EMU-debatten

I spåren av finanskrisen verkar som bekant allmänhetens stöd för en svensk EMU-anslutning ha stärkts. Detta har medfört att en ny EMU-debatt har blossat upp, ofta med krisens kronförsvagning som ett argument för en EMU-anslutning. Lars Calmfors beskrev argumenten för och emot i en artikel på DN Debatt tidigare i år, och i dagens SvD Brännpunkt sammanfattar Stefan de Vylder de ekonomiska argumenten emot en EMU-anslutning. I likhet med de Vylder tycker jag att de ekonomiska argumenten emot en anslutning är starka — se mitt tidigare inlägg om detta. EMU-området skulle behöva ett bättre regelverk kring de offentliga finanserna, dels för att olikheterna mellan länderna ska reduceras, dels för att de offentliga finanserna ska stärkas över lag. Som Calmfors påpekar finns det också starka argument för en anslutning, men enligt mig överskuggas dessa av euroländernas offentlig-finansiella problem.

Sedan finns det även politiska argument för den gemensamma valutan. Om någon är intresserad ansåg jag, åtminstone vid förra omröstningen, att dessa argument var tillräckligt starka för att motivera en positiv röst.

Comments

  1. Martin says:

    Men där finns också politiska skäl mot euron. Som de Vylder påpekar är det inte givet att ett inträde av ”solidaritet” (detta förefaller vara Calmfors ståndpunkt) är bra för de nuvarande länderna inom eurozonen. Tvärtom, som han påpekar, drabbas ju flera länder av en för stark euro och tidigare av en för låg ränta. Ytterligare ett Tyskland (läs Sverige) i euroland riskerar endast att drabba dem än mer.

    Om sen Sverige står utanför och det råkar vara bra, så har jag svårt att se hur detta gör saken sämre för Grekland eller Spanien. De som argumenterar att ett svenskt inträde av solidaritet kommer hjälpa de värst utsatta länderna har en stor bevisbörda. För mig är Calmfors artikel faktiskt inte särskilt logisk, tyvärr, då jag gillar mycket av det han gör annars.

  2. @Martin: Jag håller med om de Vylders kommentar om ”solidaritet”, men jag räknade det som ett ekonomiskt argument. Även den andra sidan av ”solidaritetsproblemet” — att Sverige genom kronförsvagningen fått orättvisa fördelar gentemot euroländerna (särskilt Finland) tycker jag i hög utsträckning är ett ekonomiskt argument. Med politiska argument tänker jag mer på hela tanken om ett europeiskt samarbete, och delvis även på det svenska inflytandet i ett sådant samarbete.

  3. Martin says:

    OK, jag förstår vad du menar. Personligen tycker jag inte gränsen är så enkel att dra mellan politiska och ekonomiska argument, och politiska argument kan man nästan alltid vända åt båda hållen.

    Om Finland drabbats ekonomiskt av medlemskap i euron, så är ju detta likaväl ett argument för att Finland ska lämna eurozonen, som jag ser det. Hade de haft kvar sina finska mark hade deras skogsindustri och allt annat valutakänsligt varit lika slagkraftig nu som den svenska. Visst, sitter alla i samma båt kan du tvingas till politiskt samarbete, men det kan lika gärna bli slagsmål om vem som ska sitta vid rodret respektive vem som ska ro. Läser man exempelvis Spiegel så ser man att risken är ganska överhängande att det kan gå åt båda hållen.

  4. Robert says:

    Vi har inga bindande undantag från Euron och är juridiskt förpliktigade att införa den förr eller senare.

  5. Robert – visst – i princip har Sverige lovat att inför euron och uppfyller även alla villkor utom ett (att vara med i ERM i två år). Men frågan är om övriga euroländer vill ha oss just nu. Vi och de nuvarande euroländerna kan nog ömsesidigt enas om att det är bra om Sverige håller sig utanför tills det nuvarande euroområdet rett upp sina egna problem.

  6. Andreas J says:

    Själv har jag svårt för de där ”politiska” argumenten. Framförallt tycker jag inte det är tydligt varför de skulle tala för ett införande av euron, som flera nek-auktoriteter tycks tycka (däribland Calmfors och Flodén). Vilka är egentligen de politiska argumenten? Skulle den gemensamma valutan vara något slags stöd till övrigt EU-samarbete? Eller bidra till fördjupad integration (som inte orsakas av ökad handel och resande för det räknas ju som ekonomiska argument)?

    Eftersom vi ekonomer inte kan räkna ut den ekonomiska nettoeffekten av medlemskap (eller ens uppskatta den så precist och med sådan säkerhet att kalkylen blir intressant) så börjar vi prata om politiska argument. Dessa kan man välja lite godtyckligt så att de passar väl med ens egen intuition om gemensam valuta. Jag vet inte, för mig liknar det snömos.

    @Robert. Du har helt rätt i sak, men glöm inte att på hög politisk nivå är allt möjligt (t ex tycks det vara allmänt accepterat att bryta mot stabilitetspakten i EU)

  7. Andreas: Jag tänker inte säga emot dig när du kallar de politiska argumenten ”snömos” och att det handlar om ens egen ”intuition” — jag anser mig inte på något sätt vara en auktoritet på politiska argument eller intuitiv förmåga.

    På något sätt känns det ändå relevant att påpeka att jag inte är en euromotståndare trots att jag upprepade gånger har skrivit inlägg som antingen har lyft fram eurokritik (som i dagens inlägg) eller som har kritiserat euroförespråkare (som här och här).

  8. Mikael says:

    Martin Flodén: Det är ganska talande att de som säger ”jag är inte en euromotståndare” kommer med uttalanden om att de ekonomiska argumenten mot valutauniononen är starka.

  9. Christoffer Rydland says:

    Det politiska argumentet handlar väl även om Sveriges frihet och oberoende? Det är inte helt självklart för mig att man kan vilja ha ett militärt försvar samtidigt som man ivrar för att ge upp inflytandet över något så centralt som den ekonomiska politiken. Länder som är omgivna av stormakter brukar inte vara lika oförbehållsamt entusiastiska inför tanken att ge upp ytterligare oberoende.

    Låt vara att Sverige skulle kunna vinna 10 miljarder per år på ett EMU-medlemskap. Det borde man kunna se som alternativkostnaden för ett självständigt beslutsfattande i den ekonomiska politiken. Personligen kan jag tänka mig hosta upp en tusenlapp för att få själv få vara med och bestämma min skattenivå tillsammans med andra svenskar. I den grundlag som gällde när både jag föddes, och som var byggd på Montesquieus maktdelningsprinciper, hette det det svenska folkets urgamla rätt att sig själv beskatta. Är det inte ganska vackert uttryckt?

    Att vi skall ta ansvar för Europa är vädjar till orealistiska föreställningar från rekordåren och den självbild som länge släpade kvar, bl.a. uttryckt form av Palmes utrikespolitik. Men vi är bara 9 miljoner invånare. Och antag att Sverige någon gång skulle vinna inflytande över exempelvis den franska bokmomsen. Vad vore det värt, egentligen?

    Och varför är det så lovvärt med stora unioner? Av företagshistorien lär vi att motviljan mot big business och truster ofta varit stor och föregripit lagstiftningar som Sherman Act. Varför är allianser av stater så mycket bättre än motsvarigheten på företagssidan? Alla företag längtar inte efter att bli uppköpta. Vilka kommuner vill ha mer makt från Stockholm? Det brukar vara tvärtom. Barcelona är villigt att betala Zlatan mycket pengar därför att de vill slippa inflytande från Madrid, inte tvärtom.

    ”Men frågan måste ställas om det verkligen är önskvärt att Sverige – genom en svag krona – ska vinna fördelar på andras bekostnad i tider av ekonomisk nedgång” heter det i Calmfors inlägg. Kan man inte med samma argument hävda att det är orättvist om Sverige vinner fördelar genom att svenska företag konkurrerar ut utländska företag? Kanske skall även arbetarna på Volvo våndas över företagets orättfärdiga export? Av något gåtfullt ideellt skäl skall Sverige inte få vinna på att andra länder utan övertygande ekonomiska skäl infört en valutaunion. Blir det verkligen bättre om vi också förlorar på det?

    Personligen är jag i så fall beredd att betala tillbaka en orättvis förtjänst om jag får behålla så mycket av mitt demokratiska inflytande som möjligt.

  10. R.Capa says:

    Martin Flodén skriver:

    ”Även den andra sidan av ”solidaritetsproblemet” — att Sverige genom kronförsvagningen fått orättvisa fördelar gentemot euroländerna […]”

    Visst styr en depreciering av kronan efterfrågan mot svenska varor, men på samma sätt styr ju en appreciering av kronan efterfrågan bort från dem. Därtill bestäms valutakursen på en öppen kapitalmarknad.

    Kan du specificera var orättvisan ligger, och hur den skulle försvinna (dvs gentemot länder utanför euroområdet) om Sverige skulle införa euron?

    • Det verkar ju som att småvalutor tenderar att falla i värde i kristider (och sedan stärkas igen i bättre tider). Växelkursen blir då en slags automatisk stabilisator för dessa länder, på bekostnad av euroländerna där växelkursen i stället blir en automatisk destabilisator. Jag vet inte om detta är en viktig orättvisa, men jag har förstått att många ekonomer i Finland upplever det så.

      • R.Capa says:

        Martin Flodén skriver:
        ”Det verkar ju som att småvalutor tenderar att falla i värde i kristider (och sedan stärkas igen i bättre tider). Växelkursen blir då en slags automatisk stabilisator för dessa länder, på bekostnad av euroländerna där växelkursen i stället blir en automatisk destabilisator.”

        Jag tycker att logiken fallerar, kraftfullt. Att euron är för högt prissatt i kristider orsakas knappast av den svenska kronans existens, det finns som bekant fler och viktigare valutor än den svenska, därför är det felaktigt att tala om en orättvis fördel för Sverige på bekostnad av de länder som infört euron. Om man kunde vifta med en trollstav så att alla europeiska länder införde euron imorgon så skulle problemet fortfarande kvarstå (och antagligen förvärras avsevärt). Det enda sättet att komma undan problemet är att hela valutaområdet går i takt, eller att helt och hållet stänga av den europiska marknaden från omvärlden (vilket jag tror man ”lyckats” bättre med än att synkronisera medlemsländerna). Sedan har ju exempelvis Finland själv kommit fram till att fördelarna med att införa euron övervägde nackdelarna, hur kan man då tycka att det är en orättvisa att andra länder kommer fram till ett motsatt beslut och därför väljer att stå utanför?

        Att man sedan bytt en automatisk stabilisator mot en automatisk destabilisator är naturligtvis utomordentligt beklagligt ur ett konjunkturmässigt avseende.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s