Behöver vi en ny nationalekonomi?

I krisens spår har kapitalismens framtid diskuterats flitigt. En del av denna diskussion har handlat om i vilken mån studiet av ekonomin, ämnet Nationalekonomi alltså, behöver förändras. I ett av de senaste numren av tidskriften Axess argumenterar Bo Rothstein för att detta krävs. Han menar att nationalekonomisk forskning och undervisning inte tar hänsyn till att ”marknader har en inneboende logik som tenderar att göra dem självförstörande” och anser därför att det krävs ”ett grundläggande paradigmskifte i såväl forskning som undervisning” för att råda bot på detta (samtidigt som han, något paradoxalt kan man tycka, hänvisar till en lång rad Nobelpristagare i ekonomi som alla understryker vikten av att förstå regleringar och institutioners roll i ekonomin). 

Jag håller med Bo Rothstein till viss del. Det är sant att undervisningen på grundnivå ofta lägger för stor vikt vid den neoklassiska modellen (med perfekt konkurrens och full information) ofta på bekostnad av att förstå strategisk interaktion, regleringar och institutioner. Detta är inte ett problem för att denna modell skulle vara ”fel”, tvärtom är den fortsatt en överraskande bra och enkel modell för att förstå grundmekanismer på en marknad. Däremot är den tveklöst en förenkling och på så sätt är det viktigt att inte bara förstå hur den funkar utan i lika hög grad vilka dess begränsningar är. Att den nationalekonomiska forskningen skulle sakna insikter om potentiella problem med korruption, lobbyism, kartellbildning och andra försök att påverka marknadsutfallet kan jag däremot inte hålla med om. Alla dessa problem är och har länge varit aktiva forskningsområden (Robert skrev till exempel häromveckan om hur man kan se på lobbyism med referenser som går långt tillbaka i tiden). Och som sagt, Bo Rothsteins egna referenser till en lång rad Nobelpristagare borde vittna om att den dominerande synen inom forskningen knappast är att marknader är perfekta. 

På frågan om krisen lett till att vi behöver en ny nationalekonomi svarar Nobelpristagaren Amartya Sen med ett tydligt ”nej”. Det diskussionerna däremot skulle må bra av enligt Sen är att alla, forskare och andra intresserade, skulle läsa klassiker som Adam Smith ordentligt. I stället för att bara hänvisa till ”one-liners” om den osynliga handen så kan man redan hos vad man skulle kunna kalla för den förste nationalekonomen hitta många viktiga insikter om mänskliga drivkrafter bortom egenintresset och om vikten av regleringar för att marknader ska fungera. Vi behöver således inte någon ny nationalekonomi men möjligen behöver vi återupptäcka den som finns.

Fotbollsspelare är inte dumma

5a-1007-abEtt av de mer omdiskuterade begreppen i spelteori är så kallade blandade Nash-jämvikter. Det verkar märkligt nog som att professionella fotbollsspelare är betydligt bättre än oss andra på att förstår sig på dem.

Tänk att vi spelar följare spel: du och jag har var sitt mynt som vi antingen lägger med klave eller krona uppåt. När vi båda gjort detta visar vi mynten för varandra. Har vi båda vänt olika sidor uppåt, ja, då får jag 100 kronor, medan du i stället får hundra kronor om vi vänt samma sidor uppåt.

Den enda Nash-jämvikten i det här spelet är att båda väljer krona respektive klave med femtio procents sannolikhet. Detta kan nog de flesta lista ut. Svårare blir det om spelet ändras och du får 200 kronor om båda mynten visar krona (men du får bara 100 om båda visar klave). Vad är jämvikten i detta spel?

Din första tanke skulle kunna vara att du borde lägga lite större sannolikhet på krona och att jag borde kontra med att spela klave med större sannolikhet. Det är precis detta som händer när vanliga dödliga spelar det här spelet, vilket har visats i ett flertal experiment (se till exempel sektionen om matching pennies i Jacob Goeree och Charles Holts fantastiska artikel ”Ten Little Treasures of Game Theory and Ten Intuitive Contradictions” i American Economic Review från 2001).

Detta beteende är dock inte förenligt med Nash-jämvikt. I jämvikt skall du fortsätta att spela krona och klave med samma sannolikhet. Däremot skall jag spela klave med större sannolikhet precis som experimentdeltagare visat sig göra (två tredjedelars sannolikhet för att vara exakt). 

Anledningen till att du inte ska lägga mer sannolikhet på krona är att det i så fall skulle vara bättre för mig att alltid spela klave än krona. Men om det är bättre för mig att spela klave, ja, då borde du ju också göra det, så detta kan knappast vara en jämvikt.

I en artikel i Econometrica från förra året visades dock att professionella fotbollsspelare fattar galoppen, även i betydligt mer komplicerade spel med blandade jämvikter. Det verkar som fotbollsspelare har lärt sig hur blandade jämvikter fungerar utifrån hur straffsparkar i fotboll går till. Straffsparkar handlar ju om att skjuta åt det håll dit målvakten inte kastar sig och det lär bli en dyrköpt erfarenhet om du gör fel när du t.ex. blir du börjar skjuta till höger oftare bara för att du är bättre på högerskruv…

Uppdatering: Jag hade missat en replikering av studien som är under utgivning i Econometrica och som inte finner att fotbollspelare är bättre än andra på att spela blandade jämvikter i abstrakta spel. En tänkbar förklaring till skillnaden i resultat är att spanska fotbollsspelare är klipskare än amerikanska…

Akademisk efterskrift: Ett annat exempel då blandade jämvikter beskriver folks beteende väl är spelet Limbo. Ett sätt att förstå avvikelser från jämvikt såsom den som diskuteras ovan är genom så kallat nivå-k-tänkande, vilket jag diskuterat tidigare här på Ekonomistas. Det bör också nämnas att det finns en annan mindre kontroversiell tolkning av blandade jämvikter, nämligen att det finns en stor population av olika ”typer” som alltid väljer en viss strategi (klave och krona-typer) och som genom evolution eller inlärning kommer att fördela sig som jämvikten föreskriver. Men det är en annan historia, som det heter.

OS i Stockholm 2020 – för handelns skull!

För drygt tio år sedan misslyckades Stockholm att bli värd för sommar-OS 2004. Argumenten då fokuserade huvudsakligen på huruvida ett OS skulle kunna spela roll för besöksnäringen, skapandet av nya arbete eller rasismen i samhället. Ny forskning lyfter dock fram en annan faktor som verkligen påverkas av ett OS: handeln.

os2004 Det är en ny forskningsrapport av de kaliforniska ekonomerna Andrew Rose och Mark Spiegel som analyserar huruvida det finns någon ”olympisk effekt” på handelsflöden mellan länder. Författarna tar avstamp i en forskningslitteratur som tidigare inte funnit särskilt starka OS-effekter på vare sig tillväxt eller lycka (se tidigare Ekonomistas-inlägg här).

När det gäller effekterna på handel förefaller ett OS, och då i synnerhet sommar-OS, ha desto större inverkan. Analysen baseras på en s k gravitationsmodell av bilaterala handelsflöden där man försöker rensa bort alla andra faktorer som påverkar handel mellan länder (t ex avstånd och marknadsstorlek). Rose och Spiegel finner att handeln är 30% större för länder som har varit OS-värd.

Men inte nog med det. Även länder som ansökt men misslyckats med att få OS, som t ex Stockholm 2004, uppelver en positiv effekt på handeln. Faktum är att effekten är lika stor som att faktiskt arrangera ett OS, vilket antyder att det viktiga är att söka ett OS, inte att arrangera det.

Med andra ord förefaller Olof Stenhammar och hans kompisar varit helt rätt ute för tio år sedan. Frågan är nu vad Sten Nordin, Carin Jämtin och deras kolleger anser om en ny OS-kandidatur.

Miljön kräver avvägningar

För någon månad sedan ifrågasatte jag moralen bakom ekomaten. Det verkar uppenbarligen funnits en pyrande kritik mot ekologisk odling under ytan; under påsken har DN haft flera reportage på temat. Det blir alltmer uppenbart att det inte går att prata om ”miljön” som en enhet. Det som är bra för ”miljön” på ett sätt kan vara uselt på ett annat (se inlägg här).

Att det inte finns en klockren lösning på alla problem betyder naturligtvis inte att man måste hemfalla åt uppgiven cynism. Däremot visar det att det inte går att undkomma svåra avvägningar mellan behjärtansvärda mål. Inget läge för fanatism med andra ord.

Särintressen i allmänintressets tjänst?

Vi nationalekonomer är ofta kritiska till särintresseorganisationer, men de kanske vi inte borde vara. De fyller en viktig samhällsfunktion.

För en vecka sedan hade jag förmånen att delta i Kungliga Vetenskapsakademins (KVA) högtidssammankomst. Preses Bo Sundqvist höll ett anförande som bland annat innehöll en känga till politikerna att inte styra forskningen med riktade satsningar, att forskningen behöver mer resurser och att forskare inte ska ställas inför kortsiktiga produktionskrav. Jag håller visserligen huvudsakligen med honom om dessa åsikter, men samtidigt slogs jag av att KVA representerar ett särintresse, nämligen sådana som jag själv, forskare.

Nationalekonomer är ofta kritiska till särintressen. Här på Ekonomistas har vi kritiserat bondeorganisationer för jordbruksstödet, fiskarna för överfisket och Hyresgästföreningen för kaoset på bostadsmarknaden. Nationalekonomer kritiserar också ofta fackliga organisationer för att försöka gynna ett särintresse (de som har jobb) på bekostnad av ett annat (de som inte har jobb). Alla välorganiserade särintressen är förstås noga med att hävda att de inte bara representerar ett särintresse utan att deras sak gynnar hela samhället. Det gör både LRF och KVA, men eftersom jag är forskare tycker jag att KVA representerar allmänintresset betydligt bättre.

De flesta av dessa organisationer fyller nog dock en viktig funktion. De hjälper politikerna att fatta bättre beslut. Politiskt beslutfattande är väldigt komplext. Varje beslut påverkar en mängd olika grupper på oanade sätt. Särintresseorganisationer kan bidra med värdefull information om hur en grupp påverkas av ett visst politiskt beslut som skulle vara svårt eller kostsamt att annars ta reda på. Detta betyder förstås inte att man skall lita på särintressen eller göra precis som de säger, men däremot kan man dra nytta av den information om politikens konsekvenser som de sitter inne med. Det är förstås en hypotes som är omöjlig att testa, men på det hela taget misstänker jag att samhället ändå mår bättre av alla dessa särintresseorganisationer än helt utan dem.

Båda synsätten finns naturligtvis representerade i nationalekonomisk teori. Det negativa synsättet att särintressens påverkan kan stå det övriga samhället dyrt har sitt ursprung i public choice-skolan och bland annat Mancur Olsons The Rise and Decline of Nations. Som påpekas av bland andra Torsten Persson och Guido Tabellini i avsnittet om lobbying i deras lärobok Political Economics kommer dock särintressena att spelas ut mot varandra och inte göra någon skada om det inte finns några oorganiserade intressen. Det mer positiva synsättet att särintresseorganisationer kan sitta inne med värdefull, men föga trovärdig, information diskuteras bland annat i Gene Grossman and Elhanan Helpmans Special Interest Politics.

Böcker om finanskrisen I: Krugman

depression_econJag håller på att beta av en del böcker om den finansiella krisen. Först ut är Paul Krugmans The return of depression economics and the crisis of 2008 (finns även på svenska) i vilken nobelpristagaren ger sin syn på de senaste decenniernas finansiella kriser. Krugmans behandling av själva krisdynamiken är föredömlig; i princip från en dag till en annan kan ett positivt investeringsflöde ersättas av panikförsäljningar som drar ner banker, valutor och länder i djup kris.

Visst finns ofta oroande tecken i skyn, men även tecken på att allt är ok. När väl paniken sätter in vill alla ha kontanter och ingen vill ta några risker. Tillgångar säljs vilket gör att priserna sjunker, ännu fler tillgångar måste då säljas och en nedåtgående spiral är ett faktum. Krugmans lösning är klassiskt keynesiansk: återkapitalisera bankerna, bedriv en expansiv finans- och penningpolitik. Om ingen annan vill ska staten låna ut direkt till företag och hushåll och bankerna ska tas över om det krävs för att återställa förtroendet för dem.

[Read more…]

Kommer kontorsjobben att försvinna?

Många nationalekonomiska modeller beskriver arbetskraften som bestående av endast två olika typer av arbetare: hög- och lågutbildade. Kritiker har menat att detta är att gå för långt i att förenkla verkligheten, men nu får modellerna ökat stöd i ny forskning som visar att arbetskraften blir alltmer polariserad mellan dem som har högre utbildning och dem som inte har det.

Det är MIT-ekonomen David Autor och BU-doktoranden David Dorn som studerat den amerikanska arbetsmarknaden sedan 1980. Deras underliggande fråga är hur informations- och kommunikationsteknologin (IKT) påverkat arbetsmarknadens struktur. Forskarnas huvudresultat visas i diagrammet nedan som visar andelsökningar i arbetskraften för olika nivåer av utbildningsnivå (skill). Medan den röda linjen visar att framför allt högutbildade (högra änden) ökat i andel under 1980-talet visar den blå linjen att under 1990-talet ökade både hög- och låg-utbildades andelar kraftigt. Kort sagt: den amerikanska arbetsmarknaden har blivit alltmer polariserad.

image

Vad ligger då bakom denna polarisering? Enligt Autor och Dorn är IKT en viktig del av svaret. Högutbildade, som utför abstrakta, problemlösande uppgifter, har i takt med IKT-utvecklingen blivit mer eftertraktade. Men även lågutbildade som utför lokala tjänster har blivit mer eftertraktade, vilket förklaras dels av en ökad efterfrågan av dessa tjänster kommandes från de allt fler högutbildade och dels av det faktum att tjänsterna inte kan ersättas av vare sig datorer eller robotar. Autor och Dorn visar dessutom att de lågutbildade inte bara blivit fler utan även bättre betalda.

De stora förlorarna är medelavlönade, medelutbildade personer som utfört rutinmässiga jobb på kontor eller i produktionen. Dessa jobb har i allt högre grad ersatts av datorer och robotar. Exempel på sådana rutinsysslor är bokföring, sekreterare eller biografmaskinister. Autor och Dorn visar att dessa medelutbildade försvunnit till antingen pensionering, arbetslöshet eller in i den ”lågutbildade” tjänstesektorn.

Är denna polarisering även framtiden för Sverige? Kommer också våra lönehandläggare och banktjänstemän tvingas ta enklare serviceyrken för att få en lön? Tiden lär utvisa, men med tanke på att amerikanska arbetsmarknadstrender brukar komma till Sverige, med viss tidsförskjutning, är åtminstone min gissning att så är fallet.

Är det bra med läxor?

laxaSynen på läxor som ett viktigt komplement till den undervisning som ges i skolan har varierat över tiden. 1901 förbjöd till exempel Kalifornien läxor för barn under 15 år, men i och med framgångar av först Sovjetunionen och senare Japan ändrades den amerikanska synen på vikten av hemarbete.

Som jag ser det finns det två viktiga frågor att ställa sig när man ska bedöma om läxor är ngt att ha. Den första självklara frågan är förstås om elevers prestationer och framtida löner förbättras av läxor. Den andra, och minst lika viktiga, frågan är om läxor ökar gapet mellan barn till hög- och lågutbildade. Vi vet att även i det jämlika Sverige med studielån och fri utbildning  råder en social snedrekrytering till högre studier. Om det skulle vara så att läxor förstärker denna så behöver beslutsfattare fundera en gång till.

Den första frågan, dvs om läxor gör att elever presterar bättre analyseras i en ny forskningsrapport av Ozkan Eren och Daniel J Henderson. De undersöker hur mängden läxor som läraren ger eleverna påverkar elevernas betyg i åttan. Efter att ha kontrollerat för såväl elevfixa effekter som lärarfixa effekter finner de att matte-läxor förbättrar elevernas prestationer, men att läxor i naturkunskap, engelska och historia är verkningslösa. Den förklaring de ger till detta resultat, och som låter sannolik, är att matteläxor i större utsträckning handlar om problemlösning, medan läxor i andra ämnen mer är utantillärande.

Eren & Henderson finner också att matteläxorna har större postivia effekter  för vita och barn till ”medelutbildade” (med high school eller viss collegeutbildning). En tolkning av detta kan vara att det krävs att föräldrarna faktiskt har förmåga (och tid) att hjälpa sina barn för att läxläsningen ska ge resultat.

Att det är viktigt att få hjälp i läxläsningen visar också svensk evidens från de s.k. arbetsstugorna som fanns i Norrbotten på 1940-talet. I dessa stugor fick barn som bodde långt från skolan bo under terminerna och i dessa stugor fick barnen hjälp med läxläsning av personalen som var utbildade i pedagogik. Per Johansson och Christian Andersson visar att arbetsstugebarnen förbättrade sina betyg från klass 1 till klass 7 mer än de barn som bodde hemma. Viktigast var detta för barn med dåliga resultat i klass 1.

En väldig viktig aspekt för att läxor ska fungera bra och inte öka segregeringen i samhället måste därför vara att samhället satsar på att ge barn som inte kan få hjälp med läxorna hemma alternativ läxhjälp. Särskilt viktigt kan detta tänkas vara för barn vars föräldrar inte behärskar det svenska språket. ”Fritids” (eller skolbarnomsorg som det heter på korrekt språk) spelar här en viktig roll.

G20: Bättre än väntat

Förväntningarna på G20-mötet har onekligen varit låga, inte minst vad gällde samordningen av de finanspolitiska åtgärderna. På en viktig punkt har man dock kommit överens: Det blir väsentligt mycket mer pengar till IMF. Detta är mycket glädjande eftersom flertalet länder inte har möjlighet att själva trovärdigt garantera sina finansiella system. Den enda institution som i praktiken kan göra något åt detta är IMF som dock hittills haft väldigt små reserver.

Eftersom investerarna söker trygga positioner har garantiprogrammen i USA och Europa haft stora negativa effekter på länder utan motsvarande program. Dessa har hamnat i samma situation som resten av Europa hamnade i när Irland i krisens inledningsskede garanterade alla lån. Utsikten att förlora kapital till Irland fick regeringarna i resten av Europa att snabbt utöka sina garantier. IMF kan nu göra motsvarande för utvecklingsländerna.

Som (en ovanligt nöjd) Dani Rodrik noterar är det även slut på den europeisk-amerikanska hegemonin över Världsbanken och IMF. Deras ledningar ska i framtiden tillsättas baserat på meriter och förfarandet ska vara öppet och transparent.

Uppdatering: Även Jeffrey Sachs anser att G20 lyckades över förväntan, liksom den svårflirtade Paul Krugman. Avinash Persaud håller med och lyfter förutom stödet till IMF fram att riktlinjerna för framtida regleringar av de finansiella marknaderna har rätt inriktning. Charles Wyplosz håller med om att stödet till IMF är en framgång men saknar mer samordning av de finanspolitiska åtgärderna och att man verkligen tar itu med bankernas problem. Framförallt det senare är avgörande, men frågan är om G20 är rätt instans för att hantera detta. Snarast ligger det på de nationella regeringarna.

DN12, SvD123

Det har varit värre…

Efter Finansdepartementets senaste prognos att BNP faller med 4.2% i år tävlar medierna i svarta rubriker. Affärsvärldens startsida avgick med segern (idag) med rubriken ”BNP faller som aldrig förr”. Men trots att det är illa idag så har det faktiskt varit värre. Mycket värre. Betrakta följande bild:

image

Bilden visar de 30 värsta åren sedan 1700 i termer av årliga procentuella fall i BNP (Källa: Rodney Edvinsson och hans historia.se). Årets nedgång hamnar faktiskt bara på 24:e plats i ”värstingligan”. Här är fem-i-topplistan med Sveriges värsta BNP-fall sedan 1700:

  1. 1771-72: Vid året för Gustav III:s maktövertagande föll BNP med hela 11% på ett år som en följd av svår missväxt, hungersnöd och sjukdomar.
  2. 1867-68: Största BNP-fallet i fredstid, -10,6%. Den sista stora agrarkrisen, orsakad av missväxt, och säkerligen en anledning till utvandring västerut.
  3. 1939-40: Krigsutbrottet ledde till minskad export och import, vilket slog hårt mot inhemsk industri. BNP föll 9,3% på ett år.
  4. 1739-40: Missväxt och nytt krig med Ryssland. BNP föll med 9.3%.
  5. 1920-21: Deflationsdriven efterkrigsdepression, bankkris och svält. BNP föll med 8,5%.

Naturligtvis bör man vara försiktig med att jämföra kriser idag och i den förindustriella agrarekonomin. Förutom den statistiska osäkerheten i historiska BNP-mått är det svårt att relatera konsekvenserna i termer av t ex mänskligt lidande. Sannolikt var de oerhört större då eftersom kriserna huvudsakligen handlade om missväxt eller demografiska chocker (t ex 1720 års pest).

Så vilken är sensmoralen? Tja, ingen särskild utöver den eventuella trösten man kan känna av att andra gått igenom samma elände som det man själv genomlider. En annan, dystrare, tolkning är att det fortfarande finns gott om fallhöjd i lågkonjunkturen.

Länkar: DN12345, SvD12345, SydSv12, VA123