Traditionsenligt genomför vi nu årets omröstning om vem som kommer att få Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne (tyvärr utan Eva Mörks deltagande eftersom hon numera sitter i priskommittén). Omröstningen avslutas dagen innan priset tillkännages, dvs söndagen den 9:e oktober.
Comments
Trackbacks
-
[…] 1, 2011 by ROSIEGONLINE Came across this blog post in the Swedish blog Ekonomistas. Behind it are six researchers in economics with a passion […]
-
[…] är ytterst diskutabel och varför man – som några ekonomiprofessorer på ekonomistas tycker – ska premiera någon bara för att personen satt ihop en modell/teori som andra […]
Ekonomistas 
Kul att ni har med Kornai på listan. Mig veterligen är det endast jag som argumenterat för att han borde få priset, men jag har tyvärr inget att säga till om.
http://eastanalysis.wordpress.com/2009/10/03/dags-att-janos-kornai-far-ekonomipriset/
Anne Krueger borde annars vara en tänkbar kandidat i år.
Martin, Kornai har varit med i diskussionerna i åratal, så du är inte ensam. Men man kan spekulera i huruvida murens fall inneburit att hans bidrag blivit “daterat”. (Jag tycker inte det.)
Anne Krueger ställer jag mig dock väldigt skeptisk till som tänkbar pristagare. Vad har hennes vetenskapliga bidrag varit? Att ha myntat begreppet “rent-seeking” kanske, men det är ju snarast på anekdotisk nivå eftersom den ekonomiska beskrivningen av fenomenet redan var känt och beskrivet (av Tullock). Hon har förtjänstfullt beskrivit vikten av att förstå politisk ekonomi, men detta är om jag förstått saken rätt huvudsakligen upprepningar av redan kända tankar. Inget som borde belönas med ekonomipriset.
“conventional economics assumes that people are highly-rational – super-rational – and unemotional. They can calculate like a computer and have no self-control problems” // Richard Thaler, kul kille som moi röstade på.
Jag hoppas och tror att Paul Romer får det. Förmodligen ensam, men kanske kan det bli så att han får det tillsammans med Robert Barro och kallar det tillväxtpris. (Men så trodde jag detta — felaktigt — förra året också).
Bubblare är Eugene Fama tillsammans med Robert Shiller. Famas bidrag kring effektiva marknader är centralt för vår förståelse för hur marknader kan fungera. Shiller var först med att systematiskt visa att de inte alltid är effektiva och varför.
Man kan spekulera i hur Richard Thaler skulle känna sig om han inte får det om Shiller får det. Kanske på samma sätt som Gordon Tullock sägs ha reagerat när han fick höra att Buchanan fick priset ensam: han vomerade.
Är rädd för att flera nog skulle reagera som Gordon Tullock om priset mitt uppe i en världsomspännande finanskris – i sig ett flagranta motbevis om något på “hypotesen om effektiva marknader” – skulle gå till Eugene Fama.
Shiller har benämnt hypotesen om effektiva marknader “det största misstaget i det ekonomiska tänkandets historia”. Så det vore ju i vart fall festligt om han fick dela priset med Fama.
Lars,
Vad exakt under den nuvarande finanskrisen tycker du falsifierar hypotesen om effektiva marknader? På vilket sätt skiljer sig denna finanskrisen från de hundratals som har föregått den, och varför “motbevisar” inte dessa tidigare kriser EHM? Och, sist, på vilket sätt utnyttjade du tillgångsmarknadernas uppenbara felprissättningar till din fördel?
Jag ser mig verkligen inte som någon råbarkad neoklassiker, men i likhet med många andra som delar mitt synsätt (exvis Krugman) så ser jag inget “motbevis” hos dagens finanskris, eller finanskriser i allmänhet, och effektiva marknader.
Men är inte finanskrisen till stor del orsakad av politikers oförmåga att hålla sig inom verklighetens begränsningar och oansvariga väljare som röstar på politiker som lovar mer pengar än vad som finns tillgängligt?
Är det här beteendet något som nationalekonomer rekommenderar och inte ser någon fara i?
Eller består nationalekonomernas skuld i något annat?
Jag har ingen som helst aning vem som får nobelminnespriset, men säger Ernst Fehr, även om det känns som fel år.
Det stora problemet med den effektiva marknadshypotesen ligger troligen i att den fått centralbanker och finansmarknadsreglerare att inta hållningen “vad som finns är bra, om vi inte är helt överbevisade om att det är dåligt”.
Om man avskaffar tillräckligt många regler och mer eller mindre avreglerar finansmarknader låter man de riktigt stora bondfångarna få fritt spelrum. Guld och gröna ängar. Vackert väder. Riskfria placeringar. Allt detta utlovades och togs mer eller mindre för givet. Verkligheten blev en annan. Finansmarknaden överskuggades av regntunga moln. Minskymomentet hann ikapp drömmen om snabba cash. Ponziekonomins korthus rasade samman. Pengarna försvann och som alltid var det förlorarna som fick betala. För de som skapade grunden för bondfångeriet med sina millenistiska våtdrömmar om den perfekta, effektiva och självreglerande marknaden såg som alltid till att gå skadelösa ur leken.
Detta är den bild nobelpristagaren i ekonomi, Joseph Stiglitz, ger av för- och efterspelet till den senaste finanskrisen i sin bok Fritt fall (Leopard Förlag 2011).
Det absolut intressantaste i boken är den rejäla och rättmätiga kritik Stiglitz leverar mot hans egen yrkeskår – nationalekonomerna. För som han skriver, har ”nationalekonomin övergått – mer än de flesta ekonomer vill tro – från att vara vetenskap till att bilda den fria marknads-kapitalismens största hejaklack.” I stället för att bygga sina teorier på realistiska och relevanta antaganden bygger mainstreamekonomerna luftslott grundade på ”perfekt information” och ”rationella förväntningar”. Trots att forskning – inte minst Stiglitz egen – visat på ohållbarheten i dessa axiomatiska utgångspunkter, har de akademiska ekonomerna överlag inte ”mottagit dessa resultat med entusiasm.” De har återgått till det gamla argumentet att ”med perfekt information … är marknader effektiva, och de påstod helt enkelt att en värld med bara begränsade brister i informationen följaktligen var nästan perfekt effektiv. De ignorerade analyser som visade att redan små informationsasymmetrier kunde ha en mycket stor verkan … Ändå kunde de inte på något sätt bevisa att marknaden var nästan effektiv. Det var en teologisk ståndpunkt och det stod snart klart att inga bevis och ingen teoretisk forskning kunde rubba den.”
Mest och hårdast kritik riktar Stiglitz mot det geschäft som i ett halvsekel seglat under vetenskaplig flagg inom finansteorin – hypotesen om effektiva marknader. Stiglitz dom över ”struntpratet om perfekta marknader” är stenhård och rättvis. Jag tror att vem som helst som läst Stiglitz bok skulle bli förvånad om upphovsmannen till detta geschäft skulle premieras med ett nobelpris. Men fan vet. Priskommittén har ju tyvärr gång på gång visat prov på dåligt omdöme, så osvuret är väl bäst.
Lite tråkigt att jag, som vanligt, inte fick något svar på mina frågor.
Det hade varit trevligt om den största kritikerna av EHM i alla fall kunde ge ett endaste, i alla fall anekdotiskt, motbevis. Men inte det, nä.
Lars, du måste väl ändå hålla med om att Famas bidrag gällande förståelsen för hur information spelar roll för marknaders prisbildning har varit viktig? Även de forskare som inte alls tror att marknader är effektiva utgår från EMH i sina strävanden att hitta anomalier, dvs utfall som inte kan förklaras av traditionellt rationellt beteende eller EMH. Flera anomalier har förvisso påträffats, men intressant nog har flera av dessa därefter försvunnit efter att de inkorporerats i prissättningen.
Och det är just därför som Famas bidrag är värt att prisa; därför att han erbjudit ett vetenskapligt ramverk för hur prisbildning på finansmarknader fungerar — eller borde fungera utifrån vissa förutsättningar kring marknadsfriktioner och aktörers agerande.
Argumenten mot ett pris till Fama som pekar på att marknaderna är långt ifrån perfekta — se bara på den senaste finanskrisen! — väger därvid lätt. Och helt ovidkommande är argument som kopplar samman detta med klagomål på marknadskapitalism. Men det tror jag även du inser.
Northern Rock, Freddie Mac, Fannie Mae, Grekiska staten mfl hade alltsa overhuvudtaget inget med finanskrisen att gora?
Rätt! Romer borde ligga bäst till.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tro i år, men kanske blir det en ekonometriker den här gången (det var ju ett tag sedan).
Det är f.ö. intressant att kognitionsforskaren Peter Gärdenfors numera sitter i priskommittén (vilket jag inte tror han gjorde förut). Ska det tolkas som att priset är på väg att breddas? På lång sikt är det förmodligen nödvändigt att bredda priset till att bli något av ett allmänt pris i samhällsvetenskap, eller alternativt att inte dela ut priset varje år.
eller både och kanske 🙂
Håller helt med. Det börjar kännas som man är ute i mer alldagliga vatten och fiskar efter pristagare nu (jo, de är förstås väldigt duktiga, men det “känns” som det ska vara skillnad på väldigt duktig och “nobelprisklass”). Varje år är för mycket för ett ekonomipris.
Men även tidigare har icke-ekonomer suttit i kommittén. T ex sociologen Robert Erikson. Så jag tror inte man ska övertolka detta.
Jag tror inte att ekonomipriset kommer att förändras alls. Det kommer alltid finnas de som tycker att det var bättre förr, men även nationalekonomiämnet utvecklas och nya bidrag kommer hela tiden.
De som vill ha bredare samhällsvetenskapliga priser kan väl helt enkelt inrätta sådana priser. Att så inte skett tror jag är en indikation om att det inte finns något behov av något sådant pris. Det skulle förmodligen resultera i en massa tjafs och gnäll gällande kvotering av discipliner, vetenskapssyner mm.
Håller med om att János Kornai borde få priset.
Hans The Socialist System – The Political Economy of Communism är en lättläst introduktion till hur centralplanerade ekonomier fungerade i praktiken.
Borde vara obligatorisk läsning för alla som är intresserade av ekonomiska system och 1900-talets historia.
Något som möjligtvis talar emot Kornai är att han är ledamot av Vetenskapsakadamin. Någon som känner till om annan ledamot fått något av prisen, eller om det är uttalat så att de är förhindrade?
Tror inte det är något hinder. Gunnar Myrdahl fick priset och det är nog svårt att se någon som stått närmare ledamöterna i ekonomipris-kommittén än man vad han då gjorde.
En annan poäng att ge priset till Kornai kunde vara att han initierade termen mjuka budgetrestriktioner. Något som är högst aktuellt i dagens kombinerade finans- och statsskuldskris.
Se t.ex. den översikt Kornai gjorde med Eric Maskin och Gérard Roland:
Understanding the Soft Budget Constraint
Click to access understanding.pdf
Ett alternativ kunde vara att ge ett kombinerat pris till Kornai, Shiller och Diamond. Kornai för mjuka budgetrestriktioner, Shiller för finansiella bubblor och Diamond för bankrusning.
Jag undrar hur många av er som tror att Fama redan hade fått ett pris ifall Merton/Scholes-fiaskot och den senaste finanskrisen aldrig hade inträffat? Jag röstade på honom iaf. Tror inte att han delar med Schiller.
Krusell, hassler, mörk … Jag säger Feldtstein. Men jag vet inte om jag skulle jubla.
Ett sätt att öka skaran av kvalificerade kandidater är att börja med postuma pris. Nobels tesamente förbjuder visserligen sådana, men där nämns ju inte ekonomipriset alls. Om man kan hitta på ett helt nytt pris så borde man kunna hitta på nya regler och fortfarande låna glans av Nobels namn.
I så fall tycker jag att följande döda kandidater vore värdiga vinnare:
– Ramsey (möjligen tillsammans med Savage)
– Von Neumann & Morgenstern
– Maynard Smith
(Sedan finns ju en massa fina namnd verksamma före 1900-talet, men jag låter dem vara.)
Daniel,
Förutom Stiglitz finns det ju en drös uppburna ekonomer som mer eller mindre sågat Famas EMH i både dess starka och svaga varianter – Andrei Shleifer,. Goldberg/Frydman, Robert Haugen, Richard Thaler m fl m fl. Teorins verklighetesförankring är ytterst diskutabel och varför man ska premiera någon bara för att personen satt ihop en modell/teori som andra forskare en gång i tiden trodde var riktig och senare använt som ett slags bench-mark
övergår min horisont. Jag tycker man ska premiera teorier som visat sig vara riktiga. Att forskare en gång i tiden använde flogistonteorin som bench-mark gör den inte bättre för det.
Re prisbildningens informationsaspekter tycker jag exempelvis Hayek, Keynes och Stiglitz haft mycket mer fundamentala saker att säga än Fama.
PR. No second choice.
Jag sticker ut hakan och satsar på endogen tillväxt med Romer-Helpman-Aghion som pristagartrio.
Om det nödvändigtvis skall delas ut ett pris i ekonomi i Alfred Nobels minne anser jag att Paul Romer bör få det bland ekonomerna i listan. Gissar jag däremot vem som kommer att få det så är nog Robert Barro en lågoddsare.
Tycker det är en väl genomtänkt lista – men jag saknar framför allt Christopher Sims, Robert Hall, Angus Deaton, Jean Tirole och Lars Peter Hansen. Lev väl!
Ja, Hubert, tänkbara namn om än något tidigt för t ex Tirole och Hansen.
En annan person som folk pratar om, och som vi definitivt borde lagt till på vår lista, är Anthony Atkinson, Oxford. Hans banbrytande forskning om ojämlikhet och välfärdsfrågor med avsatamp i Atkinson (1970), JET, har format ett helt forskningsfält. Under fyra decennier har han oförtrutet utvecklat och fördjupat både den teoretiska (bl a tillsammans med Stiglitz) och empiriska (bl a m Piketty, Brandolini m fl) forskningen.
Grattis till att varit den enda som nämnde en av pristagarna!
Anthony Hopwood, LSE/Oxford, är min kandidat om han nu tyvärr inte hade gått bort tidigare i år.