Böcker om finanskrisen I: Krugman

depression_econJag håller på att beta av en del böcker om den finansiella krisen. Först ut är Paul Krugmans The return of depression economics and the crisis of 2008 (finns även på svenska) i vilken nobelpristagaren ger sin syn på de senaste decenniernas finansiella kriser. Krugmans behandling av själva krisdynamiken är föredömlig; i princip från en dag till en annan kan ett positivt investeringsflöde ersättas av panikförsäljningar som drar ner banker, valutor och länder i djup kris.

Visst finns ofta oroande tecken i skyn, men även tecken på att allt är ok. När väl paniken sätter in vill alla ha kontanter och ingen vill ta några risker. Tillgångar säljs vilket gör att priserna sjunker, ännu fler tillgångar måste då säljas och en nedåtgående spiral är ett faktum. Krugmans lösning är klassiskt keynesiansk: återkapitalisera bankerna, bedriv en expansiv finans- och penningpolitik. Om ingen annan vill ska staten låna ut direkt till företag och hushåll och bankerna ska tas över om det krävs för att återställa förtroendet för dem.

Det innebär även att länder med lån i utländsk valuta har ytterst svåra avvägningar att göra. När valutan deprecieras ökar skuldbördan vilken kan göra ekonomin bankrutt. Detta kan motverkas genom att höja räntan men det minskar ju efterfrågan. Balansgången är inte enkel, vilket vi idag ser i Lettland.

Även om detta är ganska allmänt accepterad krishantering gör Krugman det lite lätt för sig ibland. Att inflatera sig ur en likviditetsfälla låter sig sägas, men inflationsförväntningarna påverkar även utbudet och nettoeffekten är inte självklart positiv. Hans kritik mot IMFs och västvärldens dubbla budskap är massiv; varför skulle krisländerna i Sydöstasien spara sig ur sin kris medan vi ger och själva motsatt medicin? Krugman bortser då från att IMF inte är en centralbank utan en institution som först och främst måste se till att få tillbaks sina pengar.

Krugman är knappast en vulgärkeynesian som ser ökade statliga satsningar som lösningen på alla tillväxtproblem. Däremot har han en grundläggande syn på kriserna som onödiga. Han hyser enbart förakt för dem som hävdar att ekonomin måste genomgå regelbundna reningsbad för att får tillbaka sin produktiva styrka; till det duger den marknadsekonominska processen under normala tider fint. Förakt möter även de som struntar i fundamentala ekonomiska samband för att i stället satsa på att återställa marknadernas förtroende. ”Amatörpsykologi” kallar han det och frågar med rätta hur åtgärder som underminerar ekonomins funktionssätt kan vara förtroendeskapande.

Bokens svagaste sida ligger i diskussionen om krisernas djupare orsaker. Krugmans förklaring bygger nästan helt på moral hazard, helt enkelt att de som tar för stora risker under uppgångsfaserna leker med andras pengar: företagsledningar med aktieägarnas, fondförvaltare med småspararnas, aktieägare med skattebetalarnas. Underförstått är att om alla bara lekte med sina egna pengar skulle marknaderna fungera effektivt och kriser inte uppstå. Här är radikalen Krugman extremt neoklassisk och eftersom finansiella kriser har uppstått under minst 800 år (sammanfattning här), i alla möjliga sammanhang, kan detta som bäst sägas vara en ytlig förklaring.

Moral hazard eller inte, lösningen bygger enligt Krugman på en ansvarsfull och genomtänkt reglering av de finansiella marknaderna. Hans huvudteser är att alla finansiella institutioner med en viktig roll i kreditsystemet bör regleras och att allt som fungerar som en bank — dvs har kortfristiga skulder och icke-likvida tillgångar — ska regleras som en bank. Även om detta är ungefär vad alla (utom Nigel Lawson) anser nuförtiden så är Krugmans bok sällsynt läsvärd. Han kan destillera fram det viktigaste ur komplicerade modeller och kan sätta siffror i sitt sammanhang. Dessutom skriver han som en halvgud.

Comments

  1. Du verkar vara inne på Schumpeters ”creative destruction”. Det jag tror vi ser nu är dock det som Schumpeter benämnde som ”destructive descruction”. Det finns nog ingen bra modell som förklarar kriser, och det beror på att kriserna har olika orsaker. Skulle vi kunna förutsäga dem, så skulle de kanske aldrig uppstå. Roten är dock instabiliteten i det kapitalistiska systemet. Ekonomiska kriser fanns förstås före kapitalismen, men det berodde mera på externa chocker, främst missväxt och naturkatastrofer.

  2. Shubila says:

    Rodney: Det där är inte sant. Finns visst bra modeller. Finns folk som begriper hur en penningekonomi fungerar. Vad som kommer att hända är följande: Privata förluster kommer att socialiseras. Dvs offentligsektor kommer gå med brakförlust. Vilket är det som borde hänt från början. Som du förtjänstfullt pekat ut så går det bäst när offentligheten(50 o 60 talen) skuldsätter sig. HÅRT. Detta är krisens ursprung: offentligheten måste gå BACK! I alla länder.Svårare är det inte.

  3. e.lind says:

    Den intressanta frågan blir att försöka förstå hur finansiella chocker sprider sig vidare till den reala ekonomin.

    Ibland stannar effekten i det finansiella systemet – som börskraschen 1987 – ibland sprider de sig vidare.

    En annan sak är att finanssystemet verkar ha inbyggda positiva feedback mekanismer i systemet.
    En prisökning leder inte till en negativ feedback som på en vanlig varumarknad utan till att efterfrågan kan öka – ”trend is my friend”- och priset stiger än mer. Frågan hur dessa processer kan stabiliseras?

    En annan fråga är hur finansiella innovationer påverkar denna positiva feedback mekanism. De kan öka informationsasymmetrierna och öka moral hazard problematiken alternativt kan de minska denna problematik.

  4. Shubila. Intressant inlägg. Jag tror dock fortfarande att det inte finns någon modell som kan förutsäga kriser. Skulle det finnas en sådan finns mycket att tjäna för den som har formulerat modellen ifråga, tex genom att man kan köpa säljoptioner om modellen säger att ekonomin är på väg ned, och köpoptioner när modellen säger att ekonomin är på väg upp. Vi vet dock att sk analytiker har haft mycket svårt att slå börsen.
    Jag håller med om att offentlig sektor måste expandera under en kris. Den stora frågan som måste ställas idag är dock: varför ska bara förluster socialiseras, varför inte kommande vinster också? Ta tex banksektorn. Varför ska staten gång på gång rädda de privata bankerna när de har gjort bort sig, men gå misste om de stora vinsterna som görs under högkonjunkturer?

  5. devadatta says:

    Jag skulle gärna se att ni kommenterar den här artikeln i Wired: http://www.wired.com/techbiz/it/magazine/17-03/wp_quant?currentPage=all

    Gärna med perspektivet om det är frågan om pseudovetenskap (map. hur formeln har använts av aktörer snarare än hur den var tänkt att användas map. konstruktören).

Trackbacks

  1. […] the crisis of 2008 som även finns på svenska och som jag tidigare nämnt här i bloggen är nu recenserad på bloggen Ekonomistas. I en artikel på DN Kultur tipsas om flera böcker som är aktuella i […]

  2. […] av Jonas Vlachos Medan Paul Krugman verkar anse att de grundläggande problemen på de finansiella marknaderna beror på moral hazard finns det […]

  3. […] av Jonas Vlachos I diskussionen om finanskrisens mer fundamentala orsaker hamnade Paul Krugman i en förklaring baserad på moral hazard; om bara folk hade fått ta ansvar för sina beslut hade […]

  4. […] så tvingas bolaget/banken att göra sämre affärer och då självförverkligar sig krisen. Nationalekonomibloggen Ekonomistas recenserade boken 2009 och diskuterar där boken ur ett mer nationalekonomiskt perspektiv. Även […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s