Många doktorander och forskare i Sverige finansieras med skattefria stipendier. Hur vanligt detta är varierar mellan lärosäten och discipliner, men det är vanligt i nationalekonomi bland annat eftersom Handelsbankens forskningsstiftelser finansierar så mycket nationalekonomisk forskning.
Att finansieras med stipendier innebär att man i princip står utanför de sociala trygghetssystemen. Stipendier är inte pensionsgrundande och man får nöja sig med lägstanivåerna i exempelvis sjuk- och föräldraförsäkring. Detta innebär förstås ett problem för jämställdheten — eftersom kvinnor fortfarande tar ut större delen av föräldraledigheten blir det mer kostsamt för kvinnor än män att doktorera och forska.
Många lärosäten rör sig i en juridisk gråzon när det gäller hanteringen av dessa stipendier. Till exempel skapas ibland tillfälliga anställningar — i vissa fall till och med retroaktivt! — för att möjliggöra föräldraledighet med högre ersättning än lägstanivån. Förutsättningen för att stipendiegivare ska kunna betala ut periodiska stipendier skattefritt för forskningsändamål är att inga krav på motprestation ställs. Det är dock väldigt vanligt att krav ställs på att doktorander och forskare skall undervisa, närvara vid seminarier m.m. för att få stipendierna. Det är lärosätet som ställer dessa krav, men med tanke på de ofta nära banden mellan stipendiegivare och lärosäten torde de juridiska läget vara oklart.
Både stipendiegivare och lärosäten vill förstås att så mycket forskning som möjligt produceras, så någon frivillig övergång till att betala ut lön i stället för stipendier kommer inte att ske. Det krävs därför förmodligen politiska åtgärder för att få en förändring till stånd.
Nuvarande system innebär en subventionering av forskning och forskarutbildning i jämförelse med andra sektorer. Detta är en märklig form av subventionering som skapar godtyckliga skevheter mellan de som har “riktig finansiering” och de som är stipendiefinansierade, ställer till problem för enskilda och skapar ett jämställdhetsproblem. Vem skulle drömma om att subventionera hushållsnära tjänster genom att möjliggöra för privatpersoner att ge skattefria stipendier till städaren?
Ett bättre sätt att subventionera forskning och forskarutbildning är att sänka de sociala avgifterna eller inkomstskatten for forskare. Någon form av allmän subvention krävs eftersom ett borttagandet av möjligheten att ge skattefria periodiska stipendier annars skulle innebära en kraftig minskning av antalet doktorander och forskare.
Avslutningsvis bör sägas att jag talar i egen sak i den här frågan (jag har hittills varit stipendiefinansierad i fem år). Men som jag skrev för någon vecka sedan kan det vara bra att särintressen kommer till tals eftersom de kan sitta inne med information som kan hjälpa beslutsfattare att fatta bättre beslut…
Ekonomistas 
Hur kan man som seriös ekonom använde uttycket “kostsamt” när det handlar om att *FÅ* en penninggåva (i form av ett stipendium)? Det är värsta sortens nyspråk. Som du själv skriver betalar du ingen skatt och då är det rimligt att du hamnat utanför de sociala trygghetssystemen.
Dessutom är hela tesen texten driver skev. Om jag tex ärver en summa pengar och därigenom får ekonomisk möjlighet att syssla med vad jag vill under en tid är det ett privilegium, inte en belastning. Robert, vad hade alternativet för dig varit? Antagligen ett “riktigt” arbete som du inte skulle tycka vore en lika bra avvägning mellan dina intressen och den ekonomiska avkastningen (mfl faktorer).
“Kostsamt” använder jag i detta fall i bemärkelsen att det är en större monetär uppoffring för kvinnor att forska än män jämfört med alternativet att arbeta med något annat (som för de flesta förmodligen innebär en högre lön).
Angående din andra synpunkt så har du rätt om du bara ser forskning som en lekstuga för privilegierade människor — men i så fall förstår jag inte varför vi överhuvudtaget ska lägga skattepengar på universitet? Om du däremot ser forskning som tillförande något positivt till samhället, till exempel för innovationer, högkvalitativ utbildning, bidrag till debatten m.m., är det ett allmänintresse att forskningen är så bra som möjligt. Då är det viktigt att lyckas rekrytera de mest lämpade forskarna. Dagens system missgynnar dock kvinnor och dessutom leder ogynnsamma villkor till att de bästa studenterna väljer annat än att forska.
Jag vill helst inte diskutera min egen situation (det här ju inte alls den typen av blogg…) — den poäng jag försöker göra är trots allt oavhängig de alternativ som är tillgängliga för mig.
Ig.
Naturligtvis ær det så att de stipendiefinansierade forskarna i nationalekonomi (eller vid andra fakulteter) har gjort den avvægning du beskriver. Det inlægget handlar om ær att detta system rimligen leder till en kønsselektion då kvinnor tar ut større delen av færældraledigheten, och att doktorandperioden inte sællan sammanfaller med barnalstring. Klart att man tvekar infør att påbørja sin forkarutbildning under dessa premisser.
PS: Befinner mig på Færøarna, dærav de konstiga bokstæverna.
Det är märkligt, inte ens kvinnor som är på doktorandnivå antas vara förmögna att på egen hand fatta kloka beslut utifrån sin livssituation. Om jag vore kvinna skulle jag bli väldigt upprörd över denna paternalism. Det handlar inte ens om en liten “nudge” utan är direkt nedlåtande mot kvinnliga forskare.
Det är inte heller en uppoffring för kvinnor att få ett stipendium. Det enda du visat är att en alternativkostnad (alternativintäkt), som man dessutom i normalfallet kan kontrollera, kan vara större (mindre) för kvinnor.
För övrigt låter den här diskussionen ganska lik den om a-kassan: betalar man inte för a-kassa får man inte heller någon a-kassa (jag bortser, men beklagar starkt, att a-kassan till runt 90% är skattefinansierad). Betalar man avsiktligt inte skatt i form av sociala avgifter bör man rimligen inte heller få tillgång till de försäkringar dessa avgifter är avsedda att finansiera.
(Och nej, det är klart att vi inte borde ha skattefinansierad forskning)
Mitt resonemang är på intet sätt nedlåtande mot kvinnliga forskare — jag antar ju att de fattar kloka beslut!
Slutsatsen bygger på två premisser:
1. Ju längre du förväntar dig att vara föräldraledig, desto mindre ekonomiskt gynnsamt är det att forska med stipendiefinansiering jämfört med ett “vanligt jobb”.
2. Kvinnor är i genomsnitt föräldralediga längre.
Slutsats: Forskning med stipendiefinansiering är ett sämre alternativ för kvinnor än för män.
Ingenstans i detta resonemang antas att kvinnor inte är kloka — tvärtom!
Vanta nu har …
1, Ar inte kvinnors foraldraledighet endogent vis-a-vis ersattningsnivaerna? Da borde ju dessa extremlaga ersattningsnivaerna fa kvinnliga forskare att stanna kvar pa jobbet och lata mannen ta foraldraledigt! Det ar ju sjukt jamstallt!
2, Betalar inte IIES dessa stipendier for att kunna erbjuda lite hogre lon an en vanlig lektorsposition? Vad forhindrar kvinnliga forskare att spara en slant for ett utfall som knappast kan beskrivas som stokastiskt? (Det ar ju faktiskt lite fanigt att kalla det “foraldraforsakring”.)
Pontus, du har förstås rätt i att kvinnor kommer att anpassa sig på flera olika sätt — jag misstänker att den viktigaste anpassningen är att strunta i att forska samt att skjuta på (eller avstå från) barnafödande. Det stämmer att vissa av Handelsbanksstiftelsens postdoktorala stipendier är hyfsat generösa, men det är lite klurigt att räkna på vilken lön ett stipendium motsvarar på grund av pensionsförmånerna som statligt anställd och värdet av socialförsäkringarna. Doktorandstipendierna i nationalekonomi ligger dock på en nivå som motsvarar snittlönen för anställda doktorander efter skatt (utan hänsyn taget till missad pension m.m.). Visst skulle kvinnor kunna spara ihop till sin egen föräldraledighet, men detta förändrar inte att stipendiefinansiering är mindre gynnsamt för kvinnor än män.
Robert: Givet dina antaganden så kommer manliga doktorander att missgynnas relativt kvinnor av lönefinansiering eftersom de betalar lika mycket skatt men får mindre i utbyte av denna.
Jonas, det är riktigt att det följer av min resonemang, men min poäng är inte att det är “synd” om kvinnor, utan att stipendiefinansering leder till en ojämn könsfördelning bland forskare (och dessutom att en del klipska kvinnor inte blir forskare, medan några mindre klipska män blir det i stället). Kanske borde varit tydligare med detta.
F.ö. kan det noteras att välfärdsstaten förmodligen omfördelar från män till kvinnor i och med mäns högre lön, mindre föräldraledighet och lägre sjukskrivning (?). Men sådana kalkyler är ju förstås svåra att göra eftersom män ställer till med en hel del också, bland annat en massa våldsamheter. 😉
Robert – kostnaderna för rättsväsendet är några tiotals miljarder om året, kostnaderna för socialförsäkringarna är hundratals miljarder så det behövs inga stora omfördelningar inom de senare för att kvinnor ska gynnas.
För övrigt, vad är det för fel med avstå/skjuta på fortplantning så länge det sker frivilligt? I själva verket skjuter en genomsnittlig kvinna på fortplantning redan i dagsläget 10-15 år efter den biologiskt optimala åldern (början-mitten av tonåren) pga hur samhället är organiserat. Stör det dig?
Jonas V: Intressant. Men är det inte detta det generella mönstret – att män betalar mer till det allmänna i form av skatter etc, men får ut mindre? Eller det är kanske det du menade.