rörlighet mellan generationer: arvs- och gåvokatten (vilket skedde 2005). Men istället för att kritisera sitt eget parti väljer Lind att ensidigt angripa alliansregeringen för vad den gjort och inte gjort. Detta är olyckligt eftersom Linds partipolitiska minskar trovärdigheten för hans i övrigt intressanta genomgång.
- Innebär jämlikhet i förutsättningar alltid mer rörlighet? Inte nödvändigtvis. Vi bär alla på ärvda egenskaper, t ex intelligens, som minskar rörligheten utan att fördenskull vara tecken på ojämlikhet (mer om detta här). Lind endast snuddar vid denna centrala fråga, vilket är lite synd eftersom den påverkar hur vi tolkar de empiriska resultaten.
- Ett klargörande: Lind kallar Australiens mycket höga rörlighet en “anomali” eftersom andra anglosaxiska länder har lägre rörlighet. Förklaringen är dock enkel: Australiens rörlighet är felangiven i den OECD-rapport Lind citerar (vilket forskaren bakom den australiensiska siffran, Andrew Leigh, förklarar här).
Sannolikt kommer frågor om social rörlighet och jämlikhet i förutsättningar bli viktiga i nästa års riksdagsval. Förutom Daniel Linds rapport har även moderaterna börjat tala om rättvisa och jämlikhet (se t ex Per Schlingmann om detta). Fast ännu återstår en hel del oklarheter. Vilken politik resulterar tankarna i? Och vilket är egentligen det slutgiltiga målet: att vidmakthålla den svenska klassresan eller att göra den amerikanska drömmen svensk?
Ekonomistas 
Varför skulle inte ärvda egenskaper vara ett tecken på ojämlikhet?
Du tar ju själv upp arvsskatten som ett klassiskt medel för att öka den sociala rörligheten. Det förefaller svårt att se någon moralisk skillnad mellan att ärva pengar eller lönsamma gener från sina föräldrar och andra förfäder.
Poängen med jämlika förutsättningar brukar ju ses som att det bara är de egna valen och preferenserna som ska styra utfallet. Utjämning är legitimt med avseende på saker som vi inte väljer och inte kan påverka och nog torde gener höra till den kategorin.
Något parentetiskt vill jag nog också hävda att den “amerikanska drömmen” kommer i många former. Att verkligen “lyckas” må vara en variant men i fjolårets presidentval kunde man gång på gång få höra den blivande presidenten beskriva den som “att ens barn får det lite bättre än en själv” samt att “drömmen rinner mellan fingrarna på allt fler när det inte längre räcker med flit och hårt arbete för att nå ett medelklassliv” (fria översättningar ur minnet). Däremot tror jag aldrig han talade om den i termer av att “bli rik”.
PoP: Givet att några egenskaper går i arv, antingen via gener eller uppväxtmiljö torde enda sättet att nå maximal intergenerationell utjämning (dvs en noll-korrelation mellan föräldrar och barn) att slumpa ut inkomster. Förutom att detta är omöjligt förefaller det i sin tur att krocka med en mängd andra rättvisebegrepp. Inte minst förefaller ett sådant lotteri inte ge särskilt stora möjligheter för den enskilde att påverka sin egen livssituation. Att likställa en lägre korrelation mellan föräldrar och barn med utjämnade livschanser är därför bara sant i en viss specifik–och väldigt begränsad–betydelse av begreppet utjämning. Vilken nivå den “optimala” nivån på dessa korrelationer ligger låter sig därför inte sägas utan en närmre analys av vad som ligger bakom korrelationerna. Slump är ju inte samma sak som egenmakt.
En av anledningarna till att man kan påstå att det i Sverige finns stor social rörlighet och möjligheter till social karriär är den med jämförbara industriländer tillplattade inkomststrukturen. En inkomstökning som i andra rika industriländer är att betrakta som en löneförhöjning blir i Sverige en klassresa.
OSE, du har en viktig poäng och det också därför forskare ganska ofta föredrar att jämföra intergenerationella korrelationer snarare än elasticiteter när de studerar rörligheten i flera länder.
För att göra en “klassresa” i ett land med stor spridning krävs reltativt större inkomstlyft. En korrelation tar hänsyn till inkomstspridningen i både föräldra- och barngenerationen, vilket elasticiter inte gör.
Din kommentar handlar iofs om rörlighet inom generationer. Och man kan väl säga att samma logik gäller även där. Detta bör forskare ha i åtanke när de studerar rörlighet i percentilranker enbart.
OK. Sammanfattningsvis:
I Sverige är det lättare än i USA för en låginkomsttagare att bli medelinkomsttagare/medelklass.
Men i Sverige är det också så att de som är rika, i större andel än i USA redan är födda rika.
I Sverige kan man alltså förflytta sig uppåt till medelklass. Men sen är det stopp.
Ska bli intressant att läsa rapporten. En kommentar redan innan:
Far- och sonanalyser bygger ju av nödvändighet på historiska data, som sträcker sig rätt lång tid tillbaks. De svenska inkomstskillnaderna ändrade rätt mycket karaktär under 90-talskrisen. Tidigare var låginkomsttagare i större utsträckning löntagare med låga inkomster, sedan kom det in betydligt fler långtidsarbetslösa, långtidssjuka och förtidspensionärer i gruppen. Vi har också fått något hundratal bostadsområden som präglas av ett utbrett utanförskap, som i viss utsträckning smittar av sig på alla som bor där. Det verkar ju rimligt att tro att det är svårare att gå från en sådan uppväxt till att bli medelklass än om man växer upp med arbetande föräldrar i ett välordnat arbetarklassområde, om än med låga inkomster. Men det får vi väl knappast svar på på många år.
Så analysen säger kanske att Norden var jättebra – för 30 år sedan. Det är lite oklart vilken nytta vi har av det nu, för möjligheten att backa tiden (och politiken) finns ju inte.
Arvs- och gåvoskatten låter ju bra för att öka rörligheten. Men den kan kanske ha starkare incitamentseffekter än man först tror? Trots allt arbetar ju många av oss inte främst för att tjäna pengar till oss själva, utan för att se till att våra barn får en bra situation. Det finns kanske forskning på det, kanske skillnader mellan folk med och utan arvingar?
Andreas: Det är inte endast en historisk bild vi ser i dessa studier. De barn (oftast söner) var situation vi analyserar är nutida, dvs det handlar om hur medelålders personer idag kan realisera sina ambitioner och i vilken mån deras familjebakgrund spelar någon roll.
Fast det är klart, du har en viktig poäng att de mekanismer som styr rörligheten förändras (det visar om inte annat flera amerikanska studier).
Invandrarna som kom hit efter 1990 är sannolikt den grupp som är mest utsatt idag. Efter 90-talskrisen och det ökade trycket på välfärden från olika håll gör att unga invandrare idag kan få det betydligt svårare än unga svenskar i låginkomstfamiljer på 1960- och 70-talen att göra en klassresa. Gustav Fridolins nya bok “Blåsta” argumenterar dock för att detta inte enbart gäller invandrarbarn utan även hela den svenska 80-talistgenerationen.
Det kommer m a o finnas mycket att göra för oss forskare även framöver…
Andreas igen: du funderar över arvs- och gåvoskattens hämmande effekt på vilja att skapa förmögenheter. Det är en berättigad fråga, och den forskning du efterfrågar finns faktiskt, fast i princip bara på USA.
Men för en gångs skulle verkar resultaten peka i samma riktning, nämligen att arvsskattens effekter på förmögenhetsackumulation är liten. Elasticiteten ligger mellan 0,1 och 0,2 i de tre studier jag känner till:
– Holtz-Eakin & Marples (2001), NBER WP.
– Kopczuk & Slemrod (2001), Brookings.
– Joulafian (2006), National Tax Journal.
– Kopczuk (2007), Quarterly Journal of Economics.
Med andra ord: en arvsskatt skulle kunna göra mycket nytta och liten skada.
Men följande studie visar att högre arvsskatt minskar investeringar i familjeföretag, vilket tyder på att incitementen att sörja för barnen är viktiga.
Intressant. Ska kika på studien. Det som är intressant med jämförande länderstudier som denna är att de kan fånga upp viktiga skillnader i lagstiftning och andra breda institutionella faktorer som påverkas av arvslagstiftningen. Å andra sidan är risken också större att de inte riktigt lyckas isolera de effekter som man är ute efter.
Efter att bara ha ögnat igenom studien verkar det som om dess resultat bygger mycket på tvärsnittvariationer mellan länder samt att effekterna betingas på hur beroende av externfinansiering företagen är. Sedan verkar det som om de inte finner starka resultat för själva arvsskatten utan snarare en sorts index för arvslagarnas strikthet. Sådana indexvariabler är alltid lite luriga, men i brist på annat så är det det bästa vi har.
Hej Daniel,
Tack för dina kommentarer på min rapport om social rörlighet! Här följer några kommentarer på dina kommentarer.
1. Du säger att jag tillhör ett politiskt parti (läs: socialdemokraterna). Jag har aldrig varit partipolitiskt aktiv (eller medlem). En rättelse är på sin plats. Uppdraget av Arbetarrörelsens ekonomiska råd att skriva rapporten fick jag därför att jag under en tid har intresserad mig för ämnet, inte på grund av någon koppling som inte finns. Min fråga till dig blir självklart: på vilket parti röstar du? Med vilka glasögon tolkar du – och skriver om – världen? Kan du som docent och aktiv samhällsbloggare göra en värderingsfri tolkning av något så komplext som människan och de samhällen hon skapat? Jag menar att Gunnar Myrdal hade rätt – att samhällsvetenskapliga forskare tydligt bör klargöra sina egna värderingar (vad tycker du?). På detta sätt minskar risken för att forskarna gömmer sina politiska värderingar bakom forskningsresultaten…..forskningen riskerar annars att bli den fana under vilken man driver en personlig politisk agenda.
2. När det gäller din egen forskning om den sociala rörligheten i den allra yttersta högersvansen av inkomstfördelningen blir den för min rapport intressant när den går att jämföra på ett tillförlitligt sätt mellan länder. Ur ett moraliskt perspektiv kan man också fråga sig i vilken utsträckning som graden av social rörlighet för den rikaste tusendelen av befolkningen är av primärt intresse i en samhällsanalys. För den absoluta merparten handlar livet – och livskvaliteten – om något helt annat. I forskningen om social rörlighet tolkas den amerikanska drömmen, from rags-to-riches, ofta som rörligheten från den lägsta till den högsta kvintilen (kvartilen el dyl) i inkomstfördelningen. Jämför man den typen av rörlighet är den klart högre i Norden än i USA. Alltså: den fattige förblir fattig och den rike förblir rik i högre utsträckning i USA än i Norden. Av denna etablerade tolkning av den amerikanska drömmen är det svårt att dra någon annan slutsats än att den amerikanska drömmen i praktiken är en mardröm på andra sidan Atlanten.
3. Du tycker att min i övrigt intressanta analys (tack!) förmörkas av min ensidiga kritik av alliansens politik. Ur ett perspektiv har du en poäng, ur ett annat är du fel ute. I det första fallet kan jag säga att jag är kritisk till delar av alliansens politik (är du?). Många av de institutionella faktorer som har genererat hög social rörlighet i Sverige (och Norden) är på väg att urholkas (det är min tolkning av världen: vilken är din?) och att denna process har förstärkts av alliansens politik. Särskilt på utbildningspolitikens område fick jag (lite oväntat) stöd av den professor i nationalekonomi som kommenterade rapporten på ett seminarium den 8 april. Du är fel ute i så måtto att jag inte skulle ha invändningar mot den politik som fördes före regeringsskiftet 2006. Jag menar att den process vi nu är inne i är ett sammantaget resultat av 20 års politiska och fackliga prioriteringar. Vissa kan tycka att den lägre sociala rörlighet som jag tror vi kommer att få se om 10-20 år är ett pris värt att betala – att vi har vunnit något annat som är viktigare än försvagningen av principen om lika möjligheter. Det är så klart helt legitimt, men något jag har svårt att förlika mig med. Min bedömning är (vilken är din?) att sannolikheten att en anglosaxifiering av den svenska samhällsmodellen ökar vår konkurrensförmåga och reallönetillväxt är mindre än att den leder till lägre social rörlighet.
4. När det gäller IQ är det inte självklart att den smarte förtjänar de fördelar som han/hon har av detta. Frågan handlar om hur långt man vill gå i att skapa lika förutsättningar mellan människor. Ska man bara hållas ansvarig för och förtjäna det som man själv har kunnat påverka? Om så är fallet är det inte klart att fördelar som baseras på IQ är rättvisa. Allt sedan Nozick och Rawls har detta, som du vet, varit en central moralfilosofisk fråga för inte minst de efterkommande liberala rättighetsteoretikerna. Forskningen om social rörlighet visar att IQ har en viss betydelse, men att sambandet är svagare än vad man kan tro. I Bowles m fl 2005 sägs bland annat att “The results are somewhat surprising: wealth, race, and schooling are important to the inheritance of economic status, but IQ is a less important contributor, and the genetic transmission of IQ is even less important.” OECD och The American mobility project når samma slutsats. Det intressanta med IQ är kanske inte primärt dess strikta genetiska samband, utan hur tidigt i livet kognitiva skillnader uppstår mellan barn. Redan vid tre års ålder har man i USA visat att skillnader uppstår och att de håller i sig i vuxen ålder. Den centrala frågan blir därför: hur skapar man ett samhälle där den socialt betingade IQ-utvecklingen är så jämlik som möjligt? Gösta Esping-Andersen menar att Norden har varit framgångsrika i detta avseende, inte minst genom att samhället har tillåtits intervenera i familjen och kompensera de barn som växer upp under ogynnsamma familjeförhållanden. Den sammanhållna skolan har pekat i samma riktning. I dag ser vi att skillnaderna i hälsa ökar, att fattigdomen i allmänhet och barnfattigdomen i synnerhet pekar i samma riktning och att skolsegregeringen har ökat. Jag menar att detta är en ekonomiskt ogynnsam och orättvis utveckling (vad tycker du?) eftersom det kan komma att begränsa den sociala rörligheten för framtida generationer. Till detta ska läggas det samtida mantrat om att “fler beslut ska fattas runt köksbordet”. Detta är så klart en tilltalande idé, men kan leda till att skillnader i uppväxtvillkor förstärks. Utan att ha någon entydig uppfattning av den optimala graden av intervention i familjen (går det att ha?!) är det, menar jag, viktigt att våga tänka tanken att frihet för vissa kan leda till ofrihet för andra…..negativ frihet behöver inte vara liktydigt med människans faktiska möjligheter till självförverkligande. I vilken utsträckning tror du att människans grad av reell frihet påverkas av samhällets grad av intervention? Tycker du att samhället har ett stort ansvar för att intervenera i familjen i syfte att kompensera barn uppväxta under utsatta familjeförhållanden? I så fall, tycker du att vi i dag går åt rätt eller fel håll?
5. Tack för Andrew Leighs kommentar om rörligheten i Australien!
6. I övrigt tycker jag att din kommentar mest kännetecknas av vad den inte tar upp. Du är mer benägen att klistra politiska etiketter än att diskutera rapportens centrala frågeställningar. Det skulle vara intressant om du kunde reflektera lite kring följande frågor (utöver de ovanstående): (a) hur socialt rörligt bör ett land vara? (b) vilka institutionella faktorer förklarar den höga sociala rörligheten i Norden och den låga dito i USA? (c) vilken utvecklingsfas är vi i dag inne i i Sverige? (d) vilka är de viktigaste institutionella trenderna? (e) hur kommer det sig att det traditionella – neoklassiska – teoretiska sambandet mellan social rörlighet och inkomstskillnader – att stora inkomstskillnader skapar starka ekonomiska incitament som gynnar den sociala rörligheten – inte stämmer överens med verkligheten? (f) om teorin inte stämmer, vad är det då som får människor att prova vingarna, att ta språnget, att söka nya möjligheter – egentligen? (g) i vilken utsträckning är en hög social rörlighet en viktig konkurrensfaktor och har dess betydelse förändrats över tid? (h) i vilken utsträckning skapar inkomstskillnader i sig själva – genom den sociala speglingen i andra – sämre hälsa och livskvalitet för de med utsatta grupperna?
I samband med detta skulle det vara intressant att höra dina reflektioner och kommentarer på två citat av OECD:
(1) “Social mobility is generally higher in countries with lower income inequality, and vice versa. This implies that, in practice, achieving greater equality of opportunity goes hand-in-hand with more equitable outcomes.”
(2) Doesn´t inequality encourage people to try to do better? Our data dispel this myth to a large extent. Social mobility is low in countries with high inequality like Italy, the UK and the United States. And it is much higher in the Nordic countries, where income is distributed more evenly. This means that, in most high-inequality countries, dishwashers´sons are more likely to be dishwashers and millionaires´kids can assume that they too will be rich.”
Mvh/Daniel Lind
Utomordentligt intressant svar, Lind! Finge jag önska, kunde du utveckla följabnde (om alliansens politik)
“Många av de institutionella faktorer som har genererat hög social rörlighet i Sverige (och Norden) är på väg att urholkas (det är min tolkning av världen: vilken är din?)”
eller peka till var du skrivit mer om just detta.
Ang OECD-citaten: Jämförelser mellan norden och USA/UK/ITA säger inget om den kausala effekten av ojämlikhet på incitament och rörlighet.
Det kan finnas en tredje faktor som gör att norden har hög rörlighet och hög jämlikhet, alldeles oavsett hur orsakssambandet mellan rörlighet och jämlikhet ser ut.
/andreas bergh
Daniel, kul att du tog dig tid att läsa och kommentera mitt inlägg. Jag är ledsen över att jag på ett ställe beskrev socialdemokraterna som “ditt parti”. Jag drog den förhastade slutsatsen utifrån att du är anställd på ett fackförbund och skriver rapport åt en socialdemokratisk utredning som kritiserar alliansregeringen.
När det gäller dina övriga punkter tycker jag de, liksom din rapport i stort, innehåller många vettiga synpunkter. När det t ex gäller rörlighet till den yttersta inkomsttoppen håller jag med om att den är långt ifrån allt som bör beaktas i en rörlighetsdiskussion. Min poäng var enbart den att den amerikanska drömmen knappast handlar om att bli övre medelklass utan snarare att bli rik, att lyckas. Att amerikanska mobilitetsforskare studerat just kvintiler förklaras dessutom av begränsningar i data (amerikanska generationsdataset är relativt små och att studera mindre kvantiler låter sig inte göras). Om de skulle kunnat studera toppen på det vi gjort skulle de gärna gjort det.
När det gäller den förda politiken i Sverige har du nog bättre koll än jag på den. Återigen var min poäng enbart att du inte nämnde det politiska belsut som tillhör de mest relevanta i rörlighetsavseende, nömligen sossarnas avskaffande av arvsskatten 2005. Givet fokuset i din rapport tycker jag det hade varit en given poäng att göra.
Övriga politikområden har en mer oklar effekt på rörligheten. Du tar upp utbildning och dess segeration, och där instämmer jag i värdet av en likformig grundskola för att erbjuda lika förutsättningar i samhället i stort. Men redan när vi når gymnasienivå, och där skolvalen blir mer individuella, uppstår genast problem i hur vi ska tolka “segeration” (ökade skillnader pga att ambitiösa elever, oavsett härkomst, väljer samma (innerstads-)skolor är inte självklart ett tecken på ökad ojämlikhet).
Något förvånande nämner du inte alls en annan segregation som har effekter på rörligheten och som också är influerad av politiska orsaker: invandrarnas utanförskap. Jag och andra har redan diskuterat just denna fråga i denna kommentarstråd. Men det som återigen är noterbart är att det är just socialdemokraternas politik som misslyckats, enligt många kapitalt, med att möta invandringen. Här finns dock inte mycket forskning, men jag tror att både Mårten Palme och Anders Björklund på Stockholms universitet har planer på att beforska detta med avseende på rörligheten mellan generationer.
Avslutningsvis har jag inga klara svar på de frågor du lyfter fram i punkterna 6 och 7. Men jag tänker dock sätta mig ner och tänka över dem eftersom de är mycket angelägna. Jag instämmer dock i Andreas Berghs påpekande att vi inte utan vidare kan tolka korrelationerna mellan rörlighet och inkomstspridning i kausala termer. Dels finns statistiska hänsyn (mer sammanpressade fördelningar blir automatiskt mer rörliga för en given inkomstförändring). Det finns även djupare institutionella variabler, som t ex utbildningsväsende, som har stor effekt på båda variablerna. Men jag ber att få återkomma (i nytt inlägg) när jag har bättre svar. Men det kanske redan nu finns någon annan som kan ge mer kvalificerat svar på dessa spörsmål?
Daniel Lind – re ditt första OECD-citat: det var väl något inlägg här på Ekonomistas för ett tag sedan där Sveriges och USA:s gini-koefficienter jämfördes och Sverige hade _högre_ gini än USA.
lg: nej, Sverige har garanterat lägre inkomst-Gini än USA. I disponibla inkomster hade Sverige år 2005 0.237 och USA år 2004 0.372 (allt enligt LIS-data, se excelark här).
Däremot har Sverige en högre Gini än USA i nettoförmögenheter (se LWS-papper, tabell 9 här). Fast det är å andra sidan ganska säkert en statistik artefakt som grundar sig i en otillräcklig uppräkning från taxeringsvärden till marknadsvärden. Sveriges tre fattigaste deciler har negativ förmögenhet, något som inte finns i några andra länder (utom möjligen Danmark). Lägg därtill att svenskarna inte behöver spara till sjukvård, utbildning och (i hög grad) pension så får vi ytterligare förklaring till de relativt låga finansiella förmögenheterna hos vanligt folk.
M a o: både inkomst- och förmögenhetsspridningen, uttryckt i Gini eller andra fördelningsmått, är klart lägre i Sverige än i USA.