Ett argument mot incitamentslöner som ibland framförs är att forskningen inte kunnat påvisa att de påverkar företagens avkastning positivt. De metodologiska svårigheterna med att undersöka detta samband är därför värda att begrunda. Det grundläggande problemet är att lönestrukturen inte är en restriktion som företaget möter utan något det väljer, ungefär på samma sätt som det väljer antalet anställda. Eller som en konsument väljer mellan äpplen och päron.
Eftersom företag skiljer sig åt ser även de optimala lönenivåerna och bonusprogrammen olika ut i olika företag. Den förväntade avkastningen kommer däremot att vara densamma i företag med olika lönestruktur. Empiriskt kommer det därför att vara omöjligt att hitta ett samband mellan det ena eller andra lönesystemet och företagens avkastning. Slutsatsen av detta är dock inte att lönesystemet är ointressant. Det betyder bara att det inte går att göra systematiskt större vinster med hjälp av en lönestruktur än med en annan.
Parallellen till antalet anställda gör det hela än tydligare. Om små företag systematiskt vore lönsammare än stora skulle de anställa mer personal tills skillnaderna var utjämnade. Empiriskt skulle det därför inte gå att finna något samband mellan antalet anställda och företagens avkastning. Det innebär emellertid inte att alla företag lika gärna kan säga upp alla sina anställda. I bonusdebatten drar man gärna så absurda slutsatser.
Att komma runt dessa metodproblem är inte trivialt. En ansats där man jämför vad som händer i en grupp företag där resultatlöner införs med en grupp där inget händer är tveksam. Valet av lönesystem inte är slumpmässigt och kan mycket väl tänkas bero på förväntade framtida vinster. En regelförändring som tvingar vissa företag att införa eller avskaffa resultatlöner skulle kunna funka som experiment. Men sådana förändringar är ytterst ovanliga (känner någon till en?) och om de skulle finnas är det troligt att en massa andra regler ändrats samtidigt. Dessutom vore resultaten svåra att generalisera eftersom det som är bra för vissa företag kan vara dåligt andra.
Kanske är det bara jag som brister i kreativitet och kanske finns det redan utmärkta studier som undersöker sambandet. I väntan på att finna dessa begrundar jag frågan om äpplen eller päron gör människor lyckligast. Mina regressioner visar att äppel- och päronälskare är lika nöjda med livet. Så vi kan lika gärna sluta sälja äpplen. Eller?
Ekonomistas 
Men dagens policyförändringar kan väl skapa ett trevligt exogent skift, med vilket man kan jämföra SEB med Handelsbanken eller Vattenfall med E.On?
Och sen försöka hitta spåren av dessa lönsamhetsförändringar i strömmen av dem som följer av konjunkturen…
Hur hög lön eller bonus måste ekonomerna ha för att lösa krisen?
Bonus: Tror vi har incitament så det räcker. Den som kommer på vettiga lösningar på olika krisproblem kommer att belönas ymnigt med priser, inbjudningar, ära och berömmelse. Dessutom troligen en hel del lukrativa konsult- och föreläsningsuppdrag. Under ett antal år har dock avkastningen på sk “cuteonomics” (dvs cool forskning på perifera problem som det passar bra att blogga om) varit hög. Det har även styrt professionen bort från lite tyngre, men troligtvis viktigare, forskning. Incitament spelar roll, det är bara svårt att få incitamenten vettiga. Men detta hade väl inte riktigt med saken att göra.
Per S: Kanske det, men det blir ett ganska litet sample och det är svårt att tro att detta är den enda skillnaden som inträffade just nu. Dessutom vet vi inte hur bonusarna kommer att ändras framöver. Att man ändrar lönesättningen ex-post gör det än svårare att utvärdra dess effekt.
Det är klart att vi lider av viss micronumerosity, men ta i stället några amerikanska bolag så anser väl vår profession sambandet som generaliserat…
Allvarligt är detta ett intressant problem med många implikationer – bland annat inom utbildningsekonomi, skulle jag tippa. Minns jag rätt kallade Bob Gibbons denna empiriska utmaning inom organisationsekonomi för ‘Coase meets McFadden’ eller liknande.
Per: Onekligen en intressant parallell. Svårigheterna med att avgöra huvuvida en organisationsform är bra eller ej är likaratade och jag har ingen aning om hur de hanterar problemen i den litteraturen.
Vad gäller utbildning tänker man närmast på litteraturen om komparativa fördelar vid utbildningsval. Den som har relativt hög avkastning på att plugga gör det och den som har relativt låg avkastning pluggar inte vidare. Det gör dels att exempelvis inkomsteffekten av studier inte lätt generaliseras mellan grupper. Även om en person har hög avkastning på en utbildning kan en annan ha betydligt lägre — tom negativ — avkastning på densamma. Högst rimligt, men det gör effekterna av utbildning svåra att skatta.